Hos dagmamma vs."lekis"

Alltså nu då jag skrev lite om händelser i min tidiga barndom i mitt förra inlägg så kom jag att tänka på skillnaden mellan lekis och dagmamma. Innan jag började gå hos dagmamma 1981 så var det en barnflicka som skötte om mig. Från det minns jag också saker, som att vi ofta cyklade till hennes syrra som bodde i Stenåker, jag satt på barnsits. Samt att hon sade att Valioglass-pingvinen då jag pekade på den i glasspaketet och frågade Va säger dendä? Så sade hon att den säger Ojoj, så gått! Bara för att jag skulle äta paket vaniljglass som jag tyckte var uäk, då jag var bortskämd med pinnglass. Det var 1980. Hon var mycket ung, nästan bara barnet då hon skötte om mig. Från 16-19 alltså 3 år skötte hon om mig. Morsan berättade att hon tvekade lite då hon var så ung, men då hon mötte henne så fick hon förtroende direkt, och hon var en bra barnsköterska.

Jag minns vi var i Karis centrum i hennes och hennes pojkväns lya ibland. En gång pussades dom och jag undrade vad dom gjorde. Men inte förstod man ju sådant då, men man blev oförståelig.

Sedan var jag hos dagmamma. Jag minns att det var roligt och fantasifullt att vara där och leka med hennes ungar också. Vi lekte inte bara med bilar, vi var i en närbelägen skog och lekte och det var alltid jätteroligt. Vi gick ofta med dagmamman i skogsdungar här i trakten. Då som liten tyckte man ju att det var en gammal urskog att gå i, men nu tycker man ju inte så mera. Men man fick känslan av skog och isolering från stan, och det var en bra sak. Man kände liksom intuitivt av förfädernas stämmor i dessa skogspromenader. Inte för att jag tänkte så konkret då, men en sådan feelis är det nu då man ser tillbaka. Visst kan jag lite ha modulerat det också som äldre, men i stort sätt tror jag att det var så. Alltså inte något lokal eller statspatriotiskt alls, utan att man hör till Norden, oavsett vilket land man bor i där. Man kände liksom både i dna och naturen att det är här man hör hemma. Och att man kände sina förfäders stämmor i dna:t och naturen i skogen synkkade med deras upplevelser.

Det var lugnt och lite folk då man var hos dagmamma. Nog för att jag var hos dagmamma ända till 1986, men det var inte samma sak alls då mera som att bara vara där dagarna, höra fantasieggande sagor från sagoböcker, gå ut i skogsdungen bredvid och leka etc. Det var livet.

Då jag började i lekis 1982 var jag först stolt och förväntansfull. Och jag var faktiskt kind of stolt att börja i lekis. Men snabbt märkte jag att det inte var så bra som man hade tänkt sig. Det blir så då man föser en massa ungar, som inte alls känner varandra eller har med varandra att göra från förut, och ska stöpa dom alla i en viss mall. Det är emot människonaturen egentligen.

Sedan ska man sjunga kristna  sånger som lekistanterna fodrar att man ska göra i lekiset, vilket var blä! I ärlighetens namn så nu sjöng vi också "sagosånger" hur mycket som helst, men det var inte ändå samma sak.

Sedan fick man i något skede nästan alla andra ungar emot en. Det är ingenting jag är bitter över, konstaterar bara att sådant kan hända hastigt just i lekis och skolmiljöer. Något dramatiskt var det inte, jag blev inte misshandlad fysiskt eller något, men det var att jag ignorerades och retades, och ofta gav lekistanterna skulden åt mig.

Som engång ute i Dalgatans daghems gård då vi var där med ett gäng andra ungar från samma grupp. Jag försökte prata med dom, men de skyfflade bara snö och såg inte ens på mig, dom var alla helt tysta. Jag minns ockå att jag frågade: Varför pratar ni int? Sedan blev jag förbannad och tog en liten spade själv, en sådan som de också hade, och hivade fullt med snö i ens ansikte. Direkt kom lekistanten och skrek och gav mig skulden för allt. Och dom var ju inte aaaals skyldiga.

