15.4-1993: Med klassen på infotillfälle

Ja, denna dag var en solig torsdag. Vi gick med klassen till hälsocentralen för att ha HIV-infotillfälle med vår klassföreståndare Iris. Där pratade en tant om vikten att använda kondom vid samlag, samt det ena och den andra om HIV :P

Jag satt och dagdrömde och höll på att somna av tråkighet. Jag flinade åt tanken att tänk om man sku mittiallt blåsa en bubbla av spott, sådär som små ungar gör ibland med sin mun. Nåja, det var en som alla brudar tyckte om både i lågis och högis som gjorde så i matsalen i sjuan. Men han gick på åttan. Det var på vårterminen 1991. Han satt där ensam i matbordet och jag råkade sitta ensam då. Vi hade kommit just, eller så var vi till sist, minns inte riktigt. Det var alltså andra där med och äta, men vi satt ensam i varsitt bord. Så börjar han mittiallt blåsa STORA "spottbubblor" med munnen. Typ såpbubblor. Så såg jag på honom och flina, och tänkte att vafan håller du riktigt på med?! Så såg han tillbaka med arga glosögon och tänkte typ, man såg på hans ansiktsutryck, att va fan ja glor/ flinar riktigt åt.

Nåja, det var en annan gång. Men den gången 15.4.1993.. det var en flicka som hade en sorts läderrock som gick i samma klass som jag. Jag hade en prätkärotsi, och hon hade en sällsyntare men nog en tuff modell med. Vi hade båda läderrock på oss samma dag, och jag var förtjust i henne och tänkte att we are of the same kind, kind of. HAHA. Jag var den enda som var så naiv så jag trodde det. Nåväl, tonåren är sådana. Känns ibland som att en jävla Demiurg har ordnat ens liv, så att ironin bara hånflinar åt en. Så borde man inte tänka, och detdär spelar ingen som helst roll numer, men kanske ganska allmänt att man metaforiskt kan tänka så ibland.

Nåväl, samma dag på kvällen hemma så lyssnade jag på Terveet Kädet, och var stolt över att ha deras LP som var legendarisk då redan, den första. Jag var ensam hemma med farsan då morsan var på nåt möte eller så, och syrran utflugen sedan ett år. Farsan var road, då han tyckte att sådan musik, som bara är "menat åt ungdomar" och "skrammel" skulle kunna vara legendariskt. Han typ ogiltigförklarade det, då jag sade det åt honom att det är en legendarisk skiva jag tänker lyssna på.  Men så var det och är det, det är legendariskt band.  Oavsett vad forna generationer tycker och tänker.

Sedan kom det en konstig och avantgardistisk film på tv vid namn Drugstore Cowboy under kvällen som jag såg på.

Det var då det. 23 jävla år sedan. Tänka sig, att 23 år från år 1993 var fullkomliga Vietnam-hippie tider.. Otroligt att tänka. Musiken utvecklades mycket hastigare och otroligt mycket mer dramatiskt från 1970-1993 än 1993-2016..

Jag köpte sedan mitt gökur drivet med batterier,. Göken galar faktiskt mycket naturligare än ett mekaniskt gökur, där det bara är typ ett sterilt *ding*HÖHU!*ding*HÖHU!*ding*HÖHU!*ding*HÖHU!*ding*HÖHU!*ding*HÖHU! Det låter faktiskt som en riktig gök detta gökur.

Jag kom att tänka på då jag läste boken "Mötet i Gläntan" som handlar om en Gösta Carlssons upplevelser, så kom jag att tänka på en annan Gösta. Det var då jag var barn vårterminen 1988 så visste jag bara om två som hette Gösta, nämligen just Gösta Carlsson som jag läste om ett helt kapitel om hans påstådda upplevelser i en av Eugen Semitjovs böcker som jag hade lånat från bibban, ett kapitel vid namn "Mannen som teg i 25 år" samt en familjebekant som hette Gösta, som hade ett gökur i köket deras då jag var liten.

Han berättade hest och högt om olika saker och var ganska rolig denne familje-bekant Gösta. Han berättade livligt då vi var där på visit att grannpojken var helt besatt av deras gökur, han ville absolut alltid se då den slog. Han berättade att han kan komma innan klockan slår jämnt springande till deras, så man bara ser hans blåa pipo svischa förbi utanför köksfönstret. Sedan bara klampar han in och springer till köket och ropar: GÖKURE. JA MÅST SII DÅ GÖKEN KOKKAR, JA VILL SII DÅ GÖKEN KOKKAR!!!! INT HAR DEN VÄL KOKKA REN!!?!? Han berättade det så roligt så man började skratta vill jag minnas.

Tillbaka till Gösta Carlsson, så läste jag hans juttu som sagt 1988, och det var 1971 Eugen Semitjov intervjuade honom, och jag tyckte att han såg ut som typ 60 då jag såg honom i boken, där han visade vart farkosten som han sade sig ha sett, med bemanning, hade landat.

Han hade vandrat i skogen och letat efter pollen till sina bin den 18:tonde maj 1946, då han var 28, så såg han ett ljussken från gläntan. Han trodde att det var några grabbar som eldade i gläntan, och tänkte smyga sig dit för att ta dom på bar gärning, för det kan ju bli skogsbrand. Sedan var hans första tanke att vem i hela världen har släpat hit en tivolikarusell? Men så såg han att det var något helt annat...

