11.11.1999- Det ödesdigra datumet som jag skrev ett brev åt en brud och skickade det...

Alltså nu har man så att säga skämt ut sig och stundvis betett sig barnsligt och omoget i tiderna nog. Nu såhär i efterhand så kan man ju bara skratta åt dessa inidenter, för det är gammalt och spelar ingen roll mera-men då det väl hände och man börja förstå att man har "skämt ut sig" så då var det inte nåt roligt alls för mig. Ocb man förstod inte då heller hur brudar fungerar. Man förstod inte att brudar inte tycker om att obekanta killar skriver konstiga brev åt dom att det främst räknas som creepy, och ingalunda romantiskt. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi ha kunnat tro att brudar tycker sådant är creepy. Jag trodde att det var romantiskt bara och att det var en trevlig överraskning för en brud att få typ ett kärleksbrev och att dom sku bli glada av det. Så dabbot trodde jag faktiskt.

JAg kunde faktiskt aldrig ha drömt om att de ser det som obehagligt och creepy, och ingalunda romantiskt. Så jag begick ett misstag då jag skickade brevet. Men jag förstod inte bättre och menade inget illa. Ibland kan man tro dock att brudar sett på för mycket skräckfilmer och Hollywood-filmer där udda creeps har en biroll som den konstiga, som den stolte hjälten ska skrämma iväg och sedan vinna kvinnornas hjärtan eller något, heh. Visst finns det creeps, men ibland tycker jag att dom är överdrivet paranoida-och faller sedan i händerna på psykopater, som är så bra på att tala så dom direkt faller för dom ironiskt nog-medan någon de kan tro att är creepy i själva verket kan vara en ganska snäll kille, som inte bara har psykologiskt öga då det kommer till brudar.

Jag börjar med lite bakgrund. Jag hade gjort något liknande sommaren 1996 med en helt annan brud. Skrivit ett fjantigt brev åt henne och skickade det åt henne via en hennes kompis, som tog det och sade att hon ska ge det åt henne som jag var förtjust i. Hon blev dock att nej, jag vill inte ha det! Sedan läste hon det ändå "pitkin hampain" och blev typ arg efter det. Så går det om man inte förstår sig på karisma som ung och ser på brudar som varelser från Venus och inte människor. Jag hade bara mig själv att skylla. Jag erkänner det. Jag gjorde fel.

Jag erkände även då för mig själv att jag hade gjort fel-att brudar inte tycker om att man skickar i eget tycke romantiska men i brudarnas tycker creepyga brev åt dom. Som det var en som skrev sommaren 2001 i ett forum också att "Tjejer dras inte till ensamma killar som skriver konstiga brev" Klockrent sagt!

Men jag utgick från mig själv. Sku någon brud ha skrivit ett likadant brev åt mig, så skulle jag ha sett det som en trevlig överraskning och ödesmättat att det är så. Jag skulle ha blivit glad, och förväntade mig även att bruden skulle bli lika glatt överraskad. Sådär är det då man utgår bara från sig själv och ens eget ego-och inte kan försätta sig in i hur andra tänker. Så var det som ung-och så är det för alla i den åldern. Och brudar kanske inte blir lika förälskade som karar i den åldern. Jag läste någonstans att det ofta är så, att tjejer blir skrämda av killars starka känslor för dom. Och så hjärntvättar samhället unga till att tro att det är kvinnor som är romantiska och killar är dom som bara tänker på sex!

Nå iaf. Jag begick samma misstag sedan 11.11.1999. Det harmade sedan att jag inte hade lärt mig efter engång, jag gjorde samma misstag om på nytt! Men efter det har jag inte skickat konstiga brev till rätt okända tjejer. :-)

Men till saken igen. Det var en brud som börja jobba i en kiosk som jag besökte aktivt. Jag såg henne där första gången på jobb 1.7.1995 då jag var där och köpte två hamburgare hem åt mig. Sedan vartefter tiden gick så blev jag mer och mer förtjust i henne. Engång kom hon in i kiosken som kund november 1997 då jag var där och såg mig i ögonen två gånger. Det kan ju ha vart tillfällighet bara. Kanske hon tänkte hälsa eller något-och jag har svårt att tro att en två år äldre brud skulle ha sett något hos mig då, då jag såg ut som 16 då fast jag var 20. Då som 20 förstod jag ju inte det utan trodde att jag var väldigt snygg och ståtlig och vis. Det trodde jag fullt och fast då jag var 20. Att jag var ovanligt klok och ståtlig och snygg.

