Didä Honda monkeyna som jagade oss februari 1989

Det var en lördag i början på februari 1989. En mulen lördag. Jag och några kompisar är på lite hysshumör (som vanligt på den tiden) då vi står utanför en kompis hm. Det kommer förbi två jassar med Honda Monkeyn förbi på gatan, och vi kastar alla 3 en mjuk snöbare var på dem. Dom stannade direkt och vi sprang mot gården, och dom kommer körande ända till gården och medan vi springer över gården så hör vi bara bakom ryggen hela tiden: Nööönnn!!! Nöööönnn!!! Nöööönn, nönn, nönnn, nönn, nönnn!!!!

Dessa två monkeyn jagade oss och var typ 2 meter ifrån oss hela tiden medan vi sprang som fan upp till en skogsglänta ovanför kompisens hem. Det var tur att det var snö på backan som gjorde att monkeyna inte kunde köra så jättehårt.

Vi tänkte sedan typ att va FITTAN va de dä?! Då dom kom efter oss långa vägar ända in på gården. Sedan så var det rally i byn samma dag. De startade från Karjaan Yhteiskoulu-området. Det var ju rally vartannat år här förrivärlden. 2001 var det sista året det var. Vi gick på Ekenäsvägen och såg lite på trafiken. Mittiallt kommer de båda monkeyna förbi på Ekenäsvägen, men de körde bara förbi oss, och märkte oss inte. Vi tänkte att Huh, vilken tur! Så sade kompisen, då det var en rekka vid Sisu-parkeringsplatsen att "Den som vinner rallyt får dendä reeeekkan som preseeeent. För två år sen fick han champagneee, å nu får vinnarn dendär reeeeekkkan istället!"

Hehe, den kompisens lillsyrra hade en kanin som husdjur. Den hade en inhägnad i gården och den magiska andra delen av 1988 då jag och kompisen såg på den en sensommar lördag och vi pajjade litet på den, så hör man bara innifrån då lillsyrran ropar, helt hörbart: Mamma, mamma! Dom påtar på min puppe!! IIIIIIHHHH!!!!! (gällt och argt/hysteriskt käringskrik)

Hon blev så till sig då vi "påta på hennes puppe" hehe.

Alltså visst var det dumt att kasta kottar och snöbare och rönnbar och svampar och mosa på bilar och mopo-men nu var då sjuttons spännande då i den åldern! Man kände att man levde då, och det fanns ingenting som var så roligt och adrenalnistinnande att göra det. Det gav tillvaron spänning och mening. Och pojkar är pojkar, så har det alltid varit och så kommmer det alltid att vara. Vi kastade medvetet mjuka föremål, så att de inte skulle kunna orsaka riktig skada. Att kasta stenar var helt out of question. Men vi t.om. övade att springa undan arga gobbar och hade liksom riktigt övningar att en av oss härmade en arg gobbe som jagade oss och två andra av oss sprang iväg. Vi hade liksom manöver/övning på dessa saker också. Och arga gobbar jagade ju oss på riktigt också.

Johtaja ett par gånger, dvs en gårdskarl, samt en ful skäggig gobbe med skallighetskrans då vi gick på hans gård, han blev helt gälin,(han var nog bara en puttefnask som lekt vaaner, lol. Han jagade oss med bilen, men vi var i en skogsglänta och tryckte. Vi såg hans bil, men han såg inte oss) samt ett antal bilar stannade och tog upp jakten på oss. Samt lekis gårdskarl som vände in med sin gula Opel just då vi var uppe i lekistaket och han såg oss direkt. Man hörde bara då ena kompisen ropade: Voi neeeeej!!! Och så hörde jag som i en dröm gårdskarlsn rop: KOM NER DÄRIFRÅN! De två andra kompisarna var i närheten av stigan och gick blixtsnabbt ned den vägen, men jag var längre borta och sprang först typ 5 sekunder i en cirkel uppe på taket och tänkte: Vafan ska jag göra? Vafan ska jag göra? innan jag sansade mig och gled nerför stupröret. Min första tanke då jag var nere på backan igen var: SPRING! och jag sprang fullt uppmot skogsdungen där de andra redan var och tryckte. Det var liksom jailbreak meininki, lol!

