Och se i högis kvällen den 23.4.1990.

Alltså varför är det ofta så, att det som är JÄTTEGOTT så slutar dom upp med att tillverka, medan sådant som är jätte-uäk och intetsägande fortsätter dom glatt att tillverka årtionde efter årtionde?! Jag tänker på en såndän JÄTTEGOD saftis som man fick på bägare och åt med sked, som jag åt sommaren 1998 och framförallt sommaren 1999. Den hette så mycket som JOKE och var med apelsinsmak, cola smak om jag minns rätt, och så den bästa; en kombination av persika och citron.

Den enda is"glassen" jag sett i bägare nuförtiden har varit den med någo fucking små bollar i, som dom sålt i över 10 år helt glatt, och som bara smakar is, utan någon som helst annan smak. Alltså det är som att tillverkarna bara skulle skratta, vinka och säga "hejsan svejsan!" Då jag vinkar för att visa att jag vill att de ska tillverka Joke igen. De  bara flinar, och fortsätter glatt att bojkotta Joke, medan de tillverkar gladeligen helt onödiga och uäkä ispinnar och glassar istället.

Jag minns sommaren 1999 då jag kom ut i shorts och t-shirt, med sandaler och en JOke bägare som jag åt med sked, mitt i natten och pratade med några kaverin. Ena av dem kommenterade åt den andra om mig "Jappen har somarfiilis!" :-)

Man förstår sig inte på tillverkarnas logik. Det underbart goda ska sluta tillverkas,medan det som är uäk tillverkar man bara glatt vidare 10-tals år.. Vad är det för sätt?

Gudars skymning så naiv man var som 22-åring! Andra 22-åringar är mera utvecklade, men jag var nog som en tonåring ännu då i mångt och mycket,. Inte som en 16-åring, men som en 19-åring åtminstone nog. Och ännu då jag var 23 sommaren 2000 så var det någon brud i Ekenäs som sade att jag såg ut som 17 och att jag är för ung för henne!! och så var hon 21!! Så var jag 2 år ÄLDRE än henne! Det är verkligen inte roligt att se yngre ut som purung.. Men NU har det ju sina fördelar... :-) Jag var nog den fula ankungen som ungdom. Men jag visste inte om det, såg jag mig i spegeln såg jag typ en ståtlig svan istället.. jag faktiskt trodde att jag såg mycket bättre ut än människor i regel från 1997-2005. Så blev jag förvånad då någon brud inte heller var intresserad av mig på det sättet, som ju såg så bra ut! :-D Men med åldern kommer även ökad självkännedom.

Det är väl så, att fula karar tror sig vara megabeibemagneter, medan snygga brudar ofta kan se sig som fula, paradoxalt nog.

Under samma kväll spillde jag ett stop öl på en bekants byxor. Han sade att voi nu vittu ändå me dig!! Sku du ha varit någon obekant så sku du ha fått stryk för dedär! :D

Sedan for jag efter ett till stop. Dom sade att spill de int på oss sen int!

Nåja, det hände sommaren 2000. Nu till 1990, som både mikrokosmiskt och makrokosmiskt sätt var helt andra tider än 2000..

Det var ju augusti 1990 jag luffade till högis från lågis och blev en "tapp", som sjuorna ju är. Måndagen den 23dje april 1990 for vi ongar med föräldrarna till högis på rundvandring på kvällen kl 19.00. Då vi for nerför gatan från Stationsbron så var det fullt med bruna godsvagnar på bangården. Det stod sprayat "Kill 'em All" på ena vagnen med vit spray, såg jag från bilfönstret där jag satt i baksätet. Jag visste att första Metallica skivan hette så, som innan svarta skivan var ett band man respekterade, speciellt som liten skidi som 13 då man tyckte att "stora pojkar" och "farkkurocks-hevare" som jag kallar det till, som fanns gott på den tiden innan de som helhet de sakta tynade ner typ år 93-94 för att nästan helt försvinna -95 , var tuffa. Alltså, farkkurock, ljus lång hårsvall, finnigt ansikte med typisk "finsk profil", i 17-20 årsåldern, länkkare. Man tänkte som 13 då man såg en sådan att vau, han måste lyssna på Speed metal! haha. Konstigt hur man i den åldern kan tycka att så banala saker är "tuffa"!

