Sportlovet 1991 och 1994

Lite mera 90-talsnostalgi. Dock var 90-talet, precis som de andra årtiondena efter kriget sådana, att utvecklingen var sådan att årtiondes början såg annorlunda ut än slutet av årtiondet. Nu har ju både 00 och 10 talet varit samma tasapaksuisuutta. Utvecklingen har mittiallt börjat gå mycket långsammare sådär rent sociologiskt sätt iaf. Med undantag för 00 talets två första år, så har allting verkat likadant som typ 2002 och framåt, med några små ändringar, men inte lika mycket som det var förr i världen.

Och det beror inte på att jag blivit äldre. Inte bara iaf, för ifjol var det en som var 18 och som sade samma sak, at tungdomskulturen var den samma nu som då han var liten ongi. Att allt är uppfunnet typ. Han sade att han avundades äldre, som inte har upplevt det som så. Då jag var jätteliten, 2-3 så var det full rockabilly våg iFinland, och tonåringar klädde sig mycket som under 50-talet. HELT andra tider blott några år senare. HELT andra tider då jag blivit 18. Så ni ser själva.. Då han var liten så var det typ år 2000, och då hade allt redan uppfunnits..

Förvisso var rockabillyvågen under slutet på 70-talet och riktigt i början av 80-talet det allra första "retrofenomenet" i ungdomskultur, men ändå.- Det kom otroligt många nya saker efter det, som INTE kommit efter 90-talet.

Nu menar jag inte att en sådan utveckling är bra, att något som varit underground blir kommersialiserat och så.. det finns underground som är menat att stanna som underground, absolut. Och bra så. Det är bara mera äkta, och oftast mycket bättre än finpolerade sound.

Men jag tror att det är helt naturligt att ideërna tar slut.. detta är vad vi kallar för postmodernism. På ett sätt var faktiskt 90-talet det sista "riktiga" årtiondet-i denna efterkrigstida tidsålder iaf.

Hanoi Rocks var väl rockabilly-kulturens diametrala motsats, haha.

Nåväl, lite 90-tals sportlov nu!

Jag minns sportlovet 1991 bl.a. Det var en solig förmiddag och jag mötte en kompis som kom cyklande emot mig då jag kom cyklande. Han undrade vart jag var på väg, så sade jag att jag ska fara och se på det nya järnvägsbygget. Han sade att han kommer med, han skulle bara föra våffeljärnet tillbaka till sin fammo. Då hans familj lånade våffelhjärnet av sin fammo ibland, då de inte något eget våffeljärn. Sedan for vi efter att han hade cyklat till sin fammo med våffeljärnet.

Han bjöd en Tupla åt mig och tog en åt sig själv med, då vi hade lämnat cyklarna och gick in mot skogen. Han sade "Du bjuder väl tillbaka någongång" jag sade att jåå.

Vi for sedan till avsjälpningsplatsen. Den var stängd. Under den tiden var den uppe några dagar i veckan bara. Man fick inte vara där, men det bara ökade ju spänningen. Jag trodde nästan att en gobbe stod och kytta på oss vid porten för ett ögonblick, då porten kanske var 50-meter ifrån, men så såg jag att det bara var ett trafikmärke. Så man var något nojig då man befann sig där.

Vi talade lite om den nya Motörhead skivan, kaverins brorsa hade skaffat den och den var enligt honom helt okej. Sedan efter diverse äventyr var jag hemma lite innan solen gick ner.

Annat som jag gjorde under sportlovet 1991 var att jag drack pärontrip och lyssnade på Deep Purple's the house of blue light skiva, som jag lånat från bibban.

Samma gång då jag var i bibban så lånade jag en bok om omstridda fenomen. Där det b.l.a. var om telepati och sanndrömmar och sånt. Jag läste en juttu om någon som drömde att hans farsa sade att "Du kan ju gå till banken" Så gick han till banken, och blev påkörd av en liten gul bil i närheten av en skola. I drömmen. Ett halvår senare så sade hans farsa likadant om banken åt honom. Han tyckte att det lät så bekant,men kunde inte placera det riktigt.