Och så var det legendariskt också då vi var på lördagar mars 1989 uppe på slänten mellan vattentornsskogen och Ekenäsvägen, vid sidan om dendä gamla ladan vid Råckers. Jååå, vi brukade vara där å kasta kottar å mosa på bilar som körde förbi. Engång kom det en buss och den fick ett kottregn över sig. Busschaffarn tuta och gamla tanter som var inne i bussen såg och pekade upp mot skogen. Det var Ampers buss.

Så just då vi hade kasta lite kottar å mosa på bilar där så koncentrerade vi på att plocka mera kottar. Vi såg bara helt plötsligt att en röd farmaropel hade stannat där nere, och en gobbe såg upp mot skogen. Han såg inte arg ut, men han såg liksom med häpen min rakt upp mot oss. Han hade bokstavligen munnen uppe av häpnad såg det ut som. Vi hade inte hört eller sett den komma. Den stod mittiallt bara där nere. Vi ba' sprang djupare upp mot skogen och fnittrade som flickor, då det var så komiskt.

Det måste ha varit så, att vi kastat kottar eller mosa på bilen vid ett tidigare skede, och han besluta sig för att komma tillbaka vid ett senare skede och se vad i all världen det var som flög uppifrån slänten. Kanske det var därför som han såg så häpen ut?

Jåå en kaveri berättade engång långt senare, 1996, att han då 1989 åkade förbi där i bilen med sin farsa. Mittiallt hade de vindrutan full me mosa. Det var nog vi som kastade den mosan, hehe.

Och så var det bra då vi var där engång efter mörknets inträde en lördagskväll. Det var bättre då, för då var man osynlig. Mittiallt så tror vi att det kommer en buss å konstatera att nu kommer de e buss!! Hihi, vittu dom e bra dom!! Så var det en rekka utan släpe, dvs en rekkahytt som kommer körande från Kroggårdshållet, den lät lite som en buss. Vrrrröööööööööö!!!! hör man bara motorns jämna ljud då den närmar sig. Aj, de en rekka! Å så kasta vi kottarna.

Två sekunder var allt normalt efter. Sedan hörde man att han lättade på gasen: VRRÖÖÖÖuuuuu..... Sedan TVÄRBROMSADE han. Medan vi sprang fullt snett uppåt mot (vår) vänster (rekkagobbens höger) på en liten stig, så hörde vi medan vi sträckte kontinuerligt hur bromsarna gnisslade. Liksom: GNIIIIIIIII!!!!!!!! då han tvärbromsade och det lät förvånansvärt länge. Men en rekka är väl ett såpass tungt fordon, att det inte bara är att tvärbromsa som en personbil, även om det bara var rekkahytten. Är det det officiella ordet? På finska är det iaf "Rekkaveturi" en rekka utan släpe, där det bara är liksom hytten. Ni förstår hur jag menar väl?

Sedan så är vi andfådda och ser bland trädena där nere att rekkahytten backar. Vi ser på dens röda ljus att den backar. Den backar dit ända vart vi låg på backan och tryckte ocvh vi var kanske 50 meter ifrån den, men sida vid sida. Man hör bara då den backar att själva rekkan liksom låter arg: VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! gasar rekkagobben bara då han backar. Sedan stannade den till kanske 5 sekunder faktiskt riktigt vid sidan om oss och sedan tar den fart och börjar köra framåt igen. Han kan omöjligtvis ha sett oss, ingen av oss hade några reflexer eller något, men det var jättespännande faktiskt att ligga där i skogen andfådd och trycka, medan en arg rekkagobbe är där nere. Vi hade ingen aning om han skulle stanna rekkan och komma ut, eller om han kanske skulle komma med rekkan upp mot vattentornet och försöka överraska oss ovanifrån i ett senare skede. Typ att han skulle ha stannat rekkan vid vattentornet och kommit till fots till skogen. Den risken fanns. Vi visste inte vad han skulle göra. Och det var JÄTTEspännande!! Då kände man verkligen att man levde!! Man kan inte med ord beskriva hur otroligt spännande det var.

