Han som gick omkring med Fitnessmössa fast han var i min ålder 1987.

Alltså då jag var i lågisåldern så fanns det en barnmössa som vanligtvis lekisbarn använde, men ibland såg man också större barn som hade dom, och man tyckte att dom som hade den mössan och gick i lågis var på något sätt barnsliga och efterblivna. Mössan hette "Fitness" och var jättefula och banrsliga tyckte man då! Alltså Fitnessmössorna såg ut lite som mössorna som pansarvagnsbesättning brukar ha. Dom hade en liten fyrkantig logo som det stod "Fitness" inne i.  Svårt att beskriva, men man tyckte ändå att dom såg skrattretande barnsliga och cp-aktiga ut dessa fitnessmössor då man var typ i 3;an och 4:an i lågis.

Det var en som var kanske i min ålder som man brukade se gå omkring med sin morsa i stan med en fitnessmössa på sig. Han gick inte i mitt lågis och jag tror inte finskspråkiga heller, men kanske i Sannäs lågis eller Billnäs lågis. Han var tydligen svenskspråkig, för engång så var han i vattentornet uppe i observatoriet med sin morsa då jag också var där, då det en gång var öppen för allmänheten. Jag var där med farsan då. Det var vårterminen 1987.

Så var det någon gobbe i 60-70 årsåldern som kände morsan hans och han lite tydligen, då han talade lite med dom. Så sade han åt han med fitnessmössa på sig att "Du va i tidningen häromdan så ja!"  Så bara börja han med fitnessmössan smajla blygt, men sa ingenting. Ingen aning om varför han var i tidningen.

Jag tyckte dock att det var jättebarnsligt att han hade fitnessmössa på sig i min ålder, och undrade vad han var för en cp.

Jag minns att jag riktigt tänkte mig hur det skulle ha kunna vara då innan dom for upp till vattentornet. Hans morsa sa typ att nu ska du klä dig bra, för de e nog kallt uppe i vattentornet! Och så sade hon:En ylletröja! *satt fram ylletröjan åt pojken* Handskar! *gav fram hansdskar åt pojken* Halsduk! *knöt en halsduk runt pojkens hals* Å fitnessmössan! *Spände fast fitnessmössan  på pojkens päron*

Sedan såg jag pojken med fitnessmössan och mamman några veckor senare då det stod vid centralgatan och morsan hans pratade med någon och pojken stod där bredvid i sin barnsliga fitnessmössa. Jag såg det från bilens sidoruta då jag och syrran satt i baksätet och pärona i framsätena en lördag då vi sku ut och handla. De andra talade om butiker och sådant, medan jag såg på pojken med Fitnessmössa då vi for förbi och tänkte flinande som jag alltid tänkte då jag såg honom typ att e  han cp eller bara barnslig?

Jåå, så fanns det en annan liknande mössa, som såg ut som fitnessmössan, men inte var det. Det såg jag engång samma tider. Det var en pojke med glasare som hade en sådan. Det stod "Turvalakki" på den minns jag. Han brukade gå med en finskspråkig mamma som också hade glasögon. Dom bodde i ett radhus. Mamman verkade som en rationell och jordnära  lite tantig västfinsk kvinna . Hon kan ha vart runt 40-45. Hon var verkligen inte "pimu-aktig" utan såg ut som en tråkig tant som inte ville göra sig attraktiv. Men det var ju hennes sak. Hon var helt ok och jordnära av sig nog. Inte otrevlig fast hon hade lite tråkig stil. Min dagmamma kände henne lite, så därför märkte jag henne då. 86-87, fast jag slutade att gå hos dagmamma 1986.

Och så fanns det mössor som nu inte var riktigt lika barnsliga som fitnessmössorna, men nog barnsliga för att vara mössor som även tonåringar hade tycker jag. Och det var Bulamössorna. Men på 90-talet var det mittiallt okej att gå med pipo fast man var i högstadiet. På 80-talet var det inga tuffa killar eller brudar som hade pipo på päronet, oavsett om det så var -30 grader. Man sku vara utan mössa, annars var man inte tuff. Det ansågs cp och omoget att gå omkring med mössa då. Jag minns engång på tvåan då det var -25 grader och det var rast i lågis och en mopo kom förbi på Nabogatan. Och killen som var på kyyti var utan mössa (och utan hjälm) då började man nog lite frysa själv då man såg det och tänkte att stackars hans öronsnibbar!