Sedan såg jag henne januari 1998 en fredagseftermiddag på Stationsbackan då jag och en kompis gick till Serendi. Hon kom från järnvägsstationen. Hon såg på mig då också, men jag talade i telefon med en annan kompis-jag hade en då redan gammal TNT-träklabb telefon-min första.

Sedan så såg jag henne en fredag februari 1998. Det var fredagen den 13:tonde februari 1998 och jag och en kompis var uppe i Teboil på kaffe. Då gick hon förbi på trottoaren nere på Ekenäsvägen. Teboil café var mysigt och riktigt i 80-tals Kaurismäki-films stil. Där var vi ibland på kaffe. Det var underground och Simpukka var mainstream att fara på kaffe till. Fast nu var det stil också att fara till Simpukka på kaffe. Mycket nostalgiska minnen därifrån. Speciellt från perioden 1993-96.

Sedan då vi hade druckit upp vårt kaffe och var utanför Tebbe så kommer det en blå Ford Transit upp mittiallt. Ett par frågar om vi är musikmänniskor? Och försökte sälja någo förstärkare åt oss. Men vi köpte inte. :D Det verkade som att dom inte skulle ha haft rent mjöl i påsen. Jag såg en ask Blå Belmont på Fordens fönsterbräde, som väl var kärringens. Men dom gav upp direkt då vi sa att vi inte var intresserade. De körde bara vidare. De var helt vanliga vita finländare det var fråga om. Ingen minoritetsgrupp eller något.

Så såg jag inte bruden jag var förtjust i på länge. Fast hon fastnade fast i mitt sinne. Jag ville veta om jag sku ha nån chans att bli ihop med henne. Månaderna gick utan att jag såg henne alls. Jag minns november 1998 då jag spelade ett spel med min Amiga-500 jag hade köpt begagnad samma höst hur jag mittiallt började tänka på henne.

1998 blev 1999 och jag såg henne aldrig fast jag hur än önskade att se henne typ i affes eller på gatan i stan eller något. Int för att jag var i affes just alls 1999. Bara 3 gånger för att vara exakt. 96-97 hade jag varit mycket i affes. Nästa "affes-våg" var för mig personligen 2000-2002. Sedan 2005-2008.

Sommaren 1999 tänkte jag att sku "tänka logiskt". Jag tänkte att jag inte kan vänta mig att spontant se henne på gatan sådär bara! Att jag måste kämpa och uppoffra mig för att se henne. Jag tänkte logiskt att chansen att se henne är större ju längre jag är på en viss plats och håller utkik efter henne. Och jag visste att hon bodde mot Bäljarshållet, eller antog det då jag sett henne gå så ofta åt det hållet. Och hade också sett henne komma från tågstationen på fredagseftermiddagar-så jag antog-helt korrekt visade det sig sedan-att hon studerade i Åbo eller Hesa.

Så det var många gånger sommaren 1999 som jag kunde sitta på min cykel på Ekenäsvägen, lutandes mot karjaan yhteiskoulus då på den tiden trästängsel, och önskade att hon skulle komma förbi. Flera gånger gjorde jag just så. Kunde sitta upp mot en timme i gången och vänta på henne, men hon kom aldrig. Däremot kom det bekanta förbi och tuta och moina åt mig och en såndän Larre körde också förbi, som var lärare i Ekenäs handelsinstitut. Han lärde ut bokföring.

Sedan brukade jag komma hem och fara och se på Dragon Rouge forumet på nätet som då fanns. Dragon Rouge är alltså en ockult förening, eller vad man ska kalla den för. Den verkar vara seriös, även om jag inte vet mera än om vad jag läst på deras hemsida. Jag är säker på att jag gjorde helt tvärtom än att väcka Draken i mig, då jag så neurotiskt tänkte att jag ska kämpa för att få bruden jag är intresserad av, på ett helt fel sätt, haha!

