Kiuruvesi Baby och lite om gitarrspel

Jåå, nu då ja har sitt på den gamla ungdomsserien "16" igen som kom januari-februari 1993 första gången då jag också var på nian, så kom jag ihåg en sak från mars 1993. Och den saken kanske är betydelselös i sig men jag mindes det nu ba. Det var så att jag satt i aulan i en innerast strax utanför matsalen. Jag satt där var man brukade sitta då, rakt bakom de stora fönstrena, med ryggen vänd mot skolgården alltså. Jag satt alltså där med prätkärotsin på mig å lekte väl vaaner. Det var en solig mars-vårdag. Iris Juntunen stod vid aulan och pratade med några flickor från samma klass jag gick på och hon sa mittiallt: Ser ni, de ser ut som om att slöjdsalstake brinner då solen smälter bort snön! Och jag såg dit också och snön bara ångade bort i solskenet och plusgraderna. Det såg faktiskt lite ut som rök. Haha, Stigustagu sku ha blitt i panik om det sku ha brunnit i slöjdalen på riktigt! Stigu= "*censurerat* med Hammer og Spik" LOL! Dedä va en inside juttu. Ni får gissa er fram vad han gjorde med "Hammer og Spik" i detta inside skämt. :D

Jåå, Iris Juntunen var vår klassföreståndare på nian. På åttan så var det en såndän Laila som var våran klassföreståndare, som sedan flyttade till Karjaan Yhteiskoulu 1992. Och på sjuan var det Kristiina Arhippainen, som ju flyttade till gymnasiet.

Hissalärarna ändrade också hastigt. Först på sjuan så hade vi en såndän Lars Back som var hissalärare. Han gick i pension dock efter några månader bara. Sedan så hade vi en såndän Sture, sedan på åttan så hade vi en såndän Barbro. Och slutligen på nian hade vi en helt glad liten lärarinna men tamme tuppen, då ja int kan minnas hennes namn! Jag minns bara att vi sku lämna tillbaka våra hissaböcker till henne maj 1993 då de sku gå i arv till nästa termins nior. Hon sade att vi ska gumma ut eventuellt klotter vi hade klottrat på sidorna. Hon inspekterade min hissabok sedan i nåt skede, bläddrade igenom den. Inte hade jag klottrat mycket, men skrivit med blyertspenna med feta bokstäver på en av sidorna såhär: BLACK METAL. Hon såg på det och sade: Dedär kan du ju gumma ut! Hon visste knappast då ännu vad det var för något, heh.

Av jumppalärarna så hade vi först på sjuan en såndän Ala-Viittala. Sedan så hade vi Åija på åttan och nian. Ja tyckte att han var bra typ, fast många int tyckte om honom. Sedan hade vi på åttan ibland hälsokunskap med flickornas jumppalärare Siwa. Hon som kom mittiallt in i Fokus café på en rast där det satt några från paralellklassen på tobak. Hon tjöt typ förfärat: Sitter ni här å röker?!!

Åija var tolerant, för han satt (efter skolan) tillsammans med en klasskaveri då vi var på åttan i Fokus café på kaffe med honom och de rökte båda två. Han rökte röd Marlboro kommer jag ihåg. Heheh, jag kommer ihåg då vi sku göra Cooper-test på åttan. Vi halvpsprang på gå och cykelvägen mellan Lövkulla och reningsverket och någon bil kom smygande förbi, och det var Åija som kyttade på oss för att se hur vi klarade oss.

