1996-Året då allt bara hände.

Alltså vittu de e längisen så satan år 1996 nu vid dehär lage, men 90-talsnostalgin i mig är stark för det. (Även 80-talsnostalgin, fast det var helt andra tider då-och kan inte alls jämföras med 90-talet och mina tonår. 80-talet är ett avlägset töcken vid detta laget)

Man kan dela in 1996 i två halvor. Ett innan och ett efter, eller något. Första delen är fram till midsommar och andra delan resten av året. Varvid andra delen var mycket bättre, men även första delen hade bra och nostalgiska stunder, för all del.

Jag tillbringade tiden i yrkis. Alltså vårterminen 1996. Jag hade fått i januari på postorder jättebra skivor av Necromantia och Mortiis b.l.a. Februari 1996 köpte jag Burzum-Filosofem, som jag diggade också. Jag var på internet första gången i mitt liv januari 1996. Då var det splitternytt och spännande kind of. Lite var jag rädd att allt traditionellt sku dö ut p..ga. internet. Med alla sina fördelar, så dödade nog internet lite ug-kulturen. Allt blev mycket enklare, och man behövde inte anstränga sig. Istället för att via traditionellt brev beställa en kassett-demo från nåt exotiskt land och få en fysisk kassett på posten, så kan man nu kolla på youtube istället bara. Så på det sättet dog ug-kulturen. Men, tiderna ändrar sig.. Internet har stora fördelar nog också, ingen tvekan om den saken. Det är inte som med statsägd tv och dagstidningar, att de bara har monopol på en sanning, som det var förrivärlden. Och det är fantastiskt bra, att det inte är så längre. Och liknande fördelar finns det med internet. Fast det var mycket roligare och intressantare förut internet, och såg bättre ut. Nu ska allt liksom koncentreras på internet också. Facebook t.ex. Och det är reklamsnuttar på youtube!!! (aarggh!!) Det var mycket roligare och mer charmant med personliga små hemsidor tycker jag, som folk hade.

Jag var så purung och oerfaren som 19. Än hade man inte hunnit bli hård och cynisk med skinn på näsan. Man såg världen ur ett rätt så romantiskt perspektiv skulle jag våga påstå. Jag var inte så speciellt tuff eller något. Åtminstone första halvåret 1996 var jag en blyg, rätt känslig och osäker yngling skulle jag vilja påstå. Jag var mycket pratsammare och okänsligare och säkrare 1990 typ. Så det är inte mina grunddrag dock att vara osäker och blyg. Men då man märkte, att man faktiskt var ovanligt barnslig, och kanske senare i utvecklingen än de flesta andra, så blev det så genant och tokigt liksom, och jag blev rätt självkritisk.

Jag minns i början av juni 1996. En kaveris föräldrar ägde en krog i stan, och vi var där nattetid då det var stängt. Vi satt i mörknet och drack cokis och rökte cigaretter och pratade om olika spännande saker, som brudar, parapsykologi etc. Alltmedan regnet och vinden piskade mot terass-fönster rutorna utanför. Det var stil.

Jag var faktiskt i Sverige sommarn 1996. Bl.a i Uppsala och Sigtuna. Sigtuna är en trevlig liten stad, och det är nåt magiskt i Uppsala gravhögar.

Jag tyckte det skulle vara kul att åka till Sverige, då jag hade vart där senast sommaren 1991. Jag tänkte lite att om det är barnsligt att åka med sina föräldrar? Men tänkte sedan att vafan, och kom med ändå. Morbror med fru och två kusiner var med och vi var med två bilar i rörelse.  Vi åt spaghetti med malet kött i en bekants sommarstuga i Sverige. Det var stil. Det kom en sommarstugegranne på besök då han sku fråga något. Och sade: Ah, ni har Finlandsbesök? (Han hade väl sätt min morbrors och farsans bil med finska registerbrickor)

Så köpte jag en som då var en splitterny nyhet som jag int hört talas om, och såg första gången i Viking Line's Tax Free shop, då vi var på väg hem till Finland den 15:tonde juli 1996. En hel liter Koskenkorva Pink Cat, flaska. Hallonlikör. Jag drogs till flaskan av 3 olika anledningar. Och dessa anledningar var: 1.) Det var KOSKENKORVA, och det var ju tufft och stil så att säga. 2.) Det var hallonlikör och såg göti-gött ut. 3.) Det var en bild på en attraktiv brudkatt i etiketten, och det kändes som "vuxenvärld" helt enkelt och något som snart skulle gälla en själv. Sexliv etc. Så tänkte man, därför satt man flaskan i korgen. Det var så "Anti-barndom" hela flaskan liksom. Det var en upplevelse att köpa flaskan då. Barndomen var ännu så nära, så det kändes jättehäftigt att vara "vuxen" som 19.

