12.10.1999, samt 7.10.2000 samt 12.10.2001 och sedan lite 10.10.1992

Jag minns nu i denna sköna oktobermånads begynnelse lite saker från andra oktobrar. Jag har minnen från det jag var purung. På något sätt är det vemodigt att minnas, då man inte ändå har riktigt samma liksom fräscha och nya fiilis av att lära sig saker och komma till insikt som då, samt annat också då man var purung. Man var så nära barndomen ännu som purung, att allt kändes nytt och fräscht under flera års tid. Man utvecklar sig genom hela livet, men knappast så hastigt och dramatiskt som under unga år. Det hade en charm denna snabba, revolutionära jagets utveckling då. Som helt och hållet fullvuxen så känns åren bara som tasapaksua arkipäivää. Fast den mycket bra sak har man ju lärt sig, att egot är en illusion. Speciellt som tonåring trodde man ju sig vara världens napa! Det var bara jag, jag, jag då. Alltid såg man saker bara ur eget perspektiv etc. Kanske även hela universum/multiversum är en illusion, och den verkliga verkligheten finns bortom kosmos ramar? Intressanta tankar detta.

En mytologisk metafor som kan berätta något liknelsemässigt om detta är i den fornnordiska mytologin då draken Nidhöggr gnager på världsträdets Yggdrasill's rötter. Yggdrasil symboliserar universum på makrokosmisk nivå, samt det enskilda mänskliga egot på mikrokosmisk nivå. Draken är en symbol för visdom och den rena anden, och har varit det i tusentals år. Denna myt om draken som gnager på Yggdrasils rötter kan kanske vara en metafor för uranden som försöker motarbeta egot och det fysiska . Samt makrokosmiskt sätt försöka få det materiella(universum/multiversum) att återvända till den rena uranden, till Ginnungagap, som kan tolkas som ett sorts Nirvana, eller Moksha inom hinduism. Det är inte fråga om någon atetistisk tolkning att allt upphör. Snarare är det fråga om ett dynamiskt och energiskt oförklarligt "allt och ingenting" på samma gång. Frigörelsen från det kosmiska kretsloppet. Till uranden.

Nidhögg har inte något att göra med "ondska" Det är en kristen sentida tolkning. Förresten, vad är gott och ont? Det är en väldigt svartvit och dualistisk bild. Det är som är gott för den ene kan vara ont för den andre. Man ska snarare tala om rätt och fel, men inte gott och ont.

Mikrokosmiskt sätt är världsträdet Yggdrasil även en metafor för det enskilda mänskliga egot, som jag redan skrev. I fornnordisk mytologi hette de första människorna Ask och Embla, som skapades av Oden, efter att Oden, Hönur och Lodur gått vid havsstranden och funnit där två trädstammar, som Oden gjöt liv i.

Det att människan härstammar från trädet är ingen slump. Liknelsen är den att vi människor är en del av universum, en del av världsträdet Yggdrasil. En icke-separerad del av alltet.

Nåväl, några tankar bara kring detta intressanta ämne. Men återgår nu till betydligt mer jordnära saker.

Alltså tisdagen den 12.10.1999 var jag först i Ekenäs i skolan under eftermiddagen, då vi sku fara med buss till Lilla Teatern i hesa och se på Romeo och Julia. Det hade våran moddalärare ordnat att vi sku fara och se. Det var en såndän Ullis som var moddalärare då, och hon var verkligen trevlig tycker jag. Jag var till Kungsens café och åt en skinksemla och drack ett stort glas apelsinjuice, som jag alltid brukade ta då jag var där. Det brukade vara min lunch, ty skolmaten var vanligtvis så äcklig och uäk så den gick inte att äta.

Så for vi sedan med bussen dit. Minns inte så mycket av det, bara att moddalärarns döttrar var med och dom var snygga nog. Det var mulet den dagen.

Så stanna vi i närheten av Lilla Teatern sedan. Busschaffarn, en gobbe med mustasch, hoppade ur sist och tog fram en Colt-ask ur fickan och tände på en. Vi stod då där på trottoaren i en klunga vi andra.

