Mina äventyr från Barndomen: Johtaja

Nu då jag har fotat lite barndomens landskap, så tänker jag berätta lite om då Karjaan Yhteiskoulus gårdskarl förritiden, som kallades för "Johtaja" och som jagade mig&mina kompisar ett par en gånger 1988-1990. Jag ska berätta om då han jagade mig och en min kompis i slutet av augusti 1990 en fredagskväll, efter att vi hade visat fuck åt honom. Han kunde bli jättearg, så det var spännande att testa gränserna och göra lite såntdänt fuffens ibland.

Det började så, att vi gick 20 tiden på Karjaan Yhteiskoulus område, i folkmun "finska högis". Så tänkte vi att vi ska visa fuck åt Johtaja som just var på väg att köra därifrån med sin blåa Datsun Cherry. Just då han körde ut från porten mot Kilavägen så sade kaverin 1-2-3 NU! Så visade vi båda fuck mot bilens bakdel. Vi trodde inte att han skulle se, men han måste ha sett från spegeln, för bilen stannade till och de röda bromsljusena bara lyste. Kaverin sade "Han kommer efter!" Vi började springa, och vi såg bara då vi sprang längs med jumppasals-väggen hur Johtajas Datsuns framljus reflekterade mot jumppasals väggen. Han kom liksom i en krokrörelse med bilen via sandplanen snett emot oss med bilen. Man hör bara Vrraaaaaoumm!!! Vraum! vraum! Vraum! då han kom närmare och närmare, och försökte få fast oss. Varsinainen sissi!

Sedan just innan vi sprang över Ekenäsvägen så hörde vi bakom oss just en röst typ som Glen Benton, sångare i Deicide, i samma  death metal"örinä" tonläge typ: SAATANA POJAT! TÄNNE JA VÄHÄN ÄKKIÄ! Vi sprang så satan över Ekenäsvägen och rakt över en gård. Jag såg i ögonvrån att en gobbe glodde på oss från fönstret. Vi var först i gömman i gården ovanför gården vi hade sprungit igenom, så såg jag att gobben i huset kom ut och gick mot oss. Jag sade åt kaverin att Gobben i huset e efter oss! Så sprang vi så satan igen. Vi sprang till en annan gård och gömde oss bakom några buskar och var där en halvtimme. Vi vågade bara viska då vi talade med varandra.

Så då vi vågade röra på oss och for upp till "Sisu-skogen" så såg vi och hörde vi Johtajas Datsuns ynkliga läte. Han for långsamt förbi nere på Vagnsgatan.

Så gick vi igenom skogen. Vi gick och gick tills vi kom fram till järnvägen och gick via järnvägen till Bäljars. Vi gick på spåret och jag tänkte hela tiden att Johtaja kommer fram i mörknet i buskarna. Det skulle visa sig att kaverin tänkte likadant berättade han senare, men ingen av oss vågade då säga det åt varandra. Jag tänkte på Accept-låten "Run if you can" minns jag. För jag hade just köpt den accepten där den låten finns på "Breaker" på kassett från Jerry's musik. Jag tyckte att den låten passade in i vår situation.

Så då vi var i Bäljars vart kaverin bodde så var det en broderlig handskakning innan vi skiljdes åt. Sedan gick jag hem och nynnade på låten "Tursaan Puutarhassa" av bandet Freud Marx Engels Jung, som jag hade hört i morgonprogrammet för ungdomar "Yy Kaa Koo" hösten 1989. Kako Oy var också ett liknande program som kom 1990. Det var en gammal kärring och en snygg brud i det programmet som var juontajan. Dom intervjuade Raptori minns jag engång. Vittu, dom borde ha intervjuat STONE istället. Eller ännu bättre: A.R.G.

Jag var och fotade i Karjaan Yhteiskoulus område, för att ni ska få en bättre blick kring det hela. Man borde ha gått här i grundskola egentligen, så sku man ha bekantat sig mera med brudar, då finskspråkiga brudar i regel ju är tolerantare och mindre snobbiga än svenskspråkiga. Det har jag personlig erfarenhet av. Undantag finns dock alltid. Inte alls nå emot svenskspråkiga brudar i sig. Finskspråkiga brudar verkar bara enklare bli förtjustare i mig.