Men den rekkan såg vi inte mera, så han fortsatte nog sin väg, haha. Det skulle vara roligt att göra samma sak på nytt, haha. Fast nej tyvärr är jag för gammal för sådant nuförtiden. Men tänk så surrealistiskt det sku vara om någon 40plussare skulle trycka i skogen och kasta kottar på bilar!

Andra stal från butiker för att få spänning, men det var inte vår grej. Vi var mera för sånhär sissi-meininki :-) Liksom huka sig i skogens mörker och åla sig fram och sedan vara blickstilla då rekkan kommer backandes vid sidan om en..liksom verkligen sissimeininkiä! Som någo Metsäveljekset eller någo som kämpade mot Sovjet i Estlands skogar efter andra världskriget. Och det var mysigt också att vara i mörka skogen en lördagskväll. Man behövde sådant för att stå ut i skolan på veckodagarna.

Jag har nu de senaste veckorna gjort på det lilla sättet, att jag har vilja haft något mysigt för mig nu som singel och då det är Corona. Något som är trevligt och ger innehåll i livet. Och så då Isengard kommit ut med en nygammal skiva i höst också, men låtar som har spelats in 1989-1994. Och det är jättebra! Och det känns fräscht och passar hand i handske att lyssna på då man kör upp till vattentornsskogen från Tallmo på lördagsutfärd, som jag har gjort nu redan fyra gånger och ämnar att fortsätta till jul åtminstone. Sedan går jag där omkring och minner gamla tider, gående b.la. i stigen som vi sprang i då vi hade kastat kottar på rekkahytten och så. Sedan då jag kommer hem så äter jag lördagsgodis. Det är jättemysigt!

Isengard är skogsmusik tycker jag. Senaste det kom Isengard var 1994 och 1996 så det var ett tag sedan. Och det är 1994 aktigt, för en nygammal Isengard låt från den nya skivan med gamla spår från 1989-94 låter som en skitigare version av en Bad Religion låt och en kompis diggade fullt Bad Religion hösten 1994 så därför väcker det 1994 associationer+ att Isengard i sig väcker höst 1994 associationer för mig personligen, då jag köpte den första Isengard cd:n fredagen 2.9.1994 från Spinefarm budjun. Det passar bra att lyssna på i vattentornsskogen. Speciellt som det är höst 1994 aktigt att vara där också. Sku bara fattas en 1994 aktig brud med korpsvart hår och palestinaduk och blå ögon och kraftigt sminkad som lyssnar på typ Therapy? där med mig i skogen också :P Som skulle komma direkt från 1994 :D

Jag drömde hösten 1994 att vi gjorde fanstyg igen och vi sprang en sen lördagskväll/natt upp via slänten i Ekenäsvägen till vattentornsskogen. Då vi väl kom in i skogen så var där självlysande grön mosa på en bergsklack. Som lyste faktiskt som typ norrsken. Det var en mysig liksom isolerad "nattdröm". Och vi kände oss trygga där efter vi i drömmen hade varit någonstans och gjort fanstyg.

Nu kände man sig som en riktig äventyrare/hjälte då efter dendä incidenten me rekkahyttn! Vittu de va stil! Jag borde riktigt visa på kartan var vi var och vart rekkan kom och vart vi sprang. Ungefär på samma sätt som vissa krigsveteraner visade och berättade om sina äventyr från kriget med att rita upp enkla skisser av terrängen och var fienden var och var dom själva var och så berättade dom livligt. Jag googlade "kasta kottar på bilar" och det var en annan forn äventyrare/hjälte som är från Sverige skrev detta på ett forum:

"Jag var nog 11-12år och vi var tre grabbar som stod och kastade kottar på bilar som passerade....Vi stod högt uppe på en slänt så vi kände oss trygga där....Jag var äldst och skulle stå för förståndet...vi skulle bara kasta kottar...inget annat...men min kompis Håkan "råkade" ta en sten istället...och det kom just en gul Opel rally kadett med 4 extraljus....och naturligtvis prickade han ett av dessa extraljus..*krasch *glas *splitter *broms*...*spring....killen med Rally kadetten jagade oss i timmar....Men vi klarade oss"

Haha, jag kan riktigt leva in mig i spänningen i detta också!! I feel you, bro!