Sedan hade vi litet tid ännu så vi for till McDonalds och äta. En klasskaveri talade om Hamburg i Tyskland, att där e de oroligt ute på gatorna. Så var vi i mäccin sedan och jag tog två vanliga hamburgare istället för någon ateria.

Så for vi tillbaka. Några flickor från klassen stod utanför Lilla Teatern och rökte. Ullis började tala något om rökning och en av flickorna sade att de e nu en sånhär dålig vana. Så sade Ullis, alltså moddalärarn: Ja, de e verkligen en dålig vana. Hur har ni råd?

Av teatern minns jag inte mycket. Den var långtråkig. Jag minns bara att det sken ljus ur ett fönster, alltså kulissfönster och kärringen ropar typ: OOOOOOOO, vad är detta? Vad är detta? Är det en meteor? Det var bara löjligt.

Sedan gnällde en Adde att han hade ont i magen. En av flickorna skrattade några dagar efter kommer jag ihåg då hon talade om teatern och hon sade "Addes maga kurra hela tiden!"

Sedan går vi till bussen igen efter föreställningen. Busschaffarn tar igen fram sin Colt-ask och tänder på en medan vi går in i bussen. Sedan då han rökt färdigt sin cigarett kom han in och startade bussen och vi körde till Karis. Konstigt detdär att somliga måste vara drogade även på sin vardag och jobb-nu syftar jag på nikotinet, som även det drogar och "turruttar" på ett sätt, fast det nu inte berusar. Man skulle ju tycka det inte är något roligt mera med drogen sedan då man hela tiden måste inmundiga sitt gift. Men det är det som kallas för beroende.

Sedan for vi förbi Evalds Pub med bussen. Jag sade åt en klasskaveri från Ekenäs, en såndän Greger, att de e en ganska mysig kvarterskrog. Jag var hemma kort efter, då jag hoppade av i Karis. Klockan var då lite före halvelva på kvällen.

Ah! Sweet 22. Tänka sig, att om man går lika länge tillbaka i tiden med utgångspunkt från dagen jag berättat om, som det gått tid från denna dag tills nu, så kommer vi fram till oktober 1981. Helt jävla sjukt om man tänker på det egentligen!!! Helt jävla absurt och nästintill vulgärt. Skulle aldrig ha trott då att tiden fram till 2017 skulle kännas såpass kort som den känts. Fast jag nog hade blivit varnad av en kaveris farsa som sade år 1997 att man vet knappt ordet av så e man 40!

Men världen såg annorlunda ut 1981. 1999 och 2017 är kulturellt och politiskt betydligt närmare varandra än 1981 och 1999, trots samma tidsglapp. Men det har jag skrivit om förut.

7.10.2000 var på dagen iaf en solig dag. En lördag. Jag och en kompis for till Kanaltorgets loppis. Jag var där första gången då. Kompisen skulle köpa en puku att ha på sig i affes under samma kväll. Somliga purunga män hade förut iaf ibland pukun på sig i affes. Det kanske gav ett väldigt vuxet intryck på en själv åtminstone om man är kring 20 och har puku. Bra om man får en kick för självförtroendet p.g.a. det, för sådant märker brudar. Jag har dock aldrig varit någon "pukumies".

Jag såg en sovjetisk officers-uniform bland pukuna och sade lite flinande att där e en sovjetisk uniform! Kompisen såg den också och sa lite flinande: Ja såg jåå!

Jag såg ju ut som 17 då fast jag var 23 :P men jag förstod det inte helt och fullt ut då, eller det faktum att man inte är så populär bland andra brudar än kanske teinare, om man ser ut som 17...

Nå iaf. Kaverin köpte sin puku och vi for därifrån sedan med hans bil. Sedan senare på kvällen for jag och en annan kaveri till hans, han bodde med sin morsa och farsa på landet en bit från Karis, men han bodde i Åbo på veckorna då han studerade sista året där.

