Dröm om 1990 influerad av Sveaborg första juli 1990

Jååå jag ska fara till Suomenlinna med en brud i morgon och kom att tänka på en nice dröm jag drömde ifjol som handlade om 1990.

Jag drömde att det var sommaren 1990, och jag och 2 av mina kusiner och morsan, farsan och syrran for med färja över till en holme utanför hesa, som påminde om Högholmen men som inte var det. Det var liksom en byggnad där det var ett café och det var en mysig doft av den karakteristiska söta cigarettröken som man kände av överallt förrivärlden. I synnerhet i cafémiljöer.

Och så var det fullt av såndäna arcade-games, flipper, pajazzon, pottin etc. i en veritabel spelhall. Jag såg en hel rad av olika sorters arcade-games då jag kom in och var typ att Vaaaauu!! Fick himo på att sätta markor i typ så många av dom som möjligt och spela. Det var PRECIS som om att det skulle ha varit sommaren 1990 i drömmen och jag kände mig som 13 igen sommarn innan högis börja. Helt otroligt!

Den dröm hade sin grund i en riktig händelse. Det var den första juli 1990 en solig dag där det varken var för varmt eller för kallt. Två av mina kusiner hade varit i Karis under nästan 2 veckors tid och nu skulle de den dagen åka tillbaka upp till plattlandet med tåg. Men innan det så for jag, syrran, morsan, farsan, och mina kusiner på en oförglömlig utfärd till Sveaborg. Man var 13 år och det var jättecoolt att ha gått ut lågis och skulle börja i högis under den kommande hösten. Man såg verkligen framemot det och det kändes jättefint att vara såpass "gammal". Och allting kändes jättenytt och spännande då, fast man ju inte förstod mycket då. Det var huvudsaken att det var "coolt" så att säga då. Inte spekulera man djupare på det sättet ännu som 13.

Då vi for med färjan till Sveaborg så såg jag två skinheaddar och en skinhead-brud, som också var på färjan över til Sveaborg. De hade alla 3 pilotrock och kängor. Skinhead-bruden hade normal brudfrisyr på ena sidan av huvudet och skinhead-frisyr på andra sidan av huvudet. Jag satt och betraktade dom och tänkte för mig själv att "Dedä måst ju va skinin!" Det var första gången jag såg skinheaddar.

Så lyste solen och det var fint i Sveaborg. Någon som hade fått i sig några stop för mycket så att säga frågade mig, syrran och mina kusiner: Onx teillä heittää rööki? Så sade hans kaveri bara torrt: Noi on liian nuoria! Vi gick lite vid sidan om morsan och farsan vi ungdomar där i ett skede.

Jag såg att någon hade sprayat "Metallica" och "Venom" med gul spray i ett ställle på Sveaborg-borgen. Samt Stone-logon hade någon sprayat med samma gula färg. Sådana band var ju högintressanta för en 13-årig parvel som just börjat bli intresserad av band på allvar. Jag var aldrig så frälst för Iron Maiden, men ännu hårdare band, så att säga, var intressantare. OCH Black Sabbath faktiskt, vilket jag började digga jättemycket då vid samma tider, eller from april 1990.

Allting gick bra, utom att en av kusinerna fick hösnuva där då. Det var ju lite obehagligt för henne, men utan större dramatik förlöpte den dagen jättefint där i Sveaborg. Det var lite vemodigt då de for upp i österbotten, men det var en så sjuttons bra avslutningsdag på deras besök , så det var ett glatt vemod minns jag fortfarande denna dag.

Och sommaren var ännu full av äventyr för mig. Det hände mycket i den åldern och den sommaren och tiden kändes oändlig. Tills jag blev "tuff" ovh började högis.. fast nu var man lättad då man började åttan sedan 1991 och inte var en tapp mera!! Då kände man sig som en "härdad kåkfarare" redan. Medan man i sjuan kom dit och var mycket förväntantsfull..och blev typ marinerad av åttorna och niorna, lol.

Men alla som på samma gång har varit i ett ställe och tillsammans utstått vedermödor.. jag känner en sorts broderskap till de som var med och stod ut i högis. Precis som det är med gamla kåkfarare som suttit tillsammans, eller veteraner som varit i samma krig och samma strider tillsammans. Må låta lite överdrivet, men så känns det som mer eller mindre. Alltså inte bara att vara "tapp" men hela högisperioden är nu som den är som vi alla vet. Fast många roliga stunder var det i högis nog också. Man utvecklade en form av svart humor och sarkasm där så småningom.

