Gören eder icke till offer!

Jåå, ja tänkte förklara mig om nu någon missuppfatta mig (igen) om det vad jag sade, att jag är oskyldig till att jag är singel för tillfället, fastän det skulle vara kul att börja sällskapa igen.

Jag menade bara det, att folk har tendens att tro att man har gjort något fel eller så om man vart ofrivilligt singel en tid, eller har något fel. Nå, även om de i de flesta fall kan ligga något i det, så betyder det absolut inte att det gör det i alla fall. Och det borde vem som helst som har iq nog att tänka efter lite förstå.

Jag skrev att de som skyller allt på den som är singel utan att känna personen eller veta något om hurdan han är, så är själv en precis lika god kålsupare, som den bittre mannen, som skyller allt på det kvinnliga släktet för att han är singel! Dom är lika goda kålsupare på det sättet båda två grupperna, att dom har ett patologiskt behov av att skylla på människor. Den ena gruppen pekar finger på den ofrivilliga singelkarana, medan en del av singelkarana pekar anklagande finger på kvinnorna istället! Det är ett jäkla anklagande till höger och vänster, som då anklagaren gick het på Christer Pettersson under rättegången om Palmemordet! Eller som "Der Prozess" av Franz Kafka.

Jag menar att det är helt oförklarligt till varför jag har haft lite otur i kärlekslivet nu. Som en kompis som känner mig också sade halvt på skämt och halvt på allvar, att man tror snart att det beror på något övernaturligt, då det inte finns någon logisk eller rationell förklaring till att jag skulle vara singel-då jag har så positiva vibbar och tar kontakt och så då jag är ute. Märkväl så skyller jag inte på någo människor hit eller dit. Varken på mig själv eller på kvinnor. Det bara är dålig säkä. Typ 5 kvinnor efter varann som man frågat på kaffe, har alla pojkvän och sådana saker. Eller på att det är svårt att få Tinder-träffar. Jag har väldigt svårt att pussla ihop till att det skulle vara "mitt fel" och "på mitt ansvar".(På mitt ansvar på hur jag reagerar på det ja. Men inte på mitt ansvar eller mitt fel att bruden inte kommer på kaffe med mig för att hon redan sällskapar! Och naturligtvis inte på brudens ansvar eller fel heller. Tänk att man alltid ska behöva vara dadda åt folk och förklara allt så pedagogiskt som möjligt så dom ska börja fatta något. Menar inte nu bloggläsare direkt, men i största allmänhet) Inte kan man ju heller såklart begära av kvinnorna att de ska göra slut med sin pojkvän och bli ihop med mig istället! Som de som anklagar allt på männen tycks tro! Och varför skulle man vara bitter på kvinnorna? Inte är det ju deras fel heller.

Visst. Det är på mitt ansvar att tappert kämpa vidare och inte göra mig till offer eller bli bitter eller något. Det är på mitt ansvar. Men det har jag aldrig heller haft något problem med att förstå. Men själva händelserna har jag väldigt svårt att pussla ihop att skulle vara på "mitt ansvar". Är det "på mitt anvar" om någon brud som jag frågar på kaffe har en pojkvän? Skulle bruden ha lämnat sin pojkvän och blivit tillsammans med mig, om jag skulle ha axlat det ansvaret?  Är det på "mitt ansvar" om någon stjäl min (låsta) bil också? Eller är det på afrikanska svältande barns "ansvar" att de svälter, och att de skulla kunna bli afrikas KUNGAR om de skulle sätta manken till? Eller var det vietnamesiska barns eget ansvar över att de blev napalmskadade då USA bombade Vietnam? Och att barnen bara skyllde ifrån sig på den amerikanska krigsmakten? Naturligtvis inte! Men det börjar kännas lika absurt nästan ibland. Som en dansk psykolog också sade att det ligger i tidens anda att skylla varje negativ sak som händer i livet på individen själv. Men så är det ju inte. Däremot är det ens eget ansvar hur man bearbetar det och vilken attityd man har till det. Psykologer brukar vanligtvis vara typ dumma i huvve, men det var en smart psykolog.