Jag var redan i nian faktiskt och tyckte mera om "pimu"aktiga brudar än brudar som såg ut som små tanter även då och som var plugghästar och så. Jag minns att jag redan tänkte ironiskt i nian mars 1993 om duktiga flickor som är SÅ måna om att duktigt få bästa vitsord i allt! Inte avundsjukt men typ väldigt rento-aktigt typ ööhöhööhöh, tosikkon! jag kände mig som en rento och vaaner death/thrash-diggare, i kontrast till mainstream-flickorna som lyssnade på pop och pluggade och jag hängde med min prätkärotsi på mig och flinade åt sådana tempor. Så tänkte jag då, men i efterhand så förstår man ju att det var en point att studera då-man tränade inför kommande studier och det var på det sättet väldigt bra för dom-även om ingen arbetsgivare ser på grundskolans betyg. Alla förstår att man är en sådan lort som 16 och alla förlåter en om man råkar ha dåliga avgångsbetyg från grundskolan. Det är det som kommer efter det som räknas på allvar. Å INGEN bryr sig om någo imagen sedan då man väl är fullvuxen.

Man trodde att man var SÅ stor då man gick på nian. Och var förvånad då man märkte att inte äldre tog en på allvar trots allt, heh. Man tänkte att om man är 16 ÅR!! Så borde man nog ha en flickvän redan.

Alltså vittu nu mindes ja va dendä hissalärarn i nian hette! Hon hette Harriet. Haha ja minns att en Robbe frågade mig på åttan: Sku du fara me Barbro? Så sade jag att jåå-å, nu sku du ju du me fara me henna nog! Han svarade jakande. Så på nian så satt vi utanför matsalen på matrasten, då varken han eller jag brukade fara och äta. Så kom det en brud från gymnasiet ettan med violett rock. Robbe frågade: Sku du fara me hon där me dendä violetta rocken?! Så hörde hon det och såg på oss snabbt och smajlade bara lite. Hehe.

På vardagsmornarna vårterminen 1993 (Och fram till 1996) så vaknade jag till en klockradio som jag hade fått till julklapp 1992. Det var ganska stil att vakna till Radiomafia. Trots att en kompis hatade Radiomafia och kallade det för en "Socialistkanal". Snap! låten Exterminate brukade spela på mornarna i Radiomafia, och jag trodde först att det var Michael Jackson då jag tyckte det lät som det. Åtminstone rösten. Jååå, jag sku annars ha en klockradio nu också, men jag tappade lusten sedan jag hörde att det blev kortslutning i en klockradio på yrkisinternatet så den börja brinna. Nu e en gammal hederliger väckarklocka bäst. Dom börjar int brinna iaf :P

Ja drömde förresten som liten att grannens ena vägg stod i lågor och att det var någon som hade tänt eld på huset. Både farsan och morsan sade att det är Ööens-ööens-öö som hade tänt eld på huset. Pyromanen hette alltså så, LOL.

Haha, det var någon lärare i Ekenäs högis på 90-talet som lär ska ha kallats för "Åkersorkkin". Har ingen aning om vem det är, men ganska roligt öknamn.

Jåååå, jag kom nu mittiallt bara ihåg en dröm jag drömde november 1992. Och den drömmen var på det sättet, att jag var helt ensam hemma nattetid för morsan och farsan var och resa någonstans eller något och syrran hade ju flyttat bort samma år. Det var en kuslig känsla. Mittiallt ringde telefonen i vardagsrummet och jag svarade så var det någon som sade med en klar barnröst först: Hej, dehär e djävulen!! Så sade han som ringde med Deathmetal-örina: Detta är djävulen!!! Jag tyckte det var kusligt och blev skraj i drömmen, och jag kände mig ensam och isolerad. Men så mittiallt kom det en kompis cyklande till mig, fast det var mitt på natten till en vardag. Han var alltid glad och rolig av sig och jag tyckte att det var avslappnande att den kusliga känslan försvann då han kom och sade glatt åt honom: De va tur att du kom!! Så gick vi ute på natten ifrån mitt och han cyklade glatt nerför Klockarsgatan och vände upp tillbaka mot mig och sade något. Jag hade sett på för många skräckfilmer tror jag, haha! Int för att jag diggade skräckisar i sig egentligen och blev inte rädd av dom, men det var "kova" att sii på sådana då man var 15-16 och höjde mitt ego att göra det, heh. Drömmen var kusligare först innan kompisen kom än någon skräckfilm jag hade sätt.

