Lågisminne: En "kinesisk" spelare i Kila Lågstadium

Jååå, jag minns engång i lågis vårterminen 1987 då jag gick i 3:an så var det en såndän Claus och en Robert nere vid gungorna och bollplanket som fanns där då. De bollade med en fotboll och Robert började tala "kinesiska" eller något som lät som kinesiska i vilka fall som helst. Han sade sedan: Claus, du e en kinesisk spelare!

Robert verkade leka att han var en kinesisk tränare han. Han pratade "kinesiska" med Claus som bollade på bollväggen och lekte att han kritisera lite och förklara för Claus. "Den kinesiske spelaren". Så tröttnade Robert på det och for och leka med någon annan rätt hastigt. Claus ropade efter Robert besviket. Så kom den en såndän Tobias, och han och Claus började leka istället. Det minns jag.

Karis svenskspråkiga lågis hette faktiskt officiellt Kila Lågstadium, fast skolan inte var i Kila. Det hade något att göra med att skolorna böt någongång i tiden. Ännu fram till typ 89-90 så hette det Kila Lågstadium. Jag tyckte i fyran bara att det var ett typ psykedeliskt namn, fast jag inte hade hröt talas om psykedeli då eller visste vad det var. Men nu skulle jag se det som psykedeliskt, precis som de psykedeliska "lågisdrömmarna" jag hade i lågis. Som den levande dockan som levde i dolda rum och tunnlar i lågis innandöme, eller drömmen då ambulansen kom till lågis med blinkar och sirener på och brankisschacki sprang flinande in i klassrummena med stormgevär till lågis då det börja åska, för att skydda eleverna då det åska, och scenen blev som typ Chile 1973 eller något då Pinochets styrkor stormade presidentpalatset efter bombningen av den.

Jag minns en rast i lågis vid gungorna, då det flög en MIG förbi skolan på låg höjd, så var det en dabb från tvåan som sa att de e gjort av plåt, att bara planet sku gå sönder om de sku krocka me jumppasalsväggen, lol! Jag var i triian då och det var vårterminen 1987.

Och jag minns det gyllenne 1988 här igen. Det blev gyllenne april 1988 skulle jag säga. Innan det var det ganska random, typ kontinuation av fiilisen som det var 1987. Nu var det också ett nostagliskt barndsomsår, men 1988 blev sedan riktigt gyllenne p.g.a. man växte lite till och utvecklades och så hände det jännä saker tycker jag då och jag fick nya kompisar sedan i början av femman hösten 1988.

Alltså det blev gyllenne 1988 skulle jag säga april 1988 typ vid samma tider som det kom dedä avsnittet med McGyver på tv där det var någon som fått nåt sorts gift i sig och blev en gammal kärring på typ 30 minuter och dog sedan och hela fabriken exploderade men McGyver å dendä feta gobben med skallighetskrans som var hans arbetskompanjon klarade sig ut nätt och jämt. Va hette han nu igen? Pete? Anyway, då började jag känna att det är vår och snart sommarlov och kände mig lycklig som fan av nån anledning! 1988 var ett magiskt år. Mitt livs bästa år skulle jag säga. För man var barn ännu, men började ändå lite inse saker och började lite tänka själv och så. Dessutom var det roligt då man fick en Commodore-64 april 1988. Man fick vara ett barn ännu och hade snälla föräldrar som tog hand om en, samt en snäll mommo och fammo, bortom vuxenlivets råhet, hårdhet,brutalitet och ensamhet. Innan man var kösnmogen så fick man vara barn på ett annat sätt. Efter man blir könsmogen så tar hormonerna över på ett helt annat sätt. Man måste som vuxen lära sig den hårda vägen att den lyckliga barndomen var en illusion-då livet är som det egentligen är och att om man inte ständigt och jämt är på sin vakt så hyppii folk silmille och försöker utnyttja en bäst det går.

Det jag lärde mig från hem och skola har jag omvärderat flera gånger. Ja, en total omvärdering av lärda värden har jag haft i min egen hjärna. Redan som tonåring började jag inse själv saker och ting. Och att inte föräldrar, lärare och journalister alltid har rätt om allt. Trots att föräldrar vill en ens bästa och försöker det så betyder inte det att de inte skulle kunna ha fel. Men jag skyller inte på dem eller någon annan. Det var mitt eget ansvar att befria mig från deras tankevärld och börja tänka självständigt om saker och ting. Dock insåg jag rent intuitivt som liten grabb redan, att det är något som inte stämmer i mycket vad dom säger. Och det är klart, ty något av min egen varelse var också med redan hos mina avlägsna förfäders tankar och handlingar. Det är fråga om genetiskt minne. Att minnas vad dom tänkte. Trots att vi alla är barn av vår tid så stämmer detta. Och mina föräldrar tillhör 68-generationen då världen också såg annorlunda ut, och det hänger fortfarande kvar hos dem. Jag var skidi och ung på 80/90-talet, vilket är en mycket stor skillnad. Det är klart att det också har påverkat mig kraftigt. Som sagt, vi är alla barn av vår tid.