Han var sedan nästan säker att han hade sett ett hemligt militärt experiment, och hans första tanke var att det var tyskar som hade rymt från något fångläger, eller något annat militärt experiment, då det såg ut som skandinaviska människor men i rymddräkter, och en av dem höjde armen och  visade stopptecken åt honom då han närmade sig farkosten, samt att där var mycket vackra kvinnor med i besättningen som log åt honom. Han kunde höra den enas glada pärlande flickskratt i ett skede då han stod där efter att en av dem visade stopptecken. Först senare, då rapporter om "flygande tefat" började öka så tänkte han att kanske det inte var från jorden, kanske var denna farkost någonstans mycket längre ifrån... (isåfall, måste ju dessa utanför farkosten ha varit våra avlägsna förfäder, som planterat oss hit på denna planet, om det nu var sant. Men jag finner det oerhört osannolikt. Han såg nog något, men kanske blandade fantasin bort det helt..vad vet jag. Kanske var det sovjetiska piloter som testflög en prototyp av ett tyskt hemligt vapen från Peenemünde-basen, fick motorproblem, och tvingades att landa i en glänta? Ryska brudar brukar ju vara mycket vackra.)

Så såg han där en 10 minuter, tänkte att detta är då för konstigt. Han gick ner till stranden, baddade sina fötter i det kalla vattnet för att kontrollera om han drömmer. Det var kallt som fan, så nog är jag vaken alltid, tänkte han.

Sedan tänkte han närma sig farkosten från ett annat håll, såg ett ljussken och tänkte att det är månen som stiger, så såg han hur farkosten steg, sakta men majestätiskt. Ett litet ljud som från en dammsugare kan höras. Sedan tar föremålet sats, och försvinner i hastighet av en solkatt. Han stod där och undrade, men de som hade upplevt andra världskriget med alla dess tekniska sensationer och nya vapen, jetplan,  V1 och V2, atombomber, att nästan ingenting förvånade honom längre. Han var därför nästan övertygad om att det var ett hemligt vapen som de fortsatte att testa. Men som han själv sade och som fick honom att tvivla litet på det var också att om Hitler hade haft dylika farkoster till sitt förfogande, så hade han aldrig förlorat kriget.

 Sedermera lär han ska ha blivit övertygad om att det var människor från en annan planet, som är som oss, bara oerhört mycket längre i utvecklingen. En serie drömmar ska ha fått honom övertygad, där han drömde att han var i skeppet och pratade med mannen som visade stopptecken åt honom, och fick berättat för sig allt möjligt. Han var mycket vänlig alltid i drömmarna.

Vad är nu detta? Kanske han såg något, och så fortsatte fantasin att flöda i drömmarna? Kanske han såg något, men missuppfattade det som mycket mer dramatiskt än det var? Faktum är att det var ringar kvar i marken där, som inte ska ha varit där innan 1946. Och det ryktades redan på 50-talet, långt innan Gösta kom med sin fantastiska historia, att det landat ett "flygande tefat" i gläntan. Jag kan inte säga bu eller bä, och inte blir man klokare av att läsa boken heller, det väcker bara fler frågor. Men det är mycket intressant och roande bok ändå.

Denna bok är ändå inte kuslig. Vanligtvis om man läser någo UFO/humanoid juttun, så är dom väldigt creepy och kusliga, (läs t.e.x. fallet Barney och Betty Hill. *kalla kårar already av bara tanken*)fast man också är skeptiskt inställd mot UFOn. Jag tror det är fråga om inre upplevelser, för de är så ologiska och "spökiga" av sig oftast. Och så brukar jag vanligtvis ha ett ganska öppet sinne till omstridda fenomen. Men vad Gösta sade sig ha sett får man inte alls kalla kårar av, tvärtom. Det var som man skulle kunna tänka sig som ett besök från en annan planet skulle kunna vara, förutsatt att våra förfäder planterat oss här på jorden, som var dom. Annars vore det konstigt då de såg ut som människor som du och jag. Och jag skulle inte tacka nej till att se vackra rymdkvinnor i skogen en vacker afton.

En sak är klar, jag anser inte att Gösta var ding eller något sådant. Jag är inte sådan som direkt avfärdar folk som säger sig ha varit med om dylikt för att vara tokiga eller något. Det är bara att sjunka ner till fördomar om folk. Men visst. Som han fick höra i drömmarna att några av deras namn var Luna och Jurion, låter högst som några jordiska namn en sf-författare skulle ha hittat på...

Men på tal om Gösta igen, så såg jag i en svensk tidning juni 1996,  där de hade en reklamannons för något UFO-expo i Sverige, så var det bland föreläsarna där.. såg jag ett bekant namn, Gösta Carlsson. Jag tänkte att aj de va han som var med i Eugen Semitjovs' bok! Eller är det någon med samma namn bara? Jag trodde att han hade dött för länge sedan, men fel hade jag. Han passed away först 2003.

Jepp. Nu ska jag klä mig i silverdräkt, fara upp på taket och ropa på Ufona! Skämt och sido. Nu ska jag lyssna på musik. Vid nästa inlägg lite 1996-nostalgi. Kanske

Ps. Köp boken och bilda er en egen uppfattning. Jag kan även varmt rekommendera andra böcker skrivna av Clas Svahn.
http://www.adlibris.com/se/bok/motet-i-glantan---sveriges-mest-kanda-narkontakt-med-ufo-9789185044139

Terveet Kädet? Hållin till godo!
https://www.youtube.com/watch?v=x_oVvD8Z-3w