Dallas-minnen.

Jååå, nu då jag köpte alla 14 Dallas säsonger på dvd så har jag sitt på 3 Dallas avsnitt om dagen ungefär. Och det har vart riktigt nostalgiskt. Jag är ingen fan av amerikanska tv-serier eller USA öht, men Dallas har nu bara något i sig som man fastnar för. Southfork-ranchen är så mysig och det är skickliga skådespelare i serien och man slipper politisk korrekt propaganda, då det är en så gammal serie. Och så är det ju nostalgiskt. Karana är karar och kvinnorna är kvinnor i Dallas-serien. Och den eviga fejden mellan J.R. och Cliff Barnes är komisk. Cliff Barnes, som ofta beställer Kina-mat till lunch! Jag har kommit fram till säsong 3 i mitt Dvd tittande. Dvs Jr:s och Bobbys farsan Jock är vid liv ännu. Han var också en mycket bra skådis. Oh fan vad man blir hungrig då man ser att dom äter i Dallas! JAg sku å vilja ha god mat.

Jag är vanligtvis allergisk mot amerikanska serier, men Ritari Ässä såg jag på och V och McGyver och Salaiset Kansiot och Rooman Sheriffi osv. Men dagens amerikanska serier är bara propaganda. Nåväl, man behöver ju int sii på det. Problem solved för min del. Ja orkar inte bli upprörd dock över det mera. Jag är ingen ung och arg 25-åring mera, som just märkt hur otroligt skenhelig och falsk vuxenvärlden på riktigt är.. då kan man få kicks av att ta varv och bli upprörd ännu, men nu orkar man inte. Vad tjänar det till? Ingenting. Och det är väldigt svårt att övertyga folk om dom har fått för sig någon fix idé. Som just att ett slagsmål i en film tex. är ett uttryck för "toxisk maskulinitet" eller något liknande bajsnödigt politiskt korrekt, som nu just råkar vara på modet. Det kan tvärtom ha motsatt verkan, och dom går ännu mer in i ett defensivt tillstånd och försvarar denna fixa idé med näbbar och klor. Precis som sekter också ju gör. Men jag är emot allt som försöker fjättra själen och den fria tanken.

Som just tex. politisk korrekthet och kristendom. Men som 21 så kunde jag aldrig tro att det finns så mycket fördomar om det manliga könet. Jag var ung och naiv-så därför blev jag rätt och slätt förvånad då jag började följa med lite mera. Suure, det omvända gäller också, men det är inte allmänt accepterat. Och det är naturligtvis bra. Men varför ska fördomar mot det manliga släktet vara allmänt accepterat? Något som nomenklaturan, en massa författare och konstnärarer som får jättebidrag av staten-brukar inte sällan vältra sig i. Nåväl. Har nog aldrig i hela mitt liv stött på en brud personligen som skulle ha gett uttryck för sådana fördomar så att jag har hört det, så de allra flesta brudar är inte sådana-men det är en liten minoritet av gaphalsar, denna nomenklatura av författare och konstnärer, samt en viss grupp av akademiker, som gapar så högt så man sku kunna tro att dessa idéer är utbreddare än vad de är.

Även i tex. Sovjetunionen och DDR fanns det politiskt korrekta författare och konstnärer som skrev och skapade systemvänliga saker och hade regimvänliga åsikter-och var därför regimens gullebarn. Det är just det som är nomenklaturan. De hade andra fixa idéer i östblocket dock. Knappast fördomar mot hela det manliga släktet ändå.

Men det är enkelt att undvika dessa. Man behöver faktiskt inte läsa tex. Yle-artiklar om dom. Man kan ignorera deras fixa idéer och fascistoida fördomar. Och man kan söka sig till trevliga kvinnor och inga fördomsfulla bittergökar, som sitter och ojjar och vojjar sig över patriarkatet och vita straighta män. Och som tror att de ska "rädda världen". Rebellkvinnor är dessutom mycket sexigare i mina ögon, än någo "social justice warriors" Man ska stå över dem, vara rebell och stolt och inte låta dom förbittra ens sinne. Hålla huvudet högt. Och det gör många kvinnor-till bittergökarnas stora frustration. Då de sku vilja ha dem som allierade istället i deras "ååh, så stora kamp att rädda världen!" Låt dem vara i deras egen sekt-bubbla-det är väl på något sätt psykologiskt tillfredställande för dom.