Fast nu var man barnslig som 13 ännu nog!!! Man utvecklades i kanonfart under dessa år. Från 13 till 14 redan är två helt skilda världar!! så snabbt utvecklas man i den åldern.

På tal om djupt/ytligt så hade jag faktiskt som 13 så smått blivit intresserad av "det övernaturliga" så att säga. Fast semantiken är fel. Att säga övernaturlig är en paradox, då allt som händer i naturen är naturligt, så att säga. Om man tänker på det sättet. Så även om tex. vi säger nu att spöken sku existera, så är de helt naturliga och inte övernaturliga. Det som händer i "över-naturen" kan inte kännas av här. Men visst, man kan tänka sig att något kanaliseras hit från "övernaturen" men då blir ett slags naturligt fenomen.

Nå, det är så med semantikens innebörd. Men alla vet ju vad man menar med övernaturlig, så man kan använda det ändå tycker jag.

På tal om att vara barnslig liksom. Men vid samma tider då kusinerna var i Karis då juni 1990 då drömde jag att det var något kusligt fenomen inne i bilen som rörde sig av sig själv. Och syrran såg in i den och jag såg den och syrran ropade att den rör sig av sig själv! den rör sig av sig själv! uuöööuu!!! typ ropade uuöööuuu!! av kuslighet.

Så vaknade jag och det kändes jättekusligt helt enkelt. Det var absolut tyst och jättekusligt och natt. Jag for egoistiskt till morsan och farsans sovrum där dom låg och snarka och drog i morsans pyjamas och tyckte typ att psst! hej please vakna! Hon steg upp och tyckte att va? Va e de? Så sade jag att jag drömde så kusligt.. hon steg upp och sade att kom med till köket då. Och så gick vi till köket.

Vi tog typ en smörgås var vid köksbordet och jag drack lite saft och jag berättade åt morsan vad jag hade drömt, om något "övermagiskt", som jag sade då, då jag inte då var så bekant med alla begrepp. Morsan frågade om jag hade sett på någo "otäcka" filmer hos någon kompis igen? Så sade jag nää, men jag har vart i bibban och läst böcker om "övermagiska" saker, som jag sa. Så sade morsan att jag inte ska befatta mig alls med sådant. Det minns jag, men jag var avsevärt lugnare då jag for och lägga mig igen sedan. Lite snack-terapi och en smörgås eller två och lite saft gjorde susen då. Barn liksom.. lol.

Det är en vanlig reaktion väl att folk säger att man "inte ska befatta sig med sådant" det är ju så de flesta tänker. Men varför det, egentligen? Jag tycker nyfikenhet för den förbjudna elden är något konstruktivt......bättre det, än att låtsas som att man tror att sådant inte finns, bara för att trösta sig själv, då man egentligen tycker det är jättekusligt.

Nog såg vi alltid på sk. "Otäcka" filmer nog. Bla på Freddy Krueger då sommaren 1990. Men de var bara roliga, inte blev jag rädda av dom inte.

PÅ tal om det. Jag drömde engång i tvåan en kuslig dröm om något som rörde sig i bilen vår som stod ute på gården. Jag drömde att vi var hos grannarna som gränsade mot oss. Vi var nere på deras gård och åkte pulka en vinterkväll. Det var ganska myky shcack där och bla morsan var där också. Så tyckte jag att det var något som vinkade till inne i vår bil ute på vår backa, som jag såg från grannens backa, då jag var där i högsta hugg med pulkan i drömmen.

Jag konstaterade att Jag tyckte att det var någo som vinkade inne i bilen! Så sa morsan att det tyckte hon å. Och i nästa drömscen är vi alla inne i köket och "något" med grålysande ögon glor in på oss från kvällens mörker. Det var å kuslig dröm.

Det är förresten roligt med brudar. Inte bara xex och sånt, men det känns liksom mysigt att göra saker tillsammans. Som att nu fara på picknick till Sveaborg med denhär brudn nu. Det känns också som en sorts säkerhetsfaktor, som en allierad mot den kosmiska ensamheten.