På tal om pipo på päronet så minns jag att jag var hos en kompis mommo 1990. Så ville kompisens lillbrorsa komma ut med oss. Det fick han. Han var typ 9 då. Så sade mommon åt honom vid dörren med en mössa i handen: Vänta lite! Så sade han: Va e de? Så innan mommon hann svara så sade kompisen: Du ska ha pipo på pärone! Det lät så roligt, så både jag och mommon börja skratta.

Jag tyckte engång på ettan hösten 1984 att det var JÄTTEbarnsligt då en klasskaveri hade en grön pipo på sig. Jag bråkade lite med honom, stal hans pipo och kasta den ner mot branten mellan fotbollsplan och asfalten i lågis. Då började han gråta! Det hade jag inte väntat mig alls, jag blev bara så irriterad att han var så barnslig att han hade mössa på sig då det inte ens var vinter utan bara höst med hur många plusgrader som helst, så jag bara nappade den av honom och kasta mössan mot branten för att typ statuera exempel, tänkte jag eller något. Jag blev irriterad över att han var så barnslig att han hade pipo. Som om att jag skulle ha vart nå bättre! :D

Det kom direkt några flickor från sexan som sade att man inte får bråka med någon! Sii nu, han börja gråta då du bråkar me honom! Så hämtade jag mössan åt honom. Inte gjorde jag det mera sedan, för inte ville jag ju vara elak egentligen. Jag tyckte bara att hans pipo var så sjuttons barnslig! Men lät honom hållas efter den incidenten. Klart som fan att det inte alls angick mig om han hade pipo eller inte, men barn..

Han var bergis kraftigare byggd än jag var då, så han skulle ha kunnat slå mig på käften om han skulle ha velat. Det skulle jag ha förtjänat där och då måste jag medge. Men han började gråta. Folk är så olika. Jag var väl rätt fräck i käften av mig också och sade också saker som träffade, medan han var en snäll och lite klumpig krabat, så.. Men inte var det någon systematisk mobbning eller något. Det var bara typ en vecka som jag blev argare och argare över att han hade pipo på sig, och som utmynnade i det att jag tog den av han och kastade den på branten i lågisgården.

Sedan sade jag "Hej snygging!" åt en flicka från tvåan då jag gick i ettan själv ute på rasten engång en vinterdag i ettan. Då jag tyckte hon var snygg. Hade lärt mig frasen då jag läste svenska serietidningar som Felix och liknande.

Så frågade hon mig nästa rast med vad jag riktigt menade. Så sade jag att jag tycker hon är fin. Så tog hon mig i hand och skakade min hand länge och sade glatt gång på gång: Tack! Tack! Tack!

Hehe, vilken Don Juan man var :p

På tal om mössor ännu så fanns det en såndän skinnmössa för barn som såg ut som en skallighetskrans då man hade den på sig. Alltså det såg ut som en bar flint och så en krans av hår, en skallighetskrans alltså, runt den. En burrig ovårdad gråvit skallighetskrans. Så såg den ut som och den var JÄTTEFUL. En sådan skinnmössa hade jag då jag var 5. Och morsan sade också att det var TUR att hon köpte skinnmössan åt mig, fast den var så ful!

Samma kille med den gröna pipon hade sedan höstterminen i 3:an 1986 en ful blå pipo på sig istället fast det var tidig höst och alla andra, t.om. ettorna var utan mössa, så hade han mössa. Men jag sade ingenting. Jag tänkte bara typ vid en rast att jaajaa, där står han me sin barnsliga pipo!

Så gick jag och ett par "tuffa killar" en dag ute och diskuterade under en rast vid samma tider. Vi diskuterade om vad som var tufft och vad som var barnsligt. Så sade en av dessa killar skrattande: Har ni sitt dendä pipon som *****har? Alltså om han med den blåa pipon. Så skrattade jag också och sade typ Jåå, vittu den e barnsli!

Jag kommer ihåg 1981-82 då jag och dagmammans flicka brukade mitt på dagen fara upp till butiken och vi köpte någo saker som dagmamman sku ha samt vi köpte alltid ett stort löstuggis var. Hon köpte alltid ett rött och jag ett grönt tuggis. Det var kutym. Det var Tangerine Dream-aktigt nu då man tänker på det liksom. Som 70-tals Tangerine Dreams musik skulle ljuda som soundtrack till min tidiga barndom.

Engång vid samma tider då jag och dagmamman och dagmammans flicka var i butiken tillsammans en dag så gnällde flickan att hon vill ha någon dricka! (menandes då Jaffa eller något liknande) men hon fick inte och en gobbe i 70-årsåldern som dagmamman talade med sade med käck, glad och hurtig röst åt flickan: I kranen finns det tillräckligt med dricka! Sådär att man ska vara duktig- Att man nog kan dricka vatten istället för Jaffa! Att man nog kan torka sig i röven med bara 3 bitar papper och inte mera! Att man nog kan äta ruttna potisar istället för färska!