Men det är på ens eget ansvar att kämpa vidare och ha rätt attityd. Naturligtvis. Kanske det bara är semantiken som gör att vi missförstår varandra, och att vi egentligen tänker samma saker? Semantik kan vara en källa till missförstånd och gräl, fast det skulle sedan visa sig att man tänker likadant, bara formulerar sig annorlunda!

Jag gör mig inte till "offer" då jag säger detta. Tvärtom, känner jag mig som en tapper krigare, som en sissi, som med ett stoiskt lugn tappert kämpar vidare, trots motgångar. Och vad kan vi veta? Kanske det existerar en "övernaturlig" förklaring till detta? Jag säger inte att det gör det, men man vet inte till 100% Övernaturligt borde det inte kallas för, för allt som händer i naturen är naturligt. Telepati och prekognition och reinkarnation och sådant är inget övernaturligt, det är helt naturligt, men man har ännu inte kommit i underfund med hur det fungerar. Om man vill vara "pilkun-nussija" men å andra sidan så vet alla vad man talar om man säger övernaturligt. Kanske man borde använda begreppet "Paranormalt" hellre. Eller finskans "Piilo-luonnollinen" men det finns ingen svensk översättning till det.

Skulle jag inte kämpa vidare och ge upp. DÅ skulle jag kanske vara ett offer. Eller så inte. Om jag blir gammal och inte vill leva en ensam ålderdom så.. blir jag inte martyr, men jag kanske väljer då att avsluta mitt tillfälliga ego.. INTE för att man sku vara deprimerad men för att Death before Dishonor.

Och om man tar några enskilda exempel. Ja, jag frågade två brudar i min ålder från högistidena på kaffe i december respektive mars. Båda var singlar och båda sade nej, vilket min intuition sade mig att dom skulle säga. Det fick dom givetvis, men jag gjorde en medveten risk där, då jag antog att de hade fördomar mot mig-och den bilden fick man att de hade fördomar mot mig, och såg mig som den som man var i högis. Var det mitt fel och på mitt ansvar? Borde jag ha vetat att dom sade nej? Naturligtvis inte! Det var bra att jag försökte, inget fel med det alls. Det var faktiskt riktigt komiskt att se ena brudens häpna reaktion då jag frågade henne på kaffe! Så det lönade sig delvis för att jag försökte  och kämpade och tog mitt ansvar och delvis bara för att se hennes häpna fejs! Hon hade inte väntat sig att jag skulle ha frågat henne liksom.

Man kan ju också tänka som någon påpekade engång, att då någon inte vill ha en så kan man tänka såhär: Tänk så otroligt mycket dom går miste om i sitt liv då dom inte blir ihop med mig!

Jag tycker bara synd om dessa arma människor, som inte kan tänka efter med egen hjärna, utan ska direkt tro på någon stereotyp fördom om det istället. Om en kar som är singel i min ålder alltså. Men jag säger såhär om dem:
Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra!

Jag kan förstå det logiska i detta att man är skeptisk till något man inte själv varit med om. Det är en helt naturlig instinkt hos människan. Men det kan vara bra att ibland tänka dock såhär: Gå en mil i mina skor, innan du dömer mig!

En influens i detta som jag har är en japansk krigare som var på en filippinsk ö och var gerillaman i djungel från 1945 ända till 70-talet i tron om att kriget ännu pågick. Han har skrivit en bok med titeln: Kapitulera? ALDRIG! Så ja, jag känner mig verkligen mera som en krigare och kämpe och inte ett viljelöst offer!!  Skulle jag ge upp och inte kämpa, ja DÅ skulle det vara mitt ansvar, men det är mitt ansvar att jag fortsätter att kämpa, men det är inte "mitt ansvar" att jag inte sällskapar nu just. Men det är på mitt ansvar att tappert kämpa vidare, oavsett.

