ÖLöl Jung

Jååå, nu då jag läser igen ivrigt alster av C.G Jung, så kom jag att tänka på ett barndomsminne från 1981. Det är ju på det lilla viset, att Jung är ett ganska allmänt namn i svenskfinland också. Och på en gata här byn så bodde det två olika Jung. Den ena kände farsan och hette Janne Jung. (Då jag var ännu mindre så sade jag istället för "Janne Jung" så sade jag "Jange Jånge" lol!

Så sade farsan att bredvid honom så bor det någon annan Jung. Han sade förnamnet och Jung. Så blev det i min hjärna till att den andre Jung hette ÖLöl Jung, då jag inte mindes förnamnet. Alltså jag tänkte inte på öl, men de vuxna började skratta i ett skede då jag sade Ölöl Jung som liten. De tänkte ju direkt på öl, medan jag använde "Ölöl" som ett substitut för "Blabla". Det var alltid viktigt att säga det första "ÖL" högre än det andra "öl". Därför "Ölöl Jung".

Alltså det var faktiskt 21 år sedan häromdagen då jag var på King Diamond keikka i Tavastia! Det känns jättekonstigt måste jag säga att det är så jävla länge sedan. Det var 14.3.2001. Men jag har kommit underfund då jag gått in i introspektion, att 1994 var mitt sinne minst kontaminerat av fixa ideér och naivt önsketänkande. Visst, 1993 då man var och gick ut ur högis så förväntade man sig väldigt mycket-men vem gör nu inte det iden åldern. I högis så är det helt ok skulle jag säga. Och inger bara hopp inför framtiden. Men att hänge sig åt önsketänkande och regression då man är 18 och efter så är inte lika hävt...

Så jag var tidigare nostalgiskt för 1995-1999. Det är jag fortfarande nu och då, t men mest nostalgi har jag över 1994, då mitt sinne var så att säga minst kontaminerat. Jag skulle ha haft en möjlighet att bygga upp något helt annat, "puhtaalta pöydältä" då 1994. Visst, jag var så ung under hela 90-talet så jag skulle ha kunnat starta om från nytt under hela 90-talet i princip ännu-men 1994 så skulle ha varit det absolut bästa och renaste året att göra det! För jag var realist då på samma gång, på ett annat sätt än vad jag sku bli senare under 90-talet. Sedan var det "falsk trygghet" andra delen av 1996 samt nästan hela 1997 och sådant... så ja, 1994 sku vara en bra ramp att börja detta liv på nytt ifrån! Omöjligt, visst, men inte i sinnet. Och det tillfredställer mig att tänka så, och att det nu sku vara 1994.

Visst, det var ett vakuum efter högis upplevde jag det som-men just under vakuum-perioder så kan man få tid för introspektion och planera inför något nytt och fräscht..det nya kom efter 1994, men inte på det sättet som jag hade hoppats. Och jag var dessutom omogen för min ålder, utan att förstå att jag var omogen för min ålder. Jag trodde allt annat som 19/20...

Och 2001 var ett katastrofår skulle jag säga. Jag är mer realist nu också.Det bara kändes fräscht för att jag var en kille på 24 som just hade märkt att det finns saker och ting utanför mitt eget ego också.. Men uppbyggandet av ett s.k. "normalt" vuxenliv sket sig slutgiltigt då skulle jag säga. Och så då man började få insikter kring hur barnslig man var och hur barnslig man såg ut då ännu... men bra att dom kom. Truth hurts, men att vägra att se Sanningen i vitögat slår tillbaka förr eller senare. Och som sanningssökare så har jag alltid velat se även obehagliga och politiskt inkorrekta sanningar i vitögat, utan vita lögner eller något dylikt.

Nuförtiden har jag förstått att det är politiskt korrekt att säga åt folk med sina neuroser och depressioner såhär: Du är bra som du är! Och sedan ge pillerburken i handen åt dom. Eh, jag tror nog att Jung skulle ha fått röken från sin pipa i fel hals, om han skulle ha hört nåt dylikt! Att medge saker och ting är första steg i en tillfriskningsprocess ur dylika saker. "Du är bra som du är!" är ju helt motsatt. I mina ögon är det som att man gett upp och bara hoppas att allt löser sig genom att bli medicinerad för resten av sitt liv (med mediciner som inte sällan har hemska biverkningar). Djup-psykologi vore en mycket bättre väg. Kanske också i somliga fall i akompanjemang med LSD-terapi.

Även brist på livsfilosofi kan göra en deprimerad. En känsla av att man bara driver mållöst framåt. Jag tror att den materialistiska världsbilden gör mången deprimerad-ty rent psykologiskt sätt behöver folk myter. Men nu ska man ha en materialistisk världsbild, som "alla andra"...

Tror någon verkligen på att man säger åt tex. en individ som har sådan ångest, så han inte vågar gå utanför sin dörr "Du är bra som du är!" Eh, näe. Ett sådant symtom är inte BRA. Det är ett stort hinder.

Man ska läsa C.G. Jung och förstå honom vad han menade. Med det kommer man redan långt. Där är det inte några politiskt korrekta "tantiga" fraser som "Du är bra som som du är!"

Jag behöver inte ta ansvar över något, för jag är bra som ja e!! Hehe, okej nu ska jag inte bli så ironisk.

Jag börjar riktigt analysera mig själv och mitt eget liv här djup-psykologiskt. Och tro mig, jag har varit väldigt sträng och hård och nirsog mot mig själv. Och det är inte alltid trevligt att krossa sina egna illusioner, med vett och vilja. Att märka, att ens jag har varit något helt annat än det sku ha velat vara-och att man gett ett helt annat intryck för folk än man velat ge. Var och en borde kunna ha förmågan att se sig själv i tredje person. Ty, det ökar självmedvetenheten..