Sedan var det en annan gång våren 1983. Jag var på väg ut från lekiset på gården för att leka med dom andra. Och nästan alla pojkar i lekisgruppen stod riktigt i ett led givakt c 10meter vänster om mig där jag kom ut, och hade dessa spadar som gevär, och låtsades vara en avrättnings-pluton. För då jag kom ut hörde jag bara vänster om mig hur alla sa på samma gång: PANG! och höll spadarna som gevär mot mig. Sedan bråkade de bara resten av tiden vi var ute.

Sedan då jag umgicks med de finskspråkiga ungana så uppskattades det inte alls heller. "Varför pratar du finska?" fick jag höra. Sori nu, men jag har vuxit upp med två språk då jag har en hel del finskspråkiga släktingar, så jag känner mig precis lika hemma i den finska språkgruppen som i den svenska. Det var bara en Jyrki och en Noora som var fientliga i den finskspråkiga gruppen, men dom var det mot alla jämlikt. Dom kom från besvärliga hemförhållanden. Jyrki och Noora var typ bara kaverin sinsemellan.  Den enda som flög på mig i lekiset var just Jyrki. Hiva ner mig på backan och höll i mig. Så kom Noora och sade: Gå bort! Gå bort! Gå bort! (hon var också tvåspråkig) Jag tänkte att hur ka njag slippa loss från Jyrkis grepp? Han var ett år äldre och starkare än mig, men han släppte till slut och gnällde att vittu kun tää on mun ja Nooran mesta! Jag hade gått in på deras "hemliga" område i lekisgården. Detta hände hösten 1982. Sedan lärde jag mig likt alla andra ungar att undvika dessa två.

Det var just samma Jyrki som då jag cyklade i Bäljars en kväll sensommaren 1990 så var Jyrki på en balkong och mumlade nåt åt mig. Så hörde jag inte och sa: Häh? Så mumlade han igen. Jag sade: mitä? Så mumlade han igen, och då lämnade jag cykeln, for riktigt nedanför balkongen, formade ena handen som en hörseltratt och frågade: Mitä? Så sade han: Haista vittu! Jag sade bara Joo, kylläkyllä!  då flinade han bara till och for in från balkongen.

Jag hörde av en Tomppi som gick i finskspråkiga skolan att hans morsa hade sagt att om han röker så kan han röka inne. För hon vill inte att folk ska se att han röker, men han rökte nog ute också.

Jag hade nog kaverin också i lekis, så det var inte fråga om att jag skulle ha varit helt ensam. Jag och en kaveri tänkte engång rymma från lekiset. Vi såg på varandra och sade typ att nu far vi! Så klättrade vi över staketet och sprang över ängen med en jävla fart. Trodde vi. Man tror ju så som liten att man springer som fan då man springer, men några lekis"tanter" kom ju då vi hade hunnit ungefär till mitten av ängen springandes och tog fast oss hur lätt som helst.

Så nej. Lekis är blä! Barn borde hellre vara hos dagmamma eller riktig mamma som är hemmasköterska. Det var dock en bra lekistant där, men hon fick en högre position och hade med barnen att göra bara indirekt sedan. Vi var hemma hos hennes alla ungar från gruppen en solig dag hösten 1982, då hon bodde i absoluta närheten till lekiset, och såg på hennes hund, så läste hon en saga åt oss. Men de yngre tanterna, ja "tanterna" i 30-årsåldern, var nog dåliga.

Nu då det var penkis här för ett tag sedan, då gymnasie-treorna ju åker omkring på lastbilslavor så kom jag att tänka på minnen om detta fenomen, samt om hur små och barnsliga dom(Abina) egentligen är, fast man tyckte dom var stora och vuxna ännu då man var i högis.

Jag minns mitt första minne av dom på Abidagen 1983. Vi såg lastbilslavan dom färdade i från lekis. Det kom sedan på eftermiddagen efter lekiset en ljusblå kuplafolkkare  vid Bulevarden då jag och min dagmamma och hennes unge gick där. Abina inne i den var rödmålade i ansiktet, såg glada ut och började tuta åt oss. Typ: Tuuut!Tuuut!tuuuttuutt!!!tuuuut!tuutuutuuuuuuut! Man trodde nog att dom var lite tokiga då man var barn.