En sur gammal kärring frågade mig i kassan sedan såhär (hon pratade finlandssvenska) Hur gammal e du? Jag kom int att säga något, men farsan stod bakom mig och sade: Han e 19. Då blev den sura kärringen direkt mycket gladare och jag behövde inte visa papper. Hon tyckte väl det var gulligt och något komiskt med en osäker 19-åring som köper alkohol eller något. :P Sånt intryck fick jag.

Konstigt att dom slutade med Pink Cat. Fast det var en succé. Men det är ju så, att allt som är jättegott så slutar dom att tillverka, medan allt som är uäk tillverkar dom gladeligen årtionde ut och årtionde in. Så är det ofta, och jag förstår mig inte logiken i det.

Sedan fanns det Koskenkorva Black Cat också lite senare. Sådant drack jag i en fickplunta Karisnattn 1998. Det var en som begärde en huikka och berömde mig sedan över att ha lagat en prima salmare! Jag iddes ju inte säga att det var direkt från flaska på Alko, och att jag ingalunda lagat den själv, hehe.

Jag parkerade bilen för att se på de rivna yrkisbyggnaderna häromdagen, som jag ska berätta mera om snart. Men först detta. Jag parkerade bilen, stannade motorn och öppnade dörren och satt och chillade en stund innan jag gick ut. Det kom en skata typ en halvmeter från min öppna bildörr, och började äta av en glass-strut som smultit på gatan, som nån lämnat efter sig. Skatan märkte inte mig. Jag sade: Hej! Och skatan blev totalt överraskad, hoppade typ upp av rädsla som i en pilateckning eller något, innan den flög iväg. Det såg komiskt ut, haha.

Jag såg att de rivit de nya yrkisbyggnaderna. Med ett visst vemod såg jag det med egna ögon då jag var ute och gå i söndags. Nåväl, de gamla byggnaderna ska ju sparas vad jag förstått, som tur ju är.  Int var tiden i yrkis på det sättet något rolig, även om det hade sina bra sidor. Det var mycket bättre då efter sommarn 1996. Då allting hände. Då allting bara sade *poff!* och det kändes som helt nya tider. Då man rökte cigaretter utan att tänka på någo hälsomässiga saker eller pengar, utan helt harmlöst bara rökte sina cigaretter och tyckte bara att det var gött. Då man levde en dag i taget. Väldigt på något sätt rento liv nog var det ju.

Ett minne har jag från yrkis. Ett av många. Vi var i omklädningsrummet och det var en som visade ett älg-gevär han hade med i en stor tygkass, då han sku fara och jaga med sin fafa efter skolan. Han låste dörren till omklädningsrummet, "Så att ingen tror att vi ska skjuta nån!" Som han själv uttryckte saken. Sedan såg vi på geväret jag och några grabbar där. På 00-talet skulle det ha blivit megapanik, om någon kommit till skolan med gevär och nuförtiden också för all del, men på 90-talet var det mer rento på det sättet iaf. Ingen tänkte på skolskjutningar den tiden.

Vi talade med en kompis om att många i tonåren , speciellt just i 18-19 års åldern, Som då var karismatiska och var tidiga i utvecklingen, och hade bra drag med brudar och sociala och självsäkra, har det gått riktigt illa för som vuxna. De är antingen döda eller missbrukare  eller något. Eller så är de norm "fellow citizens" som ser slitna och äldre ut för sin ålder, och är gråbleka och icke-fascinerande tavis-människor med en familj att försörja och jobb att slita i. De är ingenting speciellt alls mera, bara fast i systemets ekorrhjul. De är gråbleka tråkiga vuxna "fellow citizens" utan ett uns kvar av sin ungdoms rebellmentalitet.  Allra minst upplevs de som attraktiva av unga vackra kvinnor. Vilken tur att inte jag också är en sådan. Skulle man ha vetat det då man själv var i 18-19 årsåldern, men då tänkte man ju bara att dom var lyckans ostar.