Jag ska berätta en sak. Och den saken är den, att jag tänker faktiskt också börja riktigt som eget nöje bara börja spela lite gitarr. Jag har ju min syna redan, men jag har fått himo att spela instrument. Jag behöver inte bli någon virtuos eller något sådant, absolut inte. För det första är det inte det tekniska som är huvudsaken. Huvudsaken är att det låter bra i öronen och att känslan är bra oavsett hur tekniskt eller otekniskt en gitarrist spelar. För det andra så är det som sagt bara för min egen glädjes skull som jag tänker spela. För jag har verkligen haft dåligt samvete nu och då då jag tänkt på saken.

Saken är nämligen den, erkänner jag här nu, att jag funderade mycket på att börja spela gitarr 92-93. Då var det dock inte seriöst tänkt, för jag drogs till imagen att vara något och vara gitarrist. Jag var mindre seriöst intresserad att faktiskt lära mig spela, men det förstod jag inte då. På julafton 1993 fick jag en elgitarr och förstärkare till julklapp av mina föräldrar. En svartvit modell Axtech. Jag jammade nog lite på ackord och så men jag fann inget sammanhang i det då och brukade januari-maj 1994 typ spela på skittan typ 5-10 minuter innan jag satt på någo Commodore-64 spel och spelade spel hela resten av kvällen, eller så satt jag på musik och lyssnade på musik istället för att verkligen spela, spela, spela, spela på min skitta och lära, lära, lära, lära-oavsett hur tungt det än skulle ha känts. Jag valde dessvärre den lata vägen då. Det är mycket latare och passivare att bara lyssna på musik naturligtvis.

Man borde ha kanske varit i nåt band. Men det förklarar heller inte allt. Jag var på samma gång blyg över det faktum att jag spelade somehow. Att inte leva upp till idealet som förväntas av en tonårsgrabb som spelar gitarr. Liksom det var blyg tonårs-noja över det hela. Ungefär att jag tänkte att folk tänker "Haha, han tror att han e cool å kan spela gitarr!" Ni förstår typ hur jag menar. Det gjorde mig ännu nervösare. Jag tänkte helt klart för mycket och var alltför egocentrisk och på ett sätt perfektionist faktiskt. Jag ville att allt sku vara så tip-top och ville ge ett likadant intryck själv liksom.

Jag minns inte att jag skulle ha spelats något mycket på min skitta sommaren 1994. Lite hösten 1994. Jag och en kompis gjorde faktiskt en hc-låt vid namn "The toilet" augusti 1994. Mest på skoj va. Han sjöng och jag spelade på skittan :P. Vi bandade in låten på c-kassett.

Sedan så spelade jag väldigt spontant fram till sommaren 1995 då jag började sjunga i ett källarband och på den vägen blev det ett och ett halvt år framöver ända till januari 1997 och jag rörde inte ens min skitta då under den tiden och inte efter heller. Jag tänkte att jag har hittar min plats som sångare. Men det var ju i princip ett barnprojekt, så.. med fyra personligheter helt annorlunda från varandra så blir det spänningar, LOL. Men vafan..det var ju roligt nog också, fast inte så seriöst som sagt. Och så ville gitarristen egentligen bara spela Hurriganes, haha. Nu som fullvuxen kam jag uppskatta mera det bandet fast det inte är my cup of tea, men som tonåring tyckte jag att Hurriganes bara var junttimusik för junttin. Typ klichéaktigt: JEE! JEE! JEE! ROCK! ROCK! ROCK! BABY! BABY! BABY! Det lät ungefär bara så i mina öron då. Junttit och meningslöst, LOL.