Så drömmen jag drömde engång om att jag fällde omkull två stora roskisar på skolgården just då Johtajas då ljusblåa Saab-99 körde nerför Klockarsgatan vid ena sidan om skolgården. Han såg vad jag gjorde Och tutade och tvärbromsade. Såhär: Tyyt, Tyyt! *Brroooomss* Fotade även var den händelsen utspelade sig i drömmen.

 Här uppe var Johtajas bil, vid dörren ungefär. Vi gick förbi och såg då Johtaja hoppade in i bilen och var på väg att köra iväg. Klockan var cirka 20 på kvällen. Vi mumlade nåt om att ska vi visa fuck åt honom. Mest på skojs skull va. Man får sina infall.

Här säger kaverin 1-2-3 NU! Och vi visar båda två fuck åt honom, just då bilen är nere vid ingången och han är påväg därifrån. Vi tänkte inte att han skulle se, men bilen stannade till direkt helt och hållet, så bromsljusena lyste rött. Jag hörde bara kaverin säga "Han såg!" Och sedan sprang vi. Hehe, måste bara berätta om en annan incident, som hände sensommaren 1988,då vyn är så lämplig här vid ovanstående foto. Det var så, att kaverin var uppe på taket till den vita byggnaden till höger. Vi två andra stod på marken. Vi pratade och hade roligt. Skolklockan började ringa några gånger mycket hest. Liksom *krrrr!*  i små ljudsignaler med typ 10 sekunders mellanrum. Man ser skolklockan i den gröna byggnaden som en liten rund prick i samma höjd som klockan på stuprännans andra sida. Först reagerade jag inte, men sedan undrade jag varför den höll på så, och då jag såg dit så såg jag att Johtaja råglodde på oss. Han sträckte ut sitt huvud ur en öppen fönsterlucka på andra våningen och råglodde på oss utan att säga ett ord. Den andra gårdskarlen skymtade jag inne i bakgrunden. Jag vet ej denna dag ännu, om det var dom som ringde åt oss, eller om det var ett rent sammanträffande att skolklockan ringde just då (det var innan terminen börjat) Nåväl. Tillbaka till 1990. Vi sprang alltså...

Fullt på denna lilla väg längs med jumppasalens vägg, som är denna byggnad.

Sedan till höger. Typ här såg vi Johtajas bil-lyktors reflektion mot väggen medan vi springer och hör bara: Vraaaumm! Vraauvravraauvraaaumm! från Johtajas bil. 

 

 Här på denna sandplan försökte Johtaja sig på en typ kniptångsmanöver för att få fast oss. Härifrån reflekterades billyktorna på väggen då han gjorde en kroksväng på sandplanen och kom snett mot oss från sidan. Buskarna fanns inte där under den tiden. Bara gräsbacken. Så han kom rakt upp med bilen utan några problem. 

   Hit upp sprang vi fullt och sedan över Ekenäsvägen till gården rakt ovanför, med Johtaja efter oss. Typ halvvägs till staketet hörde vi bakom oss Johtajas: SAATANA POJAT! TÄNNE JA VÄHÄN ÄKKIÄ!! Han jagade inte oss över Ekenäsvägen dock, då han hade bilen i gång antagligen, och inte ville lämna den. Man hörde att han var jätte rasande arg, och menade allvar. Så vi sprang för livet.

Hit sprang vi sedan då gobben i huset kom emot oss då vi var på en gård. Haha. Riistetyt biisi "Takaa-Ajettu" tulee mieleen!  Vi sprang till en annan gård härifrån som är rakt framme, men helt skymd av buskar och träd. Där var vi en halv timme, tills vi gick upp...

Hit! Till "Sisu-skogen" Till vänster om stängslet är Sisus fabriksområde och vi gick längs stängslet ända tills järnvägen kom emot. Längs med järnvägen gick vi sedan till Bäljars. Då vi var ett steg in i skogen här redan, så hörde vi bara det hesa, lite ynkliga ljudet av en Datsun Cherry-motor, och vi såg att Johtajas bil kom smygande från höger härifrån sett men vänster ur vårt sätt där uppe i skogen. Rimligtvis letade han ännu efter oss!! Och det hade gått över en halv timme, och han var uppenbarligen fortfarande pissed på oss.

Och så kan jag ännu visa bilderna var drömmen då jag välte ner två stora roskisar nerför en av gräsbackorna i Karjaan Yhteiskoulus område, ägde rum.

