Den enda gången jag har skidat mini-skidor... (Januari 1991)

Försöker skriva nåt mer rento nu då jag har känt mig som Fenrisulven den sista tiden! Ilskiger och fittiger and ready to explode! Men skit i det. Det är bra att det är en viss dynamik i livet trots allt.

Mini-skidor var ju trendiga 1990-92 iaf. Det fanns gula miniskidor, och röda. Kanske någon annan färg å, men minns int.

Jag minns nu mittiallt bara då jag sku testa kaverins miniskidor en mulen lördag januari 1991. Jag satt dom på mig nyfiket. Sedan skidade jag nedför Klockarsgatan fullt. Jag tänkte inte på att bromsa riktigt, så jag bara for ner mot korsningen i full fart. Jag var på väg fullt ner mot korsningen alltså. Så kom det en gammal Fiat där nere i korsningen och jag blev fullt i panik och flög på reven och gled framåt ännu flera meter, så Fiaten stannade typ en meter ifrån mig.

Det var ett par i typ 70-årsåldern. Dom kom båda ut. Gobben sade just ingenting, men kärringen började joma något typ Käläkäläkäläkälä, pojkar som skidar mitt på vägen! Jag sade just ingenting, kände mig bara en aning nologer.

Aahahahahahaha! Nu då jag skrev om Barney och Betty Hill's "Pannkaks-UFO" så minns jag då jag läste Eugen Semitjovs bok "De otroliga tefaten" flera gånger alltså. Det var iaf en juttu om då det i USA var det såkallade "Kelly-Hopkinsville" fallet på 50-talet, då en farmarfamilj och deras kompis någonstans i den amerikanska landsbygden sade sig en natt ha blivit antastade av silverlysande humanoider, som klättra upp på deras tak, på trädet och överallt, glodde in genom deras fönster och skumppade och hoppade omkring ute på deras gård, så de skjöt med pistol och hagelgevär efter dom fullt(låter sekot, jag vet... men jag dömer inte ut folk som säger sig ha sett något okänt, som b.l.a. s.k. "suvakkin" sedan brukar göra när allt kommer omkring) Enligt någon kan det ha varit fråga om ett slags ugglor, men iaf. Jag tror inte på den storyn alls btw, för det låter som något som dom har hittat på.. De enda spåren var skottsalvorna och söndriga fönster. Kanske var det något manligt testosteronanfall, och sedan fick de för sig att skylla på UFO-gobbar, vad vet jag.

Men iaf. Det stod ändå i media om det sedan. Om "silverlysande humanoider" Och två gibor fick för sig att skämta lite, och virade in sig i aluminiumfolie så det skulle lysa om dom då bilstrålkastare träffade dom.. dom for ut på en landsväg och skrämde upp bilister nattetid ett stycke utanför samma kommun där den påstådda händelsen skulle ha ägt rum. Dom skuttade och pomppade omkring på landsvägen och fick mycket roligt då flera bilister körde iväg med "spiken i bottnet" men mindre roligt sedan då polisen kom. Dom fick böter.

Och sedan var Semitjov ganska rolig då han berättade om en påstådd humanoidobservation i Frankrike, där någon såg på en nattlig landsväg en ljuskälla och en lång humanoid och två korta humanoider gå över landsvägen på långt håll. Han skrev att Ufologer har förklarat detta med att det var en blandad UFO-besättning från två olika världar. Är inte detta en enklare förklaring: En man har stannat sin bil och låtit två barn gå ut för att kissa.

Han skrev om fallet Hill: Man återkommer till samma slutpunkt som i andra ouppklarade UFO-fall-det kan inte definitivt förnekas att den påstådda händelsen skulla kunna ha inträffat. Men det förefaller ytterst osannolikt. Semitjov trodde personligen att dom hade sett något, som gjorde dem uppskärrade, men efter det är det fantasin som frodades, och att de kanske somnade på en rastplats. Något sällsamt upplevde makarna Hill. Det tror jag absolut. Men knappast var det fråga om aliens.