Sedan sommaren 1988 var den heta och soliga "Juha Valjakkala-sommaren", då de hände dedä i Åmsele och jakten på han och Marita. -jag var i Pojo i Pohjan Baari och spela flipper ett varv medan farsan väntade utanför i bilen augusti 1988 under sommarlovet. En gammal kärring som handlade nåt därifrån stirrade på mig som fan så att glasögonlinserna höll på att typ ploppa ut ur glasögonskalet då hon såg mot mig då ja spela flipper. Hon stirrade så på mig då hon var i färd att gå ut efter att hon handlat. Rikit som dendä drömmen jag drömde mot slutet av 1991 att jag cyklar nerför mastbackan å har mankkan i pakethållaren och lyssnar på Venom. Låten Countess Bathory spelade då just då jag cyklade ner, så man hörde bara COUNTEEEEES BATHORY!!! Och en gammal mommo kommer upp gående nerför backan emot mig och glor på samma sätt som kärringen i Pohjan Baari augusti 1988.

Jååå, det fanns en bar i Pojo också som hette "Ankkuri". Där fanns det också flipper och andra kolikkopelin. Där var jag också sommaren 1988. Just efter att jag hade varit i Ankkuri så kom det två giisar i kanske 15-årsåldern förbi. En ena av dem ser arg och upprörd ut. Den andra frågade honom: Hei, mennnäänks sinne Ankkuriin? Så ropade den med argt utseende upprört såhär: EEEEEEIII!!!! Så sa den andre: Okei, ei mennä.Ei mennä Ankkuriin. Det kan ju också ha varit bröder. Någonting sade mig det. Sådär kan bröder fungera, men kompisar brukar inte fungera sådär med varandra. Den sociala interaktionen är annorlunda då.

Sedan var vi i Amos Anderssons sommarresidens i typ Kimito eller nåt sommarn 1988 med morsan, farsan, syrran och mommo. Och i juli var vi i Köpenhamn och jag drömde ett halvt år efter att det var sommar 1988 och det var soligt och det stod en kleinbus ute i trädgården som var nåns som var på besök. Alltså en riktig kleinbus av "hippiemodell". Int nå modernt skit. Alltså en riktig psykedelisk 60/70-tals Volkswagen-kleinbus.

Och så då det var november 1988 en solig lördagsförmiddag. Två kompisar, som jag vanligtvis inte umgås med, frågar ut mig. Jag skulle äta först. Jag åt spaghetti med maletkött och ketchup. Satt vid köksbordet och åt medan de två väntade på gatan utanför. Morsan hade lördagstur, så farsan kokade mat åt mig och syrran var hos en kompis. Jag förstod vad de ville, för det var just den tiden i femman i lågis då folk hade börjat stjäla tobak och kortsun från butiker.

Så var det så. Vi for bakom finskspråkiga lågis och de hade en mjuk ask röd Marlboro och de tände en och rökte (eller rökte och rökte, de tog påskare som alla som experimenterade med tobak i femman gjorde) De bjöd åt mig först, men jag empi först och tvekade. Jag såg på då de två rökte först.

Sedan gick vi mot vattentornsskogen hastigt. Solen lyste och det var kallt och fint och snöigt. Där så tände jag också en Marlboro men hostade inte eller något och började inte må skit eller något då jag ju bara tog påskare. Det var gott och spännande tyckte man bara. Så föreslog en av dom att jag ska andas röken in efter ett bloss. Jag hade ingen aning om vad som skulle ske och jag gjorde det, och fick världens hostattack och slängde instinktivt iväg cggen under tiden jag hostade. Hehe. Man fick liten oppitunti. Fast man några gånger ännu tog påskare rökandes uppe i vattentornsskogen mot slutet av 1988 så smaka man på tobak i högis nästa gång, och först i åttan drog man in om man rökte. Fast cigaretter ska man undvika. I den åldern kan de vara roligt, sedan är det bara onödigt. Vill man ha nikotin så är snus/nikotindynor ett bättre alternativ. Och även cigarr och pipa. Och måtta med allt. Ingen har tvinga en att använda nikotin dagligen. Det borde hos folk vara en avslappnande drog som man tar bara ibland, som med alkohol och jointtar. (Ingen idé att låtsas att det är bara hippien eller knarkare som brukar sådant. Det är ju helt folkligt och varit det i över 20 år) Det ligger bara i våran kultur och huvud att man ska använda niktotin dagligen, fast det inte alls skulle behöva vara så. Dock är nikotin i sig både stimulerande och avslappnande på samma gång, fokuserande och har antidepressiv verkan-om man använder det nu och då.

Jååå, så for vi efter att vi had vari i vatntornsskogin som man säger på kariska ner till ena kompisen och spelade på hans dator. Hans morsa eller farsa var inte hemma och vi var uppe i hans rum och spela. Det var mysigt. Vi spela H.E.R.O. Ett legendariskt och psykedeliskt spel. Och kompisen visade en ask grön Belmont som han hade kuppat av sin morsa och gömde i en skrubb. Innan vi for bort från skogen så åt vi karkki för att dölja lukten av tobak.