Det var en sånhän roskis som jag rullade nerför backan, eller alltså 2, bara att dom var gråa då den tiden jag drömde denna dröm 1989. Roskisarna var på  samma plats i drömmen som de båda var på riktigt och den nuvarande roskisen på bilden är några meter till vänster mot vart dom var förut.

Här nerför gräset rullade jag ner de båda roskisarna. Just då jag buffade ner den andra roskisen nerför backan...

Johtaja kom just då nerkörande på Klockarsgatan, som är på andra sidan av denna häck(som var mycket kortväxtare då. Dessutom var det typ mars i drömmen, så inga löv hade häcken. Så Johtaja såg ju mycket väl i drömmen, det räckte med att han såg lite mer åt vänster) med sin ljusblåa Saab-99. Det var här det var: Tyyt, Tyyt! *Brrooommss* Jag vaknade sedan direkt, för det var en skrämmande dröm! :D Att bli liksom ertappad på bar gärning av Johtaja då man gjorde någo fuffens. Man sku riktigt ha kunnat tänka sig att han skulle ha gjort så på riktigt, tutat två gånger snabbt och sedan tvärbromsat. Det var hans stil riktigt till 100%


Så var det en "mopogobbe" som vi kalla kort och gått för "Gula mopon" 1985-1988, då han hade en gul mopo. Tror att modellen hette "Tunturi Banana" Skulle kunna berätta mycket om honom. men han var "farlig" och jagade mig och mina kaverin ibland. Som den gången december 1985 då han kom snett körande mot trottoaren, och kaverin hans kastade en kinare på backan. Och motorn lät typ som en blandning av ett Venom-riff och en Junkers Stuka-bombare. (Det är en efterhandkonstruktion dock. Kände varken till Venom eller Junkers Stuka bombare 1985)Jag blev imponerad och jättefascinerad på samma gång, och tyckte det var jättetufft. Liksom;: Vrraaaaaoouummmm!!!! PANG!!!  Det var typ i samma stil som en Junkers Stuka störtbombare då han kom snett emot anfallande, och kaverin på kyyti kastade en stor kinare på backan.

Jag ska visa några ställen där två incidenter med Gula mopon inträffade

Här var jag med cykeln. Samma vy. Det var en kväll hösten 1986 då jag just hade börjat i trean. Mittiallt hör jag någo mopoljud och ser att det kommer någon mopogobbe uppför vägen här. Så såg jag att det var GULA MOPON!! Han såg mig med och avviker från asfaltsvägen och kommer emot mig så satan med mopon, men jag cyklade som en dåre därifrån till Klockarsgatan. Liksom typ först vanligt och långsamt: vrrroouumm. Sedan då han ser mig: VrrrrRRRAAAAAAAAAOOUMMM!!!! Kom han fullt körande emot mig.

Här kommer jag samma tider(höst 1986) cyklande på väg hem. Jag hade alltså kommit från vänster härifrån sett, jag korsade skolgården och var på väg rakt till höger. Det hade börjat skymma, nästan mörkna. Jag hade hela kvällen varit nojig över att stöta på Gula mopon. Så ser jag att det är något gäng nedanför granen. Jag hann just och just se att det var Gula mopon som var en av dem dit nere, då Gula mopons framlykta började lysa rakt mot mig (Dock utan att mopon startade) Jag cyklade så perkele hem! Det var kusligt som fan, då jag tidigare under kvällen fick något sorts varsel om att jag ska stöta på Gula mopon snart, och så blev det så! Situationen var också kuslig då de hade nästan mörknat och mittiallt tänds Gula mopons framlykta.

Jag började drömma mardrömmar om det sedan. Det började alltid i samma situation som det var där på riktigt, att jag ser rakt in i Gula mopons framlykta, som plötsligt tänds. De börjar jaga mig i drömmen, men sedan blir allt oskarpt och jag vaknade med ett ryck.

Detta hände flera gånger. Alltid började drömmen med att jag stirrade in i Gula mopons fyrkantiga framlykta.

Jag tyckte inte om dehär drömmarna. De var obehagliga, påfrestande. Jag beslöt att försöka spjärna emot och vakna direkt om de kom igen.

