Till sjukhus med brusten blindtarm :P

Ja,  jag råkade ut för detta öde häromveckan. Dom har alltså opererat bort min blindtarm, som hade hunnit brista, och sedan fick jag tillbringa 4 dagar på sjukhus med dropp. Inte så värst roligt precis. Har måsta äta penicillin som jag hatar att äta, men detta är ett fall då det är nödvändigt att äta det-fast jag personligen är emot att man ger penicillin åt varje liten angina eller liknande, men detta är allvarligare. Urk. Nåväl, skönt att man slapp ut till slut. Och det var sista dagen man hamna att ta den rotiga penicillinen idag. Tristessen på sjukhuset var det värsta. Och man kunde inte sova avslappnat p.g.a. den obekväma sängen, samt sköterskorna som kom in och stack en på mornarna (blodprov) samt annars också några gånger.

Detta började egentligen redan pikulitet halvnie-tiden på lördagskvällen 25.3. Jag kände en vag obehaglig känsla på båda sidors revben och jag tänkte att kroppen värker lite i allmänhet och tog en halv burana och tänkte inte desto mer på det under hela kvällen/natten. Jag for och lägga mig 3.

Så vaknade jag halvåtta på söndagsmorgonen av att känslan vid båda sidors revben hade mångdubbelt förvärrats. Vidare så kändes magen gasig/luftig och uppblåst. En allmän obehaglig känsla, som var så obehaglig så jag ej kunde sova längre så jag for och duscha. Jag mindes att jag hade precis samma känsla november 1988 samt november 1991 och tänkte att hur i all världen kommer denna konstiga känsla igen efter att ha varit borta i över 25 år? (en blindtarmsinflammation kan gå tillbaka, och man kan ha det utan att förstå att det är det. Mer om det och vad jag tänkte 1988 och 1991 då det kom senare)

Sedan lättade denna obehagliga känsla något. Jag åt en rätt så lätt lunch sedan med biff och potatis. Eller lätt och lätt lunch...men relativt litet.  Efter det kom känslan tillbaka och blev etter värre. Jag körde till K-Market och handla och hade svårt att vara i butiken p.g.a. känslan i magen som extremt luftig/gasig och sjuk vid revbenen och lite ovanför magen/på övre sidan av magen. Kallsvetten började nästan rinna i kassakön.

Sedan for jag ut och promenera lite. Men jag var så utpumpad på nåt sätt så jag satte mig på en stubbe vid en skogsglänta. Då redan började högra sidan kännas öm. Men inte som jag trodde att det alltid är då det är blindis, att det är en knipande känsla. Den kan yttra sig på många sätt denna smärta. Denna inflammation är en ganska "monitoimi-inflammation" som kan ha många olika typiska och atypiska symtom. Denna känsla var främst ömhet på huden(vilket inte är något ovanligt) samt att det kändes som om att jag sträckt på en muskel, och det var muskeln som var öm och sjuk.

Det var skönt att stå och låta vinden blåsa på en sedan en stund senare då jag var ett tietal meterifrån första viloplatsen. Sedan hade den konstiga uppblåsta känslan i magen/buken/revbenen avtagit så gott som helt. Kvar var bara "muskelsträckningen" som jag trodde det var, samt en ökande sömnighet och kind of dimmighet(vilket antagligen var febern som steg, men jag förstod det inte då) Jag var så poikki så jag somnade först 10 minuter på soffan under kvällen, sedan for jag och sova tidigare än normalt. Jag sov väldigt oroligt, vaknade flera gånger efter stressande drömmar som bara jankkade samma feberyrsel-aktiga tema+värken i högra sidan.

Måste medge att det då redan kom en liten flyktig tanke om blindtarmsinflammation då jag trots allt hade något som kändes på högra sidan, men jag slog bort det direkt då jag trodde det var muskeln som var sträckt, då det kändes mycket mera så, än något som skulle komma från tarmtrakten. Jag kunde inte misstänka det alls. Dock var det så sabla ömt och ömheten for djupare då jag lutade lite sidan mot skrivbords-stolens armstöd. Då borde ju mina varningsklockor ha börjat ringa, men jag förstod inte.

