Gula mopon

Jag var 8 år sommaren 1985 då jag första gången stötte på "Gula mopon". Det var en gul mopo, eller snarare gulsvart, men iaf.

Jag och en kaveri gick på Karjaan Yhteiskoulus skolgård och ett steg från oss var det ett mopogäng som satt och hängde. Direkt då vi for runt hörnet så såg vi dom, och han som satt på gula mopon vifta med armen och ropade: ÄH! Ungefär att försvinn härifrån. Jag viftade med armen och ropade likadant tillbaka. Då startade han den gula mopon och kom körande hotfullt emot. Kaverin sade att han är rädd och det blev jag också lite. Så kom han emot "glidflygande" nerför backan, alltså med motorn stängd men rullandes ändå nerför. Vi for därifrån sedan utan att säga ett ord eller att se oss bakom.

Vi såg aldrig hans ansikte som körde gula mopon, då han alltid hade hjälmen på sig.

Sommaren 1985! Det var förresten samma sommar som någon annan unge med Ozzy Osbourne skjorta grimaserade åt mig oprovocerat i Åbo terminal då vi sku resa till Sverige med familjen. Vi for sedan till Sthlm, och Kolmården&Kulmården. Men det är en annan story.

Så hände det att vi lite ropade åt honom från gården då han kom körande och så. Jag vet inte varför. Det var väl spännande? Han blev arg iaf.

Så vid jultider 1985 så kommer gula mopon körande uppför backan. Barndomshemmet är intill en t-korsning, han kom uppför körande höger om huset och rakt framför våra ögon då vi stod ute på trappan och såg mot den andra gatan. Alltså jag, syrran och hennes kaverin. Gula mopons kusk hade på kyyti en hans kaveri med pipo på päronet. Han såg mot "vår" gata och skrek något då han såg oss, med sin klara barnröst som inte hunnit i målbrottet ännu. Syrrans ena kaveri sade efter att dom försvann i hörnet: Voi nej, dom kommer att komma hit! För han ropa någo.

Och mycket riktigt: cirka 1 minut senare kommer gula mopon plötsligt och vänder in i korsningen uppifrån och kör snett mot trottoaren/trappan, och denna mopos motor lät faktiskt som en blandning av ett Venom-riff och en Junkers Stuka-störtbombare från andra världskriget! Eller alternativt som en V1-missil. Liksom den lät sträng, dov och rytande. RrrrröööÖÖÖöaaaaaaAARRR!! Så hörde man bara PANG!! Då kaverin som var på kyyti kastade en stor kinare ner på backan. Förbuds och förtryckar-EU har dessvärre förbjudit stora kinare sedan länge, men förr var det roligt att köpa stora kinare vid nyårstider. Det var jättesynd, för jag sörjer ännu de röda och svarta kanonslagen. För att inte tala om Thunder kingarna. Det finns väl i nån version dessa thunder kings, men inte alls lika kraftiga som på den gamla goda tiden.

Sedan kom de körande förbi igen från andra hållet, men då låtsades bara kaverin kasta. Jag tog skydd, för jag trodde att han kasta en till.

Detta gav starkt intryck då på mig som den unge jag var. Det var psykologiskt liksom kraftigt på nåt sätt Liksom på ett positivt sätt gav det starkt intryck. Först kommer gula mopon hotfullt körande i sned vinkel mot oss med sitt arga motorljud, sedan PANG!! Man tyckte att det var tufft.

Så hota gula mopons kusk mig engång 1986 och sade att Jos se huutaminen ei lopu niin mä annan sulle turpiin niin että hampaat lentää suustasi!!  Han hade hjälmen på då också medan han satt vid sin mopo med motorn stängd. Så sade jag något att inte tror jag på honom. Så sade han: KATOTAANKS VAIKKA?! Och steg hotfullt upp ur mopositsen. Men jag var på gården så han vågade inte komma dit.

Så engång då jag var i Karjaan Yhteiskoulus skolgård och hängde ensam så kommer gula mopon plötsligt dit. Han ser mig och kommer körande uppför backan i hög fart rakt mot mig. Och jag cyklade därifrån snabbt som en oljad blixt!

