Privata högtider som barn.

Jag hade några privata "högtider" eller vad man ska kalla det för som barn och ännu som tonåring höll jag fast vid det för traditionens skull. Det gick ut på att jag åt viss sorts karkki under vissa perioder. Exempel av de traditioner jag minns:

Jag hade från 1987-93 en tradition 2 gånger om året. I augustis sista fredag samt februaris första fredag så for jag och köpte: Soft(en apelsinlimppare som fanns bara en begränsad tid 87-88. Ersatte det senare med en liten flaska gul Jaffa.) en tikkare, en Dajm, en Pätkis samt löskarkki för resten av pengarna. Alltsom allt gick det 20mk ungefär vill jag minnas.

Sedan for jag och snaskade och drack sittandes på utetrappan. Det var absolut tradition att göra det! Först hösten-93 gav jag upp det. Jag gjorde det sista gången februari -93 och var nojig att någon sku se och tycka jag var barnslig. Jag såg att en bekants storbrorsa kom gåendes längs med gatan. Han kanske var i 100-meters håll, just då jag satt på utetrappan och drack av Jaffaflaskan. Jag for in och var rädd att han sku ha sett mig. Jag ville inte ge ett barnsligt intryck då jag var så gammal som 16 ÅR! Ännu värre sku de ha varit om någon snygg brud skulle ha sett mig i ett så barnsligt läge.

En annan tradition var att alltid dagen då det var skolavslutning köpa salmiak-sjöjungfrun från Brokiskan (Nakkimuijan, men vi sade alltid brokiskan. Bara en kaveri talade om Nakkimuijan) och sedan fara upp i en trädgren och sitta i Karjaan Yhteiskoulus skolgård och äta två-tre sjöjungfrun. ( de var ganska stora) Gjorde det sista gången dagen före avslutningen -92. (för att det var syrrans student på avslutningsdagen) Sedan fanns det inte sjöjungfrun i brokiskan mera. Jag stod bredvid trädet och åt dom denna gång, för jag täcktes inte klättra upp i trädet i den åldern mera. Förresten var jag rädd att moddalärarn, Dan Johansson, skulle se det och skratta åt mig. Han bodde mittemot skolgården och trädet i ett gult hus nedanför Kila Daghem. Han kom sedan emot då jag gick hem. Han satt som passagerare i en folkkare. En blå kupla. Han moinade. Jag såg inte men jag tror det var Guru som körde, för han hade en blå kupla dessa tider.

Jag måste påpeka att jag var så okarismatisk och barnslig sedan efter studentbjudningen (syrrans) 1992 att jag satt inne i bilen på gården och lyssnade på kassetter via stereon och drack alkoholfri öl. Kobber. DET om något var  nördigt. Som en nörd som inte vågar supa eller är populär hos brudarna XD Fast gott var det, även fast det var alkoholfritt. Jag har alltid tyckt extra bra om öl, och torde inte vara den enda. Nog för att det är bra att ibland varva med traditionell 5.5% lonkero.

Denna "Sjöjungfru-salmiak" tradition började jag med skolavslutningen -87.

En annan tradition var "Sisu-traditionen" Den började 7 veckor före skolavslutningen 1989. Den gick ut på att jag for till korsningen av Ekenäsvägen och "nedre-Ekenäsvägen" där den gamla ladan är. Jag gick eller cyklade omkring där i en ring och åt Sisu-pastiller. Kom de nå bilar eller fotgängare så bara låtsades jag sakta gå åt något håll. Jag brukade köpa 2 askar Sisu. En röd och en blå Sisu, så länge man fick de blå askarna.

Meningen var att jag sku inmundiga energi och orka ännu 7 veckor i skolan innan det blev sommarlov. Jag tänkte mig att sisu var magiska kraftpiller. :) Engång kom en kaveri med mopon och skjutsa hem mig därifrån. Han trodde bara jag gick. Jag hade hela munnen full av Sisu, men iddes inte säga det åt kaverin :D Liksom en hel klump av ihoptuggade Sisu-pastiller och saften av klumpen i hela käften, så jag hamnade att svälja saften innan jag kunde tala normalt. Det var -92. Efter Sisu-utfärden -93 så gick jag hem och lyssnade på Kreator's "Pleasure to kill" skiva, som jag nyligen hade köpt och älskade samt älskar fortfarande.