Det är så som jag ser det som. En "Metsässä piilevä Sissi" som mittiallt gör en "överrasknings-attack" och frågar bruden bakom butikskassan på kaffe t.ex. Eller påka på nån brud i krogen. Eller bara genom att göra som en så enkel sak som att ge en en brud en "Superlike" på Tinder.  Eller det kan jämföras som en överraskningsoperation av laskuvarjojääkärin eller något likabra. Lika modigt och likadant att ge sig ut på "okända vatten" så att säga. DET, mina damer och herrar, är att ta ansvar över sin egen situation! INGEN kan påstå att jag inte skulle göra det. Påstår någon att jag inte tar ansvar över min situation, så är den individen helt jävla förvirrad! Den individens hjärna är liksom förmörkad och kortsluten av sina egna fördomar. Verkligen ett "offer" av egen dumhet.

Gammal och ensam ska jag aldrig bli, men jag konstaterar bara faktum, jag försöker inte få någo sympatier eller att någon ska tycka synd om mig eller något. Jag känner mig snarare som en tapper krigare, och gerillasoldat än något viljelöst "offer".  Skulle jag ge upp och inte kämpa, ja DÅ skulle det vara mitt ansvar, men det är mitt ansvar att jag fortsätter att kämpa, men det är inte "mitt ansvar" att jag inte sällskapar nu just. Gammal och ensam ska jag inte bli, för att Death before dishonor. Så gjorde ju fornnordiska krigare också om dom blev för gamla vad jag förstått-dom hängde sig då. Inte för att de var deprimerade, men för att Death before dishonor. Det kommer dock i ett helt annat ljus om jag skulle sällskapa och/eller ha offspring innan jag blir en riktigt gammal grå, krokig gobbe. Då är det onödigt med ett sådant beslut.

Denna bild kan fungera som metafor för såväl folk som skyller allt på singelkarn för att han är singel, precis som det kan symbolisera somliga singelkarars attityd mot kvinnor. Det kan antingen vara en enskild singelkar som är den utpekade av domarn som folk(=fördomsfulla människor som tror det är ens eget fel automatiskt om man är singel) sedan ser ner på och tror att man är den skyldige, eller så kvinnorna som domarn pekar ut och som de andra likasinnade karana fördomsfullt sneglar ner på. (=bittra singelkarar, som skyller på kvinnorna över att dom är singlar. Att dom är "nirsoga" och det ena och det andra. Visst finns det bittra kvinnor och icke-erotiska divor och prinsessor, som typ sitter med prinsesskronan på huvudet och har fördomar och "yäk!" snack för minsta lilla sak, som är en stor turnoff åt mig åtminstone- men man har ett eget ansvar att söka sig till trevliga kvinnor och inte bittra manshatare)

Så på det sättet är jag i samma position som kvinnorna bittra singelkarar rackar ner på! I  feel you, girl! Utan att göra mig till offer dock. Och det ska ingen göra sig till.

Jag måste säga några ord om skivan! Bra thrash! Inte huippubra thrash, men helt ok thrash från 80-talet!

                                                                                                                                                                                                                 "Det är ditt fel!"

Det finns ett ordspråk som lyder såhär:

Den som fördomar har, får ofta gå med rumpan bar! Det betyder att det är den som har fördomar, som ofta är den som på riktigt skämmer ut sig, och därmed, metaforiskt sätt, går omkring i stan med rumpan bar.

Men kort sagt. Skulle jag vara skyldig så skulle jag erkänna det. Det är sådana saker, som jag också skulle vara mycket ivrig att bena ut och vilja ställa till rätta. Och då skulle jag ta mitt straff över att ha gjort fel och se detta som ett straff. Men jag kan inte ljuga och gå emot mitt hjärta och påstå att jag är skyldig, då jag är oskyldig! Såvitt jag vet så finns det varken några  bindande bevis eller ögonvittnen mot mig heller som skulle tala emot mig. Så det är mycket svårt att bara "anta" att jag gjort något fel och därför är skyldig! Bevisbördan ligger på dem som tror mig vara skyldig, inte på mig!