Så sommaren 1986 hängde gula mopons kusks kaveri vid Karjan Yhteiskoulus gård. Jag var ute på gården med morsan. Han hängde där som en apa och balanserade på någo byggnads-ställningar som då var där och ropade något åt mig. Jag ropade: Mee pois! Så sade han bara: Okei!

Så kom gula mopon och två av hans kaverin från skolgården från ett hål i häcken och gick neråt. Gula mopon i mitten sittandes på sin mopo med motorn stängd och med benen tog sig fram, medan de två andra gick vid varsin sida. Ungefär som Måns, Bill och Bull.

Så engång hösten 1986 kom gula mopon körande i sned vinkel då jag var hos en kaveri som bodde på samma gata ett steg ifrån. Han kom och sutade på trottoaren, och kaverin blev arg då han såg det sedan. På 80-talet var det ju modernt att suta och ripa med mopo på folks trottoarer. Och detdär påminde mig om en sak till med gula mopon involverad. Det var en fredagskväll hösten 1985 och det kom fullt med mopon utanför. Gula mopon kom också. Han sutade övre grannens trottoar till typ en potatisåker med mopon. Dom hoilade, skrattade och hade sig. Morsan kom också och öppnade ytterdörren och såg på dom. Sedan for dom nog.

Och så engång 1986 så cyklade jag hem från en kaveri. Det hade hunnit börja skymma och jag genade genom Karjaan Yhteiskoulus skolgård och tänkte att bara inte gula mopon kommer! Jag fick mittiallt fiilis att tänk om gula mopon är i närheten? Så såg jag mittiallt att nera vid ett stort träd var det något gäng. Jag såg gula mopon som stod mot mitt håll och ögonblicket efter tänder han sin lykta, dock utan att starta mopon.

Denna syn var så kuslig på nåt sätt så jag cyklade fullt hem. Då det hunnit mörkna litet och jag var trött och hungrig annars också.

Jag började drömma mardrömmar om det sedan. Dessa drömmar började alltid med att jag såg in i gula mopons lykta,  var där på samma ställe igen och ser in i lyktan då den tänds. Sedan minns jag knappt vad som hände, men scenen ändrade sig och han och hans kaverin kommer efter mig fullt. Jag vaknade alltid sedan.

Jag tyckte inte om dedär drömmarna. De var obehagliga, påfrestande. Jag beslöt att försöka spjärna emot och vakna om de kom igen.

Det dröjde ända fram till maj 2008 innan samma sak hände på nytt. En natt, just när jag gled in i sömnen, började jag urskilja gula mopons fyrkantiga framlykta. Egendomligt nog kom jag ihåg min föresats att försöka vakna. Yrvaken satte jag mig upp på sängen och for till kylskåpet efter lite vichy. Sedan drömde jag helt lugnt då jag somnade igen.

Jag minns inte så mycket annat från gula mopon, då detta faktiskt var 30 år sedan. Minns dock mittiallt här en barnbok jag läste som liten. Det var "Hui Kauhistus" av Mauri Kunnas. Det var flera saker där som det var bilder av. Flera små sagor. En saga handla om ett levande skelett som höll till i någo ruiner nattetid och skrämde folk. Så kom en hund gående dit helt lugnt och lojt. Skelettet halvstår bakom en ruinmur och flinar och säger typ att johan tuo rakki uskaltaa tulla tänne!! Haha, syytä itseäsi. Nyt saat nähdä jotain sellaista, minkä tulet muistamaan iankaikkisesti!

Så tog hunden ena av skelettets smalben och fot och for iväg med det lojt och sade att totta. Tämän tulen muistamaan iankaikkisesti. Ihania luita! (då hundar ju tycker om ben) Medan skelettet stampade på stället med ett ben och viftade med armarna och såg jättearg och frustrerad ut. Haha, det var humor!