Sedan då sommaren blev höst och skolterminen började, så brukade jag vara i Stationsgården och hänga på fredagseftermiddagarna och se om hon skulle stiga ut ur tåget. Då skulle jag säga åt henne att jag tycker om henne och fråga typ om vi ska bli ihop, lol! Och jag trodde att jag bara var romantisk och såg något annat hos brudar än bara sex! HAHAHA så naiv jag var!!

Det var engång en såndän Forsberg som sade uppe i Stationsbackan att kom inte den någon du väntade på? Inte visste han ju att jag var på spaning efter en viss specifik brud inte men han märkte ju att jag först såg ut att vänta och sedan bara for därifrån. Han hade varit inne i asemaravintolan som man då sade på några glas.

Men jag såg henne inte, hur jag än önskade och hur jag än ödslade tid till att vänta på tåget från Åbo och hesa för att kanske se henne..eller stå med cykeln på Ekenäsvägen och hoppas att hon kommer förbi-gående...

Så vet ni vad jag gjorde? Jag blev sedan så sudiger på att få kontakt med henne, så jag stalkade mig sedan på hennes adress. Mycket riktigt, så bodde hon på en YO-kylä, dvs studentby. Jag tog reda på adressen, skrev ett brev och satte det i kuvert, frimärke på och så cyklade jag bara till postlådan på Ekenäsvägen och satte det i postlådan 11.11.1999 på kvällen. Tänkte inte desto vidare, tänkte bara att jag måste kämpa för att få henne. Jag trodde att jag gjorde rätt, fast jag gjorde fel. Jag tänkte bara överraska henne positivt och att vi kanske sku bli ihop.

Jag skrev helt sakligt att jag blev och fundera då jag såg dig i kiosken 1997 och så och att vi sku kunna ta en kupero kaffe någonstans i något skede. Så skrev jag min mailadress om hon vill ta kontakt. Tror ni hon tog kontakt? Naturligtvis inte, lol!

Sedan så börja jag förstå att jag så att säga hade "skämt ut mig". Jag såg hennes lillsyrra på Alban en sommarkväll riktigt i början av juni 2000 och kunde då bara lakoniskt konstatera för mig själv: Jaha, hon vet! Då hon såg ut som en fågelholk av förvåning då hon såg mig, hehe.

Så mittiallt september 2000 så kom hon cyklande förbi på Ekenäsvägen med någon kille. Hon såg mig en skymt och cyklade sedan förbi. Helt mittiallt. Då hade dom flyttat hit igen. Det kändes liksom dabbot. Jag kände mig dabboger. Engång mars 2001 kom hon och hennes sambo gående mot mig på trottoaren och hon såg neråt. Så nu fan kände jag mig dabboger nog! Speciellt i den åldern. Nu sku man bara flina och vara ironisk och sarkastiskt och cynisk och allt dedär, men då var man yngre och känsligare. F.ö. så har jag inte gjort om samma misstag och har inte som avsikt att göra det. Det var andra och sista gången jag skrev konstiga brev åt brudar. Och det är 22 år sedan. Så om någon har att säga något om det eller döma ut mig för det som jag gjorde för 22 år sedan så säger jag ba' att Joo, morjens! Om man dömer ut någon för något man gjort för så länge sedan så är det inte så hävt mera.

Sedan så märkte jag på hennes blick november 2001 en kväll då jag såg henne i Masa, att hon tänkte att int e de nu så farligt! Och för några år sedan så hälsade hon t.om. på mig då hon kom förbijoggande på motionsslingan. Och hennes syrra har också hälsat helt normalt på mig under flera års tid. Så inte var det väl så farligt när allting kommer omkring. Men den gången gjorde jag nog bort mig då jag skickade brevet :) Jag har naturligtvis lär mig min läxa nu och förstår själv också hur cp och omoget det är att börja skicka brev åt rätt obekanta brudar sådär bara. :-) Och brud som brud förresten. Det är creepy att fastna för en enda brud. Det tycker inte brudar heller om och det har jag också lärt mig nuförtiden. Brud som brud så länge hon inte är för gammal eller fet. Och får man sex så är det det bästa som kan komma ut av att känna en brud. Det är då alla mår bäst. Inte att bli upp över öronen förälskad. Det är creepy.