På tal om kuplafolkkare så mindes jag i högis vårterminen 1992 då jag och några andra såg ut från ett av fönstrena till Nabogatan. Vi var i c-trappan och såg ut. Lektionen var påväg att börja så småningom, jag tror att vi sku ha antingen bjolla eller jogga med Kåre. Så hörde vi att det kom nån bil. Så sade vi åt varandra att nu kommer den säkert! Vi tänkte på en kaveris storbrorsas Volvo. Så kommer det en gul kuplafolkkare långsamt körande, och vi börjar alla 3 skratta då vi tog så fel. Det var nå yrkisschack 2 stycken. Han som åkade såg att vi flinade och visade fuck åt oss.

Sedan kom dom ju till skolan i ettan och kastade karkki och sprutade vatten med vattenkannor. Förritiden fick abina spruta vatten på folk, men det slutade man ju sedan upp med då tidsåldern blev alltmer känslig, politiskt korrekt, gråtfärdig och lättkränkt. Nu fick jag jag också vatten på mig ett flertal gånger, men inte var det något att pirra om. Det torkade ju så småningom. Våtast blev jag penkkis 1992, då det var en Abi som hällde varmt vatten ner i "kraghålet" åt mig och flinade typ muahahahahahahaaaa!!  Jag blev lite våt, och hade sedan 2 timmar hussa, men det hade torkat då hussan var slut. Det var nu ingenting att pirra om. Det hörde till saken då det engång var penkkis.

Vi hade sedan 2 timmar jumppa efter det. Det var tal om att fara till "Sahara" och skrinna, men jumppalärarn Åjja var sjuk eller något så de flesta andra for ut till stan, men jag och en annan for till Sahara och skrinna bara för att det var roligt. Vi skrinnade en timme iaf och tog ledigt sedan.

Jag drömde innan Penkkisdagen 1992 att det var en gammalmodig engelsk lärare i högisaulan, en sådan som jag hade sett i Pink Floyd-The Wall filmen för ett litet tag sedan då. Och nog hade dom ordnat lite Abina även i högisaulan. Man tyckte dom var fullvuxna då.

Så även på Abidagen 1991, då Abina var på lastbilsflaket på skolgården innan dom körde iväg. Jag såg då någon drack ur någon vinflaska uppe på flaket, och någon rökte och kasta3de sedan fimpen ner på backan där. Man såg dom då som absolut fullvuxna människor, och avundades dom att dom var så gamla och fria att göra vad som helst, tänkte man då.  Det var också lite vuxenvärldens dubbla budskap. Att å ena sidan sade de vuxna att tobak och alkohol är fyfy, å andra sidan rökte och drack många vuxna själva. Int underligt att högisungar blir förvirrade av denna lilla skenhelighet, speciellt då hjärnan inte på länge är fullt utvecklad i den åldern. Å andra sidan så kan det vara väldigt svårt att förklara trovärdigt sådant för en tonåring.

Men idag då man ser dom... så är dom ju nästan barn bara! Barnsliga ungar. Visst finns det undantag, men de flesta är barnsliga ungar, och de flesta flickor i 18-19 års åldern ser inte ännu ut som riktiga kvinnor ännu, då de har så barnsliga liksom runda ansikten ännu. Det är först vid 20 som en kvinna har mognat till att se ut som en kvinna vanligtvis.(fast barnslig och omogen är man nog ännu tveklöst som 20. But don't worry, det var jag också som 20) Dock finns det undantag. Jag har iaf märkt att de brudar på 19-20 som har en pojkvän på cirka 30, brukar vara mognare, klokare och se äldre ut än sina jämnåriga kamrater. Det är ju helt logiskt att det är så såklart.

Vi pratade lite om det med en kaveri i telefon att hur man tror att man vet allt, och hur vuxen man tror man är och hur svartvitt man tänker om saker och ting i 18-årsåldern. Vi konstaterade att gymnasielärarna säkert "flinar i skägget" varje termin åt de naiva små 18-åringarna, som tror de vet allt och är åh, så tappra människor som ska rädda världen! Men det kan de ju inte visa åt eleverna. Gymnasielärarna måste ju spela med. De lär ut en hel del, även politisk propaganda-så tolkar ju 18-åringarna det ännu svartvitare än propagandan i sig. Så även om lärarna skulle hålla med propagandan och tro på den själva, så måtte de nog i smyg flina åt 18-åringarnas naiva och svartvita tolkning av den systemtrogna propagandan, samt allt annat också som de lär sig samt indoktrineras med i gymnasiet. Undantag finns ju alltid även hos dessa elever. Alltid finns det någon modig gymnasie-elev som ifrågasätter och ställer gymnasieläraren mot väggen med politiskt obehagliga frågor.

