Minnen från andra slutet på augustin&början på septembers osv..

Alltså jag är besviken på de 3 skitsomrar nu som har varit i rad 2015-2017. Missförstå mig inte. Jag älskar alla årstider jämlikt. Jag diggar då höstmörkret kommer efter sommaren och jag diggar, som det heter på kariska mörknet under vintern, men jag diggar lika mycket våren då allt blommar ut och sommaren, förutsatt det det är sommar PÅ RIKTIGT. Och det har det inte varit nu på några år.

Jag som önskade att år 2017 sku bli en repris av den megaheta och soliga sommaren 1997, för att det sku ha varit så jävla bra nu då det är 20 år sedan 1997. Det sku ha varit mera en sådan fiilis då som att det sku ha varit sommaren 1997 och man i den tropiska hettan sku ha varit i affes och Bailando och Barbie Girl samt ECUADOOOOOOOR!! skulle ha spelats. Och vi satt tuffa uppe i affes några veckoslut sommaren 1997  och trodde vi var rocknroll och drack Puertorician motherfucker-drinkar och rökte röd Marlboro. Yeah right. Dessa låtar påminner mig alltid om 1997. Inte för att man lyssnade på det aktivt, men det spelade alltid i affes dessa tider.

Jag tänkte att efter 2 dåliga somrar så ska sommaren 2017 fanimig bli hellekesien hellekesä och det sku vara 1997 fiilis och man skulle lyssna på Mercyful Fate och gamla Black Sabbath lp:n samt Hawkwind och få 70-talsfeelis av Black Sabbath och Hawkwind och leka att det är 70-tal, precis som under sommaren 1997!

Så, låt oss inte tänka på 1997 nu då sommaren ändå har varit så skit. En tröst är det om nästa sommar också blir en skitsommar, är den, att sommaren 1998 var den regnigaste och kallaste sommaren jag upplevt. Så då passar det ju åtminstone ur den synpunkten att sommaren 2018 blir dålig. 20 års jubileum 1998-2018 liksom.

Hösten 1994 speciellt drömde jag om att hitta någon brud. Någon riktit bra brud. Det blev nu pannkaka av det, eller som Vond-texten Love I never had. Jag köpte Vond-cdn "The dark river" oktober 1998. Det är dark ambient, och den är ännu jättebra.
I cry, I cry for you. I cry, I cry for you
I cry, for the girl I never had, I feel The love I thought I had, I feel
The love, that I had, I feel
The love I thought I had
I am alone, alone, where are you?
I am alone, alone, where are you?
I am alone, just like when I was with you
I think about you, I think
I think about you, I think
Think, about the love I never had

Eller han sjöng något annat, men i skivfodralet var det denna text.
Låter emot? Nåväl, då fanns inte ordet "emo" ännu. hehe. Nåväl- Jag, naivt nog väl, drömde om den stora kärleken. Och den skulle jag inte hitta hos någon Karisjuntti, tänkte jag.

Jag har ofta skrivit om revolutionen i mitt liv år 2000 och den efterkommande förändringarna 2000-2001 (som dock stagnerade efter december 2001) men det kändes som en mild bris av förändring hade börjat blåsa redan 1999. Det var ett förebud till förändringen. Jag blev äldre och vuxnare hela tiden, och tänkte betydligt mognare redan år 1999 om man jämför med år 1998. Jag försökte se mig i tredje person och försökte få en bild av hur andra upplevde mig som, och inte bara hur jag själv upplevde mig som-tyckandes att andra som upplevde mig som si och så "hade fel". Istället för att tänka så arrogant, så försökte jag se mig i tredje person år 1999. Jag gjorde en djupdykning i jaget och började fundera på att det bara varit jag, jag jag ofta. Först år 2000 insåg jag dock att egot bara är en illusion. Att det kollektiva är allt och ett och egot inte finns på riktigt. Att vid dödsögonblicket kommer det att vara skönt att ge upp den illusion som kallas för egot. På riktigt så dör man ju inte då egot bara är en illusion anser jag. Energin försvinner inte för att egot dör. Energin eller själen om man så vill tror jag att sugs tillbaka till kosmos kretslopp vid dödsögonblicket.