Jåå, ja råka minnas dendä drömmen jag drömde oktober 2001 att jag var hemma och lyssnade på Kreator-Pleasure to Kill skivan och Serendibrudarna, brudarna som jobbade i Serendi då, kom till mitt med en antik gammalmodig "Raakel-bil" som jag kallade bilar från typ 20-talet som liten, för jag tyckte att deras hjul såg ut att heta "raakel".

1994 gjorde jag det faktiskt sista gången denna Sisu-utfärd. Efter det gick jag hem och lyssnade på Sepulturajappen Max Cavaleras sidoprojekt som jag lånat av en kompis, Nailbomb hette det. Helt ok var det. Borde faktiskt köpa cd;n nu faktiskt. Har ingen aning om den finns på nytryck dock eller hur vanlig den är begagnad.

En annan tradition var att köpa dataspel kring den 20:nde april och köpa samma period ispinnar som skulle räcka varje lördagsmorgon ända till sommarlovet. Denna tradition började jag med 1988. Då var det ispinnar med mandarinsmak och mandarinklyftor i. Första gången jag åt det var 1987 just samma dag som första snön föll. Det var mysigt. Syrran lagade två snögobbar ute på gården sedan några dagar senare minns jag.

1989 så var det Kaunotar ja Kulkuri-ispinnar jag hade. Dom var väldigt goda måste jag säga. Jag brukade vara uppe på taket till lekstugan då ännu mycket. Jag satt och åt en sådan där också. Dom var jättegoda. Det var päron och hallon-ispinnar. Nami!

1990 så var det Jenga med melonsmak. Det var fräscht och gott! Jag har tillfällig blackout angåendes vad det var för ispinnar som fyllde rollen 91-92, men det sista året var det iaf vanlig päronlipsi. Det var-93. Jenga-ispinnen. Farsan kallade det för motsatsen till tandläkarborren! :D

På tal om sista gången jag hade denna ispinne-tradition. En fredagskväll april 1993 smög jag till kiosken nojigt med prätkärotsin på mig, för jag tänkte att inte kan man egentligen ha sådanahär barnsliga traditioner om man redan är 16 och jag ville ju att folk skulle ta mig seriöst. Och jag ville ju vara "på riktigt" och ingen "sen i utvecklingen-nörd" Jag forslade hem päronlipsina hastigt i en vit papperspåsa. Någon kom förbi med en kevare och glodde på mig medan han körde. Jag tror det var en som var ett år äldre än mig. Hemma, efter att jag satt päronlipsina i frysen, lyssnade jag sedan på Deicide.

Och så minns jag juli 1993. Jag hade en lite yngre kaveri som blott var 14. Det var stundvis rätt nolot, haha. Som då han hade lätta sommarkläder på sig Vita shorts och en vit t-skjorta med sjömansmotiv på sig, dvs sjöroder, ankare och sådant. Jag tyckte det såg jättebarnsligt ut men sade ingenting. Engång då han hade den uppsättningen kläder så var jag på pakethållaren medan han cyklade på Ekenäsvägen. Alltså det var just juli 1993. Jag hade jeansbyxor och rock (blåa) samt en svart t-skjorta. Och någo länktossor. Liiiite tuffare klädd iaf, haha.

Och så kommer det en blå bil i fjärran....det är väl inte bara...?? Jo, det är just DEN bilen, alltså den familjens bil som jag är förtjust i dottern i huset... Shit! Nu e de förlorat!-tänker jag. Jag ville inte att hon skulle se mig vara kaveri med en yngre typ som klär sig barnsligt... Jag minns att jag uppgivet blundade och tog mig för pannan med handflatan och såg neråt där jag satt på pakethållarn, för det var så sjuttons nolot. Och hon var också i baksätet och såg mig. De vände in mot Teboil.

Va hade de för jävla skillnad, haha. Inte hade jag ändå någon chans på henne eller så. Tänk så detdär kan vara stora saker då man är 16. Det är just på detdär sättet man ger makt åt andra människor, om man bryr sig om vad de tycker. Och det ska man inte göra.