Det var ju lördag, och vi sku fara till affes och festa senare, precis som andra ungdomar i trakten gjorde dom tiderna. Affes var jättepopulärt då ännu bland ungdomar. Typ 5 år senare började det redan kännas lite unket att fara till affes. Så brutalt som det än må låta, så var det lite så att om man inte for till affes så var man "onormal" och om man for dit var man en normal ungdom...  för det var ju bara typ troende kristna, nördar och separe som aldrig varit i affes, om man tänker på ungdomen. För att vara svartvit. Nåväl, många nördar har jättebra funderingar kring saker och ting.

Vi for till Karis centrum c. 20:45 kanske och runt 21:00 anlände vi till Serendi. Vi bottnade lite hemma hos kaverin, för jag minns att jag drack några "Oktoberfest" öl, som då var en nyhet i matbutiken. Vet ej om sådan öl finns i matbutikerna mera. Har ej sett det på över 10 år säkert. I Alko säljer dom dock andra fabrikat av Oktoberfest-öl.

I Serendi drack vi lite öl. En kaveris lillsyrra och hennes kaveri satt en stund vid vårt bord, och for sedan därifrån.

Så minns jag från affes att kaverin talade med några flickor med pukun på sig. Så vid slutet då vi sitter nära dansgolvet så dyker en liten brud upp från dansgolvet som kaverin talat med tidigare, hon gick rakt till vårt bord och frågade kaverin att kommer du å dansa? Så for han å dansa. Det blev inte något sedan efter det det med henne. Inte telefonnummer utbyte eller något. Den tiden hade kaverin bättre flax med brudar, naturligt nog då jag ju såg ut som 17 fast jag var 23, som sagt.

Hösten 2000 kändes jättefräscht på ett sätt. några kompisar studerade sista året i Åbo och det var sån fiilis att man började känna sig mera som en ung vuxen, och inte en teinare-som man nog kan säga att jag kände mig som ännu 1999.(1999 hade sin egen charm också, och jag började då redan märka en liten förändringens bris efter en längre tids stiltje) Det var sådan fiilis, att snart närmar sig det slutliga steget till vuxenlivet. Verkligheten var en annan, men det är en annan story. Någongång kan det ju vara nice att leva i illusionen att något är som det inte är på riktigt. Men jag försöker undvika sådant till varje pris dock, och istället försöka se sanningen i vitögat, hur saker och ting är på riktigt.

10:te oktober 2000 for jag till samma loppis igen och väntade där utanför tills dom öppnade. Under tiden jag väntade så var det en gammal kärring med vittlockigt hår och glasögon som såg rakt på mig under flera sekunder. Hon väntade också där. Hon såg ut som att hon skulle ha tyckt att jag såg ut som en tonårsvandal eller något.

Sedan var jag bara tvungen att köpa den sovjetiska uniformen :D Rellalärarn jag hade i högis, Laku, var bakom disken och sade att jasså, du ska ha en uniform. En rysk.  Dom som jobbade och jobbar jobbar och jobbade frivilligt, då det är ett kristligt loppis. Därför har jag inte varit där så ofta, för man vill ju inte att pengarna ska fara till biblar till U-länder eller annan form av kristendomspropaganda.. Jag var faktiskt tredje gången i mitt liv där i lördags, för att det var 17-årsjubileum sedan jag var där lördagen den 7.10.2000. Jag ville inmundiga lite fräsch 2000-atmosfär och gjorde det då jag for dit i lördags! Det var nice och verkligen nostalgiskt. Och pukuna var på precis samma ställe i loppiset där dom var för 17 år sedan också. Jag köpte ett PC-spel för 50c.

Så kom det en kvinna i 30-årsåldern dit. Vi såg på varandra långt, och hon såg så bekant ut, kan inte bara sätta fingret på när eller var jag sett henne(nåja, Karis är ju litet.. :D) Hon sade sakta sedan: hei! och jag sade sakta: moi! Det var riktigt positivt och lite laddat.  Hon såg sedan på bokhyllan med de finskspråkiga böckerna.

