Mytologiska drömmar

Jag drömde sensommaren 1992 om en örn. Sensommar, men skolorna hade börjat och jag hade börjat i nian då. Tyckte jag var jättestor, haha. Och det var jag såklart om man jämför med då jag var i sjuan. Man utvecklar ju sig så hastigt under tonårena. Jag såg dess siluett komma högt uppe i luften och den svävade neråt i cirklar, tills den flög rakt mot mig och högg mig i ansiktet med näbben. Jag vaknade upp kallsvettig, ty det var en mardröm. Klockan var cirka halvfem på morgonen. För att få något annat att tänka på så strövade jag till vardagsrummet. Jag hörde något fordon utifrån och så jag drog upp rullgardinen så körde det en Leyland-traktor förbi på gatan. En rödvit Leyland-traktor. Jag kände igen den, för jag hade haft en kopia av en likadan Leyland-traktor som leksak då jag var liten. Med samma färg också!

Någon liten tid senare så drömde jag att jag kände mig som Jim Morrison (LOL!!) och gick på Kilavägen. Jag hade hår som han och så. Jag hade nyligen sett Hollywood filmen med Val Kilmer om honom, så det kom i drömmen därför tydligen. Ironiskt att man kände sig som Jim Morrison i drömmen då jag inte var någon karismatisk brudmagnet eller Don Juan precis, lol!

Så gick jag in i Vagnsgatan. Jag hade ju tidigare drömt om att jag skulle till Åbo en mulen och psykedelisk höst-lördag och det kom en blå truck från bangården emot då jag gick från Hindersgatan till Vagnsgatan i syfte att gå till tåget. En sådan blå liten psykedelisk truck som det fanns förut i bangården. Och då tåget startade till Åbo så kom det farande fullt med gammalmodiga små blåa lok från Åbo-hållet. Jag såg det från tågfönstret. Det påminner mig om det 70-taliga proggbandet Blå Tåget :)

Nå iaf, jag drömde då 1992 att jag gick in från andra sidan av Vagnsgatan från Kilavägen. Så står det en stor och mörk orm mitt på gatan där jag kommer. Ormen reser sig, reser sitt huvud och tungan far av och an, men den var vänligt inställd mot mig, till skillnad från örnen. Jag stod och betraktade den med ett lugn tills jag vaknade.

Kanske var det ormen/draken Nidhögg? Och örnen kanske var Hräsvelg? Alltså mytologiska figurer ur fornnordisk mytologi. Kanske var det ett genetiskt minne av mina förfäder, att jag såg just dessa arektyper i drömmen? För att citera Poetiska Eddan:

Hräsvelg heter han, vid himlens ände sitter jätten i örnhamn jämt; ifrån hans vingar sägs vinden komma farande fram över folk.

-Vaftrudnesmal, vers 37

Han identifieras ibland med örnen som sitter på toppen av Yggdrasil, vilket jag väl tror att stämmer mycket bra. Det låter väldigt rimligt att det är just så, för Draken (mytologiskt ofta nog identisk med ormen) Nidhögg gnager på Yggdrasils rötter enligt mytologin (som givetvis ska tolkas metaforiskt, inte som fysiska drakar och fysiska träd, som både akademiker i ämnet och gememe man ofta nog envisas med att tro) Drake kommer från grekiska Derkain, som betyder ungefär "att se"-symboliserar vidsom. Jag ser det inte som något "ondskefullt" att Nidhögg gnager på Yggdrasills rötter, tvärtom. Det kanske är en metafor för självet som vill försöka få oss att inse något, ur ett mikrokosmiskt perspektiv. Att jaget är det illusionära (Yggdrasill, som också är en metafor för själva universum ur ett makrokosmiskt perspektiv. Jag är anhängare av den teorin. Det skulle isåfall kanske betyda att det materiella universum i själva verket är illusionärt och det sanna finns bortom kosmos? Och Draken vill väcka oss ur den kosmiska slummern?

Nåväl, jag lämnar bort dessa teologiska aspekter nu här, men det är intressant hursomhelst. Tror nog att de allra flesta s.k. "nyhedningar" och "asatroende" har missat poängen, men blir de saliga på sin tro så angår det väl inte mig. Har bara märkt att de ofta nog strikt dualistiskt tänker sig de "mörkare" figuerna av mytologin som Fenrisulven, Surt, Nidhögg, Loke etc. som rent "onda" som ur ett kristet perspektiv fast de säger sig vara hedningar. Dessa kan och ska även tolkas som naturfenomen etc.De är flertolkade. Man kan tex. se det ur ett natur-metaforiskt perspektiv på det sättet, för att nämna ett exempel, att Loke är blixten, medan Tor är åskmullret. Blixten (Loke) kommer först och Tor kastar sin hammare efter Loke, och då mullrar det.

Visst, det förekommer en dualism mellan gudar och jättar. Men det är en lite mer komplicerad dualism än den svartvita kristna dualismen skulle jag våga påstå.

Detta är inte något som jag själv kommit på, så jag tar inte den äran åt mig. Men jag är sympatisör av dessa teorier och finner dem mest trovärdiga. Och att se Draken som "ond" är ju närmast blasfemi i mina ögon, heh.