Och nej. Jag vill inte och förväntar mig inte att någon ska tycka synd om mig! Det skulle vara patetiskt och skulle inte leda någonstans, tvärtom. Man ska vara realist liksom. Man kan känna myötähäpeää för folk som tror det är mitt fel detta, och på det sättet känna synd. Men inte att man tycker synd om mig, för jag är verkligen inte något offer! Och jag gör mig inte till martyr bara för att jag helt kallt konstaterar faktum att man kan bli hastigt oskyldigt dömd i den folkliga tribunalen, så att säga. Men vad skulle några människor som inte känner mig veta om mig. :-/

Man borde fan skaffa en bra ADVOKAT. Men jag har ett buddhistiskt lugn. Jag vet sanningen, oavsett vad för fördomar folk har, och det ger en inre stabilitet, medan de med fördomar springer omkring med rumporna bara som huvudlösa höns, då de är så förvirrade av sina egna fördomar.

Men visst. ALLT är inte bara skit. Jag var i clubben en dag, och det var några från typ hesa som reste vidare. Några brudar som väntade på tåget i clubben. Kaverin hörde då han var ute på tobak att dom talade om mig och att dom tyckte att jag var "harvinaisen hyvännäköinen kundi" Sådant blir man ju smickrad av, och det är riktigt trevligt att det finns brudar som även tycker så. Det gör detta dock bara faktiskt mer ologiskt, ju! 0-:

Jag skulle ge dessa råd åt killar som får skylla sig själva över att de är singlar (sådana finns, ja de flesta ofrivilliga singlar hör till någon av dessa kategorier, så inte undra på att folk har fördomar även mot de som är oskyldiga!)

-Var inte bitter

-Var inte desperat

-Var med glimten i ögat och flirtig

-Var inte överdrivet snäll och mesig

-Sätt inte upp kvinnor på en piedestal.

-Racka inte ner på kvinnor, var ingen jerk och tölp.

Man borde kanske skaffa extra pengar med att ställa till med en raggningskurs för ungkarlar? Det skulle vara kul att vara en mentor på en sådan kurs, och skulle passa mig, då det uppenbarligen är så många karar som inte vet dessa saker som jag vet.

Faaaaan va ja blev fuller sedan i fredags! Det bjöds på shottar så helvete, och ja var full som en kaija. :P Sedan mådde man Ulla-Bella hela morgondan! Men riktigt roligt ibland att ta en riktig fylla! Dock inte varje veckoslut men nu och då kan det fungera som en resume-knapp för hjärnan eller något. Och min kusin kom till mitt också och jag hade världens krapula och sku vara glad och ta emot gäster! :D Men det är bra att vara singel på det sättet, att man inte sku kunna leva som en ungdom om man sku ha familj och keikkor. På det sättet är man ju mycket friare nog, och får med gott samvete fara ut och festa under v-slut, om man så önskar.

Och som sagt, det finns patetiska och bittra singelkarar som gör sig till offer. But count me out. Något sådant har jag absolut ingenting att göra med, bara för att jag konstaterar faktum att det inte är "mitt fel" att det är som det är nu just. Bara för att jag säger det, så betyder det inte att jag inte skulle ha ansvar att kämpa. Men om man faktiskt har kämpat och är med glimten i ögat och ändå har otur. Ja, då är det fråga om just otur! Och det är varken mitt eller brudars eller någons annans "fel" det är bara dålig säkä. Om det är ett kosmiskt öde, så borde man i princip kunna vända och ändra sitt öde med hjälp av akausala krafter, dvs. det som kallats för trolldom..(alltså inte psykologisk trolldom, men trolldom på riktigt. Men sure. Psykologisk "trolldom" försöker varje människa på, mer eller mindre) Nej, jag bara spekulerar här i olika saker. Jag menar bara att det inte är något hopplöst låst läge eller något. Fast det kan kännas så. Men det är ens eget ansvar för hur man reagerar. Det gäller annat också. Man behöver inte heller bli kränkt för allt i dagens lättkränkta tider. Det är också ens eget ansvar på hur man reagerar på något.