Då jag cyklade hem såg jag stora tranplogar i skyn och tänkte att ahh, så skönt att det är höst!

Jag minns också soliga dagar i slutet av oktober 2000 då jag brukade köpa dubbelhamburgare från Silvers kioskin, som då ju var mitt i centrum. Samt lördags-dagar då jag brukade vara i bibbans läsesal och läsa, samt lördagskvällarna då jag var i affes och Bon Jovi's It's my life skrålade.  Diggar inte aktivt själva låten, men nu ger den alltid höst-2000 fiilis då man hör den, och en kraftig sådan fiiis. 90-talets positivitet fanns ännu rikligt kvar i luften då. Framtidstron var en annan och mentaliteten i världen och hos folk var mera good vibes då än det i regel är nu. Oavsett av vilken åsikt man var om saker och ting. Det var mer tillåtet också att ha andra synpunkter. Nu är det sådan mentalitet att man måste antingen vara för eller emot. Inga gråa nyanser tillåts, och media är verkligen medskyldiga till denna mentalitet.

Jag personligen har ju ändrat mig och är mycket mindre arg och så nu än då. Jag är helt enkelt mer balanserad och tillfreds med saker och ting. Jag var väl en typisk "arg ung man", och därifrån är bitterheten inte långtifrån om man inte passar sig. Att man faktiskt såg ut som 17 gjorde det hela ju bara mera pelleaktigt. Men som sagt, det var mycket bra saker också hösten 2000.

Jag och så från höstlovet 2000 i början av november minns jag delvis någon solig dag, sedan några vardagskvällar då jag satt i bibban och läste, i läsesalen. Jag satt och såg emellanåt på tavlorna där och tänkte att det är surrealistiska 70-talstavlor de två tavlorna längt fram (eller längst bak) Jag minns att jag tänkte att jag lika bra skulle kunna sitta och läsa i ett bibliotek någongång under 70-talet i Östtyskland som att sitta i ett finskt bibliotek och läsa år 2000, att man sku kunna tänka sig att just det sku ha kunna se ganska lika ut i DDR.

De två tavlorna är där fortfarande och har varit där typ sedan tidens begynnelse.

Sweet 23. Tidsglappet mellan 2000 och 1983 är 17 år. Samma som tidsglappet mellan 2000-2017...


12.10.2001
Jag for till Åbo på Doom-metal keikka med 3 inhemska traditionella doom-metal band. Reverend Bizarre, Minotauri samt Spiritus Mortis. Det var ren och skär underground-meininki. Alltså riktigt totalt. Det var kanske 25 i publiken+jag och några kaverin och bekanta. Sammanlagt var det typ högst 25 i publiken i en jumppa/festsal som fungerade som ölställe och bar nog också, iaf då det var nåt band där. Kvällen på keikkastället började med att dom visade kultfilmen Witchfinder General med projektor.

Kvällen började med att jag gick till stationen. Jag hade efter jobbet gått till Alko och köpte en liten flaska salmare. Dom krävde att jag skulle visa papper i Alko. Det var en mysig fredag alltså.

Jag promenerade typ 20 före 7 till järnvägsstationen. Det var mulet och började så sakta skymma då redan. Det var höstigt och mysigt. Då tåget till Åbo startade mörknade det sedan hastigt efterhand där ute,. En kaveri som hoppat på tåget i hesa kom gående bakomifrån och så ser jag honom framifrån men ryggen mot mig då han gick. Hans långa hår fladdrade och han hade sin Burning Witch-skjorta på, som han hade haft på sig då han var i Karis i Serendi december 2000.  Jag iddes inte börja ropa något. Han for till vessan eller restaurangvagnen, minns inte riktigt.