Jag försökte iaf att börja förstå hur andra tänkte, och vilket intryck jag gav åt människor omkring mig. Innan det tyckte jag bara att alla andra typ var dumma i huvudet och jag var bra och en ovanligt snygg människa, med kraftig erotisk utstrålning, som jag ironiskt nog fullt på allvar trodde! Redan hösten 1999 började jag komma till dessa anti-ego slutsatser då jag filosoferade för mig själv. Jag började redan då se mig i tredje person och försöka förstå vilket intryck jag gav åt andra.

Istället för djupdykning i jaget ska man försöka få en upplevelse av egodöd,anser jag. Det är i regel mera berikande och öppnar sinnet för filosofiska frågor och just insikten om att jaget inte egentligen finns. Folk är ändå i regel tillräckligt mycket Jag, jag,jag, jag i detta samhälle. Som ett exempel så såg jag år 2006 på någon bruds kontaktannons i Suomi24 treffit. Hon var typ någo 21-22. Och i hennes kontaktannons var det nog bara Minä, minä, minä, minä, minä, minä!!! Fullkomligt jag/egocentreread. Som om att hennes eget illusionära ego skulle vara typ universums mittpunkt. Hon började typ varje mening med "...Ja minä" Då hon förklarade där vilken tusenkonstnär hon typ var och vad hon nu sedan förklarade. Skröt om sig själv. Så skrev hon sedan att "Tupakointi on ainoa paheeni" och det är nu inte vilken som helst "pahe". Rökande kvinnor är turnoff för mig.

Jag beslutade nu ändå att skriva åt henne några vänliga rader. Hon bemödade sig t.om. att svara och skrev "Luepa ilmoitukseni uudestaan! En etsi seurusteluseuraa." Det hade hon faktiskt skrivit i sin annons, men vad är det för logik  att sätta en annoons i något som heter  "treffit" om man inte söker relationer eller sex? Konstig logik. Och jag tror att det var lite divabeteende där minst sagt, heh. Vet inte varför, men kom bara att tänka på detta exempel.

Så var det med kontaktannonser att kärringar söker nå helt annat än vad karar gör oftast. Kärringar söker bara typ "vänner".

Jåå, jag kom ihåg vad jag drömde 28.8.1998. Jag mindes inga bilder, men jag hade på morgonen en ramsa i mitt huvud: "Nyt lähdetään ylös vesitorniin. Astraalisesti leijutaan hissinkuilua pitkin"  Alltså Karis vattentorn. Det finns en gammal hissikuilu där som aldrig använts, då man aldrig monterat en hiss dit int. Det var sedan fredag och jåå, jag drömde också något om skolan. Att vi hade lektion med en lärare, Mariann. Jag var där med några av mina då splitternya klasskaverin då jag just börjat studera i Ekenäs. Så kom det mittiallt en massa schack från högistiden in i datasalen där jag var med läraren Mariann och kanske 10 av mina nya klasskaverin.

Jag drömde även september 1998 att jag var i en jumppasal och hade jumppa och gamla jumppaläraren från högis Åija var lärare. Så var alla från min nya skola uppe i en läktare och såg på mig, och jag gjorde ett mål och schacki börja klappa å jubla. Så hälsade jag som en kines några gånger med händerna i välsignelse ställning och bugade, för humorns skull mot publiken. Då började alla skratta. Jag hade en Adidas-tuulipuku på mig. Sedan började alla ropa i kör mitt namn. Jag heter inte Mogge, men i samma stil att om jag sku heta Mogge så sku de ha ropat: Mogge! Mogge! Mogge! Mogge! men de ropade mitt namn kannustavasti på likadant sätt i drömmen, som man kan ropa på någon viss spelare i idrotts-sammanhang och så.

1998 var en jäkla regnsommar faktiskt. Och kall och kylig. Diametrala motsatsen till den superheta och soliga "hippie"sommaren 1997! :D Sommaren 1997 var som 70-tal på något sätt tycker jag, medan sommaren 1998 var så 90-tal som det bara gick. November 1998 började jag också intressera mig för mässling igen efter att jag varit intresserad av mässling i lågis. Jag kommer ihåg att då vi hade s.k. "tunnelveckor" från skolan november 1998 så var jag i en kurs i sjukis, och på matpausen var jag i Ekenäs bibbas läsesal och läste i en läkarbok om just mässling.