Det bör tilläggas, att en fysisk stor farkost skulle ha lämnat spår-men det fanns inga spår. Dom pekade nämligen ut platsen där Ufot skulle ha stått. Betty Hill hade också mycket stor fantasi och var mycket intresserad av ufon redan innan den påstådda händelsen. Så vad kan man nu sen säga. Dra era egna slutsatser. Men det är fascinerande ändå. Om psyket spelat dem ett spratt kan man bara säga att människopsyket är konstigt.

Int för det, jag är ingen ateist med mekanistisk världsbild. Man kan inte förklara allt med psykets spratt. Det tror jag inte alls. Tvärtom.

HAHA! Kelly-Hopkinsville får mig att tänka på en sak jag drömde om som 4. Och den saken hette "Hopsgaduil" uttalas med Å, alltså Håpsgaduil. Just dedär "Hopkinsville" låter Hopsgaduil-aktigt.

Jag drömde att jag var inlåst i mitt rum och slapp inte ut, eller i mitt och syrrans gemensamma lekrum. Mittiallt hörde jag något som lät argt och ilsket såhär: HOPSGADUIL! HOPSGADUIL!HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL! HOPSGADUIL!HOPSGADUIL! Och så då jag såg mot en trappuppgång som inte fanns där på riktigt, så kommer det liksom en blåröd mojäng nerför trappan, som "Hopsgaduil" ljudet kommer ifrån. Det var liksom ett hjul.

Jag är rädd och vill ut ur rummet. Det var en mardröm då, men senare i barndomen så flina jag så helvete bara åt den drömmen.

Jag drömde en annan gång om Hopsgaduil vid samma tider. Jag och syrran var i rummet, så kom det en frän lukt som av ozon/elektricitet. Och det kom från Hopsgaduil, för jag såg i ögonvrån hur Hopsgaduil rullade förbi, denna gång helt ljudlöst.

En liknande dröm som återkom flera gånger samma tider var drömmen om Hondodo. Uttalas inte med å sen. Det var ett sorts rör som kom ner från vindstrapporna och sade småargt och hotfullt: Hondodo! Hondodo!Hondodo! Hondodo!Hondodo! Hondodo!Hondodo! Hondodo!Hondodo! Hondodo! Men det sade det inte lika argt och skrikande attackerande som Hopsgaduil. Flera gånger återkom samma dröm. Jag drömde något annat som jag sällan mindes först, men det slutade alltid med att hondodo kom nerfrån vindstrapporna.

Engång drömde jag att det var natt och jag gick ensam ute vid stationsbron. Då jag kom hem så kom Hondodo nerför vindstrapporna som vanligt. Sista gången jag drömde om Hondodo så kom mommo och syrran gående nerför trapporna efter Hondodo.

Min barnflicka som skötte om mig som liten sade: Hondodo har ätit tvål och spruckit! Då jag svamlade om hondodo även åt henne :D För jag var räddd för Hondodo på riktigt, då det var en kuslig dröm. Jag ritade Hopsgaduil i snön då jag var i lekis, Dalgatans Daghem, som det hette officiellt då. Jag skrattade och frågade en flicka om hon kan gissa vad det är? Så sade hon direkt: Hopsgaduil! Jag hade svamlat om Hopsgaduil också i lekis, åt de andra ungarna.

Jag tänker alltid på en mycket vacker brud från Pojo som jag frågade på kaffe hösten 2015 då jag hör denna låten "Hei hei hei" av Korroosio av någon anledning. Brunt hår, blå ögon och vacker som en gudinna. Helt finskspråkig, så det inverkar också-att denna finskspråkiga låt får mig att tänka på henne. Det är en mycket bra, rentav helt genialisk låt från 1980.

Jag säger inte var hon jobbar, för vill inte outta henne. Men jag var på kaffe och Jaffa där några gånger sommaren 2015, och jag tyckte att hon alltid log och sneglade på mig från disken då jag var där. Det behöver iofs inte betyda något, eller så glodde hon och log hon kanske därför att hon tyckte jag var så konstig och ful, vad vet jag. Rätt så ung, högst 25, så hon kan ha varit lite osäker också.

Men så otroligt vacker. Kanske jag borde åka dit på kaffe igen trots allt något tag här?