Så kom han ju förbi sedan igen och vi moinade på varandra. Han sade att kom å sitta dit vart ja sitter, ja bjuder på en kalja! Så for jag och sitta med honom och han bjöd mig på en kalja och han tog fram den då nyaste Darkthrone-cd:n ur sin väska och vi juttade där lite om den skivan och andra band. Konduktören gick förbi, men han var hygglig och sade ingenting åt oss då vi drack en flaska öl var där, men så uppförde vi ju oss som folk.

Väl i Åbo mötte en kaveri som studerade där ännu och som jag skulle övernatta hos i studentbyn oss vid perrongen. Vi for direkt på ett stop nelosolutta alla 3. Sedan dröjde vi en stund i den baren

Sedan först filmen och sedan banden. Vi drack öl och såg på 3 bra band. Mycket bra och mysig doom-metal kväll, utan några blinkande lampor och annat onödigt tjafs man ofta annars ser på keikkor. Bara en dunkelt upplyst jumppasal.

Det var på de tiderna då black metal hade kommit in i mainstream-världen. Jag blev allergisk mot fenomenet black metal då det blev trendigt och kommersiellt. Riktiga och hederliga bm-band har jag alltid diggat fullt och diggar fortfarande, samt har hittat även nya mycket bra band. Typ band som säger ingenting, för annars är de väl trendiga i morgon :P

Ni vet band som poserar i foton och på spelningar med fullt med nitar, kedjor och patronbälten över typ hela kroppen. Typiskt tråkiga jävla skrattretande  Kiss-aktiga pingvinmålningar, smetar ner sig med grisblod, bär på stora glänsande yxor och svärd, och som grädde på moset ännu så har de tagit dessa bilder på sig i en studio där de använt sig av fin teknik, istället för t.e.x "suttuisia" foton av sig själva i någon skog, som är mycket hederligare. etc. etc. etc. Sådant är bara förbannat löjligt och barnsligt egotrippande och ingenting annat. Inte ett dyft bättre än någo glamrockare med pudelfrisyrer och sminkande karar.

 Bm var bara en annan musiktrend dessa tider, fast det var ursprungligen den oskrivna meningen att det skulle stå above "normal" metal och trender och "normala" partajhevare. Det blev bara en del av systemet, inte mindre accepterat än eurodance. Inte undra på att "normala" människor, och icke-normala också för den delen, skrattar åt sådant och tycker det är homoaktigt. Det är så otroligt löjligt helt enkelt. Och dom ser så otroligt löjliga ut med sina målningar, nitar, patronbälten och keikkor. Det bara är så.

Som jag läste i en bra intervju med en som delvis var på samma linje med mig. Han sade att problemet med Black Metal alltid har varit "Metal" delen i det hela. Han var även på den linjen att BM borde vara seriösare esoterisk musik, och inte bara en annan undergenre av rock'n'roll undergenren metal. Man får tycka vad man vill och det finns olika uppfattningar, men jag håller med där.  Det är ett stort glapp mellan att ha roligt och festa, och på en seriös nivå vara intresserad av andlighet och estorerik. Vill man festa och leva rocknroll-liv så fine. Men då borde man spela något annat än Black Metal, eller åtminstone inte dra bm till att associeras med något sådant. Festa om man vill, men använda BM enbart som ett andligt och esoteriskt instrument, och gärna inte spela inför en publik med ölstinna moshande ordinära "metalheads" med 0 intresse för det esoteriska, som är vanligtvis ateister, som "alla andra"... Nåväl, undantag finns det nog alltid i sådana publiker och folk, men jag menar i regel nu.

 Reservera BM åt de med ett äkta andligt och esoteriskt intresse-som ser det som viktigare än att festa och leka rockstjärna. Som typ 95% av alla bm-band som existerar och har existerat nog istället gör....

Jag drar alltså inte varv över detta på något sätt. Det är som det är, men rent logiskt sätt borde det vara så som jag skriver. Men för all del: Teori är teori och praktik är praktik. Så sade även de marxistiska tjänstemännen i Stalins' Sovjetunionen då de handlade helt emot marxistiska ideal, då folket, främst bönderna, sade att dom handlade fel. Det har jag läst.

