Höstlov 1991, 1992, 1993, samt lovdagarna 1994, lovet 1995 och även 1999 och 2000

Jag tänkte berätta litet om höstlovena under 90-talet. I lågis så var höstlovet bara en eller två dagar. Det började i tvåan som "lovdag" en dag på en fredag, sedan blev det en dag till långt för att 1991 vara så mycket som en veckas höstlov! Det var nog hörni ganska lyx det tyckte man. Jag börjar med året 1991 för att det var det första höstlovet som var en vecka långt.

Det var gråmulet och plusgradigt under dessa dagar. Jag brukade under dagarna vara hos en kompis, en såndän Tomppi, som bodde i Lingonsvatro-huset på Kilavägen, dvs dedä röda höghuset där. Dom gjorde någo rörarbete där med grävmaskin då under den tiden ute på vägen minns jag. Folkets skit hade stockat sig i rörena eller något, vad vet jag.

Vi brukade ha fönsterluckan uppe och ropa "HetsBötz!" åt folk som gick och cyklade förbi nere på trottoaren då det lovet. Det var roligt att se folks häpna och nojiga reaktion då dom sedan såg upp mot fönstret, haha. Vi böjde oss ner/for hastigt åt sidan då de såg upp. Det kom t.e.x en såndän Mathias storsyrra förbi cyklande. Hon gick på nian. Vi ropa Hetsbötz åt henne också och hon såg häpet/nojigt upp mot fönstret, och vi hade roligt. Det var nog roligare än någo Hallidisco, där de "normala" 13-14 åringarna doka. Jag var i Hallidisco första gången som 16 men var bara två gånger där. De spela skit musa å de var långtråkigt. Det var bättre då utanför en inne i själva bollhallen. Fast för all del, Hallidisco är legendariskt. Det var på den tiden då det var tolerantare och 16-åringar räknades som vuxnare än de gör nuförtiden.

Sedan var jag en dag höstlovet 1991 i butiken och köpte en halvliters Cokis-flaska, gick hem och satt på första Pink Floyd skivan i vardagsrummets skivspelare, och halvlåg och bäljade i mig Cokisen medan jag lyssnade på Pink Floyd. Jååå, det var då ännu tips på Jojo-tricks på baketiketten av Cokis, Sprite och Fanta-halvliters flaskor, då det ju var Jojo-boom 1991. Och en Jojo-mästarinna från Cuba var på besök i Karis Högis i festsalen och Jojoade där med en jojo och förklarade nåt.

Höstlovet 1991 var 28.10-1.11+veckosluten naturligtvis. Sedan for jag också till en kiosk i Stenåker och köpte en Raider (dvs Twix nuförtiden) som kostade 6mk bara för att jag sku få uppleva den kiosken. Det var dyra priser som fan, men på den tiden kunde det finnas riktiga kiosker lite här som där, vilket var stil. Nu är det ABC och andra stora kedjor som förstör kioskverksamheten. Tyvärr. Ja, utom ärrän. Det är bra att Evalds finns, jättebra. Men utan krogen sku väl den å få stänga sina dörrar.

Politiskt inkorrekt och då jag sku riskera att bli åtalad eller få kompanismörj och allmän lynchning nuförtiden av ett oskyldigt skämt så måste jag censurera litet. Men vad får man om man sätter 2 :::::: i en sovsäck? Nå, Raider! Å vad händer med en ::::: om han äter för mycket nötter? Han blir en Snickers! Det var en jappe som berättade dessa skämt i Simpukka april 1996. Jag tycker personligen sådana skämt är väldigt harmlösa, men folk är så gråtfärdiga och lättkränkta nuförtiden, så.. Int tycker alla sådana som skämten syftar på heller att det är kränkande. Många av dem har självironi och tar det med ro och bara skrattar åt dem. Int tycker ja att det finns nå skäl att direkt känna sig kränkt. Fan, man skämtar ju om singelkarar också och elakare och int börjar ja lipa för det, och int känner ja mig kränkt för det fast man hör skämt om att karar är som parkeringsplatser, bara cp:na är lediga. Och det ligger ju ett korn av sanning i det också, fast det inte är hela sanningen såklart. Ty många creeps, cp-n¨, outbildade och sinnessjuka och liknande element är singlar. Men det är ju såklart att generealisera att säga att alla är det, men då det är en så iögonfallande grupp så kan det hastigt bli lite sådär att man får fördomar om alla manliga singlar, fastän det inte i sig är rätt. Men människan är sådan.