Jag bara hamnade att fråga henne på kaffe hösten 2015. Hon glodde mig rakt i ögonen där hon stod vid kassan direkt då jag kom in. Efter jag druckit kaffet frågade jag henne på kaffe. Hon såg osäker ut och tvekade och sade "Ehkä jätetään väliin" Det var andra kunder där också, som hörde och såg hela scenen, så kanske därför? Jag vet inte.

Jag sade glatt att hyvä että kysyin kuitenkin! Sitten tiedän. Då jag satt mig i bilen så såg jag via fönstret att hon såg rakt på mig där inne, med munnen halv uppe. Liksom rörd på något sätt märkte man på vibona. Efter det har jag inte velat gå dit på kaffe, för att inte få creepstämpel, fast jag mer än gärna skulle vilja se denna sköna dam. Jag är ingen jävla creep för fan, jag tycker bara hon är så otroligt, ovanligt vacker. Absolut ingen random brud.

Måste slå ett slag för Deicide, för deras första skivor är så satans bra och hederliga! Alltså vittu de va så satans hårt å bra då jag lyssnade på deras debut och deras andra skiva häromdagen! Lika bra som då man var i högis ännu.

3.4.1993 köpte jag Deicide:s debut LP från 1990  samt Kreator's "Pleasure to Kill" LP  från 1986 då jag var i hesa och köpa skivor denna lördag, å dom var så otroligt satans hårda å arga skivor så man flög upp i taket då man hörde dom första gången! Jag minns då jag hörde Pleasure to Kill första gången, så blev jag riktigt konfunderad. Att jag tänkte liksom att "Hur kan de?!" Hur kan det vara så bra? En regnig onsdagskväll, det var 07.4 så satt jag i mitt rum och lyssnade turvis på Deicide-debuten och turvis på Kreator's Pleasure to Kill hela kvällen, för de var och är så satans hårda skivor! Hade diggat fullt Kreator's Coma of Souls från 1990 sedan februari 1991 då jag köpte LP:n från Anttila, men Pleasure to Kill var t.o.m. ännu bättre!

8.4.1993 lagade vi tacos hemma och det var första gången jag åt sådana och det var jättegott. Det var min idé att köpa tacoingredienser och laga tacos. Det var torsdagen innan Ostara 1993. Det blåste kallt den kvällen, ostara var vacker och solig. Jag tycker man borde säga Ostara istället för påsk, som är det ursprungliga hedniska namnet på denna vårfest. Påsk är det inte. Ni ser ju själva att "påsken" växlar beroende på när det är fullmåne, en tradition som knappast har något med kristendomen att göra. För kristna är skeptiska och nojiga mot allt som har med saker som "fullmåne" att göra och så.

Andra LP:n jag köpte denna dag var Judas Priest: Sad wings of Destiny, Judas Priest: Stained Class, Black Sabbath featuring Tony Iommi: Seventh Star, Black Sabbath: Born Again. Samt en Venom Mini-LP faktiskt vid namn : Tear your Soul apart. Och så köpte jag också Mass-Appeal Madness, en mini-LP av Napalm Death. "Napadöd" som man sade i Karis i tiderna. Int för att jag aldrig diggat "napadöd" eller grindcore övh. Har väl lyssnat på denna Napalm Death skiva 3-4 gånger på 25 år. Samma med en annan ND skiva jag köpte januari 1993. Nu har det länge redan varit att det är främst någo skejttare och vänsterfolk som lyssnar på Napalm Death, medan det förrivärlden var mera deathmetal-fanin. Sån bild har jag fått. Men man lyssnar såklart på vad man vill.

Tror nästan jag f.r.om. nu ska berätta om skivorna jag köpte detta år (1993) för då började jag regelbundet köpa många skivor det året. Hade köpt förut skivor och kassetter f.r.om. 1986 från Jerry's musik i Karis, Lojo Anttila, samt på postorder och gamla thrashskivor etc. från antikvariat och loppis etc. men nu blev det mera och regelbundnare, då jag började åka in till hesa typ en lördag i månaden och köpa skivor. Därifrån fick man underground- skivor som man int fick från Karis eller Lojo Anttila. Det kändes spännande och "kult-aktigt" att köpa dylika skivor då som 16 då omgivningen i skolan etc. bara känner till mainstream. Och innan internets tid ännu till. Nå Deicide kände skidina till nog och så. Det var kontroversiell och lite kommersiellare deathmetal från jenkkina(Florida) ännu till... men det var jättebra för det. Men jag menar skivor som jag började köpa fr.om. 24.4.1993.  Det bör tilläggas att jag var den enda av kaverina som faktiskt köpte och faktiskt diggade Deicide på allvar. De andra var typ "Deicide.. höhöhö! de nog hårt de!"-efter att dom hade sett det på Headbanger's Ball i MTV. Å dom tyckte de va stil, då sångarn/basisten Glen Benton hade bränt ett upp och nervänt kors i pannan åt sig.