En kaveris storbrorsa var "Farkkurocks-hevare" han var 20 och han kopierade Kill 'em All åt mig sedan på kasett på sommaren 1990 till min stora lycka :D Haha, sedan köpte jag b.la. King Diamond från ett loppis september 1990 på LP. En gammal kärring såg skivfodralet och såg helt förskräckt ut, men inte var det någo annat än King's mejkkade plyte, då det var Conspiracy-skivan. Dessutom lånade jag från bibban Black Sabbath april 1990 och sedan dess har jag diggat Black Sabbath. Så 1990 kan man säga att jag på allvar blev musikfreak.

Om man sällskapar som blott 14-åring, en 14-åring som sällskapar brukar nog tillhöra såndäna junttiga wt-familjer. Liksom helt kulturlösa dumsnutar. Jag kom bara att tänka på det :D 14 år är absolut för låg ålder att sällskapa, och vanligtvis är det lite i just kulturlösa wt-familjer ongarna sällskapar i den ringa åldern. Man är ju bara ett barn i den åldern, fast man tror sig vara "ungdom".

Nå, så var vi på rundvandring i högis. B.la. i språklabbet, där vi hade på hörlurar och lyssna på musik, medan de som ville fick trycka på en knapp och prata med läraren, så att ingen av de som lyssnade på musik hörde vad de pratade med läraren om. Det kom "Another day in Paradise" av Phil Collins i hörlurarna.

Sedan var vi i datasalen. På en musmatta had någon med tusch skrivit Acid House och ritat en "smile-gubbe" Sedan hade uppenbarligen någon annat ritat ett kryss över detta och skrivit rikit logona fint: MetallicA och Stone istället. Stone kallades under den tiden ibland för Finlands Metallica. Fast både Stone och Metallica är överskattat i min smak, men då var det jättetufft att digga dessa band, man avvek sig ur mängden på ett tufft sätt då liksom. Dessutom hade jag inte hört ännu på just någon hårdare thrash eller så, så man levde i okunskap att det finns mycket hårdare saker än det.

Sedan minns jag inte så mycket annat. Utom att någon tant pladdrade på nåt om sexualundervisning och att vi var i hussasalen och några sjuor som var där frivilligt bakat goda småbröd åt oss.

Jag  minns engång i lågis i ettan. Då jag var i busskön till skolbussen efter skolan så kom det en gammal tant förbicyklande på Bulevarden. Hon hade haratänder och såg jätteglad ut. Hon var väl lindrigt utvecklingsstörd eller något verkar det som i efterhand. Vi ongar förstod ju inte det, utan vi började gapskratta åt hennes lustiga utseende, finkänsligt nog (ironi). Så vinkade hon och sade: Heeej! Då ökade bara gapskrattet till det dubbla. Liksom: HAHAHAHAHAAAAHAHAHAHAAHAHAAA!! Heej! HAHAHAHAHAHAAAAHAHAHAHAAA!!!!

Snart har ungarna i Karis lågis maj-maskerad. Det var roligt i lågis men jag säger inte vad jag var utklädd till då det var maskerad då jag gick i lågis. En kaveri i b-klassen var utklädd till en Black Jack-kortsu 1989. Det var i princip bara en svart sopsäck han dragit över sig, som han klippt så han hade händerna och huvudet utanför, så hade han "skrivit" med målartejp på "Käytä Kumia". Hans morsa had bara sagt enligt honom: Skyll dig själv sen då du skämmer ut dig!

Samma år var dåvarande rektorn Birger, som gav ett värdekonservativt intryck, utklädd till rockstjärna, hade långhårig peruk, solbrillor och sjöng playback i festsalen, medan två "dansflickor" dansade vid varsin sida om honom. Dessa "dansflickor" var två då unga (manliga) lärare, Chili och Chester. Och vad vi ungar vrålskrattade! För det var så tokroligt så det var helt absurt.