Men det har vart lite från och till, vi har inte träffats så ofta, men sku inte ha nåt emot om det sku bli nåt av det.. vi är mera lika varandra än den bruden jag hade mina erotiska äventyr med i våras och början av juni. Hon har ganska mycket samma musiksmak, och i vintreas då vi var i hesa och shoppa tillsammas, så talade vi faktiskt om sanndrömmar.

fast det är alltid balansen.. man ska hellre vara hard to get, för om man säger alltför mycket åt brudar att dom är vackra eller nåt dylikt, så kan dom bli lite högmodiga och konstiga av sig och inte vara lika attraherade av en. det är ju givetvis någon form av psykologisk reaktion.

Precis som en kompis sade sommaren 1999 åt mig att man ska inte säga åt brudar att man tycker om dom. Då förstod jag mig inte på det, men nu som fullvuxen förstår jag ju det mycket mera att det är lite på det sättet.

Så sku vara synd att mista henne som kompis också om man skulle ta steget.. det sku vara beklagligt. Men på samma gång vill jag att det ska bli ännu djupare relation än kompisrelation. Hmm. Ett dilemma.

Och jag har märkt en sak iaf. Och den saken är den, att finskspråkiga brudar i regel är tolerantare än finlandssvenska brudar. För de brudar jag har fått till det med har oftast varit finskspråkiga faktiskt, och jag tror inte att det är fråga om en ren slump. Eller så är min "profil" liksom finskspråkig så finskspråkiga brudar tycker jag är intressantare än svenskspråkiga brudar. Något måste det ju bero på. En ryska sa engång att jag ser "finsk" ut, så var det en jasse (svenskspråkig) som sade såhär: Du siir faktiskt finsk ut! Vafan, jag är ju från Finland? Är det konstigt då att se finsk ut? Men förmodar dom menar "finskspråkig".

På tal om romantik.. jag såg en film för några dagar sedan som jag senast hade sätt på TV november 1993 på en tisdagkväll. Och den filmen heter Fire with Fire och är från 1986. Det finns en mycket nyare film med samma namn, men den har ingenting med denna gamla film att göra.

Denna film handlar om en romans mellan en typ från ett öppet ungdomsfängelse, alltså en fånge, samt en brud från en katolsk internatskola. De är typ 17-18 kanske. Pojken blir terroriserad av en hårdlekande plit, som brukade gå omkring och spänna med hagelgevär. Och det händer diverse troliga och otroliga saker där. De rymmer sedan tillsammans. Han från ungdomsfängelset och hon från den katolska internatskolan. En romantisk ungdomsfilm som jag tyckte bra om som 16 då den kom på Tv, men nu tyckte jag faktiskt bara den var barnslig och naiv och helt otrolig. Men så ändras perspektivet.

Det som mera påverkade mig var minnen som automatiskt kom från november 1993 då jag såg på filmen. Det var som om att filmen aktiverade en november-1993 känsla som hade legat frysen i tid och rum. Jag började fundera över att då jag var 16, så var det exakt två utstakade låt oss kalla dem för "andliga" vägar då jag var 16. Två vägar, som vuxenvärlden hade stakat ut åt en och de enda två alternativen denna vuxenvärld hade att erbjuda vad kommer till ideologi.

Två enkla, raka breda, asfalterade, belysta vägar. De enda två alternativen som vuxenvärlden erbjöd för mig som ungdom, och som ännu till propagerade för dessa tåv alternativ. Alltså vägar som metafor nu, men det förstår ni.

Och dessa två vägar var 1, : Kristendom och 2, : Ateism. Vuxenvärlden förväntade sig och förväntar sig ännu att en vit västerländsk människa ska 1 vara kristen, 2 vara ateist. Inga gråa zoner, inga mellanting, och absolut inget annat än dessa två alternativ. För mig, som inte tyckte om någotdera alternativet, så var inte dessa två vägar nåt alternativ alls. Nej, jag hamnade att gå in i den mörka urskogen, hitta igenväxta stigar där inne i skogen, och sakta men säkert hitta min väg fram där, staka ut gamla, bortglömda stigar. Jag hade då ännu i princip bara min intuition att förlita mig på. Vuxenvärlden supporta inte mitt sökande. De kristna vuxna var typ stränga och kalla och de ateistiska vuxna fyrkantiga och tänkte som mekaniska robotar, liksom känslolöst kind of.. Och jag visste inte riktit vart jag skulle hitta läsalster eller likasinnande. Så jag var ensam, förlitandes mig på min intuition... Men, jag fann min stig ganska strax, och börja gå på den stigen jag fortfarande går på.