Så då han gick utanför skolan och såg skolans staket så mindes han mittiallt ihåg drömmen.. ögonblicket efter kom den lilla gula bilen körandes rakt mot honom...

Jag berättade det åt en kaveri under sportlovet vad jag läst. Han såg helt rädd ut och sade att nå nää-i! dedär kan int stämma!!! Han sade så bara för att trösta sig själv, och han hoppades att det skulle vara ett påhitt, för att det lät så kusligt, så det helt enkelt inte KAN vara sant, enligt hans önsketänkande. Haha, man märkte på hans tonläge och ansiktsutryck att det var just så! :D

Så var jag i Lojo Anttila som fanns då och handla med morsan och farsan. En klasskaveri var där med sin morsa, farsa och brorsa. Jag talade lite med honom. Vi var vid LP-hyllorna. Hans morsa sade "Kato!" och tog upp en Uriah Heep skiva. Hon diggade det och klasskaverin diggade Uriah Heep med.

Jag köpte Kreator's nyaste LP Coma of Souls, och så köpte jag Death Angel. Act 3 skivan. Lite thrashmetal tog jag med mig hem från Anttila den gången.  Måste faktiskt lyssna på skivorna här i någo skede, ganska otroligt att man ägt dom också i 25-år. DÅ Var sådan musik väldigt ny, jämfört med idag iaf. Det hände otroligt mycket saker på musikfronten ända fram till 1992-1993. Uriah Heep var helt ok, men man tyckte att det var "gammalt" intet illa alls i gammalt liksom, som många trendpellen tycker, men det är inte samma sak nu liksom om man skulle kalla nåt 90-tals band för "gammalt".

Sportlovet 1994. Fredagseftermiddagen innan lovet hade jag efter skolan varit uppe i kiosken och köpt typ 10-choklapötkön såndän Yankie-choklad, som jag tyckte var jättegod.  Jag tog kaffekokaren till mitt rum och kokade lite kaffe. Jag kokade ibland i mitt rum, då jag gillade den hemtrevliga kaffedoften i rummet. Jag drack kaffe och åt Yankie-choklad till, och lyssnade på Rotting Christ. Solen sken där ute, och det var skönt att vara ensam hemma så man kunde ha Rotting Christ LP:n på utan hörlurar med mycket volym.

Då var Rotting Christ ett mycket bra ug- blackmetal band från Grekland. Sedermera blev det lite kommersiellare och mera nåt löjliga gothic element. Inte väl de senare skivorna, men någonstans tappade de greppet då under slutet på 90-talet.

Sedan på onsdagen under sportlovet, dvs den 23.2.1994 så promenerade jag till en kaveri som bodde i Lövkulla. En annan kaveri skulle komma dit med. Solen sken hela dagen då med. En som jag var förtjust i sedan högis kom gående emot på Landsbron, men hon bara såg neråt och hälsade inte och ingenting. Man borde då redan ha insett att dendär är ingenting man ska ödsla energi på. Och jag kind of förstod det också, men sedan under sommaren så tänkte jag att man ska tänka positivt och man ska försöka bli ihop med henne! HAH! Nåväl, alla har väl gått igenom sådant under tonåren kan jag tro, hehe.

Jag hade läst någonstans i husis eller något, att man ska tänka positivt! Så tänkte jag att jag skulle tänka positivt och bli ihop med henne! Eller något. Väldigt banalt och naivt kan man tänka som tonåring nog. Men nu förstod man ju egentligen att det inte är så enkelt, men man tänkte att man skulle testa ett sådant sätt för att se om det funkar eller inte.

Sedan då jag kom så satte kaverina i köket och lyssnade på Black Sabbath. Så lekte vi att vi skjöt med sinko på kyrkan, som syntes från vardagsrumsfönstret på andra sidan av ån. Vi formade alltså våra armar&händer som att vi skulle ha skjutit sinko och siktade mot kyrkan och lekte att vi avfyrade sinkon. Liksom BOOOMM!!! :-) Vi talade om olika sorters skador som skulle ha uppkommit på kyrkan, beroende på vilken form av ammuksia man skulle ha använt.                      