Det är jättekul att minnas sånahär gamla roliga saker nu i isolerade corona-tider. Detta är TREVLIGA minnen. Inte vemodiga, utan trevliga och energiska minnen som man blir på bra humör av!'

Jååå och så på sportlovet 1989 så går vi på Ekenäsvägen. Mittiallt kastar en kompis utan att jag alls hinner att reagera en käpp på en bil som körde förbi. Bilen tvärbromsa mittiallt. En vit liten personbil. Och vi sprang så satan nerför Karjaan Yheiskoulus gård mot vänster och förbi en gröna byggnaden. Den vita bilen hamna på efterkälken, då han antagligen hamnade att vänta på emotkommande bilar innan han kunde köra ner mot skolgården. Då vi sprang fullt upp mot skogsgläntan ovanför lekiset så var han parkerad vid Borgkila och bara glodde på oss och ropade nåt att voi vittu!!! Men han tog inte upp jakten på oss då mera. Det kom så överraskande att ingen annan av oss hann ens reagera innan käppen var kasta på bilen! Det var oprofessionellt, men indeed spännande för det et också. Och vi hann alltid som sagt undan då arga gobbar jagade oss. Men så hade vi som sagt tränat också och samarbetade mycket då vi gjorde hyss. Vi var nog experter på det. Men att kasta en käpp mot en bil var lite "too much" nog. Inte ville vi skada någons egendom, och det är något större risk att plåten skadas av en käpp än av kottar eller rönnbär eller lösa snöbare.

Nu fanns det typer man sku akta sig för i Kila nog då den tiden! tex. Killen med glasögonen, Johtaja, Tor, Gulmårra, Gula mopon etc. etc. etc. Det var roligt då stora, arga gobbar jagade en. Som såg typ lika arga ut som alla stora arga gobbar som jagade Chaplin i Chaplin-filmerna, då Chaplin hade lyckats reta upp dom, haha.

Jag hoppas att yngre generationer för Kila-hyss traditionen vidare, och det ser bra ut! För engång år 2000 så fick jag ett kottregn över mig då jag cyklade en höstkväll i Kila och några skrattande ongar paina iväg. Jag blev först lite att vafaan! Men sedan började jag bara skratta och tänkte att de för traditionen vidare. Sedan brukade vi 1988-89 vara i Kila lekis och hänga då vi visste att ett äldre par som bodde bredvid, en såndän Tor och en såndän Värna, inte tyckte om att vi var där. Värna bruka ropa från fönstret och Tor kunde komma efter oss ibland. Engång stod Värna i fönstret bara och såg ut som en staty, lol!

Hösten 2000 igen var det nå ongar som kom från lekiset och ropade att :nyt mentiin!! skrattande. Och då stod Värna just uppe i fönstret och såg ut som en staty. Jag flinade då också och tänkte att bra att dagens ongar för vidare traditionen att retfullt hänga i Kila lekis då Tor och Värna inte tycker om det! Men dom var snälla nog egentligen, dom var bara lite joppliga och gammalmodiga av sig. Jååå, Tors bil fick kortslutning sommarn 2003. Den börja köra av sig själv då den var parkerad på gården. Han hade en Moskwitch, en orange sådan, på 80-talet. Det mindes jag nu bara här. Han var ju lågis talkkare. Engång då jag och några fyror hoppade i en gammal lövhög från i höstas, våren 1986, så kommer Tor körandes med sin Moskwitch uppför dendä gatan mellan högis och lågis, alltså samma gata som Gobben med korta kalsonger bodde i i ett vitt hus, Vi påmppade där på lövhögen bredvid gungorna. Tor stannade med sin Mosse och vevade ner fönsterrutan och ropade såhär: Pojkar! Bort från högen!!