Nu menar jag inte politisk propaganda som att man propagerar för ett visst parti, men att  man berättar om officiella sanningar just som sanningar, som inte får ifrågasättas. Nåväl, nu lär man ju ut en massa allmänbildande saker i gymnasiet också, men det kan man lära allt på egen hand förvisso, om man har intresset, vilket donare inte brukar ha. Så därför finns dendär stereotypen att akademiker "vet" och donare "vet inte" fast det finns ju stora gråa nyanser även där. samt undantag etc. Såklart. Ingenting är så svartvitt.

Visst trodde jag på något sorts mycket snabba revolutionära förändringar då jag var 23-24. Jag hade då en positiv känsla i hjärt-trakten över att detta samhälle kanske inte skulle räcka så länge till. Ungdomens iver. Ungdomen har i alla tider velat ha snabba revolutionära förändringar. Synd bara så är det inte sådär bara. Jag tror nog att detta samhälle kommer att falla förr eller senare, alla samhällen gör det en gång, men man är mer realist som äldre än då man under 25. Men det är ingenting alls jag ångrar att jag trodde. Tvärtom, gav det mening och hopp och kollektivt tänkande, bortom egot. Man förstod att man lever för något större, inte bara för sin egen napa så att säga, egocentriskt. Svårt att förklara personliga känslor, men jag försöker mitt bästa. Förresten är egot en illusion, så varför då vara egocentrisk?

Heh. Då jag talat om de som rökte hasch i Karis under den stora cannabisvågen 99-00 så googlade jag lite och kom på en gammal diskussion från en inhemsk punksida i början av 2001 där folk berättar om de sämsta fenomenen med år 2000. En var såhär:
Anarkofemakot, umpi-paranoideja mouhuttaija vailla suhtellisuudentajua, joka vitun jannun mielestä ganjan poltto on NIIN cool

Så andra hade också märkt samma sak då back in the days. Att det var typ tufft och normalt att röka hasch, och nördigt och konstigt att inte röka hasch. Det var så vad många i Karis verkade tycka också den tiden. Att bara weirdon och nördar inte röker hasch, så röker de normala populära människorna ganja och njuter av livet. :P Att man är kova och normal om man röker hasch, men onormal, konstig och mamis, om man inte är med det "tuffa" gänget och röker hasch! Om man inte är med i det gänget, så är man en konstig nörd, som inga flickor vill ha!

Haha, nåväl, det är ju längelänge sedan redan, och alla var mycket yngre och naivare den tiden. Borde inte hänga fast mig på detta då tiderna är helt annorlunda nu och folk förändrat sig och blivit äldre och klokare. Men det är bara lite ironi. Man kan minnas detta med en gnutta ironi, inte bitterhet alltså.

Det var just år 2000 jag märkte på allvar detta fenomen med att de som säger sig vara "toleranta" och "liberala" oftast i själva verket  är de mest inskränkta, intoleranta, fördomsfulla, utdömande typer som finns, som inte bara skäller på politiska motståndare, utan de dömmer gladeligen ut folk just för att vara "konstiga" etc. Just då den tiden då Faces var högaktuellt då det var ganska nytt då, och det var kind of en neo-hippie våg den tiden, så började jag märka den otroliga skenheligheten och dubbelmoralen bland dessa människor. Och denna mentalitet har fortsatt till denna dag. neo-hippie elementen är mycket mindre idag, men annars är det mycket tal om s.k. "tolerans" osv.

Nu har ju fenomenet ökat mera som inte var då back in the days lika högaktuellt, att vita hetero män behöver man inte vara tolerant mot, att det inte gäller dem. Det är bara ett utslag för deras tidlösa skenhelighet och dubbelmoral. Det är synd om människorna, som August Strindberg sade. Det är som att just detta uttryck av Strindberg skulle sväva över de förvirrade massorna i dessa tider.