Men va fan.. jag skulle hellre ha velat vara med äldre schack och slippa in i Boom-Shaka och se på band och umgås med "coola" än att associeras med lortar :P För det var ju nolot och nördigt. Ni förstår typ hur jag menar, inte sant?  Quite egocentriskt, men så är man som 16. Man ville ha allt sådant på silverbricka men glömde att man måste ge något av sig själv då också isåfall.

Jag minns då denna kaveri fyllde 14 så berättade han att hans mofa hade varit hos hans och betett sig barnsligt och dansat och haft sig så han blev arg på honom då han var så barnslig. Jag var där sedan då hans morsa talade med kaverins mofa, dvs morsans farsa om det.Hon sade b.l.a. : Ja, men han e inget barn mera, han e tonåring!

Så minns jag en kaveris farsa som var i FBK. Dom hade någo tilan i Malmkulla då. Vi for dit av någon anledning med kaverin och kaverins farsa skjutsade oss sedan till stan med en brandbilspaku. Vi satt alla tre alltså vid framsätet som var ju de enda sittpaikkorna. Kaverins farsa rökte en ny sorts nortti, som paketet var rött, men det var hårt paket och de var lite längre än vanlig röd nortti. Han hade paketet ovanför instrumentbrädan och frågade: Ska ni ha en tobak pojkar? Så sade han om tobakin att de lite som röd nortti men blablaa. Han rökte vanligtvis röd nortti. 2 askar om dagen.

Vi tog ingen tobak, för vi antog att han skämtade att han sku bjuda, och det sku ju ha varit lite genant också. Men nu sku han ha varit så tolerant så att han sku ha gjort det.

Men norttin har tappat i popularitet, vilket är lite konstigt. Förr var det ganska myki schack som rökte röd nortti. Det var ju den typ maskulinaste tobaken man kunde röka.. vart har den försvunnit? Har den blivit så dyr så ingen vill röka den eller? Det ska vara så med Colt iaf. Då jag ännu rökte så tyckte jag om Camel, röd Marlboro och Pall Mall samt Lucky Strike och Colt. Men röda norttin köpte jag aldrig själv,fast jag rökte någon gång då någon bjöd en röd nortti. Nu slog nikotinet ganska bra med den måste jag säga. Grön nortti var ännu godare. Den var utan filter, men hade en liksom mildare smak. "Djungelnoro" som vi sade. Namm, så gott grön nortti var faktiskt!! Men så slutade dom att tillverka det. Jag köpte faktiskt aldrig det själv heller, men jag minns så gott det var Karisnattn 1998 då kaverin for till Esso och köpte djungelnoro och så rökte vi ur den asken under kvällens lopp. Namm, så gott det var! Det vattnas i munnen nu då jag minns det. Men nej. Cigaretter är ett avslutat kapitel i mitt liv sedan 20 år tillbaka. Jag skulle ha fortsatt röka om inte cigaretter vore så giftiga som de är. För det var gott att röka. Skitgott.

Jåå, så fanns det blå nortti också. Det var som röd nortti bara att det var mildare.

Jag råkade nu mittiallt bara minnas början av november 1996 en afton då jag var ensam hemma. (Jag bodde "hemma" då ännu)  Jag hade köpt en hamburgare och äppelpirog från Silvers och hade ätit och var mätt och belåten. Jag började lyssna på Diabolos Rising(Magus Wamphyr Daoloth's och Mika Luttinens gemensamma sidoprojekt på 90-talet) efter att jag ätit och tog en runkstund i mörknet i mitt rum, liggandes i sängen och ägnade mig åt solosex. Runkfantasin var att jag drog över en attraktiv Hangöbrud som studerade i folkis.(På riktigt då alltså)

Man blir vemodig. Man var 19 och trodde inte att livet skulle vara så hårt som det är. På ett sätt var man fan bortskämd kermapersekakara utan att själv fatta det! Man var ju nog en "pikkukundi" då, varken mer eller mindre. Men den åldern har ju utan tvekan sin charm. Man ska minnas att man inte ser sig ur äldre perspektiv då heller.. därför tror de flesta 19-åringar att de är stora och seriösa "på riktigt" fast de inte är det.