Nu menar jag absolut inte att man ska sätta boijor på sig själv och tänka att jag inte kan gå ut på öl eller inte lyssna på det och det bandet eller sådan och sådan musik. Nej. Det är främst massornas pöbelmentalitet som kommer till dylika slutsatser. Men jag menar att lite ändå skilja åt vissa saker, och inte automatiskt associera dom till något som de inte borde vara. Det uteslutar naturligtvis inte att man inte kan digga vad som helst för musik eller vad som helst för band. Eller att gå ut och ha roligt. Ni ska inte missförstå mig nu. Jag är inte någon tiukkapipo eller bitter nörd för helvete!!

Under 90-talet kunde man läsa väldigt dumma saker, som att en som diggar blackmetal inte t.e.x. kan höra på 60-talspop och sådant. Varför skulle det vara på det viset? Man ska väl för helvete lyssna på det man vill lyssna på!  Stupida funderingar, som dessvärre har varit rätt så vanliga i bm-kretsar alltid. Förresten, en solig majdag kan 60-tals hippiepop vara mycket lämpligare att lyssna på än bm. En solig majdag kanske tillsammans med en vacker flicka lämpar sig det betydligt bättre att man lyssnar på If your going to San Fransisco, be sure to wear som flowers in your hair än att lyssna på någon bm låt om mörka, vintriga skogar och oknytt och troll, typ.

Och så någon BM-typ som förklarar rytande i en dokumentär om bm: Mä vihaaaan punkkia!!!!  med sitt målade ansikte och nitar och keikkor, och pimplar öl på samma gång. Det är helt förståeligt att bm i helhet har pellestatus, då det finns mycket dylika i skenen. Varför kan man inte prata om saker och ting helt sakligt och utan målning? Och säga isåfall t.e.x. "henkilökohtaisesti en pida punkista" om man nu inte tycker om punk.

Ni förstår nog hur jag menar och vad jag försöker förklara, tror jag. Fast någon jävla hippie är jag inte och kommer aldrig att bli :D Om inte då en s.k. "Evil Hippie" :D:D

Målningar i sig kan vara ok, men då ska de ha ett djupare syfte. t.e.x. schamaner målade sig då de ville komma i kontakt med sina förfäder. De ska då ha ett djupare esoteriskt syfte, och inte vara egoboostande och för att det "hör till saken" eller är "rock'n'roll" eller något sådant, utan det ska liksom vara på riktigt. Det är iaf min ärliga åsikt. Men har ingen istapp i reven för det och skriker och anklagar folk för att vara posörer. Jag tycker bara helt ärligt att det är så som det borde vara.

Detta är ett praktexemplar av vad jag menar med att de ser löjliga ut med sina nitar, målningar, svärd etc.
https://en.wikipedia.org/wiki/Tsjuder#/media/File:Tsjuder,_Jan-Erik_%E2%80%9ENag%E2%80%9C_Rom%C3%B8ren_at_Party.San_Metal_Open_Air_2013.jpg

Samt detta:
https://www.last.fm/music/Dark+Funeral/+images/40824ad7e6aa46b2b121db4527c92abe

Och detta:
http://www.sue.fi/2013/07/hammer-open-air-gorgoroth-dead-congregation-candlemass/

Ni vet nog hur jag menar. Och jag tycker det ser precis lika löjligt och skrattretande ut som ni. Det är bara show och teater och verkar inte ha någon som helst djupare mening. Det kan varenda en se. Väldigt barnsligt och löjligt egoboostande åtminstone i mitt tycke. Då var/är doom-metal nördarna mycket mera sig själva och jordnära än dessa. Det är synd bara att black metal associeras främst till att se ut sådär bland "normala" människor. Men som sagt, det finns seriösa esoteriker/ockultister inom scenen, som inte bryr sig om att se ut sådär.