Jag var då sannerligen inte något berömd eller karismatisk i den åldern. Snarare räknades väl jag som en tönt :P

Men man slapp t.om. på då 1996, så nog kändes det som ett revolutionerande år nog! Mitt personliga 1968, så att säga.

På tal om yrkis. Jag åt i matsalen bara engång där, och det var första dagen höstterminen 1995. Sedan började jag fara till dendä närbudjun som nu e antikvariat och köpa Da Capo choklad, 5-6 stycken batonger, och åt det som lunch istället. Int liiite dumt, men int tänker man så långt i den åldern alltid.

Alltså jag var så oskuldsfull och hade inte blivit fucked av pubertetet eller vuxenvärlden då ännu, och var glad och nyfiken grabb... 1990. Jag började nu bara här igen tänka på morsdagen 13.5.1990, då det brann häftigt i ett hus vid Edegatan/Alingsåsgatan-korsningen. Där var det nu är ett rött trähus, som inte alls är så snyggt som det gråa betonghuset som var där förrän det brann.

Men jag var faktiskt som jag sade här ovan. Ett barn. Ett rent barn då. En nyfiken grabb som livet inte hade gjort cynisk, eller puberteten kaotisk. Jag minns ännu liksom känslan som jag kände då..

Men jag minns så solen sken den dagen ur en klarblå himmel och det var varmt och skönt. Vi satt ute på trägårn och åt paketgläbä med familjen. Mittiallt börjar sirenen tjuta. Brandlarmet som den tiden då gavs öppet. Ungefär: uuuuuUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU....!!!Jag springer direkt till cykeln och cyklar iväg och säger åt morsan och farsan att jag ska se var det brinner! Morsan mana mig till försiktighet i trafiken. Sirenen sjönk igen medan jag cyklade fullt mot centrum från Kila. Sirenen sjönk igen i nåt skede ...UUUUUuuuuuuuuuuu....

Jag cyklar från Kila och uppför Kilavägen. Fullt. Jag cyklade på måfå  mot centrum för att se om jag kan se vart brandbilarna far, för att cykla efter dom.

Då jag cyklar nerför Kilabackan så hör jag en siren från ett utrycknings-fordon: uu-aa, uu-aa uu-aa, uu-aa uu-aa, uu-aa Några sekunder senare ser jag blåljus och ser att en brandbil kommer på Bangatan mot mitt håll. Jag väntar och ser om den ska komma uppför bron, eller fara vidare förbi Affes. Den vände upp mot bron, som jag lite trodde att den sku göra.

Jag cyklar och stannar och väntar nedanför stationsberget, vid platsen för vad som skulle bli Karis nya stadshotell på 80-talet, som man tänkte. Brandbilen vänder in på bron(Bron var bredare innan dom remppade den 1992, så det rymdes bra bussar och brandbilar och lastbilar att köra där) och kommer körande rakt mot mig där jag står med cykeln. Sirenerna hörs kraftigare, ju närmare brandbilen kommer: uu-aa, uu-aa uu-aa, uu-aa uu-aa, uu-aa-UU-AA-UU-AA-UU-AA-UU-AA-UU-AA-UU-AA  Jag står och ser mot den och tänker att gobbarna inne i brandbilen tänker säkert att ja e en dabboger lort, LOL

Sedan vände den mot Alingsåsgatan. Alltså "min" höger där jag stod, men vänster från bron från brandbilen sett.

Det var bara att cykla efter den. Jag antog att den inte skulle speciellt långt, för annars skulle den ha tagit en annan väg. Om det t.ex. skulle ha brunnit i Kroggård eller Råckers, så skulle brandbilen ha farit via Kanaltorget antog jag.