Det påminner mig om dendä drömmen där jag drömde att det fanns en stad som nästan var som Karis, bara att den hette typ Maris, och det såg nästan likadant ut som i Karis, bara att det var typ två stationsbroar istället för en. I den staden fanns det ett lågis som nästan var som Karis lågis, bara några detaljer skiljde sig. I detta lågis fanns det en lärare som nästan var som Chester, bara att han hette typ Leshter istället, osv med andra detaljer och saker.

Jeppjep. Alltså jag köpte en liten novellsamling vid namn "Ny tjeckisk och slovakisk prosa" från 1965 från ett antikvariat ifjol. Det är faktiskt bra skrivet, jag diggar det fullt. Fast jag är bara på den andra novellen nu, en novell vid namn "Berättelsen om Göken".  Som avslutning av detta inlägg saxar jag litet från novellen skriven av Josef Skvorencky.

"...I Prag stötte jag också av en slump på ännu ett spår av göken. Det var naturligtvis först efter flera år, under den mörka hösten 1952, men jag måste nämna Rebecka.
Vem var Rebecka? Var, därför att hon inte längre är? En sådan flicka som finns i stora städer. Ensam. Hon hade ett rum över en gatukorsning, i Prags centrum, och det var särskilt vackertdär när det regnade. När vi låg på soffan i mörkret och reflexerna från trafikljusen på gatan skiftade i det grönaktiga ansiktet på hennes
Buddha i porslin, rött, orange, grönt, rött, orange, grönt... I hennes sorgsna gasellögon skulle man kunnat utläsa all sorg, skräck och oro för livet och döden om inte Rebecka sett ut som om hon stigit rakt fram ur Höga Visan. Denna ängslan lade man inte heller märke till alltför mycket; den glasades till slut av skimret i dessa ögon, i deras fuktiga lyster flammade erotikens lågor,och Rebeckas kärlek var ljuv, men fler målare, rekordhållare, poeter, musikanter och gamänger som jag i det stora Prag hade fått se hennes barm, som var lik ett killingpar, tvillingar av en gasell, än vad som är nyttigt för en sådan flickas rykte-och jag var fruktansvärt svartsjuk.

Egentligen bedrog hon mig inte alls; polyandri var för henne det normala tillståndet. Det var endast så, att jag inte ville erkänna det. Jag ville ha henne, denna Sarons lilja, ha henne för mig själv en sex eller sju månader, så länge som kärleken vanligen varar i den åldern, men-och det visste jag inte. för jag var dum-dödens närhet och de bortflyendes sekundernas fötter skrämde henne, hon hade helt enkelt inte tid att ägna sex eller sju dyrbara månader av sitt liv uteslutande åt en dålig tenorsaxofonist med en karaktär som den man väntar sig hos en tjugoåttaårig nattmänniska..."

I Prag samlades det just musiker, poeter, författare och liknande folk till Prags otaliga ölhak under kvällarna under kommunismens tid. De hittade en frihet i sina hjärtan där, som inte regimen kunde ta ifrån dem på något sätt. En sorts passiv frihet. På samma sätt upplever jag nu att den politiskt korrekta och kulturmarxistiska regimen och EU inte på något sätt kan ta ifrån mig den frihet jag hittat i mitt hjärta. Dom kan gnälla och härja i media, alla världens rödgröna och andra kulturmarxister och kulturmarxistiska systemtrogna institutioner som Yle. De kan baktala mig och hitta på lagar som begränsar våran frihet, men de kan aldrig ta bort friheten ur mitt hjärta. Så därför upplever jag en sorts gemenskap med dessa författare, musiker och andra i kommunismens Prag. De av dom som inte var regimtrogna alltså, och stod emot kommunismens förtryck,  men det är ju endast de jag pratat om här. Då var det kommunisterna som förtryckte, och nu är det kulturmarxisterna. Då en andra Pragvår infinner sig i någon av Eu-s länder, så kanske EU:s insatsstyrkor kommer och slår ner den, för EU är den nya Sovjetunionen.

Det om det. Snart är det WALPURGIS. Lite 1996-nostalgi, av en jättebra EP jag lyssnade på mycket då i yrkistiderna. Vad skulle Sorhin's skiva "I det glimrande mörkrets djup" heta på kariska? Nå, såklart "I det glimrande mörknets djup"!

https://www.youtube.com/watch?v=M4G65venjxk