Och sedan sommaren 1997 så lånade en kompis min förstärkare som försvann sedermera i ett inbrott. Men det rörde mig inte i ryggen faktiskt alls, då det var en billig 15-watts förstärkare och jag spelade ju ändå inte. Jag har sett mig själv i spegeln och introspektivt granskat mig. Och kommit fram till att jag gjorde väldigt dumt. Först begärade jag en gitarr och förstärkare av mina föräldrar till julklapp. Visst, det var typ den billigaste gitarren och förstärkaren på marknaden köpt lokalt från Jerry's musik som fanns i Karis då, ett nybörjarset. Så ekonomiskt var det ingen stor skada-men jag har iaf haft dåligt samvete över att jag inte spelade. Ganska skamlöst mot sina föräldrar, som försöker peppa en till att göra nåt nyttigt och köper en elgitarr till julklapp-månges tonårsgrabbs dröm-som de sedan börjar spela på och lär sig...och så blev det bara sådär.

Vidare så är det roligt att kunna saker och ting. Jag behövde inte då heller bli någo virtuos eller rockstjärna-något sådant önskade jag inte heller-men nu sku jag ha lärt mig spela lite mera, bara jag skulle ha tränat nog. Någo rocketscience är det verkligen inte att kunna ens lite spela på en gitarr. Förresten tycker brudar det är sexigt då grabbar kan något praktiskt, och då grabbar brinner för något praktiskt intresse. Och alla vet vi ju att brudar brukar tycka att gitarristerna är de hottaste i ett band (med undantag för somliga sångare, visst). Så jag sku ha kunnat få brudar också.

Brudar tycker om då karn brinner för ett praktiskt intresse, medan det av någon anledning inte är viktigt för dom om karn vet teoretiskt sätt om saker och ting och är beläst. Det har någon biologisk/evolutionär förklaring det också.

Nåväl, ofta har de som har donar/bonde-bakgrund i släkten en attityd att det vad man kan göra praktiskt är det viktigaste. Typ att de säger: Va behööv man nu veta någo hit eller dit?! (menandes typ historia, sociologi, geografi och liknande allmänbildande ämnen) Man ska kuna göra någo me sina händer! De e de som räknas!! Och det kan vara allt från att meka och kuna med bilar, att vara rörmokare, elektriker, såväl som mera konstnärliga saker som att måla tavlor eller spela något instrument, bara "man kan göra någo med sina händer". Det är DET som väcker respekt hos folkligt folk. Inte att man vet om saker och ting.

Sist, men inte minst, så är det nostalgiskt att tänka sig att spela en elgitarr igen! Man minns med värme julafton 1993 och första halvan av 1994 då man tänker på det. Man ska inte sörja och känna melankoli och vemod i hjärtat som jag har gjort litet då jag tänkt på gitarren och att jag inte lärde mig. Man ska göra något åt det. Därför tänker jag köpa en ny elgitarr och förstärkare och börja spela varje kväll åtminstone 1-2 timmar. Det kan jag mycket väl göra då jag inte har någon familj. Istället för att deppa och sörja och känna sig melankolisk och nästan lipfärdig, så ska man göra något åt saken för fan! Man känner sig som ett litet barn som sörjer över och är ledsen då en leksak som gått sönder, men blir jätteglad då någon av föräldrarna köper en likadan hel leksak åt barnet igen, LOL. Så ja, gitarren och förstärkaren ska köpas. Annars står jag inte nästan ut med tanken att jag inte bemöda mig att lära mera och så bara sopade alltsammans under mattan framtill nu. Jag måste göra det för mitt eget samvetes och välmåendes skull också. Men allt blir bra. Jag ska börja spela och lära mig lite. Helt för eget nöjes skull. Int att va me i nå bänd å känna stress, eller att nån står bakom axeln å säger typ "Du kan int it!" Jag tänker spela riktigt i min egen takt och för mig själv. Förresten köpte jag just hela rubbet gitarr med förstärkare, plektran, väska å diverse tillbehör för 199,80 :) Och jag är redan mycket gladare faktiskt! Melankolin har gått över i iver. Hahahahah! Alltså menar inte att jag är manodepressiv, LOL. Men jag var naturligt ledsen och nere som man kan vara, speciellt då jag tänkte på allt detta.. och blev glad igen då jag beställde gitarren. Inge konstigare än så.