HAHA! Minns en dokkare som kom sommaren 1992 som handlade om att några hihhulin i USA och England tyckte att Deathmetal var farligt och rock övh och dom brände skivor på något kristet möte. Det var både kristna fundamentalister, motsvarigheten till dagens feminister/moraltanter/blomsterhattar/rödgröna tosikkon med istappen i reven  ("Washingtonin ämmät" etc.) Jag såg på denna dokkare en mulen förkväll juli 1992 och var helt till mig då de kristna hihhulina brände skivor. Jag fick lust att springa&simma till jenkkina å hacka dom typ!

Men även andra kom till tals som talade vettigare och var emot censur och så. Och det var hederligt så satan, för Deicide spelade också på denna dokkare. Dom textade till finska vad vokalisten sjöng då de uppträdde.  Och så intervjuade dom vokalisten/basisten i Deicide, Glen Benton, med några frågor, och han stod på sig till 100% Deicide debut skivan samt deras andra skiva Legion är nog de bästa Deathmetal-skivorna jag vet om!

Det är bara lustigt hur allting ändrat sig. Nuförtiden attackerar inga blomsterhattar, feminister och kristna musik i första hand. Förr var dom mycket ivriga på att göra det. Visst är dom väl emot mycken musik ännu, men journalisterna bryr sig inte mera om att skriva om detta. Det verkar som att journalisterna lite har vänt sig bort från kristna, men har tagit feministerna åt sig istället som sina gullegrisar (och de flesta journalister är väl feminister)

På ett vis var det mycket bättre att ordinära människor hade blivit hjärntvättade till att tro att somlig musik var "farlig" och så. Det var på de gamla goda tiderna.

Så mindes jag då de filmade från England också, i en kyrka som hade liknande linje, och det var en ynklig kristen nörd pojke på kanske 13 som var bakom ett trumset och trummade då de spelade någon gospel musik i kyrkan. Jag tänkte då att det måste kännas förnedrande att vara han bland en massa kristna blomsterhatts-tanter i kyrkan :D Det har ändrat sig på det sättet, att nu är alltmera blomsterhatts-tanter "social justice warriors"-rabiata och hysteriska manshatande feminister och annars också PK-poliser,-men ser helt annorlunda ut än kristna blomsterhattstanter. Skillnaden mellan förr och nu, är att nu är det blomsterhattar och moralpoliser på ungdomsradiokanaler som X3M, som t.e.x. censurerar bikinibrudar,medan förrivärlden var det typ i kyrkan och marthaklubben endast.

Om programmet då dom intevjuade Glen Benton så minns jag att dom frågade att tror du verkligen på det du sjunger om? Så svarade han: "Of course!"

Jag skrev sedan kort efter jag köpte debuten april 1993 "Deicide" på enkkaboken min i skolan på nian då ännu alltså. En från klassen frågade om jag diggar Deicide så sade jag Nåjoo! De e ju bra så satan!  Han sade att han borde höra det lite mera.

Man var nog sådan lort då som Sweet 16. Men man trodde sig vara mycket äldre och visare av sig än man var. Det var bara "Jag, jag, jag" Egot var allt och högstadiet var liksom "ute i samhället". De "vuxnas värld" ute i det riktiga samhället brydde man sig inte om. Och man förstod sig inte alls på flickorna. Men man tyckte inte dom var konstiga, utan att det hörde till att "flickor är flickor". Men man köpte ju bra musik iaf.

Heh. Så minns jag hissaboken i riktigt i slutet av nian. Man måddes ge den åt lärarn sedan då den sku gå i arv åt nästa årets nior. Hon checkade allas böcker att dom var i ok skick. Sedan checkade hon min och jag hade med tjocka blyerts-bokstäver skrivit "Black Metal" på en sida. Hon såg lite på det och sade bara: Dedär sku du kunna gumma ut! Hon visste knappast vad det var för något.