Jåå, ja drömde häromnatten att jag var hos päronas och jag hörde en krasch. Så var köksfönstret sönder och det låg en mopopojke i 15-årsåldern med hjälmen och en Sepultura-skjorta som såg så sliten ut som att den sku ha varit från typ 1991 på sig. Han låg över köksbordet. Han tog bort hjälmen och mumlade något och så vaknade jag. Han hade kört mot huset med sin PV och flygit in genom köksfönstret. Pv;n puttrade där nedanför köksfönstret ännu.

Sedan, då jag somnat på nytt, så drömde jag att jag var i Ekenäs och en blond servitör i 30-årsåldern bjöd på kossuvichyn gratis åt mig då jag satt i en restaurang med någon. Sedan började jag svära och sade: Aj vittu, nu måst ja ju lämna bilen i Ekenäs då jag druckit!!! Och undrade hur jag skulle ta mig till Karis. Well, om drömmen skulle ha fortsatt så kanske jag skulle ha farit övernatten och knasa till den blonda servitören ;P Så drömde ja en annan natt att jag var på någon färja någonstans. Och så var det en nakin käring i 25-30 årsåldern som stod bredvid mig. Hon var snygg som fan och jag såg på hennes kropp.

Jååå, jag fick idag med posten Emperor "Reverence" EP:n. Jag minns Karisnattn 1997 så var det en som hade en skjorta med det motivet, som kom gående emellan Kela och Karis telefon. Jag pratade med honom och vi pratade lite om Emperor. Jag köpte inte den EP:n på 90-talet, men har på senare år funderat på att köpa den, men har ej sett den. Förrän nu som den kom på nytryck. Stil! Ska lyssna på den snart nu efter att jag skrivit detta inlägg. Ska bli lite 90's meininki.

Jåå, jag såg att det är Pytten som producerat även denna skiva. Pytten producerade ju en del legendariska  black skivor på 90-talet! Det känns fantastiskt att så unga killar som de då var kunde göra så otroligt bra musik. Kanske just därför att de var så unga? Typ några år äldre än jag då.

HAHA! Då jag först läste texten på Beherit-låten "Sadomatic Rites" då jag var i hesa och köpte deras då nya skiva Drawing down the Moon 5.7.1993 så då jag kom hem och satt den på skivtallriken så läste jag som sagt texten på sången "Sadomatic Rites" Texten började med 3 ord: Black Haired Witches... 

Så tänkte jag ju på metal/punk sinnade brudar i allmänhet i typ 15-20 årsåldern som hade färjat sitt hår korpsvart då jag läste den texten då som 16-årig parvel! :D De blev mittiallt typ "häxor" i mitt sinne liksom. Brudar som färgat sitt hår svart. Eller jag hade tänkt så lite tidigare liksom att det är "häxigt" att ha svartfärgat hår, men denna textdel var typ en bekräftelse :)

Det är inte så modernt mera bland brudar att färja sitt hår korpsvart vad jag förstått? Har inte sett dylikt på länge, men på 90-talet tyckte jag det var rätt allmänt. Kanske lite också då typ 04-07 under de vildaste åren under den trendiga metalvågen på 00-talet också? Men nu har det lite dött ut att färja håret svart? Fy fan vilka posers det var på 00-talet! :D Jag mådde dåligt av att se det dagligen. Haha, det började egentligen med en massa småflickor som satt upp Ville Valo på en piedestal from 99-00 sedan blev sån typ "mörkare" och "hevig" stil skitttrendig. Och det pågick typ hela 00-talet och bara eskalerade egentligen. Tack och lov att det är out nowadays.

Nåväl. Här är Låten "Kun sä tuomitset mut" av Maukka Perusjätkä. Och det är precis så som det är.  Så jävla bra låt! Man tänkte typ likadant innan man hörde låten första gången 1998!

Haha, det var bra engång i affes sensommaren 2000. Det var någon kar och käring som stod och väntade på sina narikkalappar vid ingången, de var på väg därifrån. Jag gick förbi efter att ha varit nere i pubben och var på väg upp till discot igen. De argumentera något detta par, och jag hör då karn sade åt bruden bokstavligen såhär: Älä aina tuomitse!

Jag tänkte faktiskt på låten Kun sä tuomitset mut då!
https://www.youtube.com/watch?v=WkEwIvxHC4w