Det är samma sak idag ännu. Bara två "officiella" alternativ för en vit västerlänning: Ateism eller Kristendom. Det känns som någotdera av dem är en kontrollerad opposition, i synnerhet i dagens politiserade tider. Unga brudar blir ateister, och unga karar blir kristna. Det som man tyrkyttär allra mest. Folk är lata och inte själv tänkande, då de köper färdiga koncept sådär, och det som man tyrkyttär och marknadsförs allra aggressivast också. Tror ni verkligen på allvar att dessa människor har tänkt desto vidare? Nej, de är konformister.

Och så fort man sätter på TV:n så är det någon clown som förklarar hur julen minsann har mycket att göra med jesu födelsedag, fast den inte i själva verket alls har att göra med hans födelsedag. Lika gärna kan man fira julen isåfall till åminne av Fidel Castros födelsedag.

Och vad då att julen har rester av "gamla hedniska sedvänkjor etc? Det är bara ett försök att förklara att julen egentligen inte är hednisk mera. Det är ett kristet försök att förklara det så, men i grund och botten är julen så hednisk som den bara kan bli. Julen ÄR en hednisk solfest fortfarande. Jag fattar inte hur man inte förstår ett så enkelt och simpelt faktum? Men folk tror på det de vill tro på, oavsett hur ologiskt det nu sedan är..som att jesus föddes på julafton etc. Då de kristna bara stal de hedniska högtiderna, och gjorde dom till sina egna. Jag fattar inte hur de är så envist arroganta så de på allvar påstår att julen är en genuint kristen fest, som somliga gör.

Än sedan, att man inte kanske firade julen exakt på datumet den 24:de och 25:te.. men det är inte detaljerna som är det viktiga, som kristna tror, utan det är att det är i samband med vintersolståndet och att det blir ljusare som man firar julen. Det finns kristna som förstår att julen är hednisk, bla Jehovas vittnen förstår det, men många andra kristna lever i tron att det skulle vara en genuin kristen fest, vilket det inte är.

Så, vad är mera äkta? Att det är vintersolstånd då, eller att jesus föddes då? Tänk själva. Fast nu då folk är rätt upplysta med att julafton inte är jesus födelsedag, så har de börjat gnälla om att man firar julen till minne av jesu födsel. Alltid kan man hitta på saker vartefter bilden krackelerar.

Det samma gäller även för påsk, valborg, midsommar, etc. Det går liksom inte att trolla bort det genom att önsketänka och med omöjliga spekulationer, som en del kristna försöker. Det finns to.m kristna som på fullt allvar påstår att den hedniska julen är en konstruktion och reaktion för att kristna började fira jul, vilket är rent historiskt sett helt jävla fel! Det bör och kan vem som helst förstå bara genom att rent logiskt tänka på vintersolståndet.. jag vet alla motbevis, men jag bemödar mig inte att gå igenon dom här.

Jag trodde för över 20 år sedan naivt att folk skulle börja förstå detta så småningom. Men nej. Ännu håller hur många som helst på och gnäller och malar på om hur julen är en kristen högtid...och majoriteten av folk bryr sig inte alls, bara antar att det är så. Det var i dendär dokumentären om Sveriges historia. Kunde ju tänka sig att där är kristen propaganda, så jag tappade lusten att se på det då jag hörde detta och stängde av TV:n. Kyrkan har fortfarande ett starkt strypgrepp hos folk då de utgår ifrån att julen är en äkta kristen högtid.

Det är synd att de ända motpolerna mot kristendom ska räknas vara s.k. "liberal" vänstersinnad ateism, (som ju inte är liberal och tillåtande, tvärtom) eller islam.... det är skrämmande att det anses vara de ända mainstream alternativen mot kyrkan i dagens läge. Men jag kan inte rädda världen, så låt den då brinna.... elden förgör det som inte medicin biter på, eller något sådant som det heter.