Men det är normalt att man tänker svartvitt och klichéaktigt i den åldern. Samt egocentriskt och egoboost-aktigt. Det tycks vara viktigare att visa åt andra vad man är än att bara vara det man är utan behov att "visa" något hit eller dit. Förstår ni hur jag menar?

Å andra sidan upplevde jag att folk inte tog något seriöst. Att det som  för  mig var äkta intresse, var för några kaverin bara en såkallad "tuff grej" som de växte ut från efter några år.

Som det var en som skrev att han minns då han var en 19-årig psykologistuderande så brukade han sitta på en parkbänk med en basker på huvudet rökandes filterlösa cigaretter, samt skrivande dikter och andra anteckningar i sitt anteckningsblock-och trodde sig vara Sveriges djupsintaste unge man. Men som sagt, det är naturligt i den åldern att tänka väldigt svartvitt och klichéaktigt. Det är viktigare att man ger imagen av att vara något också, än att bara vara det man är utan att tänka på vad andra tänker.. Och det blev psykiater av honom sedan också till slut. Det är ganska komiskt att man tänker så svartvitt och klichéaktigt i den åldern, men det beror på omogenhet. Alla måste gå igenom den fasen.

Och jag minns gyllenne tider mars 1997 då jag redan hunnit bli 20 men var lika barnslig och trodde att livet var lika enkelt och svartvitt som 19. Det är roligt att leva i en illusion, mutta tieto lisää tuskaa, ja tuska lisää tietoutta. Som det sedan gick så småningom. Hela universum kretsade liksom kring en själv. Man tänkte snarare att universum är för ens egen skull, och inte tvärtom.

Jag minns några lördagskvällar i rad mars 1997 då jag var hemma och åt Aarre-arkku karkki, samt en Fazer's blå patukka och en burk Cokis. Samt lyssnandes på Arcturus och Emperor. Så kom en kompis och vi var vid utetrappan och snackade nästan två timmar båda lördagskvällarna i rad. Det var stjärnklart under båda lördagskvällarna och kometen Hale-Bopp hängde i firmamentet i norra skyn, som vi såg emot. Jag rökte några Marlboron där ute också. Det var jättemysigt på något sätt. Då just så var det sådan fiilis att allting ordnar sig och man är väldigt vis och har hela framtiden framför sig.. liksom svårt att uttrycka i ord, men det var barnsligt och naivt tänkande. Just typ att universum kretsade kring en själv och inte tvärtom. Man tänkte att det är splitternya, väldigt spännande tider. Man var ung och fräsch och kände sig vis och odödlig. I själva verket var man som en fågelunge, som blev matad, då man bodde "hemma" ännu. I princip var man som ett barn ännu. Hur ironiskt är inte det sedan? Liksom tji fick jag för mitt positiva tänkande då.

Man tänkte naivt och romantiskt, som att ödet, månen och stjärnorna och typ alla naturens element skulle arbeta tillsammans för att den rätta flickan skulle komma till Nattugglan. Inte nu sådär konkret, men typ liknande. Vittu så man var barnslig då mittiallt! Egocentrisk som fan va.

Och hur trist och långtråkigt det egentligen är att vara fullvuxen :P Stagnation och ensamhet, inte roligt alls. Vad har det för mening? Den enda biologiska meningen är ju att vi ska föröka oss.

På tal om att tänka naivt. Jag fattar inte hur jag kunde tänka sådär naivt och barnsligt just då hösten 1996 till våren 1997. Men jag var lycklig kind of då över att äntligen bli vuxen (LOL!) och att snart så löser sig allting typ av sig själv. Jag var inte speciellt realistisk då.

