6.7.1996

Men först en rolig dröm så länge jag minns den. Jag kom mitt i allt ihåg att jag drömde då jag var 6 år att jag var i hesa på gatan och stod utanför en kiosk. Alltså en såndän gammalmodig kiosk som en liten träbyggnad med fönsterlucka, och inte någon innekiosk typ R-kiosk. Så var det godis och sådant vid fönsterluckan som det ju brukar vara framme i sådana kiosker.

Så började mittiallt tuggisarna hoppa ut ur kiosken av sig själv! Det såg jätteroligt och crazy ut och jag skrattade i drömmen, ända till syrran buffade hårdhänt på mitt huvud där jag låg och sade att upp! Vi blir sena snart. Gissa om jag blev arg på henne då? :-D

Jaa-a. 20 års jubileum över att det är 20 år sedan det magiska året 1996.. 1994 var ett bra år, för då var man "väijytyksessä" och planera, ett vägskälsår, och man förstod att något skulle ske men det var lugnet före stormen. 1996 var ett år som det mittiallt hände saker. Denna trend hade förvisso börjat hösten 1995 redan, och varade till första delen av 1997. -Dock kan man dela in även hela denna period i separata delar- men nu 1996, om vad jag gjorde dessa samma tider för 20 år sedan.

2:ndra juli drömde jag att jag var i farsans kontor mitt på natten och såg på någon film via en filmduk. Det var mörkt som i bion. Mittiallt så kommer det fullt med rök, och då röken lättar så står "Hammarmannen" där, en figur ur Pink Floyd-The wall filmen, som har en symbol med två hammare som korsar varandra så det blir ett kryss. Han visar samma gest även med sina armar i filmen som finns, på riktigt... Det ska parodisera någon sorts Hitler/Mussolini-figur. Alltså "på riktigt" i filmen. Men jag drömde alltså om denna filmfigur.

Så såg jag att han mittiallt var i någon backstage-aktig plats, och han såg nervös och manisk ut och öppna några skåp med en nyckel. Så mindes jag inte mera. Man ska tolka denna film väldigt metaforiskt och liknelseaktigt, något som pågår i huvudpersonens psyke.

Sedan så lyssnade jag på Wongraven lördagen den 6:te juli. Främst på låten "Tiden er en stenlagt grav". Som är medeltids-atmosfär-ambient, helt genuint! Gav total medeltidsfiilis. Innan jag for till Serendi där två kompisar var. Det regnade då jag gick dit och vid köpmansgatan stod en svenskregistrerad bil och några typer pratade med varandra rikssvenska medan dom såg in i ett skyltfönster.

Så var vi i Serendi. Det var som ett medeltida värdshus, typ från 1300-talet tyckte jag då, då jag hade hört på Wongraven innan jag kom dit, och det var ett regnigt medeltidsväder. Sedan for vi till Socis, alltså till krogsidan, som inte hette Norris då. Tror den hette Kaphorn då fortfarande.  Sedan försökte vi fara in till Socis, alltså övrevåningen. Jag skymtade en yrkislärare där inne. Det var nåt inträde dit också och kaverin frågade en tant i 60-årsåldern som stod utanför att slipper man månne gratis in om man har ett hurja stånd? Hon börja bara skratta och kommentera något, och hennes kaverin skrattade med.

Sedan såg jag en lysmask då jag gick hem i en skogsglänta. Jag tänkte att vem i hela världen har satt en liten lampa upp i en buske? Den måste vara batteridriven! Så var det en lysmask! :D Men de ser kumma ut då det är grönlysande prick, ungefär som datorlampans ljus.

Nästa vecka fick jag några skivor med posten, b.l.a. denna som jag tagit från
http://www.metal-archives.com/albums/Gehenna/First_Spell/12771

Detta är helt ok "nattmusik" medeltempo med spökig atmosfär. Haha, jag tänkte då jag såg på tacklistan att en av medlemmarna i bandet tackade: Anne(my witch), och sedan i slutet av sin egen tacklista i fodralet: I dedicate this album to my witch. Jag tänkte att det måste vara lite nolot sedan någongång då han läser sin tacklista vad han skrivit. hehe. Men nåja, han var väl också en 18-19 vid tidpunkten han skrivit det så..