De slutade att komma då. Det räckte över 20 år innan samma sak hände på nytt. Det var maj 2008. En natt, just när jag gled in i sömnen, började jag urskilja Gula mopons fyrkantiga framlykta. Egendomligt nog kom jag ihåg min föresats att försöka vakna. Halvvaken och yr satte jag mig upp i sängen och hade en kuslig känsla. Jag gick ut i köket och tog en flaska Vichy och några smörgåsar och satt på tv:n och slötittade på den 45 minuter innan jag for och sova igen. Det var lite överraskande att helt plötsligt drömma om det igen, men det undermedvetna är mystiskt. Har vad jag minns inte drömt senare om Gula mopon.

Hehe. En annan incident då vi blev jagade och det var allvar märkte vi, så var då en skäggig gobbe blev jättearg på oss då vi genade igenom hans gård mars 1989. Jag och två kaverin. Man hörde mittiallt bara en röst från verandan som lät som ett läte från en rasande gorilla eller något: UH!!!(vi började springa) KOM TIBAKA! Jumalauta!

Vi sträcker så satan ner på en gård och är där en halvminut kanske innan vi fortsätter till en skogsglänta. Från skogsgläntan ser vi hur gobben sökte efter oss med bilen, och for in med bilen i en gränd, som man rent logiskt skulle ha antagit att vi skulle ha sprungit till, om vi inte skulle ha sprungit in via en annan gård till skogsgläntan. Kaverina var skraja då vi hukade oss ner i skogen, men jag kände att jag blev bara argare och argare. Vad i helvete skulle han jaga oss för? Vi gjorde ju ingen skada och sprang därifrån! Vet inte varför jag blev så arg då, men ilskan blev bara större och större då jag satt där hukad och såg på den skäggiga gobbens försök att få fast oss. Vi var dock bättre sissin, för vi såg honom, men han såg inte oss.

Visserligen tog kaverin upp en frisbee ur backan på gården berättade han senare, men han slängde den direkt då gobben skrek. Han fick ju tillbaka sin jävla frisbee.

Sedan efter att vi hade kököttänyt i skogsgläntan en liten stund så flydde vi från området via en åker, som vi kröp igenom så vi fick alla 3 ordentligt skitiga kläder.

Jag ångrar ingenting att vi gjorde sådär små fuffens i den åldern. Det var jättespännande och man kände att man levde då man gjorde detta. Det var det bästa som fanns dessa adrenalinkickar!

Tillbaka till Johtaja. Han var iaf i grunden en bra kille, något man knappast kunde säga om den skäggiga gobben. Sådant intryck fick jag iaf. Engång vårterminen 1989 körde Johtaja förbi det som nu är Katarinaskolan och som jag var elev i. Vi var på asfaltsplanen invid skolan, ovanför sandplanen och kaverin såg mittiallt att Johtajas blåa Saab susade förbi på Bulevarden. Han började skratta: Aaahahahahahahahaaaa!! Johtaja! Johtaja! och pekade ner mot Bulevarden. Mycket riktigt, jag kände igen bilen direkt och såg Johtaja också i den. Han sneglade mot skolgården, men såg knappast oss. Han kom från hälsocentrals-hållet.

Engång i slutet av augusti i det magiska 1988 så jagade Johtaja mig och mina kaverin första gången. Det var en solig fredagskväll och vi satt uppe på ett garagetak i Kiilan Koulu ("finska lågis" i folkmun) Garaget finns inte mera. Vi skrattade och hade roligt då vi satt där. Mittiallt säger ena kaverin med allvar i rösten: De nog bäst att vi far nu! Så sade ja å kaverin att va, varför de?! Så säger kaverin: För att där e Johtaja! Och pekar mot grinden. Mycket riktigt, en ljus och blåklädd figur var vid grinden, och det var Johtaja. Han mumlade något argt åt oss, och vi hoppade nerför taket i motsatt riktning mot var Johtaja befann sig.

Så Gick vi bakom lågisbyggnaden mot sandplanen. Jag tänkte att tänk om Johtaja kommer bakom knuten? Men jag hann inte säga något då den ena kaverin, Jan, babblade på som en kaffekokare, så jag inte fick en syl i vädret. Och mycket riktigt: Johtaja dök upp framför oss mittiallt. Han kom bakom knuten. Han mumlade något och såg arg ut, och kom snabbt gående mot oss. Vi vänder om och springer. Johtaja hann kasta en skruvmejsel eller något dylikt i huvudet åt kaverin medan vi sprang. Han stannade aldrig för att se vad det var, men något dylikt var det.