Förresten tycker jag det är ganska frökenaktigt att prata om att den och den är "konstig". Det är något som tonårsflickor håller på med tycker man, och som inte fullvuxna människor borde hålla på med. Att tonårsflickor storögt tisslar och tasslar melodramatiskt med varandra om att den och den är "konstig" så kan man förstå det ännu. Men som sagt inte då fullvuxna beter sig likadant.  Så var det en som sade åt mig engång att om en kar tycker någon är "konstig", så kan han lika gärna sätta läppstift och kjol på sig på samma gång... jag säger varken bu eller bä om det eller kommenterar det på något sätt, jag återger bara vad han sa.

Nu ska ingen tro att jag förringar flickor eller något, pojkar har sina egna fel som är stereotypiska för dem att göra, men det är nog mest flickor och unga kvinnor, om någon, som har dendär fixa idén om att den och den är "konstig". Inte alla flickor och kvinnor, det har jag aldrig sagt. Det finns många vettiga individer också som inte anklagar folk till höger och vänster för att vara "konstiga". Förresten, i detta fall tycker jag att en viss s.k. "lekis-visdom" passar bra in, och det är: Den som säger, den e

Som ett exempel minns jag engång i folkis då vi talade om engelska läraren i en grupp, så var det en folkisbrud från hesa som kommenterade honom  med ett riktigt prinsessan på ärten-tonläge såhär: Han e så kååÅÅÅnsti! Varför ska man hålla på och prata skit bakom ryggen sådär om folk, som knappast gjort något illa?

Konstig har en väldigt negativ klang. Den positiva motsatsen är väl Hemlighetsfull. Däremot är det okej att säga att någon blev helt konstig eller att det är konstigt att han eller hon gör si och inte så eller att han har ibland konstiga funderingar eller han blir konstig då han får brännvin i sig. Men det är så heltäckande om man dömer ut hela personen som "konstig". det är på nåt sätt absurt och vulgärt. Oftast också bakom ryggen, så personen inte har möjlighet att försvara sig verbalt. Men visst, jag har också gjort mig skyldig till samma misstag, men jag inser det, och bättrar mig i det avseendet.

En annan sak som sk. "toleranta" och "liberala" sedan mittiallt blir arga och intoleranta och "No love, No fuck, No acceptance" av är åldersskillnader i förhållanden. T.ex. Jari Tervo, som ser sig som åh, så tolerant och liberal, uttalade sig negativt om Danny's och Erikas förhållande. Där ser man! Där ser man hur de är emot peace&love och tolerans, och hur otroligt inskränkta och fördomsfulla de brukar vara när allt kommer omkring! Det är just samma skenhelighet och dubbelmoral jag skrivit om här.  Stor skillnad om dom har ålderskillnad. Danny ser så ung ut, så jag skulle inte alls reagera om jag skulle se dom komma emot på gatan. Och man blir ju inte kär i en siffra heller. Folk har mycket att lära sig.

Jag menar, då ska de inte heller gnälla att andra är "intoleranta" då de är otroligt intoleranta själva. Deras argument blir nollställda så att säga, då de trampar i klaveret med sitt hyckleri. De är inte ett skvatt bättre eller mer moraliska människor än någon annan, fast de tror sig vara "toleranta".

Nåväl. Alla stora rörelser som säger sig ha kommit med tolerans, medmänsklighet etc i historien, har ju slutat i blodbad! Alla dessa ledare har haft fickorna plutande av "kärlek och tolerans". Och sedan har blodbadet mot de "feltänkande" startat för att, får vi anta, de ville visa hur mycket de älskade dem! Jag har själv hört med egna öron från en s.k. "suvakki" att soldiers of odin människor borde döööööö! Man får tycka vad man vill om dom, det är helt klart. Även jag är mestadels kritiskt inställd till den gruppen, (men inte av politiskt korrekta påtvingade skäl,utan av självständiga konklusioner) men detta påvisade deras hyckleri och dubbelmoral åter igen engång. Det är bara fråga om politik detta tjat om tolerans. Oliktänkare borde döööööö! Tydligen.. "tolerans" är bara ett politiskt slagord, en riktig propagandaterm, och har varit det åtminstone 15-20 år. Det har tappat sin ursprungliga mening för länge sedan. Nu är det bara att jämföras med en maoistisk propagandaterm och ett systemtroget slagord. Att man hör till de "goda" då som är emot de "onda", om man är "tolerant".

