Vita mopon alias "Gulmårra"

Första gången jag kom i kontakt med vita mopon, som t.om. var mer paha än gula mopon, var 1986. Som en metaforisk jämförelse, att om gula mopon var den ordinära polisen, så var vita mopon polisens Karhu-grupp.

Jag hade inget minne att jag skulle ha sett honom tidigare, men det kan vara att han var tillsammans med gula mopon och andra mopogäng vi ropade åt för att det var spännande att ropa och sedan springa då dom kom efter.

Nå, engång sensommaren 1986 då jag och en kaveri kom gående nerför backan i närheten till mitt så vände det två mopon in från Ekenäsvägen. Jag var osäker på om det var "friend or foe" så jag tog det säkra före det osäkra och sa åt kaverin att nu springer vi! Sekunden efter hörde man bakom sig hur ena mopon började gasa fullt som reaktion till att vi började springa. Vi tänkte att nu är det allvar!

Vi hade nätt och jämnt hunnit till mitt och utetrappan så kommer han ännu snabbare och i en ännu brantare vinkel än då gula mopon kom, emot trappan och for igen. Vi tänkte att voi vittu, vem va dedär? Om gula mopon var en Junkers Stuka-störtbombare, så var vita mopon en Kamikaze-pilot!

Sedan gjorde han så några gånger ännu då vi var ute på trappan. Kom i full fart och i sned vinkel mot trappan då vi stod där.

Engång då jag var ute med en som var  kaveri då, Toffe.  så var vi ett steg från mitt. Så var det några "mopogobbar" ute på en gård. Mittiallt kommer Vita mopons kusk "gulmårra" och kommer gåendes mot mitt och sedan följer de andra efter. Jag far till grannhuset och hotar att ringa på deras dörrklocka om dom kommer. Så sade dom att ingen är hemma. Just då kom tanten som bodde där gående på gatan. Jag sade åt gulmårra, just då han kom emot mig i dörren att där kommer hon som bor här! Så sade han: Jaha, och lugnade sig. Så sade jag åt tanten att hei noi meinaa antaa mulle turpiin! Så sade hon att ei saa tapella! Olkaa ystäviä, ystävyys kannattaa aina.  Eller något liknande. Och så gick hon in. Typ att det bara är några ungar som lite bråkar.

Så väntade dom ut mig nära en timme hela mopogänget på andra gårdens gräns. Gulmårra gjorde en stöt till invid ytterdörren där jag ännu stod och slog mig i huvudet och gav en bitchslap på kinden åt mig. Stryk kan man inte kalla det för, snarare nuddade han, men jag var ändå skiträdd att få riktig stryk, speciellt som dom var väldigt hotfulla. Kaverin bara stod där, men dom hade inge otalt med honom

Sedan sade dom att "Okei, sulla on kakskymt sekunttii aikaa painua vittuun täältä, ja ellet oo siinä aikana lähtenyt niin tulee turpiin oikein kunnolla!" Så räknade dom alla i kör då jag kom smygande därifrån: YKSI! KAKSI! KOLME! NELJÄ! VIISI! Sedan då jag hunnit till gatan så började dom räkna jättesnabbt till 20 och kom sedan springande efter, så jag sprang till dörren igen. Jag började hyperventilera av skräck där i något skede och hjärtat bankade som fan. Skulle jag ha haft ett vapen där och då skulle jag ha använt det p.g.a. ren panik. Eller åtminstone ha hotat mig loss. Jag var "trapped" och visste fan inte hur det skulle sluta.