Har dock mina egna tankar kring de båda Eddorna och har några egna mindre teorier för olika saker som händer i dessa myter. Som i Snorres Edda då Loke förlora ett vad och en dvärg skulle hugga av huvudet på honom men inte gjorde det. Istället tänkte han att han skulle sy ihop Lokes läppar. Han tänkte först använda sig av en kniv för att göra det, men gjorde det nu sedan bara med en nål. Om jag minns rätt så var det så. Loke lyckades dock riva upp sömmarna.

Det kan antyda helt enkelt som att Loke är mycket. Kan bla symbolisera en människa som säger rakt ut sanningen vad den tycker om saker och ting medan andra inte vågar göra det. En som uttalar obehagliga sanningar med nådlös ärlighet. Kniven och nålen kanske symboliserar att det hjälper inte att ta till våld (kniven) mot en sådan. Att det klokaste är att med sylvass tunga (nålen) komma med motargument. Det lyckas dock inte på Loke själv..

Intressant i sammanhanget är att Lokes mamma heter Laufey eller Nal, vilket just betyder nål... ren slump? Nej, det är det nog inte. Ingenting är ren slump i mytologin.

Det tycks råda någon form av fejd mellan örnen och draken/ormen. För ekorren Ratatosk far upp och ner i asken mellan dom båda och fungerar som en förmedlare mellan dem, de skickar okvädningar åt varandra. Det är intressant, för även i andra kulturers myter ligger örnen och draken/ormen i fejd med varandra. Tex. i mesapotamisk mytologi så finns det ett träd där det sitter en örn i trädkronan och en orm som gnager på trädets rötter. Örnen åt upp ormens barn, och de hamnade i fejd med varandra. Även inom andra mytologier så tycks det råda en fejd mellan örnen och ormen/draken.

En paradox finns dock inom detta gällandes nordisk mytologi. För både örnen och draken är av jättesläkt, vilket borde innebära att de är allierade med varandra. Men som med mytologi så kan mycket till ytan verka paradoxalt, och det har antingen någon metaforisk förklaring, eller så har det kanske blivit ett litet missförstånd av de som skrev ner myterna i tiderna. Snorres Edda skrevs tex. av en kristen man, Snorre Sturlasson, och det har säkert färgat en del också på Snorres edda.

Det verkar som om att rent samhälleligt så står örnen för det kollektiva och ormen/draken för den som vågar söka visdom ur andra källor, som inte följer strömmen så att säga.

Nidhögg är inte den ända som trivs under asken Yggdrasil. Bla ormarna Goin och Moin trivs där.

Nåja, alltså jag drömde först om en fientlig örn, sedan om en vänskaplig orm. Sammanträffande? Tror jag inte. Det var mitt dna:s arketyper som visade sig i denna dröm.Kanske, alltså. Kanske betyder det att jag är inställd på det sättet att Draken är vännen. Jag minns som liten så fanns det hos mommo en tekopp med motivet sankt göran och draken. Jag var där hos mommo med en kusin och syrran, det var 1981. De frågade mig om jag vet som vinner, riddaren eller draken. Så sade jag direkt: Draken! Så sade dom i mun på varandra: Näääää, riddaren vinner, riddaren vinner! Så förklarade dom hur riddarens svärd och rustning är så bra etc. Jag förstod ingenting. Jag tyckte att draken såg så mäktig ut helt instinktivt, och såg riddaren som en översittare. Som typ en Bk-46 grufsus, hahahahaha!

Jag har även drömt andra kanske arketypiska, mytologiska drömmar. Engång som liten efter nåt vulkanutbrott i Island (?) så snöade det sotblandad snö ner över backan. Det kom en hastig skur och den sotblandade snön föll hastigt ner. Nyfiken som jag var så for jag ut och se. Efter det drömde jag att jag satt med hela familjen vid matbordet och det var ett liknande väder ute. Det var undergångskänsla. Mittiallt hör vi hur en tupp galar. Det kom överallt-ifrån. Liksom: KUKKELI-KUUU!!!! Och farsan kommenterade nåt om att tuppen/tupparna galar.

Han satt på högen och harpan slog han jättekvinnans herde, den ljuslynte Eggter; ovan honom gol i höga trädet en fagerröd hane som Fjalar heter. Över asarna gol Gollinkambe, han väcker folket hos Herjafader; en annan gal under jorden, sotröd hane i Hels salar.

-Voluspa 42-43

Kanske var det någon av dessa tuppar som galade i min dröm? Detta är alltså tupparna som galar till Ragnarök.

Om jag skulle i hem och skola ha hört om dessa myter, så skulle man ha förstått det mera vardagligt att de skulle ha börjat spökat i det "vardagliga" undermedvetna, men så var inte fallet, bortsett från några lektioner i rellan i sjuan där vi talade om våran egen mytologi. Men det var ju naturligtvis bara väldigt ytligt och ur ett kristet perspektiv. Och givetvis ur det perspektivet, att man såg mytologin som riktiga fysiska saker och varelser, och inte som metaforer. Det ligger ju också i kristendomens intresse att framställa våra gamla myter så, så att ingen ens på misstag kan se något djupare i det. Annars lär man ju sig bara om ett främmande folks myter i rellan i skolan. Om myrra och kameler, som om att man på något sätt skulle kunna relatera till det :P

Skulle kunna skriva mera om detta, men måste äta lite, för jag ska på jobb snart! Men som sagt, arektypiska drömmar ur det kollektiva undermedvetna är intressantaste drömmar efter lucid dreams!