Jag kommer ihåg en utfärd till gamla fågeltornet vid Läppträsket en lördag november 1998 med två kaverin. Jag for till Teboil, "Tebbe" som vi kallade det för till cafét och köpte en flaska Schweppes Russian och kaverin köpte en stor semla. Sedan gick vi dit och ena kaverin hade en ryggsäck på ryggen där vi hade mankka som spelade Dödheimsgard som vi bandat på kassett. Sedan satt vi där uppe och pratade om allt möjligt. Så kom ena kaverin hem till mitt, han sku banda lite musik av mig från 3 samlings-singlar. Sista bandet på sista singeln hette Loudpipes och låten hette "Don't you ever" och kaverin blev ivrig och sa "Dehä e ju punk!" Han diggade nämligen mest punk.

Men det var 1998. Det var ett rätt så ynkligt år jämfört med 1999. 1999 kom det en mild bris som varslade om förändring och evolution, och så blev det ju en rad evolutionära och verkligen revolutionära förändringar 2000-2001 Alltså detta i mitt personliga liv och min personliga tankevärld.

Jåå, och så brukade jag vara i Kungsens café under lunchrasterna och äta en skinksemla som jag sköljde ner med ett stort glas apelsinjuice, för maten i skolan var så uäck, så den gick sällan att äta. Jag höll nästan på att spy där engång i matsalen, då maten var så äcklig. Nåväl, då var jag mycket nirsogare med mat än vad jag blev runt 24 sedan efter jag hade slutat i Ekenäs.. borde vara lika nirsog fortfarande sku man tappa lite kilon. Sku det ha varit nu sku jag nog ha glufsat i mig även den maten. Möjligtvis dolt smaken med salt, för det är ett ypperligt sätt att göra uäk mat godare, att salta den kraftigt.

Engång kom jag till matsalen och sade att Aj de e sånhär jävla dynga igen! menandes maten. Hoppas inte kökstanten hörde det, för jag såg sedan senare att hon stod ganska nära.  Det var vårterminen 2000.

Dendä Mariann var förresten en bra lärare. Sträng men rättvis, och just så ska en bra lärare vara. Hon var kanske den bästa läraren där tycker jag.

Jag tyckte att från bussfönstret då man åkade till och från Ekenäs, att dessa hus som finns på Vond skivfodralet såg ut som ett par höghus man körde förbi i Ekenäs, som var liksom i en sänka, de stod lägre i terrängen än vad vägen gjorde, och gör fortfarande. Alltså på samma väg som Ekåsen och garnisonen är liksom, lite efter dendä butiken som finns (fanns?) där på vänstra sidan då man for från Ekenäs.

Det känns så konstigt att man är fucking 40 nu redan. Inte känns nu typ 1999-2000-2001 för så jättelänge sedan int. 1998 känns faktiskt längre sen direkt, beroendes på att man utvecklades så hastigt i den purunga åldern då. Så man tänkte betydligt mognare hösten 1999 än hösten 1998. Nu medger jag att jag såg även på kvinnor till uppi 40-årsåldern redan 1999. Men ännu 1998 tyckte jag att de var för gamla. Men jag började sådär smått även se på äldre 1999 och inte såg det alls så dåligt ut endel inte.

Aj vad jag längar till att kausi 1998-1999 av Kotikatu ska komma på Arenan, men den kommer först var det 26.10. =/  Jag började se på det 1999 (Med undantag av julavsnittet 1998 som jag råkade se på det) Så det är den enda tidiga kausin jag inte sätt nu, sedan jag sett de 3 första på arenan nu i år. 2009 slutade jag upp att se på Kotikatu, då det mittiallt blev skit och salkkariaktigt. Jag ska nog sedan se åtminstone också på kausi 1999-2000 för nostalgins skull då det kommer på arenan, antagligen tidigt i nästa år. Dessutom är det såpass länge sedan, så man nog glömt en del kan jag tänka mig.