Det var filosofiskt och "visdomligt" sätt, om man kan säga så, mycket bättre tider då vårterminen hösten 1993 till vårterminen 1994. Då skulle jag väl ha blivit diagnostiserad med typ tonårsdepression om jag skulle ha farit till en läkare och gnälla-..men det var mycket mer härdande och visdomsbringande än att tro sig vara lycklig och tänka positivt då det inte fanns mycket anledning att göra det då 1996-97!! Förstår ni hur jag menar? Det var som ett blankt papper då kind of. Alltså 93/94. Livet kunde på allvar ta vilken som helst vänding-fastän det var tråkigt och deprimerande då just.. svårt att beskriva personliga saker, men jag försöker mitt bästa. Och så var man ju trots allt 16-17 då och inte 19-20, som är att man är något äldre trots allt, och fler år av ungdomen farit.. Min lycklighet 96-97 var en illusion. Något som min hjärna bara hade hittat på utan någo konkret exempel eller anledning till varför jag skulle ha varit "lycklig". Jag kände mig bara ung och odödlig och att allting löser sig..fast jag var som dendär fågelungen som blir matad och bodde hemma. Då kan man ha naiva, romantiska illusioner, då man inte behöver betala räkningar och leva själv, på egen hand. Men livet lär.

Nej, fast jag på ytan var "olyckligare" höstterminen-93 till vårterminen 1994 så var det mycket mer härdande och lärorikare den perioden kan jag bara säga! Fast jag kände mig och var rätt ensam då (Fast jag hade kompisar-men ingen som jag kunde relatera till egentligen)-så gjorde isoleringen också bra saker i ens psyke ska jag säga. Det kunde jämföras lite som en eremits liv eller så kind of. Man behövde inte heller bli besviken, då man inte tänkte positivt heller, så att säga.

Jag minns januari 1994. Det var mörkt och iskallt och ganska i början på januari. Och jag beställde Burzum:s då nyaste skiva "Det som engang var". på cd. Märkväl. Det kom 950 exemplar av förstatrycket och jag var en av dem som köpte den då. Så det var mycket mer underground då än det blev några futtiga år senare. Jag diggade Burzum medan Burzum bara var känd inom små kretsar-som då. Så det kändes ju bra att man inte diggade massornas musik så att säga. Speciellt då i den åldern. Det kändes genuint-och var genuint då.

Jag minns att jag reagerade på denna snutt ur texten från låten "Key to the gate"

"Why did I come to this world of sorrow
 Why is this true"

Man tänkte att Vau! Det var så "nakit" så vilpitöntä.. det är precis så som jag också hade tänkt! Liksom mittiprick. Så musiken var mäktig, den gav en än otrolig styrka. Man var även så egocentrisk så man kände sig rätt speciell på ett positivt sätt då man hade hittat musik som bara en liten krets lyssnade på under den tiden.. Det var sådant som gav en otrolig kraft-trots allt. Därför var jag arg då denna sorts musik blev kändare några år senare. t.ex. då en yrkisjappe som jag inte kände hade Emperor-skjorta på sig vårterminen 1996 så var jag genuint så arg att jag blängde skitigt på honom, då jag tyckte han nog såg ut som en poser och trendie. Han skulle lika gärna ha kunna ha en Back street boys eller East17 skjorta på sig, haha! Men som sagt. Då man är 19...

Jag satt ofta ensam hemma om kvällarna i mitt rum och lyssnade på just "Det som engang var" skivan januari 1994 och kände mig nästan ensammast i världen. Det var "Tomhet" så att säga.(En Burzum-låt från en annan skiva som kom senare 1994) Men på samma gång gav skivan mig en närmast andlig upplevelse.. och styrka i ordets sanna bemärkelse. Så jag kände mig inte ensammast i världen mera-det var upplyftande och gav styrka, måste jag ännu engång säga. För att inte tala om instrumental-låtarna "Han som reiste" och "Naar Himmelen klaarner" från skivan.. vilka mästerstycken!! Hela skivan är dock jättebra fortfarande.

Nåja. Jag minns i slutet av januari 1994 så då vi for till stan på kaffe så klagade en kaveri nog också att "Allt känns bara som att man sku gå i en dimma!" Han klagade på overklighetskänslor, och jag hade något liknande då också. Men jag tänkte att ingen fattar ett skit av hur man tänker och man blir ständigt missförstådd.

Det om det. Och nästa gång ska jag b.l.a. berätta om en puli som stal kaverins ficklampa hösten 1990!