Sedan for vi till skogen igen och rökte varsin grön Belmont från dedä pakete som kompisen hade kuppat av sin morsa. Eller som vi tog påskare på. Pipa och cigarr ska man ta påskare på, men cigarett ska ju inhaleras. Fast sure, mycket bättre att dra påskare på cigaretter också såklart. Men det är meningslöst om man inte är 11 år och tycker det är spännande att smygröka.

Sedan for jag hem. Solen höll just på att gå ner men det var bara eftermiddag, men det var ju i november.

Typ ett eller två lördagar tidigare var det också soligt och jag vaknade och såg att det fanns vallmobröd en lördagsmorgon. Och jag blev alltid lite glad och sprallig i kroppen bara av åsynen av vallmobröd. Nu förstår jag att det beror på att det ändå innehåller en aningens morfin, haha. Tillräckligt mycke för att det ska ge utslag i knarktest. Men då förstod jag inte varför bara associationen av vallmobröd var mysig, haha.

Sedan var man mittiallt 23 och till farstun av ens vuxna liv så att säga!! Vittu tiden gick hastigt trots att den kändes så oändlig då man var i lågis. Då man är 18-20 så är man nog inte "fullvuxen" på riktigt...

Alltså vittu så rankka! För jag hittade en samling av gamla flaskor som jag sparat i päronas lider och som jag inte säkert sett sedan 90-talet!! Jag hittade dendä Koskenkorva Pink Cat flaskan jag köpte från Viking Line sommaren 1996, en Exotic Vodka Cocktail flaska b.l.a samt 3 flaskor Kiwi-limppare från slutet av januari/början av februari 1994, som jag köpte från närbutiken som fanns då. Jag for alltid lite före stängningsdags (17.00 stängde dom på vardagarna) och köpa lite smått och gått samt då den perioden just brukade jag köpa en flaska Kiwi-limppare hem, och det var Jättegott!! Det är ett typexempel på en produkt som smakar jättegott och som dom helt frankt slutar att tillverka, medan något som är uäck tillverkar de gladeligen år ut och år in. Det är inte alltid så, men rätt ofta. Jaffa är ett exempel på något de har fortsatt tillverka, fast det är gott. Men det tycks ofta vara någon sorts naturlag att man slutar tillverka det som är jättegott medan man gladeligen tillverkar något som är uäk årtionde ut och årtionde in.

Jag var ensam hemma i min ensamhet sedan och brukade känna en kuslig liksom närvarande ensamhet och tomhet (pärona var på jobb, syrran utflugen sedan två år. Well, katten hade jag som sällskap dock, såtillvida den inte var ute å tassa nånstans.) och lyssnade på Burzum cd:n "Det som engang var" som var splitterny då. Musiken gav mig sedan en otrolig själslig kraft och upplyftning och jag kände mig mycket mindre ensam då jag satt på den skivan dessa tider. Det var helt otroligt bra!! Det var en väldigt skön eskapism. Låtar som Naar Himmelen Klaarner och Han som reiste..huh sådana mästerstycken! Majestätiskt. Kan riktigt se mig sitta på någon bergsklack och man ser vyn av skogen och himlen. framför och över mig molntrasorna av låga moln som far med vinden då det varit mulet hela dagen och himlen klarnar mot kvällen. Sådan fiilis ger denna instumentala låt. Och så den briljanta sångstycket av låten Key to the gate. "Why did I come to this world of sorrow. Why is this true" Liksom det var så jätte överraskande bra beskrivet, att någon annan beskrev precis sådana tankar man hade ibland då den tiden. Man blev att vau!! Just sådär har ju jag med tänkt!!

Då visste jag inte om något internet ännu eller något- Så allting var mystiskare och hemlighetsfullare då på ett positivt sätt mestadels. Fast det är bra med nätet att man har tillgång till information som annars skulle ha varit mycket besvärligare att komma åt.

Men man hade just fyllt 17 då och allt kändes trots allt möjligt då på ett helt annat sätt! Livet skulle ha kunna ta vilken vändning som helst då upplevde man det som. Jag tänkte att jag kanske har en flickvän innan sommaren. Någon cool brud med typ korpsvartfärgat hår, haha.

Nåja, slutbabblat. Här iaf några foton från en av flaskorna som jag fotade just och som väcker direkta minnen till sen januari/tidig februari i mitt liv. Varför jag kände mig ensam? Jag upplevde att föräldrarna inte förstod någonting, så hade jag nog vänner men rätt få och de var alla outsiders mer eller mindre som jag och vi hann inte umgås så ofta då de var i gymnasiet och hade läxor hela tiden. Samt att jag ville ha en flickvän då jag närde naiva, romantiska drömmar om flickor fast flickor är människor och inga prinsessor. Alltså jag har aldrig blivit mobbad eller något. Jag bara upplevde att omvärlden var ytliga och oförstående. Mestadels. Jag var sällan te.x. i Uncan och hänga, då jag avskydde allt som var trendigt och ytligt.

Jepp, här bilder på flaskan. Vittu de sku va stil om man sku få Kiwi-limppare igen!!! "Ser man på denna flaska, så far man i sitt sinne tillbaka till början av år 1994"