Så minns jag nu mittiallt bara perioden januari-februari 1994. Då köpte jag Winston-cigaretter från gamla Shell. Jag brukade göra det ofta. Rekommenderar absolut ingen att röka cigaretter, och jag slutade med vansinnet 4.12.1999. Jag rökte sex och ett halvt år mer eller mindre regelbundet. Skulle det inte vara så farligt skulle det dock vara ett rätt så harmlöst nöje. Men det är det inte. Men Winston-cigaretter har nog inte sålts i Finland på länge. Redan då var dom sällsynta.  Minns bara att de var goda nog, hade bra drag och en stark men ändå mild aromatisk tobakssmak. Påminde lite om Colt till draget och att cigaretten var stark men mild på samma gång. Inte någo gröna eller blåa dumheter, utan för karar, LOL. Detdär var på skämt. Men det var i samma klass som typ Camel och Lucky Strike&co.  En egen kraftfull tobakssmak. Inga moderna parfymdoppade cigaretter.

Efter skolan januari-feb 1994 brukade jag antingen spela Green Beret på min Commodore 64, eller så lyssna på musik som Darkthrone eller Immortal eller något. Så for jag ut och röka en Winston innan morsan kom hem från jobbet, samt huttrade i min åh, så tuffa prätkärotsi- det brukade jag göra en halvtimme innan, för det var nolot om föräldrarna såg att man rökte. :P Farsan kom i regel senare. Jag brukade ofta ta kaffekokarn till mitt rum och koka kaffe så fort jag kom hem, för jag gillade den mysiga doften av nybryggt kaffe i rummet.

Minns inte varför jag började tänka på det. Men det blev som en trip tillbaka till dessa tider då jag tänkte på det. Det var någon tanke nog som triggade denna tanke, men vilken vet jag inte. Då efter grundskolan kände jag mig rätt så förvirrad och ensam. På samma gång var det en tid att gå in i sig själv. Så när allt kommer omkring, var det inte en så negativ period alls, fast man då tyckte det.  Hela 1994 var en sådan period egentligen. Hösten 1995 började det sedan hända saker med fart. Önskar dock jag kunde ha skaffat mig några brevvänner under den perioden. Jag tänkte skriva åt någon jämnårig flicka som diggade deathmetal från Jyväskylä, och skrev men lät brevet vara 3 veckor i skrivborslådan. Så läste jag det och tänkte nej fan så barnsligt! Sådär kan ja int skriva! Ja skämmer ut mig ju om jag skickar det. Så for jag ut med brevet och tändarn sade *klick* och där brann det brevet upp. Det var mars 1994. Och ja, det var barnsligt och omoget skrivet. Det var en jävla tur att jag själv fattade det och brände upp brevet innan jag skickade det. Vem vet? Hon kanske skulle ha haft roligt åt det ännu denna dag?

Nåväl, jag ägnade mig lite åt ringa tapetrading isynnerhet sommaren 1994 och så, samt lite senare då jag började köpa olika ug-fanzines i massor. Så helt utan kontakt var jag inte. Regelrätta brevvänner hade jag dock inte, vilket var lite synd. Innan internet slog igenom så var ju vanliga brev the shit. Samt fanzines. Det var de som skapade nätverk och så. Man kände sig ännu mer isolerad utan internet. På samma gång tänkte man inte på det då man inte hade bekantat sig med internet 1994. Men så var det bara. Världen kändes mer på något sätt.. mystisk, då allt inte var tillgängligt efter några musklick.(min då ringa ålder bidrog ju också till det) Dock är internet än väldigt bra sak som överväger nackdelarna. Inte minst för den sakens skull, att regimtrogen media har inte längre monopol över folk.

På tal om "mopogobbar" som vi kalla dom för i lågis. Så var den en fredagskväll mars 1989 som jag var på väg till kiosken hemifrån och köpa godis. Ett mopogäng står vid en korsning, och jag tänker att dom gör väl ingenting? Så då jag passerar mopogänget så säger en av dem: "Vittu toi on tyhmä!" Så sade han sekunden eftter "Mä ajan sun päälle!" och startar sin mopo, men också att inte motorn startas, utan bara fram och baklyktan. Han hade en Honda Monkey. Sekunden senare skriker dock en annan från mopogänget åt honom att Ei, sä et aja mitään päälle!! Och tog mig i försvar, typ att man ska inte skrämma småungana. Han som skulle köra på mig blev nologer och sade ynkligt typ: mi-mitä?!