Sedan efter ett tag sade dom igen: Okei, sulla on 20 sekuntii häipyä täältä pyöräsi kans, ellet oo häipyny ennen sitä me vedetään sua turpiin! Så var det igen samma sak i kör räknade dom: YKSI, KAKSI, KOLME... medan jag smög sakta iväg. Sedan hände samma sak på nytt, att dom hyper-räknade till 20. Så sprang jag så satan uppför en annan gård medan jag hör bakom mig: Vittu juntti pääsee karkuun!  Så vände jag mig om i dunklet. Det var en massa träd på den gården, nästan skogsaktigt. Jag vände mig om, då jag hade min cykel kvar och ville ha den. Så ser jag hur gulmårra gömmer sig bakom ett träd. Jag ropade fullt: JA SIIR DIG! JA SIIR DIG BAKOM ETT TRÄD!! Så kom han efter fullt och jag for iväg. Han fick tag i min rock, men jag tog tag i hans hand och rev mig lös på samma gång och sprang så helvete. Jag sprang utan att se bakom mig. Sprang så jag tappade min sko på en annan gård.

Sedan sade jag åt kaverin att ja tappa min sko å har min cykel dit ännu! Då han kom cyklandes. Gulmårras kaveris föräldrar hade gripit in och ropade åt mig att jag inte behöver vara rädd mera, att jag kan komma efter min cykel. Så hittade vi min sko också efter ett tag.

Det var alltså ingenting jag fick traumor av, fast det var mycket skrämmande där och då, så var det en intressant upplevelse som bara härdade.

Gulmårra hade en grym uppsyn. Stirrande stålgrå ögon och såg aggressiv ut som någon bolsjevik-kommisarie från Stalins sovjet typ. Nästa gång såg jag honom några dagar senare. Då visade han fuck. Så kom han cyklande medan han rökte tobak och sade nåt åt mig då jag var på gården. Så mumlade han nåt åt syrran också och for.

Sedan från köksfönstret vid samma tider så kom han cyklande förbi så visade jag knytnäven åt honom, och han visade knytnäven tillbaka. Så sade jag åt mommo att han där e dabboger! å peka på honom. Så sade mommo att jag tyckte han såg trevlig ut! Så sade jag: Men han röker! Så sade mommo att de ju illa för honom, men han såg trevlig ut ändå tycker jag. 

Så en fredagskväll då jag satt och läste i mitt rum som fönstret vätte mot gatan, så kom gulmårra, vände sig mot mig och viftade med armen att kom ut! Så viftade jag tillbaka med armen typ att kom du in! Så nickade han till och for.

Sedan såg man honom inte på ett litet tag. Det var en tid sedan man hade sätt honom senast, men sommarn 1988 då jag gick förbi samma gård som dom hade hotat med stryk så satt han på vita mopon och glodde på mig med sina stålgrå ögon och visade fuck. Så sade jag åt kaverin då vi fortsatte att gå: Såg du vem de va? Så sade kaverin jåå. Så ropade jag: GULMÅRRA!!! Och vi började springa så helvete. Han kom efter med mopon snart. Vi sprang till en kaveris mommos gård och han kom efter gasande med mopon. Så kom kaverins morsa ut på gården och sade att pojkar hej! Ni måste vara tysta, för Malin ska sova. Malin var kaverins lillsyrra. Gulmårra pekade och gapskrattade åt oss, typ att vi var så fega så vi sprang, och körde iväg. Han måtte ha undrat då vi kallade honom för gulmårra. Vete fan vart vi fick de ifrån. Han var den värsta mopogobben av alla, t.o.m. värre än gula mopon, så vi gav honom ett namn väl därför.

Sedan såg jag honom ännu maj 1989. En kväll då jag cyklade på Ekenäsvägen så var det någo ungdomar som hade stannat bilen framför och de stod där och pratade. Jag stannade vid busshållplatsen och tänkte om jag skulle ta en annan väg, riktigt bara för säkerhets skull. Då kom Gulmårra cyklande på andra sidan av vägen. Han visade fuck åt mig och fortsatte att cykla raskt. Han cyklade förbi ungdomarna så han kände inte dom. Jag tog en annan väg för säkerhets skull, då jag skulle cykla hem.

Sedan, efter att jag cyklat ner och tog en annan väg förbi Kila daghem och sedan till höger, så kom han mittiallt nerför Karjaan yhteiskoulus backa. Jag hann inte reagera så var han där redan framför mig. Han sade: Hej! Jag sade också Hej! och började cykla fullt åt motsatt håll med Gulmårra eftercyklandes.