Ni kan ju sedan fråga er varför inte medierna skriver om detta något alls? Men det blir jättestort rabalder de gånger den politiska opponenten uttrycker sig dumt. Men aldrig då de s.k. "suvakkina" gör det.

Och jag har märkt ett komiskt inslag. Om det i tidningar och tv är tal om EU-kritiska s.k. "populistiska" partier eller rörelser, så dom painottar man i var och varannan mening att dom har en sån och sån "retorik". och sån och sån "propaganda". Som att just de s.k. "populisterna" skulle vara de ända politikerna med propaganda och retorik, som om att det skulle vara  något som är unikt bara för dem. ALLA politiker driver propaganda och retorik, men man ger det intrycket att bara de s.k. "populisterna" ägnar sig åt propaganda och retorik. Det i sig är skicklig psykologisk propaganda som systemtrogen media ägnar sig åt, men ingalunda svår att se igenom, bara man har ens ett uns av kritiskt öga, oavsett ens politiska åsikter då.

Och ordet "populister" och "populism" är också ett propagandistiskt uttryck avsett att fördumma och ogiltigförklara "populistiska" politiker och rörelser, och de som röstar på "populistiska" partier. Det är elitens propagandaterm mot de som de ser som ett hot mot deras planer. I Sovjetunionen talade man om "Folkförrädare" och "Kapitalistlakejer", så i alla samhällen hittar makthavarna på propaganda-uttryck för att försöka ogiltigförklara och barnsliggöra sina motståndare. Hos oss är det propaganda-uttrycket "populist".

Även denna text kan tolkas som propaganda, och det är helt ok med det. Men till skillnad från systemtrogna människor, som aldrig skulle medge att de propagerar, så säger jag ärligt att detta mitt inlägg skulle kunna tolkas som propaganda. Men än sen? Propaganda i sig är det ingenting ont med anser jag, så länge man inte far ut med rena osanningar. Lögnpropaganda är sedan något jag aldrig skulle ägna mig åt, och inte något jag försvarar. t.e.x. kristna präster säger inte att de propagerar, som de gör, utan att de undervisar. Journalister och politiker medger inte heller att de propagerar. Det är fegt och ryggradslöst att inte medge det tycker jag.

Folk i allmänhet har som kutym att inte märka ologiskheter, och om de märker de så låtsas de som om att de inte gör de för att de är så rädda för vad "alla andra" ska säga om de säger de. Tror att de bråkade med mig delvis i lekis också av den anledningen att jag var för ärlig helt enkelt. Jag har alltid känt mig som barnet i sagan Kejsarens nya kläder, barnet som är den förste som ropar "Han är ju naken!" Om ni förstår liknelsen.

Inte för att jag tror det finns någon politisk lösning alls. Jag tror att någon form av katastrof kommer förr eller senare, och för oss flera hundra år bakåt i tiden. En ny medeltid utan kristendom typ. Så, det ordnar sig av sig själv. Och det är mycket som kan få civilisationen på fall. Ett supervulkan-utbrott, att oljan tar slut, ett asteroidnedslag, en mycket kraftig solstorm etc etc etc. Och frågan är inte om det händer, utan när. Men människan brukar alltid klara sig. Neanderthalarna var med om supervulkaner och släktet dog aldrig ut fullt.

Detta är en sång jag hörde första gången sportlovet 2000 på nätet. Sportlovet 2000 så kom någon litauier/ryss till mitt. Jag tror han var från Litauen men pratade ryska? Något sådant. En kaveri släpade honom till mitt. Jag bjöd på kaffe åt dom. Han var ganska rolig. Så ringde hans morsa åt honom, man hörde bara hur hon gnällde, och han stängde av telefonen helt och hållet och satte den i fickan, då vi satt hos mitt.