Jag vaknade efter varje sömncykel (ung 1:10-1:30 minuters mellanrum) och for till badrummet och duscha och duschade på högra sidan, då smärtan försvann helt så länge jag sprutade hett vatten på den. Men återkom på typ 10 sekunder efter jag duschat. Dock var det värre då jag låg. Jag kände mig också i allmänhet väldigt rastlös och konstig (febern). Jag hade absolut ingen aptit och hade ätit typ 2 Dominokex som kvällsmål. Fick inte ner något annat helt enkelt.

Sedan på måndagen vaknade jag och ringde och sade att jag kan inte komma på jobbkeikka, att muskeln är sjuk(man bär mycket där var jag jobbar). Dagen blev till middag, men värken/ömheten vid sidan hade inte försvunnit. Inte heller den konstiga känslan(febern) eller aptitlösheten. först mot eftermiddagen fick jag i mig en halv kebab, då bara skräpmat smakade. Sedan for jag till apteket och köpte såndän salva man sätter på sjuka muskler, då jag trodde det skulle lätta av det :D

På måndagskvällen så var jag helt otroligt sömnig. Ville bara sova och somna. Värken i sidan var kvar. Hade inte heller skitit sedan 14 tiden på söndagen, så jag hade förstoppning också förresten. Fick i mig några dominokex till, en och en halv knack-korv, samt en 2,5dl (tror jag det var)burk päronpyre under kvällens/nattens lopp. Jag började misstänka att jag har feber halvett på natten efter att återigen vaknat med väldigt rastlös känsla och efter väldigt yra, obehagliga jankkande feberaktiga drömmar. Jag har två febertermomätare, hittade den ena, men batteriet var slut. Försökte hitta den andra, men hittade inte den. Jag tänkte att jag direkt på morgonen kör ner till pärona och mäter tempen där. Och natten gick som förra natten: feberdrömmar, aptitlöshet, vaknande efter varje sömncykel, till en het dusch efter varje sömncykel(hoppas man inte störde grannarna alltför mycket med detta duschande nattetid...men det var så skönt och gav lättnad då)

Sedan på morgonen satt jag på kaffe. Direkt efter kaffet körde jag ner till pärona och frågade om dom hade en febermätare. Det hade dom. 2. Den första visade 39,0. Morsan tänkte att den kanske är sönder, att jag ska testa den andra mätaren innan jag ringer till läkaren(för hon tyckte inte alls jag såg sjuk ut). Men jag sa att nä, jag far direkt och beställer tid! Jag fick komma till läkaren snabbt, på 50 minuter. (for till pärona och försökte äta litet under tiden, då morsan bjöd på omelett, men fick knappt ner något alls)Läkaren undersökte  sedan på min mage och sade att hon tycker det är lite väl högt uppe denna smärta för att vara i blindtarmen, men hon kan inte säga det säkert. Väl efter blodprovet visade sänkan skyhöga bakteriella värden. Så höga så läkaren direkt skickade mig till sjukhuset med taxi.

Väl i Ekenäs sjukhus sade jag sedan åt en snygg hoitsu på akut mottagningen att nu har jag blindtarmsinflammation eller något annat elände! och gav läkarens remiss åt henne. Innan jag visste ordet av hade dom redan satt febernedsättande dropp åt mig. (den hade dock av någon anledning sjunkit sedan morgonen, då tempen "bara" var 38,5 då jag kom till sjukhuset.) 2 glada hoitsun pratade med mig och med varandra hela tiden, då de tog blodprov på mig och höll på. Det var hett och svetten rann från pannan, då febern sjönk så hastigt då dom satt in febernendsättande. Jag fick innan det klä mig i sjukhuskläder.

Så kom en rysk läkare och kontrollerade mig och for. Sedan kom han in igen i rummet jag var ensam i efter en liten stund och sade att Minulla on vahva epäilys siitä että kyseessä on umpi-lisäkkeen tulehdus. Så frågade jag att Onko se sama ku umipisuolentulehdus? Så såg han lite fundersam ut och sade Appendicitis. Så visste jag ju att det var det. Så frågade jag att den ska säkert opereras, så sade han att jag ska röntgas först.