Så for jag och cyklade in på en gård där en kaveri, Jan, bodde med sin morsa och syrra. Han pekade och skrattade åt mig som han gjorde sommarn 1988 och for igen. Jag var där en kvart utan att våga fara därifrån. Och han lurade någonstans, för jag såg sedan från långt håll att han gav upp och cyklade iväg igen. Jag vågade dock cykla hem igen då granntanten kom och for åt samma håll då hon var ute och rastade hunden. Jag sade att det är en såndän Gulmårra som tänkte ge stryk åt mig just! Hon sade typ att nå voivoi ändå. De stora pojkana tror dom är tuffa då dom håller på med sådant.

Sedan kan det vara att jag såg en skymt av honom juni 1989 utanför Lystiland, Karis stoooora nöjespark då någongång, men jag är inte säker på saken då jag såg från håll och bakomifrån. Det var han, eller någon som liknade. Antagligen var det han. Efter det har jag inte sett till honom.

Alltså jag var i clubben i lördags. For dit ensam då jag int fick nå kaverin med mig denna gång.

Denna gång då jag var ensam där, så hände det något positivt. Lite före stängningsdags så for två helt obekanta brudar i kanske 25-årsåldern därifrån. En av dem, den främsta som kom gående där jag satt, så klappa mig på axeln några gånger riktigt rejält medan dom gick. Det var ju tolerant gjort av bruden, och riktigt nice!Alltså inte pk-pseudotolerans, utan frimodighet och tolerans på riktigt. På krogen behöver man inte alltid vara så ärlig med åldern, speciellt då jag ser mycket yngre ut. I augusti pratade jag med en 21-åring blond brud i clubben från esbo. Eller hon började prata med mig, kanske var hon tolerantare då hon inte var från Karis, och började prata med mig. Jag sade att jag är 31. Hon sade att det är nu ingen ålder, min pojkvän är 29. Nu skulle det ha gått hem också fast jag sagt att jag är 29 nog, då jag ju ser så ung ut.

Sedan var det faktiskt en blond vacker smal  brud med långt hår kanske i 25-28 årsåldern som såg på mig rätt så mycket medan hon dansade. Våra blickar möttes många gånger och hon såg glad ut. Dessvärre försvann hon sedan med någo kaverin relativt tidigt. Ska man göra en stöt mot en obekant brud så är det ingen större vits att direkt fara dit och dansa och skrika i hennes öra och på samma gång utan avsikt spotta små droppar av ölblandad saliv i hennes öra. Det är mot slutsidan isåfall det ska gå till tycker jag. Efter att man kollat upp att vibbarna är bra.

Nå, kanske jag ser henne något annat v-slut ännu. Det är konstigt detdär. Dom säger att somliga karar mognar som whisky.. när jag var under 30 fick jag inte aaals lika mycket uppmärksamhet av brudar. Och det är ingen inbillning, det var så. Åt mig verkar det som att det skulle ha farit tvärtom mot vad som brukar vara kutymen åtminstone för kvinnor. Det motsatta könet tycks känna större attraktion för mig ju äldre jag blivit.

Alltså ja e i full extas av det faktum att det kommit på nytryck Klaus Schulze-samlingar "La vie electronique" gammalt material från början till mitten av 70-talet! Det är fan äkta rymdmusik. Och INGEN är så bra på den juttun som Klaus Schulze! Han är ett musikaliskt geni,han är nutidens Wagner. Jag beställde genast från Levykauppa äx. Aah, ser framemot flera timmars njutning av gammal hederlig Kosmische musik! Det är dessutom musik som ALDRIG kan bli trendig. För ordinära mainstream människor förstår sig inte på sådan musik. Dessutom skulle censuren ta den här, den skulle aldrig gå igenom hos Karis-domarnas politbyrå :D Tror ni nu fan på allvar att någon random Karisjuntti skulle förstå sig på Klaus Schulze?! Aldrig. Det händer aldrig i världen.