Sku det bara vara så så sku de va ok-men då de så maniskt försöker omvända andra också! Det är inte bra. Speciellt är yngre människor och kan bli mycket förvirrade av deras funderingar-både killar och tjejer i 18-20 årsåldern tänker jag på. Då i den åldern tänker man så svartvitt annars också-och så då de hör såndäna fördomar så blir det cirkus i deras sinnen. Brudar tror att killar är hemska och har en kollektiv skuld, och killar igen kan tro att alla brudar är dylika fanatiker. Det kan i värsta fall bli en väldigt destruktiv kön mot kön-mentalitet. Och ibland kan social justice warrior. retorik vara riktigt skicklig också i att försöka omvända folk. Dom kan verkar nog så övertygande av sig. Väldigt ofta är det en sorts "Von Oben" mentalitet som genomsyrar vad de säger och skriver. Det luktar faktiskt lite propagandaminister om det hela inte så sällan. De borde bekantas sig med män mera, så sku de inte kanske behöva vara så fördomsfulla gentemot hela det manliga släktet. Och inse att män faktiskt också är människor. De är helt otroligt hur somliga av dessa som kallar sig för feminister mystifierar män. Så gjorde jag då jag var tonåring, men jag mystifierade kvinnor. Men jag växte ut ur det hastigt då jag lärde mig känna kvinnor. Vad jag inte förstår är att fullvuxna kvinnor som känner män också, kan mystifiera män på detta sätt. Dom bara mystifierar sig själva, egentligen för jag tror att dom projicerar de som tänker så.

Om de först kanske sku satsa på vänskap? Till att börja med. De gör jämlikhetsarbetet dessutom en björntjänst, då de är så ivriga så de inte kan hålla sig till att svamla ut lite fördomar om män i allmänhet också. Det är just det som gör att många skrattar åt sådana som talar om jämlikhet. Det är just det som gör, att de flesta skräms bort-såväl brudar som karar. Varför ska jämlikhetsdiskussionen så ofta spåra ut? Och många som är "för jämlikhet" är i själva verket inte nöjda innan alla flickor leker att de är Stålmannen och har Stålmannen dräkter på sig, och alla pojkar leker att de är prinsessor och har ljusröd klänning och prinsesskrona på huvudet. Att alla pojkar leker med dockor och alla flickor leker med bilar. Om de ens då är nöjda dessa ny-Lysenkoaner som har dessa naturstridiga åsikter. Sedan om enskilda flickor leker med bilar eller enskilda pojkar leker med dockor så är en helt annan sak. Det nöjet måste man ge dom då. Men det kommer aldrig att bli någon kutym, och det beror helt till 100% på biologiska faktorer.

Men pointen är att man ska söka sig till positiva människor. Det mår man själv bäst av. å andra sidan kan man bara skratta åt hur folk låter sig hjärntvättas så enkelt. Men det är tragikomiskt. Som August Strindberg sa: Det är synd om människorna. Han menade väl bla, att människor ofta faller offer för kollektiva fixa idéer och har andra traumor. Och hyckleriet bara lyser igenom.

Och i värsta fall utmynnar dessa fördomar om män i Förcels. Dvs motsatsen til incels, bara att de hatar män iställer för kvinnor-som incels ju hatar. Incels och förcels är två sidor av samma mynt-två sidor av samma skrot och korn. "Förcel" är myntat efter ordet Fördom.

Scheriffens dotter var skitsnygg i Rooman Sheriffi. Därför börja ja sii på de å 1994. Sedan fastnade jag bara för serien. Vill Pohjola däremot såg jag bara typ 5 minuter på engång. Den såg bra ut men det blev aldrig att se på det. Därför har jag också köpt hela den sarjan på dvd som jag någongång ännu ska kika på.

Men nu var det ju tal om Dallas. Jag börja höra om Dallas via lekis och min dagmamma 1982-83. Hemma hos oss såg vi inte på Dallas. Men jag blev nyfiken då jag hörde om serien just via dagmamman och i lekis av de andra ongarna. Engång då morsan och farsan var i brankis på fest, det var hösten 1983, och dom kom lite tidigare hem än väntat, så att barnflickan som skötte om oss kunde gå hem redan då, så ville jag se på Dallas, då jag nu ändå var vakin. Och jag fick! Jag såg på ett Dallas-avsnitt. Och trots att man var som 6 för liten för att förstå sig på serien egentligen alls, så mindes jag att det var mysigt att se ett avsnitt och jag såg på det och tyckte om det. Så är det då det är fråga om trevlig miljö och bra skådisar.

Jag börja sii på Dallas regelbundet dock så sent som vårterminen 1990. Då kom den på var det antingen tisdags eller onsdagskvällen, rätt tidigt. Jag satt då varje kväll då Dallas kom i mitt rum, då jag hade tv där då, och såg på Dallas och åt en halv fransk vetebatong och drack appelsinsaft, för så gjorde jag varje kväll då Dallas kom vårterminen 1990. Jag tyckte att det var mysigt att göra så. Och JR:s dåvarande fru Kally, eller var det med c? Iaf, hon var en snygg ung och blond smärt brud, som var en fröjd för ögat. Var det Cally Harper-Ewing? Sedan hon gift sig så hette hon så jåå. Det mindes ja nu mittiallt bara.