Så skrev jag i hussabokens början på sjuan "Elomaa på sida 54" alltså en typ från Karis. Sedan hade jag ritat en liten ansiktsbild på Elomaa just på s. 54. Det var en kärring från klassen som började fnittra så sjutton då hon såg det.

Jag måste berätta lite mera nu är under vårens lopp just om våren 1993, då det är 25-årsjubileum sedan jag var sista terminen och gick ut högis. Tänka sig, att det är så länge sedan redan! Nå, det känns nog också länge sedan, men att man skulle sitta här och minnas och plocka fram sin gamla Deicide LP 25 år senare och lyssna på den.. det känns ändå konstigt att det är så länge sedan. På ett sätt kändes det som igår.

Alltså man var ju bara en lort, men det hade sin charm då man trodde man var så mycket annat och var så mycket större och mognare än vad en 16 åring i själva verket ju är. Men det är typiskt för lortar i den åldern.

Köpte en Marantz5005 cd-spelare här i veckan, och jag måste sälja vidare den, för den har ett så skit sound som något bara går att ha. Köpte en gammal hederliger Cambridge Audio Topaz 10 begagnad istället, för bara hunttin-och det ljuva brittiska soundet hörde jag direkt igen...tror jag bara ska köpa Cambridge spelare efter detta.. Marantz är inte för mig eller för det sound jag tycker om.. så om någon är intresserad så hör av er! Men antagligen för jag den till en butik i hesa som köper upp gamla cd-spelare etc. Många tycker om Marantz-soundet, men jag avskyr det, märkte jag nu. Låter fan som att cd-skivorna skulle ha blivit kastrerade då man spelar dom på Marantzn, så usch blää. Ju snabbare jag blir av med Marantzn, desto bättre. Jag går visserligen på förlust, då den kostade 329€ men det struntar jag blankt i, jag vill bara bli av med den

Den är mera kanske för Jazz och klassisk musik denna Marantz 5005-spelare. Och sådant lyssnar jag inte alls på nästan, åtminstone inte jazz. Marantzn lämpar sig inte för cd:n med "rå" produktion, eller ambient, och sådant just lyssnar jag mycket på. Och det ska jag få höra efter att jag köpte den!! Nåja, kantapään kautta..

Min förra cd-spelare gick nämligen sönder efter 4 års aktiv tjänst. Bara 4 år, but shit happens.

Nu snackade jag om sådant som bara musiknördar förstår sig på. De som lyssnar på mainstream-musik och är "allätare" brukar inte ha någon skillnad från vilken källa musiken kommer ifrån-vanligtvis från datorn tar det och lyssnar de på allt-utan att förstå fysiska skivors värde. Vi finsmakare av musik kräver lite mer än så.

Här en bild av då jag hade "1994-kväll" fjolårets juni en kväll. Jag försökte få 1994-atmosfär åt mig. Därför lyssnade jag bara på musik som jag hade köpt ända tills juni 1994 i mitt liv, och jag hade tagit upp min gamla hederliga Pleasure to Kill skiva ur hyllan och lyssnade på den, samt köpt Lappe på flaska. Smoothie-flaskan bredvid borde jag ha hivat åt helvete innan jag tog bilden. Detta är bakfordralet på Pleasure to Kill.  Bra bild nu då denna skiva kom på tal här! Pestilence var ett holländskt dm-band och den är rätt ok skivan som är under Pleasure to Kill-skivan.  Hela skivan är så satans bra, men Death is your saviour, Pleasure to Kill, Riot of Violence, samt Under the Guillotine är de bästa låtarna, så magiskt bra, fast alla låtar är bra! Det är just riktigt genomtypiska 80's death/thrash-aktiga namn på låtarna. Precis som typ Slayer's "Chemical Warfare" är ett typexempel på ett namn på en typisk 80's death/thrash-låt-. Fast Slayer har jag aldrig tyckt så mycket om. Det är överskattat.