Jag tänkte här på gamla novembers. Alltså november 1998, 1999 samt 2000 samma tider som nu. November 1998 hade min skola "tunnelveckor" och jag slapp på en kurs, mellan 9-13:tonde november 1998. Det var i sjukis auditorium en kurs om droger. Förstår inte varför jag for på den. Jag var sedan enda pojken där bland en massa brudar. Helt ok nog annars, men då var jag 21 och ett mähä vad gäller brudar. Fast jag inte själv förstod mig vara ett mähä. Jag var introvert och osocial i denna kurs och bara satt och var ironisk över de andra i min grupp i mina tankar. Jag var ju såklart bäst. Trodde jag.

En av flickorna i min grupp hette Julia. En sjukisbrud. Helt ok med det, men jag började ironisera i mina tankar att "Va e du för ett snurrande hjul-julia?" och liknande saker. Varför det?! Men jag var barnslig och omogen då. Sedan år 2000 har jag ju varit mitt "nya" jag. Detta var mitt gamla jag. Men somliga grund-drag och så är det samma. Ungefär som att Ryssland alltid är Ryssland, men det var o-ordning och misär då Jeltsin var president, och blev ordning och arbete då Putin blev president. Symboliskt så är det samma sak. Utan att alls i sig ta ställning till om Putin är bra eller dålig.  Så folk kan ändra sig förvånansvärt mycket,men somliga drag är oftast alltid de samma. Jag fick en starkare och bestämdare  personlighet efter, symboliskt sätt, "revolutionen", alternativt "valsegern" år 2000 :)

Det var annars snö och vinter från början av november år 1998. Gudars skymning. Det var då man var "ung" :P

Och 20-21:sta november ordnade vi en handelsmässa i gamla handelsbyggnaden i Ekenäs, mässan hette H-Julia. Det var mysigt, men mycket jobb. Sedan 25-26 november 2000 likaså. Vi var åtminstone fredagen innan och jobbade från tidig morgon till sen kväll, samt även på lördagen och söndagen. Första gången var bäst, då det var så nytt då, men andra gången var också rolig. Man fick en kollektiv känsla som att man var bara en liten gnista i hela H-Julia konceptet. Och vi uppoffrade oss totalt. Vi spikade t.e.x. upp en stor H-Julia flagga på väggen och hade problem med att få den upp, men vi kämpade med den oavbrutet en halv timme och till sist var den uppe. Känslan var ungefär som att vi skulle ha varit pionjärer i Sovjetunionen, eller Hitlerjugend eller något :D:D Det var liksom en 100% uppoffringsmentalitet som kom spontant. Läraren var också sträng och fodrade detta. Att typ "inga misstag, punkt och slut." Alla gjorde sitt bästa. Och ja. Då som 23 åring var jag ju "nya" jag, och kände mig som en ung vuxen, efter att ha känt mig som en tonåring närmast året före då jag var "gamla" jag.

Jag bar på ett får innan H-Julia 2000, då det var djurpark med får åt barnen inne i ett klassrum. Bonden visade hur jag skulle bära, och så bar jag in det. Först gjorde den lite motstånd, sedan var den helt snällt och beskedligt i min famn. Jag var rädd för att den skulle bita eller pissa på mig eller något. Tur det inte hände nåt sånt :D Dendär bonden var lite argsint av sig. Han lär ska ha muttrat "jävla ungar!" där i något skede. Om oss alltså som ordnade H-Julia. Och alltid då det kom folk någon annanstans ifrån och inte kunde svenska, så blev jag skickad att tala finska med dom, då alla visste att jag är tvåspråkig. Och det var ju bra. Fast jag kände mig inte så världsvan ännu, fast jag också var "nya" jag då.

En typ från lägre klassen, som brukade kalla mig för "Jenkins" (han gav sina egna smeknamn åt folk.Var lite originell av sig) skämtade om att vi borde ha ordnat ett såndänt Adult-lekrum med BDSM rekvisita i ett av klassrummena :D

H-Julia lärde mig vikten av kollektivt ansvar ganska effektivt tycker jag. Det var en lärdom och ett positivt minne för livet.