Och nu börja jag igen tänka att helt sjukt att det redan är 17 år sedan hösten 2000!!!! 17 år sedan jag var mycket ung, men vuxen trots allt, sådär officiellt iaf. Jag kände mig fräsch och bra efter en liten förändring i min frisyr sommaren 2000. Jag tänkte typ att nu ska brudarna flockas kring mig i affes, eller jag tänkte att varför sku de int? Att jag ju ser bra och fräsch ut. Synd bara att jag inte förstod, att jag såg ut som en 17-årig lort fast jag var 23, och det är big nono hos brudarna. Nåväl, nu som 40 är det en ytterst stor fördel men att se yngre ut. Tror jag ser bättre ut nu än då i brudars ögon. Hur sku jag annars nuförtiden få ständigt blickar av kvinnor i alla åldrar ute i stan och så, men då fick jag inte? Vidare är jag mycket mer utvecklad och vuxen nu än då. Jag är inte det ringaste lilla gubbig av mig eller något sådant. Tvärtom, mera slyngelaktig av mig fortfarande då isåfall:P

Jag tänkte naivt och kanske önsketänkandet tog över då 2000 då jag trodde att en förändring i frisyren skulle ha gjort mig attraktivare i brudars ögon över en natt. Så trodde jag faktiskt typ. Ungefär att jag var ovanligt snygg och ståtlig, samt tagit bort alla hinder och svepskäl för brudar till att inte komma och prata med mig i affes :D:D  Jag nämnde det åt en kaveri för några år sedan, då vi pratade om hur naiva vi var som purunga. Han frågade"Int trodde du väl så på riktigt?" Men så trodde jag faktiskt då :P

Jag har undrat varför jag hade en så felaktig självbild? Inte var det narcissism heller, för jag ville inte utnyttja människor eller vara elak i onödan eller något sådant, eller ansågatt bara andra på samma nivå än mig får vara kaveri med mig...men jag trodde att jag hade en stark erotisk dragningskraft hos kvinnor. Att jag var ovanligt snygg och ståtlig.. så trodde jag. Fast enligt en undersökning jag läste om i Iltis så är det vanligt att män som upplevs som fula eller konstiga av omvärlden tror sig vara väldigt attraktiva megabeibemagneter.... det är nåt sorts psykologiskt fenomen.

Inte är det alltid så lätt som ung heller. Det skriks in i ena örat: DU ÄR BRA SOM DU ÄR! Och i andra örat skriks det något helt annat. Samt att man märker sedan då man ser med egna ögon saker och ting som säger emot budskapen och klicheérna man brukar tuta i unga människor. Dubbla budskap liksom.

En låt från dom tiderna minns jag alltid, då vi var i affes med två olika gäng hösten 2000 rätt många v-slut. (kändes fräscht även det, efter att inte ha varit i affes mycket alls 1998-1999 och första halvan av 2000, så var man som en typisk 23-årig Karisbo åtminstone på det sättet, att man var i affes på v-sluten :D) så är It's my life av Bon Jovi. Jag minns alltid hur jag tänkte då hösten 2000 i affes,engång iaf sittandes med ett plast-stop lonkero framför mig,. att Bon Jovi med modernt sound&modern musik. Man hörde helt tydligt att det var 2000 och inte 1986 liksom i låten.

AFFES. Det är nog "love/hate-relationship" jag har till gamla goda affes! :D Många roliga och även tråkiga minnen därifrån 1995-2015. Men lika så bra att det inte finns mera(?) och det är clubben som gäller.

Jag kom nu bara mittiallt ihåg också för ännu längre sedan, tisdagen den 30.8.1994, då vi for till Tytyrikaivos i Lojo på besök (alltså ett museum nere i en gruva) från min dåvarande skola. Det var stil gång nog. Man var så ung som 17 då.. nästan rena lorten. Då jag kom till Karis igen (vi var med buss) och gick hemåt så gick jag via Evald's kiosk och köpte en ask Colt där, då jag ju rökte på den tiden. Jag kände mig sömnig och hängig. Då jag kom hem åt jag tonfisk med någon röd sås medblandad och spaghetti med ketchup på.  Nästa dag for jag och en kaveri med cykel till Stenåker, för att stalka om en en bekant flyttat dit eller inte, men vi såg inte hans namn på någon brevlucka i höghusena.