Och alltsammans är ingen annans än mitt eget fel att jag inte lärde mig naturligtvis. Fast då så skyllde jag på enskilda människor. Bla. en som sade just lördagen den 26.3.1994 en lördagseftermiddag då jag var med min skitta hos hans å spela och han spela på sin skitta: "Men sidu...du kan int it!" Men han hade spelat längre och tränat bättre. De va klart att han kunde bättre. Och han hade ju rätt. Istället för att bli sur och tänka att folk gör att ja int vill spela-så sku jag ha tänkt på att träna tills jag kan istället! Väldigt diplomatiskt att man säger "Men sidu...du kan int it!" Lol. Men det är iaf rakt på sak utan några krumelurer, och det brukar vara den bästa taktiken och sådant som jag också supportat i min blogg. Men som 17 tog man det på fel sätt. Jag sku ha gett mig fan på att lära mig då!!

Jåååå, jag såg på Gremlins2 av nostalgiskäl häromdan, då jag såg det sedan då under det gyllenne i början av februari 1994 då man var ung och grön just rätt nyligen fyllda 17. Jag tycker faktiskt att domdä Gremlinsana påminner mig om det påstådda fallet med UFO-gobbarna som skuttade runt en farm en kväll. Dom såg ut som Gremlins, var gröna och lika formade och så och ska ha skuttat omkring utanför farmens hus, klättrat i träden och uppe på takena till huset och uthusena, såg in via fönstrena och ska ha blivit rädda om man lyste med ficklampa mot dom och lyste bara upp om man skjöt mot dom men skadade inte sig. Det är alltså ett påstått fall av humanoider som ska ha gjort så i Kelly-Hopkinsville i USA på 50-talet. En kväll och natt. Kanske Gremlins filmerna tagit intryck av det påstådda fallet? :D Those crazy americans. Det var just det fallet som en tid efter den påstådda händelsen två jappar från orten virade in sig i aluminiumfolie vid en landsväg nattetid och lekte dessa humanoider och skuttade och hade sig på vägen då det kom bilar förbi. Dom fick böter.

Och såhä ska man ju göra då man vill charma på och ragga upp en brud, LOL. Som Helan och Halvan gör här under. Det sku int alls vara creepy på riktigt nej. :P Haha, tänk om jag sku tex. få för mig att ragga upp Kiuruvesi-brudn, en brud som jag blev kär i 2009 och såg senast 2009 då hon var så otroligt vacker och blond och smal och hade stora blå ögon och talade med en sexig savolax-dialekt. Riktigt en stereotypisk "Savon Tyttö".

Hehehe, rent på skämt säger jag detta, men tänk om jag skulle fara upp till Kiuruvesi med en medhjälpare och sedan börja uppvakta henne framför hennes hemdörr, som jag sku ha stalkat fram adressen på och sedan skulle jag göra precis som helan och halvan här, men jag skulle istället för Honolulu baby sjunga Kiuruvesi baby... Hahahahahaha!! Jo, SÅ ska man ju ragga upp en brud så skulle hon tycka det är romantiskt, LOL. Jag vet faktiskt en brud härifrån som jättemycket till utseendet påminner om Kiuruvesibrudn, men hon är blott 18...men ser äldre ut dock. Det måste kännas häftigt att som brud vara en ovanligt vacker brud. Om man sku vara 19-20 igen så sku man fan bli laskuvarjojääkäri eller något liknande kova och charma på henne och hon sku falla för en då antagligen. Eller behärska något instrument jättebra. Det sku också räcka väl. Beroende på hennes personlighet också. Känsliga diktarpojkar för inte kyssa vackra flickor.

Här kommer jag med min medhjälpare med taxi till Kiuruvesibrudn och spelar på minigitarren och sjunger framför hennes lägenhet: KIURUVESI BABY!! Hahahahahaha!!! Det sku va väldigt romantiskt, och inte aaaals nå creepy int, LOL.