Nåväl, det om det. Man borde inte låta sig provoceras..men då man hörde vad clownen sade i tv och så googlade till kristna som helt ding dong påstår att julen är en ursprungligt kristen fest som hedningarna stal!! så man blir så att aaarghh!! Fast i själva verket är det deras egen skam, om de är så icke-kunniga i historia, så de tror så. Och låter önsketönkandet ta över. Verkar storhetsvansinnigt och som någon form av besatthet, då de ska försvara sin religion med näbbar och klor. Alltså somliga kristna iaf. Det finns de som erkänner då de har fel dock, som inte är arroganta och högfärdiga av sig. De som är arroganta och tror att julen är ursprungligt kristen så skulle förmodligen Jesus ha blivit rasande på, om han skulle ha levt och hört detta. Gå eran väg, ooh ni huggormars avföda, Satans lakejer! Kanske han skulle ha sagt.7

För 30 år sedan var jag i Vasa några dar med pärona. Syrran var ej med då. Jag minns att jag gick med Beherit-skjortan i Vasa å lekt vaaner. Vi for 7.7.1994 och var där några dagar liksom hos mommo. Vi for dit med bil. Jag låg en kväll på mommos hammock i trägården och såg upp mot skyn och tänkte intuititvt att nästan allt är helt annorlunda än vad man lärt sig att det är. Att man blivit pissad i linsen så att säga. Så kände jag intuitivt där jag satt och såg upp mot den blå himlen. JAg sade ingenting, jag hade bara en känsla av att vara i ett fängelse i denna tillvaro. Att något här var galet, väldigt galet.

Det är just sådant kritiskt tänkandes flammor som vuxenvärlden vill släcka hos ungdomar. Man ska anpassa sig! Man ska lyda! Man ska nog vara en konformist! Eller som i en meme: Society: Be yourself! Society: No, not like that Man får NOG gå sin egen väg, bara man tar coronashotten och lyder myndigheterna och anpassar sig!! Typ. Ungefär som då morsan sade att jag ska gå och lägga mig då jag var 5. Så protesterade jag och sade att det är jag som vill bestämma! så sade morsan att jamen då bestämmer du att du går och lägger dig! Det är sådan pilapala-låtsas "gå egen väg" som samhället accepterar, men inte om man gör det på riktigt.

Nåja, sedan körde vi i Sundom och var i ett sommarcafé under kvällssidan. Jag köpte en dricka och kassabruden sade fyra mark! neljä markkaa! Mommo fråga vad hon heter så sade hon Nedergård! Så jag är förmodligen avlägset släkt med denna kassabrud, då jag har Nedergård-blod i mig en del, då det är många Nedergårdar från mommos sida.

Sedan gick jag en några kilometers rutt i Vasa, som jag sedan 1992 barnsligt nog kallade för "Gyllenne Promenadstigen" Alltså bara jag själv kalla den den för mig själv, inte täcktes jag säga det åt någon, lol. Det var soligt och hett då jag gick på Gyllenne Promenadstigen. Jag tänkte sedan på en jättensygg brud jag sett i juni i 20-årsåldern, blondi, med svart läderrock. Hon var sexig.

Så kom jag att tänka på en sak som mommo och morsan talade om med varandra då jag var typ 4-5. De pratade upprört och jag var nyfiken och frågade typ att Va pratar ni om? Va pratar ni om? Ja vill ja å veta! Va pratar ni om?

Så sade morsan: Om en farbror som går omkring med en VARGHUND lös!

Och mommo fortsatte: Och tänk på barnen..!!

Dom kallade alltså chäfer för varghund, fast det ju inte är det. Det ingen varghund, men man har kallat chäfrar så. Iaf, tyckte de att just "varghundar" var hundens undantag, typ jätteskrämmande och kunde typ inte jämföras med andra hundar.

De alldra flesta chäfrar jag sett har varit jätte disciplinerade och upfostrade. Typ stoiska och lugnt stolta av sig. Men visst, jag har sett neurotiska chäfrar, och de är skrämmande.

Hihi, i morgon ska jag alltså fara till Sveaborg med dendä brudn! Hoppas på roligt sällskap av en trevlig dam.