Trots att jag var "nya" jag så var jag då också barnslig för min ålder och såg ut som 17. Så inte är det något jag längtar tillbaka till precis. Men nostalgisk kan man vara ibland. Skulle jag ha vetat exakt hur barnslig och lortaktig jag ännu var, skulle jag ha blivit deprimerad är jag rädd. Men å andra sidan så är det bra att alltid sträva efter den osminkade, nådlösa sanningen. Det är det som jag alltid har strävat efter, åtminstone efter jag blev "nya" jag. Jag jämför med det att då många människor flyr sanningen, så är det som hästar som flyr eldslågorna i ett brinnande prärien. Istället för att fly, så strävar jag att vända och galoppera in i elden, och låta flammorna rena mig.. Det är just "flykten undan flammorna" som orsakar neuroser hos folk.

Sedan 24/25-november 2001 var jag i affes. Jag pratade med en gammal klasskaveri som had nå traumor. Alltså från lågis och högistiden. men inte var det nå allvarligt eller personligt. Så sade jag sedan att nästan alla som e här e nu såna jävla mögeldockor, så man ska inte bry sig. Så vände han sig om mot någon brud och sade att han där sa att du e en mögeldocka!! Hon såg lite och bara flinade. Bruden var i hans sällskap, och han var på humör att strida med någon. Men han lugnade nog sig sedan då vi började prata lite mera om gamla minnen och så. Han vill inte bete sig så, och ångrar sig efteråt,  men han kan bli sån under påverkan av alkohol att han vill strida.

Det om det. Inatt drömde jag att en brud från Kotka som var i folkis 2008-2009, Saara, började hångla med mig uppe i bibban. Allt drömmer man nu också. Nåja, hon var den nästsnyggaste bruden från folkis då. Den vackraste var en Sonja.
På tal om brudar så var detta från Iltalehti angående Juices bortgångs 10-årsdag:

"Alatalo sanoo, että Leskinen ei kestänyt tyhmiä naisia. Sydän sykki kauniille ja sielukkaille leideille, joiden pää ei kumissut tyhjyyttään."

Haha, det är ju så precis jag också tänker! Med "junttiga"  brudar menar jag junttin, men dom brukar ju själva också falla typ för lätkäjunttin, stora skalliga hormonbodare med tribal-tatueringar och Suomi-skjortor och vakio själlösa BMW- lippisjannun, eller så också rent kriminellt pack etc då det kommer till karar. Men med "junttig" menar jag också extremt systemtrogna rödgröna naiva snobbar, som tror dom är otroligt mycket bättre och klokare, bara för att de är akademiska. Och som  tror sig ha monopol på den absoluta sanningen. (Konstigt att de som kallar sig för "toleranta" sedan själva har fördomar mot icke-akademiska människor? Men, känner man till deras Lysenko-logik så...)

Till skillnad från de ursprungliga junttibrudarna, som vill ha "riktiga karar" liksom stereotypisk machoaktig meininki, så brukar rödgröna föredra "mjukisar" och toffelhjältar och överdrivet snälla män, som de sedan tröttnar på efter några år och går bort ifrån, då de är för snälla. Men det förstår de inte själva.

Och nästa gång blir det om Lilla killen med glasögonen och Stora killen med glasögonen!

Detta clip skrattade folk åt i datasalen i skolan vårvintern 2000. Tyckte inte då det var så värst roligt, men nu började jag skratta åt det fullt då jag mindes det och såg på det igen :D Man tyckte då år 2000 att jappen var en "halvgammal skitis" Såg ut som någon av de dåtida "gamla" hippietyperna eller alternativt de "gamla" death/thrash- diggarna i Karis tyckte man, som då  år 2000 var cirka 30. Men nu ser man ju bara en rätt så ung kille, alltså runt 30. :P Sådär förändras sättet att se ju äldre man blir.