Sedan blev det magröntgen. Det bekräftade väl blindtarmsinflammationen, för den ryska läkaren och en överläkare kom sedan in i rummet. Överläkaren mumlade nåt om blindtarmsinflammation och frågade när jag ätit senast, så sade jag att jag åt jättelite omelett c 10 på morgonen. Han frågade Ingenting annat? Så svarade jag ingenting annat! Så sade han att jag ska opereras, men han kan inte säga riktigt när ännu, att de måste organisera lite.

Så opererades jag. Innan jag visste ordet av så låg jag på operationsbordet och operationssalen såg precis ut som man ser att den gör på film och bilder typ. Med såndän konstig lampa ovanför en etc. Jag minns att jag fick lite något från en strut någon gas som doftade konstigt, och jag kände liksom att medvetandet sögs bort. Jag sade åt dom i salen att ja känner ren att ja börjar fara! Men int sover ja ännu int! Ena tanten sade: Men snart sover du! Där brast filmen. Följande minne är att en pratande hoitsu rullar mig till ett rum och pratar hela tiden med mig. Inte mådde jag illa eller hade värk då, var bara lite omtumlad på något sätt.

Sedan gick det fyra dagar på sjukhuset med antibiotika och näringsdropp, tills sänkan sjönk till den grad att de släppte hem mig i lördags. Den första dagen fick jag inte äta något alls, bara dricka lite vatten. Gissa hur hungrig man blir av att knappt äta något alls på 3 dagar? Sedan fick jag börja försiktigt med att äta buljong och saftsoppa. Bara flytande föda alltså. På fredagen fick jag en glass, som smakade alldeles fabulöst gott.

Först på lördagen innan hemfärd fick jag en ordentlig lunch. Det började med gröt som morgonmål. Jag åt upp allt, men fick kväljningar och tänkte spy av smaken i ett skede, då gröt ju är så uäck och otroligt äckligt att äta. Jag åt sedan långsamt en sked i taget och försökte tänka på annat medan jag åt den äckliga uäkä gröten. Konstigt att det som är hälsosamt i regel är uäck, medan det som är jättegott är i regel ohälsosamt.

Att man insjuknade i blindtarmsinflammation var inte hela världen alls. En erfarenhet rikare. Dessutom kan man se det som, åtminstone symboliskt sätt om inte annat, att denna inflammation inträffade under avtagande måne, och jag opererades under mörkmåne. Och traditionellt ska man göra sig av med allt man vill bli av med under avtagande måne, och börja om på nytt under nymåne.Forntidens folk hade mycken folklig visdom gällande månen, och jag tror inte alls att allt gällandes detta är bullshit, men jag vet ju inte om mekanismerna bakom det. Månen inverkar ju också på kvinnornas menstruationscykel. Men det känns bra att det var under avtagande måne jag insjuknade, och under mörkmåne jag blev opererad. The end of an era. Under nymåne började sedan tillfrisknandet, som är ultimat under fullmåne, enligt detta sätt att tänka iaf.

Nej, blindtarmsinflammationen i sig var inte farlig. Det bara härdade. Det som var det värsta i sjukhuset var TRISTESSEN! Jag tror jag höll på att bli galen av denna tristess. Jag sov också väldigt dåligt där, för sjukhussängarna var obekväma+att jag bara kunde sova på rygg, förutom sista natten då ärret blivit såpass bra så man kunde sova på sida. Sedan avskydde jag att jag inte fick äta något den första dagen. Nåväl, jag har gått ner 5kg sedan lördagen 25.3...på  en vecka. Jag vägde mig igen den första april då jag kom hem och då var jag 5kg lättare Så det är ju jättepositivt. Nu ska jag börja banta har jag tänkt.

Sedan kom det tid och otid hoitsun in i rummet och stack en och mätte tempen. Har ingen sprutskräck, men det var lite enerverande då man aldrig visste då de dök upp.