Vad hände riktigt? Jag tror det hände samma sak med mig som det hände med Rudolf Hess, då han var så desperat att få fred med Storbritannien, så han hoppade med fallskärm ner i England för att fredsförhandla. Han blev ju bannlyst både av tyskarna och britterna. Tyskarna galenförklade honom och britterna kastade honom i fängelse!

Men det är precis samma sak som hände på nåt sätt. Såväl för mig som för Rudolf Hess började en desperat gärning med en önsketanke. Och den önsketanken växte sig större och större..först var den såpass liten så tanken att skrida till handling var vulgär. Mest som en dagdröm va. Men den växte sig större och större i både min och Rudolf Hess hjärna. Till slut hade den växt sig så stor så vi blev besatta av tanken att skrida till handling. M.a.o. en fix idé

Och vi skämde ut oss båda två på varsitt sätt okså sedan till slut då vi skred till handling. :P Så jag känner på det sättet opolitisk samhörighet med Rudolf Hess. Han begick också en desperat och konstig handling då han hoppade med fallskärm över Storbritanninen för att fredsförhandla. Precis som jag begick en konstig och desperat handling, då jag skickade ett brev åt dendä brudn. Och ingen av oss mötte någon förståelse precis, ja inte jag i början iaf. Karar har kanske mera detdär i generna än kvinnor, att begå konstiga överraskande gärningar om man blir tillräckligt desperat. Även om det också förekommer hos kvinnor.

Det kan också jämföras som då Alexander Rutskoj försökte göra statskupp i Ryssland hösten 1993. Precis som med mig och Rudolf Hess, så var det också en sak som började som en dröm och slutade som en fix idé och handling-skridande, som det bara blev pannkaka av och vi båda skämde ut oss. Det har jag gemensamt med Rudolf Hess och Alexander Rutskoj, att de också fick en fix idé och skämde sedan ut sig. Så alla vi 3 skämde ut oss bigtime. Rudolf Hess med att hoppa fallskärm över England i syfte att fredsförhandla, Alexander Rutskoj som Försökte sig på statskupp och jag genom att skicka ett brev till en brud i syfte att försöka bli ihop med henne. Alla hade vi det gemensamt, att det började som en önskedröm och slutade med en desperat handling. Rudolf Hess dröm var att få till stånd fred med Storbritannien, Alexander Rutskojs dröm var att göra statskupp, störta Jeltsin ur makten och själv få makten, min dröm var att jag skulle bli ihop me dendä brudn. Och alla 3 försökte vi på ett desperat och överraskande sätt få vår dröm igenom...

Jag såg faktiskt på Manaaja igår för första gången. Det har aldrig blivit att sii på den, men i högis hörde man ju talas om Manaaja hela tiden. Att det ungefär var tufft och coolt, om man hade sätt på den filmen. En såndän Manne kallades i högis för Manaaja minns jag. Han kallades först för Manne. Sedan blev det Manaaja.

Jag har aldrig blivit rädd för skräckfilmer. Snarare har jag tyckt att de mestadels varit löjliga och ibland lite roliga och komiska. Men jag har aldrig varit ett fan av skräckfilmer även fast man måddes låtsas även för sig själv att man tyckte om dom i högis, för att det var "coolt". Så också Manaaja. Jag såg på den bara för att det är en klassiker och för att kolla om den är så skrämmande som alla tycker. Inte fan tyckte jag den var skrämmande det ringaste lilla. Den var bara komisk då den besatta flickan använde ett mycket vulgärt och obscent språkbruk. Åt det skrattade jag åt. Så det var mera som en komedi i mina ögon, inte det ringaste lilla skrämmande.

