Tidningsbilen 1983

Alltså jag mindes nu bara mittiallt ett barndomsminne, och det barndomsminnet är på det lilla sättet, att då jag var liten så kom det under våren ett veckoslut engång i året en röd paketbil och hämtade gamla dagstidningar från folk. Man kunde sätta ut tidningarna i knippen på trottoaren och vänta, så kom det förr eller senare några gobbar i en röd paketbil och korja bort tidningarna Det var alltid engång om året och alltid samma röda paketbil som kom. Det var mysigt, tyckte jag.

Engång, våren 1983 ett veckoslut, så satt vi hela familjen i köket och mittiallt så kom den röda paketbilen förbi och körde utan att stanna. Farsan sade: Ajjaa! och pekade på den röda paketbilen då den susade förbi vårt köksfönster, och sade att vi glömde ju att sätta ut tidningar i år! Jag ba': Höööhh!! och var arg, för jag tyckte att det hörde till våren och sku ha vart mysigt att busa runt tidningsbuntarna i väntan på att den röda paketbilen sku komma och rouda bort dom. Tänk så en sådan bagatell kunde harma en då man var 6!

Den röda paketbilen som rouda bort tidningar var en lika viktig "vårbil" som den gula bilen som sopar bort sand ur vägarna är, som man ser vårligen.

Sedan slutade dom hastigt med det, då det kom tidningsroskisar till kvarteret. Där hittade vi faktiskt porrisar april 1990. Trots att man var ba 13 blev man helt kokkoo av kvinnlig skönhet och naken hud. Had aldrig sätt nåt liknande tidigare. Bättre var dylika tidningar än porr på nätet som ongarna nu ser på. Porrisar var en garanti iaf att det inte helt och hållet flippade ut i nå våldsporr eller dylikt. Och porrisar som FIB-aktuellt var sist och slutligen ganska snälla.

Så minns jag samma tider som nu 1990. Vi var i Kila daghem en kväll och hängde. Så såg vi i det gula huset mittemot en bekant nuna som satt och pynjade med något vid skrivbordet i ett av första våningens fönster. Det var våran moddalärare Dan Johansson. Vi visste inte att han bodde där, så vi sad typ: De e ju Dan Johansson! En kompis sade: Han rättar uppsatser! och då såg jad att han faktiskt rättade uppsatser. Han hade två buntar med mörkblå uppsats-häften, den ena var färdiga och de andra var ofärdiga att rättas.

Måste skryta med att jag alltid fick nior och tior i uppsatser förresten.

Vi fortsatte att glo på honom i kvällens mörker. Mittiallt var det som om han skulle ha känt på sig att han var iakttagen, för han såg mittiallt ut och vände skrivbordslampan till att lysa ut. Vi kastade oss alla ner på gräset och tog skydd under staketet.

Jag drömde förresten något komiskt om Kennet Ahl här en natt! Minns inte i detalj, men att han var bäng och livlig av sig så jag flinade då jag vakna. Kennet Ahl är en fiktiv karaktär i romanen Grundbulten, som handlar om ett gäng fångar på Hall. Fast han var på fri fot i drömmen. Typ: Faan, de blir knas här! (Alltså inte sådan knas, men problem) Och han brummade i väg fullt i en grön Saab-99. Han var liksom nervös nojig av sig. Det minns jag från drömmen iaf, haha. Han är nog den mest roliga karaktären i denna roman. Men mest minns man nog 1994 och 1993 nu också då det är 30-årsjubileum sedan det var 1993! Jag var på Sepultura keikka med Paradise lost som förbänd 27.10.1993 och den 27.10-1994 var jag i Brankis på uppbåd. Och den 27.10-1995 hade jag höstlov och farsan var i Kalifornien och hämtade hem jättegod fruktmarmelad därifrån. Sedan var jag på Black Sabbath-keikka söndagen 29.10-1995. Tiamat spelade som förband. Det var ett halvtomt kulturhus då. Sku Ozzy ha vart med sku det ju ha vart en annan sak, men då var Tony Martin sångare. Fast jävla bra keikka var det också! Jag såg två snygga brudar i Immortal-skjorta där bla. Hahah, ungdomsdagar. Fast jag skulle som sagt föredra att börja om från vakuumtillståndet första halvan av 1994. Det skulle onekligen vara den bästa punkten att börja om detta liv på, och laga det till hur det borde ha varit. Yes, nu ska jag fortsätta att läsa en bok som handlar om runmagi. Inte nåt new age skit, och inte nåt torrt akademiskt, men en bok om hur man praktiserar runmagi PÅ RIKTIGT. Och det är riktigt intressant läsning! Jag har alltid tyckt att ska något vara något, så ska det vara PÅ RIKTIGT, och inte teater och billigt nöje eller ego-pönkittämistä. Förr all del behövs teater, nöjen och torra akademiska studier också till viss mån, men ni förstår väl min point? Akademisk karriär sku ha en nackdel, och det är den, att akademiker är så försiktiga med att dra slutsatser om det inte finns 100% objektiv bevisföring. Åtminstone jag skulle känna mig som en akvariefisk som stöter på glasväggen, om man skulle ha akademisk karriär. Finns en massa oskriva regler och lagar om vad man inte får tala om etc. Det är bara liksom objektiv analys. Det behövs också för all del, men inte nu ENBART. För då analyserar man bara sönder allting, utan att ge saker och ting någon "geist". Det är bla därför, som akademiker inte brukar vara ivriga på att tolka myter, utan se dom bara som kuriosa från en grå forntid, som fysiska gubbar och gummor och inte som metaforer. Fast det på riktigt uppenbart har myter och sagor metaforiska och symboliska budskap.