Men sure, man får ju skämta hur elakt som helst om vita straighta män(dock inte vara ironisk mot honom om han "tänker rätt" och är PK/feminist/Social justice warrior, för då är man *snyft, buuhuuhuu* elak och kränkande), men inte om någon som helst annan grupp. Det är dagens s.k. "jämlikhet".

Jag gick på åttan då och det kändes ungefär som att jag var i "mitten" i mitt livs högsiperiod. Ingen termin var den andra terminen lik i högis, då man utvecklas så hastigt i den åldern. Det är motsatsen till stagnation då man är i högis.

Höstlovet 1991 tillbringade jag de första dagarna i bibban. Höstlovet 1992 inföll mellan 2-6.11.1992+veckosluten då. Jag satt i bibban och läste och promenera hem och äta emellanåt och for sedan til bibban och läsa. Jag åt mint-toffe några dagar då jag var i bibban å läsa. Sedan ringde vi till Heta linjen de senare dagarna under höstlovet. Det var någon gobbe som sjöng och några flickor från Tenala som talade om kuklängder- Det var riktigt roligt att ringa till Heta Linjen medan den ännu fanns! Å så var de nån jasse som sade att han drar hand så dårhuse svämmar över snart! Så fråga vi om han e från Ekåsen, så sade han: Jou!

Höstlovet 1993 lyssnade jag på Uriah Heep mycket, alltså Salisbury-kassetten som jag hade, och mycket på låten Lady in Black men på hela kassetten nog också, men i det stora hela var det som en blek kopia av höstlovet 1992.

Höstlovet 1994 var bara torsdag och fredag 3-4/11 men det var riktit skönt och avslappnande det också. Jag var i Fokus på kaffe med en kompis på torsdagen och så såg jag Janina i Fokus som jag var förtust i i högis. Sedan gjorde jag en promenad på kvällen och då jag gick uppför mot stationsbron efter jag hade varit i stan så kom en snygg brud emotgående. Hon kom från tåget tror jag. Jag inbillade mig att hon såg djupt på mig fast han antagligen nog inte alls gjorde det.

Höstlovet 1995 var mellan 23.10-27.10+veckosluten. Jag fick skivor med posten då, Storm, Samael, Enslaved, Neptune Towers, Satyricon etc. Och på söndagen var jag ju och se på Black Sabbath. Det var soligt och fint väder några dagar och mulet och regnigt men fint väder andra dagar. Båda stils väder är fint tycker jag.

Det var riktigt synd att dom rev Fokus-huset! Dom borde ha rivit Villa-Haga istället, för det huset ser ju ut som en fågelskrämma, eller varför inte Betel. Det skulle ha varit bra om dom rivit Betel eller Villa Haga, men inte det fina Fokus-huset!! Det som var så fint och 70-talsaktigt! Det var lite DDR och mycket 70-tal i den byggnaden. Den var groovy helt enkelt. Och många nostalgiska minnen har man därifrån med. JAg har varit på jobb just i Fokus-huset, det har varit min arbetsplats, samt många fina lågis och ungdomsminnen från den byggnaden har man ju. Då den gamla vaktmästarn var på jobb där på 80-talet och det var jättekul då man såg då hon kastade ut ungarna och ungdomarna för minsta lilla sak då hon hade så kort stubin. Med vass, sträng röst: "Yt härifrån, GENAST!"

Och Fokus café som var så mysigt! Nuförtiden ska alla caféer vara så omysiga. De är liksom öppna, ljusa och luftiga. Och det är ju inte bra, för jag tycker det är mysigt då det är dunkelt och skumt i ett café och det är typ trånga gångar och grott/bunkeraktigt liksom och det har så lite fönster som möjligt.

Om man sku riva Villa Haga, så skulle man kunna flytta Uncan till Affes gamla källare, för det sku vara mycket mer passande och mysigt och undergroundigt för kidsen om uncan sku va i en källare igen som det var på den gamla goda tiden i Fokus innan 1993. Villa Haga passar inte till ungdomsgård tycker jag nog.