Sedan under maj månad 1989 kom han dock med en kaveri körande då jag kom hem gående från skolan en vacker och solig dag. Han kom körande intill med sin monkey med en kaveri på kyyti och frågar kaverin: Ajanko päälle vai enkö aja? Så sade kaverin: Aja, aja Jag ropade uuöööö!!! Och sprang till andra sidan Ekenäsvägen, och de två skrattade fullt båda två.- man hörde bara: HAHAHAHAHAHAHA!!! Då jag sprang.
Nåja. Det om det. Nästa gång tror jag att jag ska berätta om Vita mopon, eller "gulmårra" som vi också kallade honom för :P

Hahahahahahahaha!!! Jag mindes nu bara mittiallt i åttan nov-december 1991 då alla åttor och nior var i fest/jumppasalen i högis och såg på någon löjlig propagandavideo vid namn " Tio små moppepojkar" Angående trafikvett. Helt ok annars, men varför är propagandan så svartvit alltid då det är fråga om att visa nåt eller predika nåt för ungdomar? Jag mindes nu den mittiallt bara, det var en svartvit film om 10 moppepojkar och var och en gjorde nåt fel och hamna i en olycka med sin mopo. En av dem såg på några brudar såpass länge så han tappade kontrollen. Och det var liksom en musikvideo.

Så den 16.11.1990 bakade vi pepparkakor i stora hussasalen i högis. Vi hade alltid hussa andra halvan av fredagen på 7:an. Rellalärarn Laku kom in i hussasalen och hussalärarn Anne sa att jaha, här kommer de snåla människor in då de känner doften av pepparkaka! 23.11.1990 lagade vi julgodis i hussan. Tidigt ute liksom.

Högis var nog fängelseaktigt på samma gång. Men man har bra minnen därifrån med. Isynnerhet från nian. Sjuan var inte rolig, då man var yngst där då och man var "tapp". Men annars har ju också sociologer sagt att hierarkin och så fungerar som i ett fängelse i högis.. nog om det. Nu ska jag sova snart.

Haha. På tal om högis ännu så minns jag dendär drömmen då datalärarn Pasis själ flög omkring hemma hos vårt. Den flög liksom rastlöst omkring i huset. Ner till källarn, upp igen, upp till vinden etc.

Så berättade jag drömmen åt en Kurre i åttan i aulan på rasten då vi satt i aulan. Han kunde inte hålla sig för flin och fnissade och fick typ nå spastiska ryck, och sade paradoxalt nog: Va e de *fniss!* för roligt med det?

I sjuan och åttan for jag alltid genom huvuddörren hem då skoldagen tog slut, men hela nian for jag istället via  den smalare gången mot teckasalen och ut genom den andra dörren.Skulle jag ha gått uppför trapporna vid andra dörren skulle jag ha kommit till gymnasiet. Men via den dörren for jag alltid hem då. Det var coolt att gå den vägen tyckte jag av någon anledning. Otaliga gånger från januari till maj 1993 gjorde jag det med prätkärotsin på mig och kände mig jävla tuff, nästan utvald. Haha. Så litet kan spela så stor roll i den åldern. I den åldern är högis som samhället, då det är jätteviktigt att arbeta så man inte blir kvar där-och man inte har några andra samhälleliga plikter i den åldern, som att betala räkningar etc. Det är hemmet, kompisarna och "stora samhället", som är högis i den åldern. Nu är det ju bara ungar. Men då var det som en koloni eller som ett läger eller något. Några intressanta flickor, som en Janina från åttan som var från Ingå, då jag själv var på nian och så.

Kom nu mittiallt bara ihåg också en annan sak. I sjuan så talade jag med en Matte i högisaulan då det var innerast. Jag talade sådär humoristiskt om en arg Saab, för den lät så en Saab 96:a, alltså en "semla" då den mittiallt kom runt hörnet engång 1989 då jag och kompisarna var ute. Mittiallt var det några brudar från nian som hörde vad jag sade och en av brudarna frågade mig: Hur kan en Saab vara arg? Sedan sade hon: Jåå, arga folkkare har jag nog sitt! :D

Nåja. Nästa gång alltså om Vita Mopon.