Men det måste man göra för att förstå bättre. Den processen startade dock redan för flera år sedan och inte nu. Men åter igen faller pusslet på plats så att säga, då jag läser Jung. Nåja, egot är ju illusionärt, så egentligen så spelar allt detta ingen roll med jaget..

Men jag tänker ha riktigt 1994 nostalgi detta år, då almanackan är identiskt med 1994 på det lilla sättet, att datumen och veckodagarna är helt identiska med 1994 detta år. Och så har jag beställt en Amiga-500 emulator. Det ska bli roligt! Med spel som Another World och Stunt Car Racer, som vi spelade hösten 1994 hos en kompis som hade en Amiga-500. Vi spelade främst under psykedeliska höstlördagar. Det var kul. Vi brukade spela Lemmings också och North&South och andra spel. Men först under hösten så tänker jag börja spela på den-för att just hösten 1994 spelade vi på Amigan då 1994, och det ska så långt som möjligt vara precis så, som det var 1994!

Och mycket annat också tänker jag göra som 1994. Lyssna på mina skivor från 1994 på det datumet jag köpte dom 1994 och sådant annat smått å gott!

Jag har börjat tänka och fått minnen av 90-talet myki igen nu, då jag sett på Bevvan på dvd. Som jag berättat tidigare så har jag några månaders tid sett på Bevvan, som jag såg på på 90-talet. Och då man ser avsnitt som man senast såg för 25+ år sedan och sedan kristallklart minns vissa avsnitt och vad som hände sedan.. så det känns konstigt. Att det gått så lång tid sedan 90-talet och man var tonåring.. ändå känns det tidlöst liksom. Och som typer som man helt hade glömt bort att fanns sedan 20+ år tibaka, som dendä Peach Pit gobben Nat. Då jag såg honom första gången sedan över 20 år under detta års januari, då jag började se på Bevvan igen, så tänkte jag såhär: Jåå, där va dendä Nat! Jag hade helt glömt bort både Peach Pit och Nat.

Det jag märker är, att jag levde mig djupare in i Bevvan då som tonåring än nu. Man ser med ett mer kritiskt öga nu, men nostalgiskt som fan. Och Valerie Malone är fortfarande precis lika snygg som man tyckte att hon var på 90-talet! Hon var nog seriens snyggaste brud. Det var en av frissalinjens brudar som hade litet av en Valerie Malone-frisyr minns jag då 1995-96. Valerie kom ju hösten 1995 vid denna hösts säsongöppning. I Finland iaf. Jag diggar Valeries stil fullt.

Jag var i hesa av och an 19.3.1994 med pärona då vi var hos syrran som bodde där. Vi stannade vid Spinefarm budjun, då jag ville slinka in och köpa Impaled Nazarene's då nyaste skiva Ugra Karma. Det var en mulen lördag och jag kom in i budjun. Jappen med svart hår stod vid kassan med en svart Yin och Yang t-skjorta och svarta läderbyxor på sig. Och han hade någon mysko myssa på päronet, som han brukade ha. Jag frågade honom om skivan. Och han sade först Häh?! så sade jag igen, så sade han: Aijaa, Impaled Nazarene, han sade det som man skriver det precis. Så frågade han om ja vill ha på cd eller vinyl och jag valde vinyl och betalade och for därifrån. Jag var den enda kunden i budjun då just. Och det var nog spännande och ego-boostande för en 17 årig grabb att handla i denna butik då! Och mycket bra skivor köpte jag i tiderna därifrån. Men den tiden var det inte bara fråga om bra musik. Det var fråga om att det var "coolt" också, haha! Ens egen persona och ego fäster man ju mycket stor vikt på som 17...

Det var på nåt sätt mera rocknroll dessa tider. Lite senare 1994 då jag var april, så stod samma jappe vid kassan och rökte en cigarett. Man hade inte alls lika stor skillnad då på den tiden. På ett sätt var atmosfären friare och tolerantare än den är nu och har varit länge. Nu är folk så lättkränkta och bajsnödiga av sig.

Och Spinefarm var underground då. Personligen är jag inte så förtjust i kommersialisering och att saker och ting ska bli kända hos "normala" mainstream-kids. Även om det är ett välfärdsproblem så att säga.

Jååå, en kompis var i Spinefarm-budjun maj 1996 och såg en jävla snygger Blackmetal-kärring där. Hon var helt klädd i svart, hade långa n nagslar och korpsvart rakt långt hår. Hon kom ensam, tog målmedvetet nyaste Arcturus-cd:n ur skivhyllan, for till kassan och betalade den och for igen. Kompisen var typ i andra sfärer då han berättade det åt mig efter att ha kommit hem från hesa samma kväll, då hon var så snygg. Det mindes ja nu bara mittiallt. Men i n nuvarande ålder förstår man att det också var en människa, och ingen typ gudinna..

Jepp, det om det. För denna fucking gång. Eller ännu denna låt. Denna cd köpte jag visserligen hösten 1995, i slutet av okrober 1995 och inte 1994-men till ssynes så hände det mera hösten 1995-även om det bara vara illusionärt-men jag hade sådan känsla då iaf som att det sku ha vart mera action än 1994, fast 1994 nog på riktigt var bättre..men iaf. Denna låt kommer mig att tänka på The stand miniserien av Stephen King, som kom november 1995-samma tider som jag lyssnade bla på denna skiva av Black Widow. Denna låt, When my mind was young-får mig alltid att tänka på då jag själv var 18 och purung.... sentimentalt