HAHA! Som jag drömde engång juni 1992 att jag tänkte såhär för mig själv: CHEMICAL! Så kom en Anna från paralellklassen i högis och skrek i mitt öra: WARFARE! Liksom att hon tankeläste typ att jag tänkte Chemical och fortsatte genom att skrika i mitt öra "WARFARE" :D

Ett skämt nu som avslutning. Kreatorin laulaja-kitaristi Mille Petrozza oli naisen kanssa intiimisti. Hän kysyi naiselta: Mille tuntuu? Nainen vastasi: Mille tuntuu!

Hur skulle man ha blivit månne om man skulle ha blivit född som flicka men med samma personlighet? Skulle man ha lyssnat på samma musik etc? Man sku kanske ha varit kåt på Mille och Glen Benton och varit total bändäre?! haha! Brudar som diggar sånhär musik har även den dimensionen med alltid har jag märkt. Såndäna tankar kan ibland vara intressanta att tänka. Men mera 1993-aktig atmosfär säkert nästa gång med!

HAHA! Här är programmet jag såg 1992 på youtube en av delarna på youtube, som just råkar börja där den 12-13 åriga kristna pojken spelar trummor bland de kristna blomsterhattarna. Det är bara ytlig skillnad mellan dåtidens kristna blomsterhattar och nutidens PK-feminist blomsterhattar, annars är de likadana.


Jag gillar i början på hela dokkaren, så börjar det med något jättedåligt, där de kristna predikar och bränner skivor, för att sedan slå över till Deicide på keikka typ 90/91, och det är så satans hårt och bra!!! Det är en snygg rödhårig brud i publiken också som jag inte direkt kom ihåg. Jag såg på hela dokkaren av nostalgiskäl nämligen häromdagen, och mindes mycket. Skrattade b.la. åt den kristna lilla pojken bakom trummorna och så. Då jag tänkte att när ska han dyka upp? Så jag kom ihåg helt rätt mycket.

Ungefär medicin mot kristen musik: DEICIDE! Och du har bra fiilis igen! Int för det, man gapskrattar också åt de kristna blomsterhattarna med sin fåniga gospel-musik och klapp på händerna som ser så skrattretande löjligt ut här i denna dokkare! :D

Nu kan man bara konstatera, att tiderna var helt olika förut, då MUSIK skapade sådan kontrovers! Den enda musiken som nu kan skapa kontrovers är politiskt inkorrekt musik, men detta minns man nog tillbaka med nostalgi! Jag hade nog hört och läst något om Deicide innan detta, men jag tänkte efter denna dokkare att jag måste bekanta mig med Deicide i något skede, absolut! Det räckte dock fram till 3.4.1993 innan jag köpte debuten. Nu var det lite halvt mainstream som dåtidens kids älskade att prata om-men det var bra mainstream ändå. Lite sög det senare hösten 1993 då man utvecklades i sina tankar och jag hade köpt en del mera helt ug.skivor då, och då Deicide var från jenkkina och lite kändare-men musiken var och är ändå jättebra. Men bara de två första skivorna+demosamlingen. Sedan tappade Deicide sin glöd redan år 1995 med deras då nyaste.

Men Deicide diggade man fullt ändå, fast det kändes lite nynnyt och så då det var känt och från U.S.A. Men annars var det nog inte nynnyt precis. Tvärtom. Men man kunde mera relatera till europeiska, och då framförallt nordiska band-än till ett amerikanskt band på något sätt. Och även medlemmarna av band kunde man relatera till mera till desto närmare dom var. Man relaterade mer till snö och granskog, än till Floridas sol, Bermuda-shorts och palmer liksom. Vad jag nu försöker förklara här mina personliga tankar i ord :D Men man relaterade även mer till grekiska band än amerikanska också. De var så underground och bra att säga, att man lyssnade på ett band från Grekland hellre än att dom sku vara från det uttjatade jenkkina. Förstår ni hur jag menar?

Det var några kaverin som var i hesa och köpte den och frågade av försäljarn hurdan respons den har fått? Så sade han "On ollut vähän puhetta siitä että se olis huono, mutta on se myynyt ihan mukavasti" Sedan sade han: "Jos kysytte henkilökohtaista mielipidettäni, niin musta se on sitä ihan samaa örinää" Den skivförsäljarn diggade inte deathmetal, så.