Jag fick nästsista natten något kraftigt smärtstillande intravenöst, då jag hade lite ont i såret och ont i ryggen p.g.a. att hamna sova på rygg hela natten, så jag kunde sova. Någon form av opioid var det, googlade jag. För jag frågade naturligtvis vad jag fick innan. Jag fick det även första natten, och då frågade jag också. Annars fick jag "bara" panadol. Man blev helt varm i hela kroppen, så drömde jag behagliga drömmar sedan b.l.a om någon vild finurlig brud och sov bra, fast jag sov kanske 5 timmar allt som allt. Andra natten sov jag kanske 3-4 timmar, då var det en annan vårdare och jag sade att jag kanske kan ta smärtstillande, men helst inte (då jag inte gärna tar mediciner) men inte sov jag bra utan. Fast det inte var någon konstant värk eller något. Det blev bara så sjuttons obekvämt att sova där på sjukhussängen. Det var skönare att sova på fåtöljen bredvid sängen, så jag slumrade till där några gånger.

Nåväl.  Blindtarmsinflammation kan arta sig på många olika sätt. Man kan t.om. ha värk på vänster sida istället för höger och så vidare. Och man kan ha det kroniskt i veckor. Man kan ha illamående och kräkningar (vilket jag aldrig hade, men däremot min kusin hade då han hade blindarmsinflammation) Man kan ha förstoppning(som jag hade) eller diarré. Men det känns dovt och ont och tryckande i hela magen åt mig först, sedan slutade det och högra sidan blev sjuk vilket jag tolkade som muskelvärk, men det har jag berättat redan.  Däremot är det vanligt att även huden omkring blindtarmen är öm, vilket jag alltså tolkade som muskelvärk

Nu är jag säker på att jag haft blindtarmsinflammation förr, då känslan var precis som då 1988 och 1991. Och man kan ha det som sagt, och det kan gå tillbaka av sig själv. Det var en annan gobbe på samma avdelning som också haft blindtarmsinflammation och blivit opererad. Han sa att han haft det förut han med. Nu kände han symtomena, och det kan jag också säga. Det var något helt annat än vanlig kolik och förstoppning 1988 och 1991. Jag tänkte 1991 att det är fråga om någon konstig maginfluensa, men jag tänkte inte på blindtarmen, då det inte kändes något på högra sidan då.

Första gången minns jag november 1988 då det kom var jag hos en kaveri en fredagskväll och det började stråla något obehagligt mot revbenena. Sedan for jag till Market Lind med farsan och handlade, och då tänkte jag i banor  att synd att dendär konstiga känslan ska förstöra ett mysigt veckoslut. Min klassföreståndares dotter stod och läste något på anslagstavlan vid ingången till Marketen då jag och farsan hade handlat färdigt och gick ut ur butiken.

Så vaknade jag på lördagsmorgonen efter att jag hade drömt om att jag skulle in i ett rum, men hindrades av en likadan robot som finns i Impossible Mission spelet, jag spelade mycket på min C-64 hösten 1988. Roboten stod vid ena sidan och vaktade dörren så jag inte slapp in. För de som vill se hur dessa robotar låter och ser ut och låter, så här är ett clip från Impossible Mission. Om ni har några sekunders tålamod och ser då personen springer från hissen till rummet med robotarna:


Sedan minns jag att jag klagade åt morsan att jag har sjukt, så sade hon att du kanske har något i tarmen. De menade med farsan att vi måste följa med det. Jag var då redan jätterädd över att det inte skulle sluta, för jag förstod att det hängde ett hot av läkarbesök i luften. Jag förstår inte hur i all världen dom skulle ha fått mig till läkare, och inte minst sjukhus som liten, för jag hade läkarskräck då. Vilken tur att det sedan så småningom gick om av sig själv mot kvällen, för annars skulle det ha blivit gråt och tandagnisslan då dom skulle ha släpat iväg mig till hälsocentralen. Jag hade alltså att magen verkade instängd av sig, och det värkte här och där utan något regelrätt magknip. Samt att det strålade mot revbenen. Svårt att förklara kanske.