Heheh, jag ska förklara mig. Då farsan var i milin så var det någon vääpeli under någon övning som sade att han ser verkligen långt på den man som torkar sig i röven med mer än 3 bitar papper! Han tyckte att det var typ frökenaktigt eller hintahtavaa eller något för en kar att använda mera papper. Att 3 bitar räcker riktigt bra! Haha, envar till sitt. Alla får ju ha sina åsikter.

Så på tal om ruttna potisar så berättade våran lärare Gunnel i ettan en saga eller anekdot om en gobbe och gumma. Gumman satt ute på gården och skalade potisar och satte färdiga fina skalade potisar i en hög, och de ruttna potisarna i en annan hög. Så frågade gobben att varför hon sätter potisarna i två separata högar? Så sade gumman: Här är de färska potisarna som vi ska äta. De ruttna potisarna ska vi ge åt de fattiga, så dom får äta dom.

Då gobben hörde det så blev han så arg så han tog de ruttna potisarna och kastade dom alla på klockarens nya fina strykna byxor, som just råkade komma förbigående på trottaren på väg till någon viktig tillställning.

Sensmoralen vad jag förstod var att gobben tänkte att "Det är nog vi rika som ska äta de ruttna potisarna!"  Och sedan ser dom härdade och stränga ut som en klichébild av "sträng-nordisk bonde" profil, då gobben ser butter ut och stirrar olmskt rakt fram med sina dystra stålgrå ögon och äter de ruttna potisarna utan att gnälla. Ungefär sådan bild fick jag i huvudet då :D

Alltså jag minns 18.2.1999 samt 19.2.1999. Det var torsdag respektive fredag innan sportlovet. Det var jättekalla och soliga dagar dessa båda dagar. Jag väntade på bussen till min skola i Ekenäs då en gammal klasskaveri från lågis körde förbi med bilen, såg mig och stannade vid busshållplatsen just som bussen vände in och kom mot vårt håll. Men jag fick skjuts istället då den gamla klasskaverin också varpå väg ti Ekenäs. Han studerade till tradenom. Vi talade om dittan och dattan och en brud körde om oss ute på stora vägen mellan Karis och Ekenäs och vi tyckte typ att va den brudn had bråttom!

Det var soligt och jag var ännu purung och livet kunde ta vilken vändning som helst då ännu. Det var spännande att leva då ännu. Hade ingen aning hur jag skulle leva 5 år från detta då 1999. Kanske med fruga och ungar? Eller så inte..men det var just spänningen av att vara en så purung vuxen och fiilisen att inte ha facitet i hand ännu som var så fascinerande då. Visst var man egocentrisk och egenkär som 22. Man kunde stå och beundra sig själv framför spegeln i flera minuter. Men det brukar vem som helst vara i den åldern ännu.

Så nästa dag så råkade samma kille komma till handels och äta, fast han mycket sällan var i handels och äta. Det var någo att han had någo asia dit också. Jag mötte honom utanför dörren till handels, alltså dörren som vätter mot norr och Ekenäs lågstadie. Inte dörren som vätter mot syd och parkeringsplatsen i handels och längre bort Ekenäs svenskspråkiga högis int.

Han talade med någon sin kaveri där utanför då det stod och rökte. Han frågade mig om ja vill ha kyyti ti Karis? Så sade jag att jotack! Så väntade jag på då han och kaverin hans rökte färdigt. Hans kaveri berätta något om att han hade varit i något arabiskt lilleput-land som Qatar eller något..minns inte riktigt. Men han hade varit på en båt ute till havs och sett då någon oljeshejks lilla son hade behandlats som en prins på fartyget. Besättningen hämtade cokis åt honom och fjäskade för honom fullt.

Sedan körde vi hem. Vi talade om brudar och Blackmetal inne i bilen medan vi körde mot Karis minns jag. Han som körde diggade nu som ung typ Mörk Gryning och sådant som han köpte då i tiderna. 95-96. Men som många andra så slutade han att digga aktivt band efter 20 verkade det som. . Så tyckte han att ja borde prova Aftonbladet-Chatt. Att det är myki brudar på gång där! Provade väl det engång sedan, men tyckte bara det var fånigt.

Mister faktiskt dendä fiilisen man hade som purung. Någon sådan fiilis kan man inte få igen medan man befinner sig i detta ego och liv iaf.