Sedan sprang vi och for tvärs över en gård mot en skog. Kärringen i huset såg oss och knackade på fönstret. Gobben i huset öppnade terassdörren och innan han hann säga något så sade jag att Jåå, vi vet, vi sku int få vara här, men de e någo äldre pojkar som jagar oss och ska dänga oss! Han skrattade bara till och sade nå, att int e de väl så farligt. Vi for upp till skogen direkt efter det.

Så småningom kom vi hem efter detta stora äventyr. I den åldern var just såndäna saker stora äventyr.

HAHA! Kort efter denna incident så drömde jag att jag gick förbi på gatan huset till vart en av kaverina som var med bodde. Johtajas blåa Saab-99 stod parkerad på gården. Det var liksom så kusligt på något sätt. Den stod bara parkerad på gården till kaverins barndomshem :D

Och så den ena gången hösten 1988 som jag lurade de andra kaverina att Johtaja kommer. De var i en sågspåns-samlande stor roskis bakom slöjdsalen och var inne och simmade i sågspånen, utom jag, för jag tyckte det såg kind of ofräscht ut. Jag fick för mig att skämta med dom, så jag ropade för full hals: JOHTAJA KOMMER!!  Och de skuttade upp ur roskisen på nolltid och sprang med eld i reven. Haha, det är sällan jag sett att någon fått så brått mittiallt.

Här kommer nostalgi för ännu längre sedan i mitt liv! Jag minns ännu hösten 1987 en kväll då jag var hos en kaveri och Popedas keikka kom på tv. Vi hade tv:n på i vardagsrummet och typ lekte med bilar och sådant emellanåt vi såg lite på Popeda. Så kom det en sesssion-vokalist vid namn "Raaka-Arska" och sjöng en låt vid namn "Muumi muumi" Kaverin vände om sig mot sin morsa och skrattade och kommenterade nåt om "muumi muumi" Hans morsa svarade roat att Låten heter så! Dom var ganska rockhenkisiä i deras familj, då det var fråga om unga föräldrar som typ just och just hade fyllt 30. Hemma hos mitt så lyssnades det bara på typ Evert taube och klassisk musik. Ibland Pink Floyd och farsan diggade lite Juice förvisso.

Och jag tyckte det var humor och hederligt och en jätterolig låt, och då denne "Raaka-Arska" kom på scenen så såg det så "skitit" och hederligt ut tyckte jag då :D Och låten är fortfarande jättebra och rolig. Detta är riktigt kasari-meininkiä! Suomirockens bästa årtionde var utan tvekan på 80-talet. F.rom. i slutet på 90-talet såg ju alla bänd likadana ut. Nästan alla iaf. Det blev mera massatuotantoa och sådant då. Opersonligt. Detta är mera "kotikutoista meininkiä" och inte som nu, att alla större band tycks ha typ samma manager. Se själva! Har hört låten flera gånger efter 1987, men såg på detta clip första gången sedan hösten 1987 häromdagen då jag såg att någon satt upp exakt samma clip på youtube. Jättehederligt! Alltså de så satans bra! Hör själva! Jag minns ännu hur jag 1987 då direkt tyckte att Raaka-Arska var hederliger så satan då han gick in på scenen och börja sjunga.

Det är inte ändå något egoboostande och narcissistiskt att sii på mig: me! me! me! som de flesta s.k. större rockstjärnor har. Utan det är en härlig självironi här med. Man tar sig inte på för stort allvar alls. Muumi-mamma ja mummi-muumi! :D Vem har sagt att finsk kultur automatiskt skulle vara fråga om melankoli? Detta är så Suomi-humor som det bara kan bli!

Detta är så rento Suomi-meininkiä som det bara kan bli! "Salaperäinen Rock-Gury":D Raaka-Arska påminner om en liknande typ, "Appo" som hängde omkring i 70-talets rock-kretsar. Han var en liknande rento typ, och som var med i Kaurismäki-brödernas rock-dokkare "Saimaa-Ilmiö" från 1981

 Nog är det förresten såhär, som jag saxade en åsikt. Till stor del. Förutom att östfinska (savolaxare) och estniska ljusa brudar är lika snygga och liknande av sig på något sätt.

– Slaavilainen naiskauneus on ylitse muiden, ehdottomasti. Kauniita, elegantteja ja ennen kaikkea naisellisia naisia, jotka haluavat tulla kohdelluiksi naisina, ei hyvinä jätkinä. Slaavitar on ilo silmälle.

Nåväl. Här är musikvideon jag talade om tidigare