Sedan kom det nästa gång av att jag vaknade 4:30 tiden på morgonen tisdagen den 19:tonde november 1991. Det var den jätte obehagliga "instängda" känslan som strålade mot revbenen och ryggen. Jag vaknade nästan aldrig på natten som tonåring, inte ens för att fara till vessan. Jag sov som en stock då  Jag kände igen känslan från 1988. Jag gick till vessan och mötte sedan jag varit i vessan farsan i tamburen, som var antingen på väg till vessan eller till köket för att äta.(Han for och sova igen sedan några timmar) Minns inte det.. Jag klagade och sade att jag är sjuk och tänker inte gå till skolan idag. Farsan sade bara att jag ska bli hemma om jag är sjuk. Jag såg sedan från farstufönstret att det körde en Volkswagen paketbil (alltså inte en såndän gammalmodig psykedelisk kleinbus, men modernare modell)  ner från grannens gård. Det var grannens arbetskaveri som hämtade honom, då de for med kimppakyyti till jobbet.

Så blev jag hemma ensam efter att pärona gått till jobbet och syrran till skolan. Jag märkte då hur det lättade att gå ner till badrummet och duscha i hett vatten. Sedan for jag till kvartersbutiken som då fanns och köpa en liter gul jaffa. Gott var det, men inte hjälpte det mot detta. En klasskaveris farsa kom förbi med sin röda Fiat Uno då jag gick till butiken. Han glodde på mig och jag tänkte att nu tror han väl att ja pinnar!

Så duschade jag en sista gång och gick upp. Det hade mörknat då och morsan och syrran kom hem samtidigt. Jag minns att jag sade åt morsan klagande att jag ska minsann då jag blir vuxen skaffa en påse morfin alltid att ha hemma, och då jag får något sånthär så tar jag av det för att lindra smärtan! Morsan sade nåt typ att om man inte kan tåla lite smärta utan något sånt så har man nog ingen karaktär att tala om,eller något ditåt. Hon var väl  då van vid att jag var en gnällig tonåring som klagade, så jag tror hon lite missbedömde att jag faktiskt hade en väldigt otäck känsla. hon trodde det bara var lite fult/gas jag hade i magen. Hon gav dock någo magtabletter sedan och sade att jag ska försöka med dom om det lättar. Hon trodde som sagt jag hade lite gas i magen bara typ. Jag trodde att det var det, eller så någon konstig maginfluensa. Inte kunde jag veta att det i själva verket var blindtarmsinflammation, då jag trodde att det alltid är värk i högra sidan då, och där kände jag ingenting.

Sedan var jag hemma på onsdagen(20.11-1991) också, fast det hade börjat lätta då märkbart. Under kvällen hade det nästan försvunnit. Syrran kom hem. Det hade kommit en massa jättevåt nollgradig snö, som hängde på elledningarna, så det blev strömavbrott i hela kvarteret. Jag och syrran tog fram en massa stearinljus och tände dom på vardagsrumsbordet, och det var ganska mysigt. Sedan for jag ut och se, och gatlyktorna kom blinkande tillbaka, så det reflekterades i det låga molntäcket så att himlen liksom blinkade i cyanblått. Det stod sedan i västis om detta fenomen, att det var fråga om et sällsynt fenomen som kan uppstå just i de förhållanden som var då.

Sedan kom strömmen tillbaka helt och en kaveri kom efter mig. Syrran kom direkt och sade att int kan du fara någonstans, du e ju sjuk! Fast jag inte då var mera, då blindisen hade självläkt igen. Sedan minns jag inte mera av den dagen.

Men historien om blindisen 1991 slutar inte ännu, för nästa vecka onsdagen den 27.11 kom jag hem från skolan och hade fått två cigaretter av en klasskaveri, Kevyt-5 Menthol, som jag tog hem i ett tomt c-kassettfodral, så att dom inte skulle gå sönder. Jag rökte spontant då jag fick av någon i högis då, men ända fram till nian tog jag alltid påskare, drog aldrig in. Då jag senare började röka "på riktigt"  och regelbundnare 1993-1999 tills jag slutade 4.12.1999 så tog jag inga påskare mera.