Jag köpte Manaaja på DVD från ett loppis för några år sedan och tänkte jag igår att jag ska se på den. Så är den filmen nu också sedd. Men som sagt.Jag har aldrig blivit rädd för skräckfilmer. Dom är snarare lite komiska som jag sade. Det är snarare tonårsflickor i 14-17 årsåldern, som är kompisar med varandra i en porukka på typ 3, som samlas hos någon av dem då deras föräldrar är borta över veckoslutet och så lagar de popcorn åt sig och äter popcorn, dricker cokis och ser på skräckfilm efter skräckfilm i kvällens och nattens mörker i ett nedsläckt hus och så skrämmer de upp varandra också hela tiden. Och blir så rädda så de ha alla lampor på och Misfits på i stereon då de går och lägger sig, då de inte vågar sova i mörker och tystnad. Då blir det sådär kollektivt att jag förstår att DE då blir rädda. Men jag som en härdad kar som har verkligheten i jämförelse med dom, så förstår att verkligheten är betydligt mer skrämmande än en fjantig skräckfilm.

Ibland tror man att brudar sett på för många skräckfilmer om typ motorsågsmassakörer och andra creepy psykopater, så de börjar inbilla sig att varenda en kar som de inte känner bara väntar på att få styckmörda bruden :P De kan säkert få bra inbillning av dylika filmer..så det kanske inte är så bra att HELA Tiden bara se på sådant. Kanske det är bättre att se på skräckfilmer som handlar om orena andar etc och inte om psykopatmördare just därför, att de börjar inbilla sig att varenda en kar är en creepy styckmördare och sådant. :-/ Det är kanske hälsosammare för deras inbillning att de mera ser på skräckfilmer som handlar om något paranormalt än om creepyga styckmördare.

Som kuriosa kan jag nämna att första världskriget slutade klockan 11 på dagen 11/11/1918. 81 år senare så gjorde Nattugglan en Rudolf Hess och torade bort sig. :P

NÅVÄL. Jag undrar..om Finland och övriga västvärlden slinker i diktatur och tyranni nu då de vill tvinga det experminentella vaccinet i folk, som gett många biverkningar och tom. dödsfall... Så jag säger bara det, att jag hellre begår en Jan Palach en böjer undergivet ner mig på knä inför det fascistiska förtrycket och ynkligt tar vaccinet...NO FUCKING WAY! Blir det obligatoriskt, så väljer jag hellre döden. Som Jan Palach, som dränkte in sig i bensin och gjorde polttoitsemurha i Prag som protest för den sovjetiska invasionen. Han gjorde det 1969 och var en tjeckisk student. Hel Jan Palach! Eller buddhistmunkar som tänder eld på sig själv som protest för regimer. Som någon annan skrev i ett forum: Tänk dig att uppnå ett abstrakt tillstånd där det inte längre känns hemskt att tända eld på sig själv. Inte på grund av hopplöshetskänslor, utan av den yttersta självständigheten och friheten. Är inte det höjden av harmoni?

Tänk på det, ni! Och tänk på att det finns folk som hellre gör detta än undergivet böjer ner sig på knä inför regimer och "alla andra"... Inte p.ga. egoistiska skäl som kärleksproblem och sådant. Det är loseraktigt. Men p.g.a helt andra skäl...

Från Rudold Hess till Jan Palach, haha. Men vafan... Jag skriver vad jag vill. Och nu ska jag lyssna på nå bra musa! He blir att lyssna på Lord Vicar!

Hahahaha, denna låt av Nuclear Assault handlar om Vince Neil i Mötikät,mimimimimimimimi!!!! Egentligen allvarlig låt, som handlar om då Daijun körde i fyllan och indirekt dödade Razzle i Hanoi Rocks. Copypasta. Thhhhrrraaaaashhhh!!! https://www.youtube.com/watch?v=iKlF0byIZvU

Jååååå, dedä påminde mig om dendä drömmen ja drömde 1998 om att året var 1989 och jag var i hesa i Lepakko och såg på Nuclear Assault då dom spelade där då hösten 1998. Så for jag upp på Lepakkos tak och pissa. Det var mulet och mörkt men regnade inte och höstlövena bara virvlade av vinden uppe på Lepakkos tak medan jag pissade.