Och alla vildare spekulationer, så börjar de akademiska högtalarna att tjuta om "konspirationsteorier!" etc. Så den akademiska världen är genom politiserad. Inte partipolitiskt, men ändå. Det är så otroligt trångsynt och dogmatiskt. För att inte tala om WOke-ideologinn, som är dagens fixa idé bland en hel del unga i universiteten. Fast fixa ideér kommer och går. PÅ 70-talet var det de sovjet-trogna taoistoiterna som var den fixa idén bland många akademiska unga. Och idag är det Woke. Det är med viss ironi man kan konstatera att dylika diktatoriska tankar som woke och taistoism kommer från de som anser sig vara klokast och mest toleranta och liberala och frihetsälskande(akademiker)

PÅ tal om 1994, så tänker jag beställa Kalle Sprätt-limppare färdigt, alltså kiwi sådan, så kan man ha i slutet på januari-början på februari 1994 fiilis igen, då jag brukade dricka Kiwilimppare under smällkalla kvällar i mitt rum. Då fanns det också Kiwi-limppare, inte Kalle Sprätt dock, utan någon Kiwilimppare med motiv av olika dinosaurier på etiketten, men smaken är previs samma då det kvittar. Ska bli mysig nostalgi åter igen då! Vilken tur att Kiwilimpparn försvann då 1994, för annars skulle jag inte ha haft sådan nostalgi över Kiwilimppare på 20-talet. :) Känner riktigt känslan av vintern 1994 då jag var i närbudjun och köpte Kiwi-limppare och drickornas kylfläktar surrade och då jag kom ut så såg jag på skymningen då mörknet höll på att falla men det var lite gyllenne färg mot väst ännu. Och smällkallt. Det var som sovjets fall och Jeltsins Ryssland i mitt liv då jag hade slutat högis året innan. Men under samma gång så var allt möjligt liksom. Jag visste att någonting var under uppsegling så småningom, men denna period var en period av kontemplation och stillsamhet. Om jag bara sku ha lagt rätt frö till kommande tider då, så sku allt ha kunnat se annorlunda ut för mig nu. Men det blir en varm nostalgi om man tänker sig att man ska göra saker och ting så 1994-aktiga som möjligt nu och då. Man borde bygga en stad, där allt skulle vara PRECIS så, som det var 1994! Eller alla skulle låtsas att det är 1994 i den staden, haha. Nåväl, skämt och sido. I sitt sinne kan man bra förflytta sig tillbaka till 1994. Behövs ingen tidsmaskin för det.

Jag hade faktiskt en fiktiv flickvän då i början av 1994, haha. Jag förstod att det var en fiktiv flickvän såklart, men jag levde mig in i det på ett annat sätt, då man ännu hade barnasinnet i behåll då på ett helt annat sätt. Lite som Alfons Åbergs osynlige vän Målgan, haha. Då trodde man på romantik ännu.