Sedan fredagen 2.9.1994 så for ju jag med två andra skolkaverin till hesa med den enas Ford och köpa skivor, men det har jag berättat om tidigare flera gånger så.. vi var b.l.a. i Spinefarm och köpa skivor, jag köpte en jättebra skiva, en demosamling på cd ,Darkthrone-Fenriz soloprojekt Isengard. I Inrefodralet var det b.la. ett svartvitt foto av en skog taget från en åker eller äng. Man såg iaf skogsranden mot skyn och det såg höstigt ut. Jag såg på skogen då vi körde sedan mot Karis och tyckte det såg likadant ut på vissa håll. Kaverin köpte b.l.a. nyaste Cannibal Corpse på kassett, men kasetten var sönder. Han var fittig över att inte ha kontrollerat det direkt i butiken.

Det var en rolig gång i hesa måste jag säga. Som ung, farandes med andra unga på uppköp. Det kändes fräscht helt enkelt. Vi stannade i Pickala Essos café på kaffe och tobak sedan. Klockan var kanske runt 18 då? Det var mysigt. Ena kaverin bodde i Kyrkslätt så hans morsa kom och hämtade honom till Pickala Esso sedan. Han ringde hem från Pickala Esso's telefonkiosk att di får komma och hämta honom dit innan vi satte oss i ro och drack kaffe och rökte, utom han som bodde i Kyrkslätt, som bara feströkte.

Så kom hans morsa sedan då vi stod utanför. Två flickor i 14 års åldern kanske satt vid trappan och hängde. Dom sade åt Kyrkslättsbon att: Hei, tuu tänne vähän! Han vägrade. Så kom hans morsa och hämtade honom. Flickorna satt bara och pratade med varandra. Då jag och den andra kaverin fot mot Karis så kastade jag en snabb blick på dom från bilfönstret då bilen var i gång. Den ena flickan märkte det och började visa tänderna där åt mig och ha sig. Det behövs inte mycket till att fjortisar ska tro sig vara tuffa :D

Sedan väl hemma lyssnade jag på mina nya Cd:n och LP:n i mitt rum. Jag drack cokis och åt Haribo-karkki.

Alltså det är så jävla bra skiva denna Isengard-skiva fortfarande. "Vinterskugge" heter den och det är en samling på 3 demon. "Vandreren" från 1993 är den bästa demon och är dimmig och skogig Doom-metal mestadels. Helt otroligt genuint och bra! Denna låt. Gjennom skogen til Blaafjellene ger en fiilis av att man går uppåt längs en mörk granskog en mörk och regnig oktoberkväll. Man kan liksom riktigt se skuggorna av granarna framför sig liksom... sedan är man uppe i det karga fjället till slut.

https://www.youtube.com/watch?v=Z3mdRHVjgZ4

För att inte tala om låten In the Halls and Chambers of Stardust the Crystallic Heavens open Som är riktigt höstpsykedeli. Man får intrycket att någon är vid en höjd och ser ut mot en skogsrand en mulen oktober-lördag medan han spelar detta på cembalo. Ahh, härligt må jag säga! Jag tänker alltid fortfarande på 2.9.1994 samt höst 1994 i största allmänhet då man lyssnar på detta. Och en smak av cokis samt rökarom av Colt eller röd Marlboro, då jag brukade på fredagskvällar sitta ensam i vattentorns-berget/skogen och röka och dricka cokis en stund, och engång hade jag Isengard bandat på kassett i min walkman med. Där brukade jag sitta vid pelaren till det gamla observatoriet och se mot Ekenäshållet och tänka att kommer min kommande brud, den rätta, från det hållet. :P alltså back in hösten 1994. Så jävla skrattretande romantiskt va :P Man känner sig nologer då man tänker på det nu :D
https://www.youtube.com/watch?v=OiRriEGQwAU