Och sedan stannade den vid huset. Jag var lika snabb som brandkåren själv Kom typ 10 sekunder efter den första brandbilen, och första utryckningsfordonet ö.h.t. på plats! :D Jag antog att det var en gräsbrand först, då huset som brandbilen stannade vid (och som några gamla gobbar och annan publik redan hade hunnit ta sig och titta på, och man brukar ju se vart folk ser) såg intakt ut som jag först såg. Så hörde jag en gammal gobbe som stod och såg vid trottoaren som sade åt en annan gammal gobbe "Snart exploderar dom väl!" Jag förstod inte först vad han menade, och tänkte att han syftade på någon del i brandbilen eller vad, typ övetryck i slangen eller nåt sånt, men så såg jag att det kom rök från skorstenen,(Och fick min deja vú att jag  sett synen i några drömmar, som jag berättade om i förra inlägget) och mindes att i Bangatans brand 31.3.1990 kom det också rök från skorsstenen, och då förstod jag att det var en husbrand. Sedan direkt efter det så såg jag att vau! Sprickor i fönsterrutorna, som det sipprar ut rök ifrån! Då förstod jag att dehär en fråga om en häftig brand!

Konstigt nog minns jag mest början. Jag minns det lika bra som igår, då det är ett så levande minne ännu. Fast jag nog minns detaljer från resten av branden också. Men början var mest liksom dramatisk "hotfullt uppbyggande storm" och fascinerande på nåt sätt. (Jämför några minuter innan åskan är över en och man ser en stark åskfront komma. Lite liknande känsla Just då det var brandlarm och den första brandbilen kom, och jag anade att här är det nåt extra) Och helt obeskrivligt spännande för en 13-årig nyfiken parvel som jag var den tiden. Liksom fascinationen och spänningen finner jag inga ord för, som jag kände då.

Jag minns inte att jag skulle ha sett eller hört då fönstrena gick totalt sönder. Brandkåren hade hunnit börja sitt jobb då. Men jag minns hur vilt det såg ut då lågorna flammade ut ur fönstrena, som det gjorde. Det minns jag klart. Jag både såg och hörde lågornas liksom "rytande" ljud.

Jag minns att det började komma brandbilar från alla andra ställen än Karis också. Typ från Billnäs, Backgränd, Ekenäs, Pojo etc. Det var verkligen en häftig brand! Det var verkligen dramatiskt och så spännande så man verkligen får hönshud då man tänker på det nu i efterhand! Nuförtiden sku ju upplevelserna inte alls kännas lika häftiga då man är gammal och cynisk. Men som en 13-årig oskuldsfull parvel, ja då är det en helt annan sak! Liksom jag minns det som igår då jag cyklade och såg då första brandbilen kom! Det är som att det sku ha hänt igår då jag tänker på det, för minnet är fortfarande så i liv liksom. Så levande. Det var så sjuttons spännande och fascinerande. Man "kände på sig" att det sku va på väg att bli dramatiskt, man "aisti det" på något sätt då första brandbilen kom och jag såg och hörde den, fast jag medvetet inte vågade hoppas på något annat än en ynka gräsbrand, för att inte göra mig besviken.

Skit för dom som bodde där som dagen innan hade flyttat in though. Men shit happens. Syrran hade hört sedan senare av någon, att dom satt ute på gården och drack kaffe då de märkte att det brann.  Det var ett par utan barn som hade flyttat in i den stora villan vad jag förstod.

Sedan for jag med farsan flera timmar senare under kvällen efter vi hade varit i brokiskan och köpa gläbä, jag tog lakrits btw, och köra förbi där igen för att se om det var någo action. Branden var släckt då, men det var några brandbilar där ännu nog. Dom hade rivit typ hälften av huset för att komma åt brandhärdarna.

Sedan for vi till Klassresa till Tammerfors/Särkäniemi på torsdagen. Det var också spännande för en 13-årig parvel, men inte lika fascinerande och spännande som branden. Morsan tyckte såhär då hon kom och väcka mig på klassres-dagen: Idag e den stora dagen inne! Så antagligen hade jag  tyckt nog att det var spännande och var ganska spänd inför klassresan, heh.