Jååå, ja minns då Affes-byggnaden var splitterny i början av 80-talet. Det hette visst Karissa då. Affes kom väl dit 1988 skulle jag säga. Det var en vanlig matbutik där b.l.a å klädbutik å keikkor.

Höstlovet 1999 var jag dabboger som fan. För jag tog reda på en bruds adress som jag var intresserad av. Hon studerade i hesa universitet. Det var grått och regnigt det lovet och 11/11-1999 torsdagen efter höstlovet så beslutade jag mig för att skriva ett brev åt henne och skicka det åt henne och så gjorde jag det! Alltså ett riktigt brev som jag satt i en brevlåda. Jag skrev helt sakligt nog och mitt namn och så och satte min hotmail-adress med om hon kanske skulle vilja skriva tillbaka åt mig.

Tror ni jag fick nå svar? Naturligtvis inte! :-D Jag fattade då ännu inte att brudar inte tycker om att få brev sådär bara, att dom brukar tvärtom tycka det är creepy. Men jag menade väl, men tyvärr var jag så egocentrisk så jag bara utgick från mig själv. Jag skulle själv ha blivit jätteglad och överraskad på ett positivt sätt om någon snygg brud skrivit åt mig, så jag antog bara att brudar tänker likadant, men hiffade inte det, att brudar är annorlunda och reagerar annorlunda på sådant. Men jag menade faktiskt väl och ville bara överraska henne positivt och sedan tänkte jag att vi ser, att kanske man blir ihop med henne ännu. Fan, man borde ha varit en karismatisk "paha poika" istället. Men man var just sådär barnslig och naiv ännu då man var 22 :P Välmenande, men alltför barnslig och naiv för mitt eget bästa. Någonstans innerst inne förstod jag dock att jag hade gjort bort mig. Inte var jag ju dum, men man hade en fix idé om att skriva åt henne, och jag lät den idén förvandlas från att jag förstod att det är osannolikt att det blir nå och i princip lönlöst att försöka, till tanken om att man ska tänka positivt, och att jag aldrig kan veta. Jag var lite som Alexander Rutskoj, som försökte göra statskupp i Ryssland hösten 1993 mot Jeltsin, för att därefter skapa ett nationell-socialistiskt Ryssland. Även i hans fall började kuppförsöket med en dagdröm, som blev intensivare och intensivare, tills han tappade sinnet för vad som är sannolikt och vad som inte är det, och blev besatt av tanken på statskupp-på samma sätt som jag blev besatt av tanken att skriva ett brev åt just den bruden och sedan försöka bli ihop med henne.

Det låter också creepy jag vet. Att "försöka bli ihop" med någon. Det fattade jag inte då alls, då jag utgick från mig själv enbart. Jag tänkte liksom rakrörat och logiskt att man ska försöka bli ihop med någon snygg brud, men så tänker inte brudar och det förstår jag nu och har förstått jättelänge redan. Brudar vill ha mycket mer känsla och ordlös kommunikation och att saker bara ska hända-medan jag tänkte rakrörat logiskt just om att "försöka bli ihop" med någon.

Sedan år 2000 så såg jag hennes lillsyrra i Ekenäs en sommarlördags-afton i början av juni. Jag såg henne i Alban från kanske 10 meters avstånd då hon gick förbi, och hon såg på mig nog med en fågelholks-min, vilket jag förstår mer än väl.

Så flyttade ju dendä brudn som jag skicka brev åt tillbaka till Karis då hon blev färdig med studierna! (Hon var några år äldre än mig) Hösten 2000 bodde hon här i byn redan igen. Första gången såg jag henne då hon gick på andra sidan trottoaren med ett liksom halvsarkastiskt smajl på sig, fast hon inte såg rakt mot mig. Andra gången såg jag henne lite senare än första gången i början av september 2000. Vi cyklade förbi varandra och hon cyklade me nån jappe förbi mig. Hon såg upp mot mig men sade ingenting.