Jag skrattade sedan fullt då han farit. Tor vände in på Nabogatan och kom körande mot lågis, och medan han körde så blängde han argt ner på oss där vi stod utanför högen. Fyrorna sa något som ja int minns, men de va helt bra schack nog.

Jag kom nu mittiallt bara att tänka på ett minne från betydligt modernare tider. Och det minnet är från början av mars 2002. Jag var på väg att promenera till jobbet då en morgon niotiden och det kom en gammal tant på kanske 80 med en svart hund från ett av husen på gatan. Mittiallt så föll hon baklänges och slog bakhuvudet så man såg direkt att det började blöda ganska ymnigt. Hon ropade direkt: APUA! Så kom jag dit och sade: Ööh, soitanks mä ambulanssin? Hon va ba: Ei, ei, är soita mitään ambulanssia!

Jag hjälpte upp henne och följde med henne in och hon höll en våt trasa och gav en ficklampa åt mig att jag skulle lysa och hon frågade om det syns nåt sår? Jag kunde inte riktigt se något sår för allt hennes blodiga gråa hår där i bakhuvudet. Hon beslutade att ringa efter en Taxi och fara till hälsocentralen för inspektion. Hon föreslog att jag skulle vänta inne hos hennes ifall hon tuppar av. Fast hon var helt klar i huvudet och sade åt hennes svarta hund som skällde stup i kvarten att den ska vara tyst. Taxin kom bara på några minuter och hon for till hälsocentralen sedan.

Jååå, hon rökte grön nortti. För då jag var i hennes vardagsrum, så såg jag att hon hade en öppnad grön norttiask på soffbordet tillsammans med en tändare ovanpå asken. Så var där en askkopp på bordet med massor av grön nortti-fimppar i den. Hon måtte ha rökt grön nortti då hon satt framför tv:n om kvällarna. Det såg 50/60-talsaktigt ut hos hennes på något sätt. Man har inte fått grön nortti på länge. Grön nortti var ju utan filter, men själva smaken och aromen var mildare än röd nortti, som ju är en robust arom som påminner lite om piptobak. Förut var röd nortti populär, men den har tappat i popularitet, och jag tror att det beror på att den har både blivit dyrare och svagare. Så de som vill ha robustare cigarretter röker väl främst sätkä nuförtiden? Så har cigarretter också tappat lite popularitet och piprökning har en liten rennäsans bland äldre gobbar framförallt tycker jag mig ha märkt. Ett förvisso inte lika hälsofarligt sätt att röka som cigarettrökning, om man inte drar in. -de som drar in piprök har precis lika stora risker som cigarrettrökare. Pipa ska man puffa påskare på. Det är rätt sätt att röka pipa och cigarr.

Hon bodde ensam i ett egnahemshus sedan ungarna flygit ut ur huset och sedan hennes kar hade kastat väven.Hon bodde nog där ännu nåt år efter denna incident, så försvann hon/kastade väven. Vet inte riktigt.

Engång sade hon 1991 i kiosken åt mig och mina kaverin såhär: Taitaa pojat olla murrosiässä, kun naurattaa niin! Och då flinade vi faktiskt där åt folk, b.l.a. åt henne. Engång köpte hon en ask grön nortti från kiosken då jag var där. Och jag såg det. Haha, kommer ännu ihåg en gobbe som bodde på sama gata som sade åt kiosktanten i samma kiosk engång år 1991 såhär: Två röda norttin. Å så en Privat! (dvs en porris) De va nog legendariskt! Jag var där och såg och hörde det.

Hon tackade mig nog sedan väldigt mycket då hon såg mig på gatan då 2002 några veckor senare efter att jag hade hjälpt henne. Det var ju kul att hon var tacksam. I övrigt var 2002 ett långtråkigt år. Jag hade slutat studera och var på jobb och alla dagar var sig liksom lika. Första halvåret var oke, men det blev långtråkigt och gråblekt andra halvåret. Mycket roligare var det på 90-talet och på 80-talet, som ju är de två sista "riktiga" årtiondena.

Det om det, för ikväll.