Dessutom. En massa snorjärsar älskade just då de såg ut som jag beskrev här ovan. och för all del, fortfarande ser ut. Och det var ganska deppande att se en massa högis-snorjärsar som tyckte allt detta var så coolt, och som trodde de var "black metal" då de lyssnade på Cradle of filth och Dimmu Borgir. Som inte förstod att riktig bm inte har något som helst med dylika band att göra. Även fast de lyssnade på några steg tyngre band som Dark Funeral  t.e.x. så hörde det också till samma trend. Att det bara var en musikgenre kring flera andra och bara business, show och rock'n'roll och ingenting annat. Sådant intryck får iaf jag.

Då var det mycket bättre och hederligare, att istället för att fara till Helsingfors och se på 3 bm band seendes likadana ut, likadan image, samt hörandes likadant, då det då var trendigt och många snorjärsar älskade det därför-så for jag istället till fucking ÅBO för att se på 3st traditionella Doom-Metal band! Snorjärsarna som tyckte bm var så coolt då kring milleniumskiftet skulle ha sett förvirrade ut, typ ögonen sku ha snurrat som pottin åt dom och tungan skulle ha hängt ut ur käften då de skulle ha frågat Va e de?!  Något hederligt som inte var trendigt. Det var det. Dessvärre var Reverned Bizarre på finska listan ett antal år senare.... blää.  Men ändå så har doom-metal nog varit ännu mer marginaliserat fenomen än blackmetal. Fast jag personligen känner mig mer hemma i seriös bm-miljö. Men doom-metal e nog hederligt.

 Doom-metal nördar tenderar dock att vara fatalister, deprimerade kind of samt i vissa fall t.om. kristna. Samt i många fall röka mycket cannabis och dricka överdrivet mycket öl. Och det känner jag inte gemenskap med. Kände förut faktiskt då jag var bitter under flera år mera gemenskap med doom-metal folk, men så är inte fallet faktiskt mera. Back to roots. Fast BM är en så mångsidig sak och det finns så många olika tolkningar av det, så någon enhetlig bild kan man inte få av hela skenen. Snarare så att jag söker mig till de som har samma eller liknande bild av det som jag har.

Vad jag förklarar mina personliga betraktelser här! :D Iaf hade doom metal folk inte det att dom var spända med typ istappen i reven och funderade på vad som var "true" eller inte, och vem som var "true" och vem som var poser, som det var överdrivet mycket i 90-talets bm miljöer...där knytnävarna kunde tala enbart p.g.a det skälet, om någon ansågs som en poser.. så allt på "gott och ont", som man säger. Klart jag förstår tanken, men överdriven neurotisk-aktig spändhet kring detta är bara genomlöjligt.

Jag kritiserar och ifrågasätter, men hoppas ni förstår kärnan jag försöker förklara här.

Bm var något heeeelt annat 1993-94 Men den nådde nog höjdpunkten av kändhet, och kommersialitet i Finland iaf cirka 1999-2001 skulle jag våga påstå. Och då var ännu kontroversen kring det hela igång och en het potatis fortfarande.  Nuförtiden är bm ug-fenomen igen, och det verkar som att väldigt få 16-åriga snorjärsar bryr sig om det. Och det är ju bra. Bm ska vara underground. Det är min åsikt iaf. Och flera andras med.

Heh, nog för att jag var också en 16 årig snorjärs då jag började köpa bm-skivor. MEN. Det var inte trendigt då på det sättet som jag menar-att man följer strömmen och mainstreamen och därför tycker det var coolt. Till mitt försvar kan jag säga att jag diggade det genuint och seriöst även då-inte för kontroversens och coolhetens och mainstreams-fenomenets skull-som de 16 åriga snorjärsar som  diggade det kring milleniumskiftet. Eller 95% av dom iaf. Säkert fanns det sådana som hade genuint intresse då också.

Huoh. Nu blev det mycket ot här! Men sådant händer. Tillbaka till keikkan 12.10.2001.