Så lyssnade vi på Finntrolls första skiva "Midnattens Widunder" Polkametal gjord med glimten i ögat och menat att vara hälften ren humor och parodi. Diggade det lite grann. Diggar ännu lite deras andra skiva som kom 2001, sedan har jag inte diggat Finntroll. 2 skivor av detta koncept räcker mer än väl tycker jag. Det är inte roligt mera om det hela tiden upprepar sig. Sådana band borde mer vara sidoprojekt, där man gör en eller två skivor just, anser jag personligen. Och det var ganska ytlig meininki, men mera just såndän svängig humor dessa två skivor.

Anyway. Sportlovet 2000. Då googlade jag och kom fram till några svenska obskyra vänsterextrema sidor. b.l.a. en maoistisk rörelse, som lovade att Europas floder, b.l.a. Themsen i London, ska färgas röda av borgarnas blod, och var mycket hotfulla annars också. Konstigt vart alla journalister och massmedia är då och tar avstånd ifrån det? Somliga får härja och säga vad som helst, utan att politiker och journalister reagerar det ringaste lilla... märklig värld vi lever i.

Dessa hemsidor och i synnerhet den maoistiska gruppen finns inte mera. Det fanns tydligen mer rörelser i Sverige på den tiden. Mycket små men ändå. Man blir nostalgisk, då år 2000 fick jag just ett ungdomligt hopp om att en plötslig och snabb förändring av samhället är möjligt trots allt. Och att vi sku kunna behålla och utveckla teknologin, även i ännu större fart, närmast så det skulle gränsa sig snart till science fiction. Naivt nu i efterhand, men man kände liksom ungdomens naiva glöd brinna i hjärtat då... Då tänkte jag att man borde snarast möjligt kolonisera månen till att börja med etc.Ni vet, Per aspera Ad Astra Men nu tror jag som sagt som Pentti Linkola, att vi har framför oss en återgång hundratals år tillbaka i tiden, till ett mer naturvänligt liv.. förr eller senare. Jag tror det är realistiskt, men jag förstår att teknolog-freakar blir vansinniga av detta påstående. Och kommer med motargument, mest för att trösta sig själva då de ser sin vision hotad. Jag tyckte också förr att det var löjligt bakåtsträvande. Men nu anser jag det var realistiskt. För minsta lilla sak som händer, och världens teknologi faller. Det bara är så.- men, folk får tänka annorlunda för mig, jag bryr mig inte.

Egentligen hade jag fått upp möjligheten både för moderna nödår i stil med dom på 1860-talet i vårt land, till samhällets totala kollaps, efter att ha ett en inhemsk film på tv, Yötuuli, 3.9.1992, som just var en film och en survivalist-familj och deras kaveri en gammal survival gobbe efter en katastrof där samhället hade kollapsat plötsligt och totalt och el och vatten-nätet var ur bruk, pengar hade pappersvärde, smittsamma farliga sjukdomar som kolera grasserade som för hundratals år sedan etc. Var och en fick klara sig själv med bästa förmåga. Möjligtvis med hjälp av grannen, men ingen myndighet och inget räddningsverk etc. Och militären hade tagit makten i denna kollaps.

Denna familj samt deras kaveri flyttade ut på landsbygden, hamstrade livsmedelskonserver, hade höns, ägnade sig åt jakt och fiske, att skörda marken och senare landsvägsröveri, då de bl.a. stal en ko ur någon bondgård etc. Det var då jag fick en ordentlig bräcka i min bild som jag hade blivit indoktrinerad i hem och skola att detta samhälle typ är jättestabilt och kommer att vara för evigt, och att teknologin bara fortsätter att utveckla sig. Det var kusligt först att inse att det inte är någon självklarhet att det är så, men mycket hastigt tog jag emot denna viktiga insikt med öppna armar och kramade om den (liknelsemässigt iaf) och tog den till mig.

Denna sång hade dom i en av hemsidorna. Ni kan tänka er vilket liv det skulle ha blivit om en viss annan person, nationalsocialismens ledargestalt, om det skulle ha funnits en likadan sång om Hitler..? Då skulle journalisterna direkt ha reagerat, men då det är om Stalin så får man NOG! tydligen. Men det är ju som det är. Hyckleri igen. Nåväl. Här en sång om snälla farbror Stalin.. bara för att man inte vet om man ska skratta eller gråta eller vad? :P Nåja, Segraren skriver historien.

Nästa gång om olika års sportlov. Kanske.