Jåå så minns jag sportlovet 1996. Då vi var under tisdagen i Shell på kaffe och satt där 3 timmar och då vi for hem igen så sade kaverina att på ABI-kryssningen han var på så hade hans klasskaveri i en skivbutik hittat ett svenskt punkbänd vid namn "Undervattensmopederna" Ganska roligt namn, haha.

Under den ABI- kryssningen så hörde jag senare av folk som jag kände och var abin då, bl.a min kompis och några andra, att personalen på båten inte alls kunde bete sig. De lär ska ha saknat folkvett helt och hållet och bråkat och härjat med passagerarna. Konstiga fasoner.

Då vi for hem så var det några romer som man säger nuförtiden utanför Shell. Vet inte om man riskerar böter nuförtiden om man skriver det gamla namnet. Rom-mamman var arg på ungen och sade: Autoon! Autoon! och så smällde hon fast dörren. Det var en rom-mamma, en rom-pappa samt ett rom-barn. Dom ägde en gammal Mazda. Eller gammal och gammal, den var från 80-talet.

Jag var ute mitt på natten på en kort promenad runt knuten under sportlovet en natt. Det var minus 17 och blåste så jag ville känna hur det skulle kännas med litet "Cold Void Desolation" Arktis-meininki.

Så var jag uppe i kiosken vid grillen där och åt franskisar mä biff under onsdagskvällen på sportlovet. "Mä" som några dialekter i Sverige menandes "med". Bara för att det låter roligt.

Det kom en morsa och en farsa och en pojke på kanske 25 till kiosken med en Saab-96. En såndän semla alltså.  Man märkte att det var föräldrar och son. De såg ut som bönder från typ Tenala eller Snappertuna. Man fick ett sådant intryck precis. De köpte också mat från grillen och satte sig ner och äta.

Jååå, så minns jag sportlovet 1990. Då var det likadant väder som nu typ. Åtminstone början av sportlovetSyrran fick spysjuka och spydde som fan. Jag tyckte det var obehagligt för jag ville inte få smitta. Jag fick inte sedan smitta nog.

Mars kom och sedan april. Man blev mer och mer förväntansfull inför både klassresan till Tampere och Särkäniemi i maj, det kommande sommarlovet -första sommarlovet som TONÅRING- och det faktum att man sku sluta i lågis och börja i HÖGIS nästa höst!! Hela ungdomen stod öppen för en! ÄNTLIGEN skulle man bli en tuff UNGDOM och inte mera en liten lort!

Jaa-a! Det är 30-årsjubileum sedan 1990 nu i år! Det var kind of en milstolpe i livet då man blev tonåring och började i högis. Man kände att man var på väg att komma in i pubertet på riktigt, och inte som 1988 då man började förstå sådana saker, men ännu nog var barn. Nog för att 1988 var ett jättefantastiskt år för min del personligen. Man var barn-. men ett litet äldre barn som började förstå lite saker. Inte en liten patetisk lort på det sättet.

Nåväl. Det om det. Fan det är inte ens sportlovsfiilis mera i vuxen ålder! Ska på kaffedejt med en brud från hesa dock nästa onsdag! Jippii att ens det. Man har haft sådan besynnerlig otur nu med det på sistone. Fast mitt fel är det inte. Det är inte heller brudars fel. Det är bara fråga om en besynnerlig otur som förföljt mig. Jag är alltså oskyldig till situationen. Jag är inte, som de flesta karar som vart singlar en tid mot sin vilja:

-Desperat

-Bitter

-Försöker för mycket

-För snäll

-En Jerk

-Creepy

Jag däremot:

-Jag försöker, men inte för mycket. Inte faktiskt för litet heller, utan faktiskt riktigt lagom

-Jag är inte överdrivet snäll eller mesig, men heller ingen jerk. Jag är faktiskt riktigt lagom.

Så jag är oskyldig. Oavsett vad någon påstår, så vet jag det själv. Och Sanningen ger mig ett inre lugn. Jag har också faktiskt alibi, då en kompis som känt mig sedan barndomen själv också sade att jag har positiva vibbar och är social då jag är ute-han menade halvt på skämt att det måste finnas någon övernaturlig orsak till min otur i kärlekslivet. Mene ja tiedä.

Dessutom, för att påstå att jag är skyldig, så måste man ha bindande bevis. Och det har ingen lyckats med att ge.

Men skyller inte på andra heller. Det har som jag ssade bara varit fråga om otur. Däremot så är folk i allmänhet ganska snabba att skylla sådant på en själv, fast de inte vet ett skit. "Gå i mina skor 10 mil innan du dömer mig".

NÅVÄL. Nu ska jag göra nåt annat. Läsa fast Skogen-magazine boken som jag fick med posten häromdagen. Till nästa vecka antar jag.