Så såg jag jättemång tuffa typer där i Särkäniemi som man tyckte var tuffa :D Nuförtiden och länge har det vart helt annorlunda, men under den tiden var det många punkare som diggade Motörhead. Jag såg en punkare med Motörhead-patch i delfinariet där i Särkäniemi. Då under den tiden var punkarna inte heller politiskt korrekta clowner och nyttiga idioter åt globalisterna. Det var många som faktiskt var "true to yourself" då om man tänker på det. Många "sorbus-punkare" kom faktiskt på riktigt från dåliga hemförhållanden och hade haft det tufft i livet och så. Och hade hittat ett psykologiskt stöd i punken. Jag snackar om 80-talet främst nu, och den tidens sorbus/nihilistpunkare. Och inte nyttiga idioter, dvs politiska punkare. Inte HBL-influerade övre medelklass ungdomar som är PK och får för sig att vara "punkare" med sina patetiska protester mot anti-EU folk, för att nämna ett exempel. :D

Säga vad man vill om punkare, men de var nog åtminstone mycket mer trovärdiga förr än nuförtiden, där de ofta kommer från medelklass eller akademiska hem och är politiskt korrekta nyttiga idioter åt storfinansen bigtime. Uuu, så rebelliskt! :D Dessutom var ju punk från första början fråga om individualism och att gå sin egen väg,och att man ska vara kritiskt inställd till allt. Så genomsyrat den nu är med någo kollektiva "vara som alla andra eller så mobbar vi dig" vänster och feminist-ideal gör ju fenomenet helt tvärtom nuförtiden än vad det engång var!! Liksom om man inte är mainstream, så blir man slagen, typ psykiskt iaf. :D Punken är död, that's for sure. Likasåbra.

1990 var opolitiskt också. Folk var inte alls lika hjärntvättade under hela 90-talet som de är nu. Det var även på det sättet mycket mer rento tider. Nuförtiden så är allt så polariserat, och det är en "Är du inte med oss, är du emot oss" mentalitet i alla läger.

HAHA. Jag tycker dock bara det är lustigt och ironiskt och ingenting jag är arg på eller något. T.ex. då någon brud som är muka "punkare" mittiallt börjar svamla om att det är dags att göra upp med patriarkatet, eller något liknande kollektivt PK-svammel kliché som hon läst från statliga YLE eller någon systemvänlig tidning. Det är sååå paradoxalt!! :D Man sku tycka att man sku ta någon annan image då? Att man sku se ut som en kyrkotant och inte som någon punkare, då punkidealet int förrivärlden var strängt och systemtroget som det är nu, utan individualistiskt. Nåja, vem bryr sig. Jag tycker bara det är lustigt och ironiskt som sagt. Jag är bara förbluffad också, hur de inte inser det, och ser den skrattretande ironin i det hela?! Det är mycket viktigare för nutida "punkare" att vara systemtrogna och PK, än att vara individualister och väcka förargelse. Förut visade de fuck åt samhället, nu är de i främsta led och försvarar systemet!! :D

Inte för att jag vill vara taskig mot någon som inte förtjänar det, men det är som sagt så roande ironiskt. Men det finns ett finskt invektiv som passar bra in på folk som tror sig vara något de inte är. Eller tror sig vara något, och så är de totalt det motsatta egentligen, men fattar inte det själva. Och det ordet är Hömppädaara.

Och nej, band som Pussy Riot har ingenting alls att göra med riktig punk. :D:D De är ju alla västliga journalisters gullen i det bandet. De är bara globalismens marionettdockor. Sorry, men lyssnin på dehä istället. Dehär e jättebra! Påminner om Emperor i begynnelsetiderna. Och är SÅ 90's som det bara kan bli!! Jag tänker på 1995-96 då jag hör detta faktiskt. En pinfärsk skiva, men det är som Emperor på 90-talet!! DEt är jättebra!

Jåå, jag minns vappen 1998. Vi var i Lövkulla höghusområde och tog hos en kompis. Solen sken och det var varmt. Sedan hade vi kunnon nousu, och for av någon anledning ut och bakom höghuset på en liten gräsplätt som sluttade mot en skogsdunge. Vi typ rullade nerför backan och dansade och levde om där då det var så bra fiilis. Och under hela den tiden vi gjorde det, så stod det en skäggig gobbe i ett av höghusfönstrena och flina åt oss så satan!

Alltså dehär e jättebra! Det påminner om gammal Emperor och därmed 95-96 och yrkistiderna faktist!! Fast det är ett nytt band och splitterny skiva, så är det jätte 90-talistiskt, och verkligen bra!
https://www.youtube.com/watch?v=9twUf6nmG9g