Sedan gick vi ut och gå.  och samtalade och pratade i Lövkulla Sedan drack vi kaffe och åt Domino-kex i köket. Kaverins morsa kom hem från jobbet och sade att jaha, ni har hittat något? syftandes till att vi satt i köket och åt med kaffet.

Sedan gick jag hem.  Då jag gick nerför Lövkullabackan så kom hon som jag var förtjusts i storbrorsa, uppför backan och förbi med bilen och blängde på mig typ som en indian som spejar över prärien medan jag gick på trottoaren. Det såg rätt så  bängt ut, haha.

Så kom nästan direkt efter den f.d. klasskaverin i högis som jag var förtjusts i brorsas bil, en annan f.d. klasskaveri, men som var klasskaveri i lågis, förbi. Hon satt i en bil och mojnade åt mig.

Väl hemma var det just ännu.Ajjoo, jag for via stan och köpte choklad innan jag var hemma minns jag nu. Nyaste 91:an hade kommit med posten till mig. Det första avsnittet i tidningen handlade om att dom hade manöver i skogen och det var helt crazy-kaotiskt. Generalen hade skitun och var i utedasset stup i ett och ropade: FURIIIIR! Ny Rulle! hela tiden, och det hände det ena och det andra tokiga.

Sedan under natten så spelade jag ett Commodore-64 spel vid namn Gryzor. Det var bra, men en hysterisk stressande musik i spelet, så man måddes ha på låg volym. Också då det var natt såklart.

Det hade sin charm att man inte kände till något internet då ännu. Man var mer isolerad på ett sätt, och kom på saker och ting mera själv. Fick sedan bekräftelse att andra tänkt precis likadant liksom då man börja surfa på nätet. Fast internet är i det stora hela en mycket positiv sak, just att bilda nätverk och komma i kontakt med likatänkande är mycket enklare nuförtiden. Fast det hade sin charm att inte komma lika enkelt i kontakt med likatänkande innan internet. Mycket positivt dock, från sak till tredje, att internet har alternativmedia som ett starkt alternativ till systemtrogen media, som förut har haft total monopol, något den ej har mera. Det är bra.

Men på något sätt var det mer mystiskt, och som att "skogen skulle ha varit djupare och mörkare" innan internets tid :-)

Jepp. Från sak till tredje. Det är nog på det sättet, att man inte ska låna ut skivor till sådana som inte egentligen är musikfantaster, utan "allätare" som bara lyssnar på allt som kommer från radion typ och laddar ner bara de intressantaste mp3 låtarna. Undantag finns dock som alltid, men de är få.

Jag är mycket restriktiv med att låna ut skivor. Jag lånar nästan bara till musikfantaster. BRA skivor lånar jag inte alls ut åt "allätare" då jag vet hur det oftast är...

Exempel nr1
Då Dimmu Borgir med Cradle of SHIT hade blivit de första kommersiella "black"metal banden 1997, så köpte jag faktiskt Dimmus då nyaste. Bara skit. Därför vågade jag låna ut den 1998 till en icke-musikfantast. Resultatet: Det dröjde flera månader innan jag fick skivan tillbaka, och den var full med skrapor.

Exempel nr.2: Så lånade jag 2014 en samlings cd vid namn "The north will rise again" med finsk southern-boogie musik typ Lynyrd Skynyrd och gammal ZZ-Top stil. Inte riktigt min smak. Därför lånade jag ut den åt en typ som jag skjutsade och han såg cd:n i min bil och frågade "får jag låna den?" en icke musikfantast, och "allätare".  Resultatet: Han tappade den, och jag fick en kybä och några öl istället! Öhh.  Så därför är det sista jag gör att jag lånar något bra åt en icke musikfantast.

Jepp, det om det. Denna låt snurrade på då jag kom in i köket då, från Black Sabbath's Paranoid skiva från 1970.