Inte mycket att säga mera om det. Skrev så mycket redan, puh! Det var en rolig kväll och vaknade i Studentbyn med krapula efter det och jag fick en burk "gift" av kaverin som återställare och jag kände mig i kanonskick igen efter jag druckit "gifte" en burk Koff Extra Strong. Har inte som vana att sporta med återställare, men man tog ju emot en burk "gift" då :D Men det var helt hemskt. Jag visste inte om jag skulle sitta, stå eller ligga och trodde nästan att de skulle söka sig uppåt. Kaverin öppnade bara kylskåpet och sade glatt: Ta en burk gift så mår du bättre! Han kallade den starka, typ7-8%-tiga ölen för "gift" då det smakade typ som det :D Och jag mådde faktiskt kanonbra efter att jag druckit upp burken. Krapulan var som bortblåst, och kom inte tillbaka heller.

Ajjoo, så minns jag att efter keikkan gick vi till en krog på en öl ganska i närheten till keikkastället. Jag var den enda som såg det från gänget, men Reverend Bizarre-schacke kom gående förbi på gatan såg jag från fönstret. En av dem vände huvudet och såg in och flinade lite. Typ sådär Mmimimimimimi! Det var lite komiskt, haha!

På tal om annat. Den tredje genren inom sådanhär musik jag alltid älskat är thrash.(sedan 14 åtminstone) Men det ska vara ordentlig hårder thrash då. Gammal Kreator och Destruction, Sodom, Darkness, A.R.G. och shit like that. Alltså inte samma Darkness som det ni tänker på! :D men ett gammat tyskt thrashband. Vill man partaja och leva rocknroll-liv så är det bra ide att grunda ett thrashbänd. Men lämna bm för esoteriker. Det är mitt tips.

Eller så deathmetal! Faaan, jag diggar fullt och har sedan tidens begynnelse typ diggat somlig gammal Deathmetal som BLASPHEREION!!  Pestilence etc.. gammal Deicide&Morbid Angel etc.

Här är några bilder från kvällen! Väldigt nice nostalgi. Jag minns nog väldigt bra. Nästan alla där var underground doom-metal folk, vilket syns på bilderna därifrån.

Sweet. Jag var sweet 24 då. Tidsglappet mellan 2001-2017 är det samma som tidsglappet mellan 1985-2001.

Nåväl, här är bilderna. Tänkte nästan också skriva om 10.10.1992 och Pantera och Megadeth-keikkan i Ishallen i hesa, men orkar inte mera. Maybe next time.
http://www.spiritusmortis.com/gigs?id=39:s-osis

"Myöskään minkäänlaista poseerausta tai pelleilyä ei ollut bändien keikkaa tahi esiintymistä pilaamassa" Som en skriver i recensionen under. Och det märkte jag jag med under denna kväll. Ingen spelade teater eller lekte rolig eller något, som det ibland brukar vara i keikkor. Det var sakligt och hederliger kväll så satan!
Det var så hederliger kväll, så jag tror nästan att jag sätter upp en länk till en låt av en av bändena under denna kväll. Jag minns bra då Reverend Bizarre spelade en cover av denna låt av doom-metal bandet Pentagram som sista låt. Och det var så bra så det gick kalla kårar genom kroppen och man fick hönshud!

Tänka sig! På 80-talet var det fan ug, för Pentagram och Saint Vitus, två Doom-metal band, Saint Vitus mot Los Angeles och Pentagram mot Washington D.C.. De spelade båda två Doom som då var sällsynt som fan att någon spelade, men kände inte varandra och hade ingen kontakt med varandra, fast båda banden hade gett ut skivor! Det är ug.
https://www.youtube.com/watch?v=GwUbCuSfF0Y

Kolla här då! Denna har jag kvar, för vi tog den med en kaveri från en trä-lyktsolpe i närheten av studentbyn i Åbo då vi efter keikkan samt lite krogsittande efter for till studentbyn. Kaverin cyklade och jag var på pakethållarn. Vi for genom ett nattligt Åbo. Sedan såg jag denna i en lyktstolpe som sagt och sade åt kaverin att stanna, så tog jag denna som ett minne från kvällen.