Sedan var det sådär. Under hela vårtermien 2001 såg man henne rätt ofta komma emotgående då hon gick med stavar och så. Hon såg lite då men hälsade inte. Sedan kom hon emotgående med sin pojkvän engång mars 2001 och hon såg ner då och hennes pojkvän kyttade lite på mig men sa ingenting. En annan gång kom dom emot helt plötsligt bakomifrån häcken på gatan som gick i en krok vid gatans början så man inte såg dom innan dom var några meter ifrån. Jag smajlade instinktivt till då, och då såg hennes pojkvän faktiskt arg ut! Men han sa dock ingenting. Så nu visste han också helt klart och tydligt att det var jag som hade skickat dedä breve. Man såg det på hans kroppsspråk. Visserligen finns det karar som står bredvid och ser arga ut också nu då man bara växlar några ord med deras brud för att man lite känner dom någonstansifrån. Sånt är patetiskt.

Sedan mot slutet av året så smajlade hon i K-market till bara då hon såg mig och några år efter så började både hon och hennes lillsyrra att hälsa normalt på mig igen. Så int var det ju så farligt, men nu lärde jag ju mig att sådär ska man inte närma sig brudar :-) (Jag kände lite vagt båda två sen tidigare, som man ju brukar göra med folk i småstäder)

NÅVÄL. Det finns äldre och vuxnare karar som närmar sig brudar mycket värre och skämmer ut sig på ett mycket värre och meningslösare sätt, genom att skicka dickpics och liknande. Så int var väl nu mitt brev så farligt om man jämför med det kan jag tro.

Jag skrev till ett svenskt forum sommaren 2001 och erkände vad jag hade gjort och frågade direkt sedan av folk att om dom tycker att jag gjorde bort mig? Så var ett svar såhär direkt i rubriken: JA!

Och sedan förklarade personen att "Ensamma killar som skriver konstiga brev" är alltid en turnoff för tjejer. Så skrev personen nåt typ att "Du har nog bränt dina broar med den tjejen, men hav förtröstan, det finnns en massa andra tjejer. Så slaget är inte över. Men gör inte om samma sak :-)"

Man kan ju bara skratta åt hur barnslig jag var då :D Men jag lärde mig av mitt misstag och återupprepade det aldrig. Ganska ironiskt att man själv tyckte det var romantiskt och att hon skulle få en positiv överraskning av mig då hon fick brevet, så var det väl på riktigt creepy att få det :P

Men som sagt, jag utgick ifrån mig själv. Jag skulle ha blivit jätteglad om jag skulle ha fått överraskning och någon snygg brud sku ha skrivit brev åt mig eller ringt på dörrklockan. Men sådant händer aldrig åt karar, om man inte är en julkkis eller det är en honeytrap!

Vad gjorde jag höstlovet 2000? Det var ganska solig väder. En gyllenne början av novembersol brukade skina dessa dagar. 4.11-2000 alltså lördagen innan lov-veckan var det Halloweenfest i Affes. Jag satt i ändan dit bakom trapporna nerför affes och drack lonkero i plaststop och Bo Jovi låten "It's my life" börja spela, det minns jag nu bara. Jag hade en gulsvart-rutig flanellskjorta på mig. Jag satt där och tala med några kompisar. Sedan var jag vid dansgolvet eller nära där och hänga också i nåt skede. Man bruka alltid gå lite runt i affes, ner och se emallanåt och så upp i discot igen etc. Så var jag i asemaravintolan på en kaffe med en kompis också. En annan kund var där då, en kvinna i 45-årsåldern kanske som tog ett stop medan hon tydligen väntade på tåget.

Då det varit tal om att somliga sagt att man inte ska tolerera politiskt inkorrekta skämt ens i små kretsar i kafferummet och så och att man ska anmäla sådant åt chefen och liknande uppvigling till tjalleri som man läst om b.la journalisters kåserier i diverse dagstidningar, så kan det snart bli likadan paranoid atmosfär som det var i DDR. Där folk var försiktiga med att skämta om nåt politiskt korrekt i rädsla för att bli anmälda. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle? Länkar till en trailer till filmen Das leben der anderen. Hoppas den kan fungera som en väckarklocka. Är det verkligen ett angivarsamhälle journalisterna vill ha?