Jag for ner till badrummet och tog mankan med för att lyssna på Venom och röka nere i badrummet. Jag tyckte det på något sätt var "tufft" att man sku höra på "tuff" musik då man röker. Så resonerar en fjortis. Därför lyssnade jag på Venom nere i badrummet medan jag satt och puffade påskare på cigaretten. Det var nice, men det irriterade mig att den droppande kranen i duschskåpet inte synkkade med trumtakten. Sedan öppnade jag mellandörren och källardörren ut till gården för att vädra bort tobaksröken. På samma gång började jag känna av ett klassiskt magknip i mitten av magen. Jag tänkte att det var nåt tillfälligt, men det försvann inte. Jag vred mig i frustration över att det inte slutade. Morsan tyckte också då hom kom hem från jobbet att e du sjuk?

Sedan avlöstes magknipet av den obehagliga känslan mot revbenen och en kind of utpumpad känsla överlag. 21-tiden. tog jag en glass, pinnglass och åt och det var gott men jag kände mig utpumpad. Jag beslutade för att vara hemma i morgon. Alltså torsdagen. Då jag vaknade mådde jag bra men hade redan förberett mig mentalt på att vara hemma, och så fick det bli. Jag minns hur lugnt och skönt och avslappnande det var att ligga i sängen 9 tiden ännu då huset var tomt med undantag för katten, och jag inte behövde gå till någon fucking skola. Och att jag mådde bra igen. Jag slumrade till och det flashade upp minnesbilder från i somras(1991) då vi cyklade med kaverina på kullavägin och det var lov och nice. Då fick jag plötsligt en känsla av att hela kroppen vibrerade på ett skönt sätt, medan jag hörde en kind of elektronisk pipande serie i huvudet där i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Detta pipande lät ungefär som Pink Floyds första skiva från 1967 och Astronomy Domine låtens början då pipena kommer efter 00:20:


Det var en skön upplevelse måste jag säga. Och jag kände mig frisk och kry då jag vaknade till helt och hållet. Typ en vecka senare var jag också i gränslandet mellan dröm och vakenhet, och det kom ett skönt dovt ljud som var som ett ljud och vibration på samma gång.

Sedan återkom inte dessa problem med blindtarm förrän över 25 år senare. Kan det ha varit e bakterihärd som blev och gro efter första vågen lagt sig då 1991? Kanske bakterierna gjorde en andra men vaisumpi attack då, men hamnade sedan att dra sig tillbaka. Men det hade också med blindtarmen att göra. Absolut.

Det minns jag sedan nästa vecka då i december 1991 kom jumppalärarn Åjja då jag satt i högisaulan med ryggen mot ett av fönstrena och frågade glatt att Vart va du i torsdags? Vi saknade dig i alla jumppan. Så sade jag att jag hade haft maginfluensa.Har du haft maginfluensa? Kom det från Åjja.

Sedan vrickade jag foten i början av december, och var hemma från skolan då med, men det är ot. Vidare minns jag alltid bilden av det störtade SAS-planet mitt på en vintrig åker i Sverige, samt den svenska dramaserien Storstad, då jag tänker på december 1991.

Blindtarmsinflammationen gjorde så jag fick 1991-fiilis, då jag hade samma känsla senast 1991, med undantag för feber samt ömheten&det sjuka i högra sidan. Nu hade det sin charm att vara fjortis, då allt var så splitternytt då, men delvis var man för liten då ännu för att kunna njuta av det splitternya&jag föredrar nog att vara vuxen framom fjortis :D förresten var vårterminen 1991 och höstterminen 1991 den värsta perioden i högis för mig personligen. Sedan lättade det, och nian gick bra-då man visste att det är sista året.

Skönt iaf att ha gått ner 5kg på så kort period!! Det lönar sig att få blindtarmsinflammation på det sättet iaf, och så att man härdas ytterligare. Det om det för denna gång.