Fan, jag ska och se på Black Sabbath i morgon och jag tycker inte om att trängas bland folk. Jag tycker inte om folk, att trängas där med okända kroppar, råka ut för folks noijjor, traumor och lukter, som det brukar vara just i krogar och festivaler och keikkor. Jag är redan nervös för det. Fy fan :P Men helt ok ska det bli att se Black Sabbath dock.

Såndänt får mig att tänka på att en människa inte är fri egentligen. Vi är ju fängelseceller av kött, vår tunga lekamen bär vi med oss vart vi en går.  En kaveri sade angående samma sak, att han far på keikkor, men behandlar folk som luft. Han ser på bandet, men bryr sig inte om något mingel.

Och sedan "måste" man ha någon bandskjorta då man är på konsert. Varför skulle det vara så? Vad är det för id'e att vara klädd som alla andra på platsen, oavsett fast man skulle ha en skjorta av ett band som ingen annan heller skulle veta? Det är ändå samma stil. Jag kan ha bandskjorta nu och då, men personligen känner jag mig bekvämare med en sådan i en miljö där man är unik med en sådan, än i en miljö där alla andra också ska ha bandskjorta.

Och år 1999 minns jag att jag 6.7. satt vid en av borden&bänkarna vid "nakkimuijan" här i stan, som då ännu fanns. Jag satt där ensam då och hade köpt franskisar. Sedan blev jag och se på folk. Det var en varm och solig dag. Det for b.l.a. en bil förbi där en tant i 60-årsåldern med glasögon satt i framsätet på passagerarsidan och rökte en cigarett. Sedan kom de en helt okänd naama gåendes som hade långt råttbrunt hår bakåtkammat, eller hans lippis som han hade felväg gjorde så håret inte lojui och blåste i vinden, utan det var bakåt i ryggen. Han hade S.O.D. skjorta på sig. Han gick bara förbi. Han var kanske 18-20.

Fan jag har bara drömt tråkiga drömmar nu den senaste tiden. Alltså långtråkiga drömmar. "Skitkvalitet-drömmar" som jag kallat sådana sedan 1995. Inatt drömde jag att det gick någon typ med Hurriganes skjorta nerför Klockarsgatan. Minns ingenting annat än det. Vad är det för mening med sådana tråkiga vardags/skitkvalitet-drömmar? Ingen surrealism, ingen psykedeli i sådant alls. Inga insikter, ingenting.

I morgon(idag) Black Sabbath. Återkommer väl
11:09
Nu är jag hemma, och trots att jag sovit bara 2 å en halv timme så är jag pigg, för det var jävla bra keikka. Kan varken säga mer eller mindre. Ozzy är nog för Black Sabbath som salt är för mat eller smink är för brudar. Utan Ozzy är det inte riktigt Black Sabbath anser jag, fast otaliga diggar mera Dio-eran, men jag har alltid brunnit främst för 70-tals Ozzy eran. Han har röst som passar hand i handske med musiken samt att han onekligen har karisma och utstrålning på ett sätt som de andra gubbarna i bandet inte alls har.

Uh. Jag har blivit mökkihöperö, och var riktigt ovan med folkmassorna i Helsingfors. Nojig och ovan, Paranoid!! ! hehe. Så jag började ju pimpla i mig vin och whisky på diverse restauranger, eller snarare pubar, innan vi kom in på området. Inte var jag full men salongsberusad. Behövde inte sedan dricka mera då Black Sabbath började spela. Alkohol är en utomordentligt dålig och farlig sak att använda som medicin, och det har jag inte som vana att göra, men onekligen drack jag lite för att få bort min socialfobi som man fått då man suttit hemma i månader. Och jag är speciellt ovan vid storstadsliv. Nå, nu hör det ju lite till att ta lite då man ser på nåt band också iofs. Men jag tänkte att jag ska ta högst två öl, det blev lite mera än det nog.

Nåväl.  Detta är från 1974. Det var lika hård meininki igår! Detta är på California Jam, på samma festival som då Deep Purple spela då Ritchie Blackmore varit på dåligt humör hela dagen och till sist slog han sönder en av sina gitarrer mot en filmkamera. Folk trodde det hörde till showen, men Ritchie Blackmore var arg på riktigt, och gjorde det spontant i ilska. Han var då känd för att vara en surpuppa, något man inte kan kalla Ozzy.
https://www.youtube.com/watch?v=U39EiI-NR4I