Sedan då Dallas började igen höstterminen 1990 så var det på fredagskvällar mot halvelva den började komma igen-som den hade kuulema gjort förut. Då såg jag på det också, förutom ett Dallas-avsnitt som jag missade då. Jag ska berätta varför.

Oktober 1990 hade jag sträckt på benet i jumppan då vi spelade futis. Det tog fittit sjukt i lårbenet och jag haltade litet i typ en vecka. Så nästa vecka då vi var ute i skogen och orienterade i jumppan så var en bergsklack lite hal, och jag halkade med lårbenet rakt i en stor sten som stod upp där på bergsklacken. På precis samma paikka som hade varit sjuk i en veckas tid sedan jag sträckte den på någon vänster i samband med fotis-spelandet.

Sedan följande dag var det fredagskväll och jag var ute i grannskapet med några kompisar. Vänstra lårbenet hade varit sjukt hela dagen och kvällen. Eller en muskel i lårbenet, inte hela lårbenet. Men jag försökte ignorera det bara. Mittiallt, då jag var nära hemmet redan, så krampade lårbenet åt mig absolut totalt, eller ena muskeln, så att jag inte alls kunde gå. Jag satte mig ner på gatan och sade åt kompisarna att jag inte kan gå! De trodde först att ja skoja och kasta rönnbär i hyvu på mig å sa att åpp me di! Typ. Men sen märkte de att jag menade allvar då ja skrek att dehä e int all nå roligt å ja skojar int någo! Å att de tar sjukt så satan och jag kan inte gå!

En kompis drog hem mig till backan å ja tackade å sade att nu klarar ja mig själv! Jag släpade mig till hemmadörren, öppnade den och släpade mig till tamburen å börja storlipa då jag väl va i tamburen, då det krampade och tog jätteont och jag var förskräckt då jag inte kunde gå. Och hej, jag var bara en grabb på 13 och ett barn och ingen härdad kar. Så inte var det underligt att jag lipade.

Morsan och farsan kom och undrade vad det var fråga om. Dom såg på tv innan. Sedan lugnade morsan ner mig och pratade lugnt och rationellt med mig medan farsan ringde till hälsocentralen och efter taxi. Jag slutade lipa då jag insåg att jag snart får hjälp. (Vet inte varför vi inte for med egen bil? Det minns jag faktiskt inte varför vi inte gjorde. Kanske hade farsan tagit sig en konjak eller två-det var trots allt fredagskväll)

Jag minns att det tog jätteont i taxin till hälsocentralen ännu och jag måddes ha benet rakt. Jag kunde inte böjja det. Jag hade det rakt i passagerarsätet bakom. Sedan kom dom med rullstol emot i hälsocentrals-dörren. Jag sade att jag måste ha benet rakt! Vi for till ett rum och jag minns att jag frågade ordagrant, bokstavligen såhär: Får ja nå smärtstillande? Jag fick någon kapsel av något, som jag sköljde ner med ett glas vatten. Vet ej vad det var-men det hjälpte helt och hållet mot smärtan och snabbt. Jag kanske blev lite avslappnad av kapseln också? Eller kanske berodde avslappningen på att smärtan avtog hastigt, eller kanske bådadera?

Sedan blev det ambulansfärd till Ekenäs sjukhus. Farsan var i framsätet med kusken och morsan och en vårdare satt bakom med mig där jag låg på britsen. Då just var jag mycket lugnare då de int tog ont mera och jag var mest lite arg över att jag missade Dallas den kvällen! Jag sade också i ambulansen medan vi körde till Ekenäs: Nu missar ja Dallas! Så skrattade dom lite morsan och vårdarn och vårdarn frågade om jag brukar sii på de? Så sa ja: Jåå! Ambulansen var inte i någon larmtransport. Vi for inte typ med blinkar och sirener på. Det sku förresten inte förvåna mig om dendä ambulans-vårdarn sku ha berättat för vänner och anhöriga om typ att vi förde en ung grabb till sjukhuset som hade skadat sitt ben, och han sade i ambulansen att nu missar ja Dallas! Och att hennes vänner och anhöriga sedan skrattade litet åt det.

Sedan var vi i sjukhuset och vi väntade läkare som kom hemifrån sitt minns jag. Dom undersökte det nog då jag låg på britsen. Vi var i närheten av avdelningens tv-utrymme minns jag, fast jag såg inte själva utrymmet eller tv:n Men jag hörde bara slutmusiken av Dallas och tänkte för mig själv att där for det avsnittet!

Minns inte exakt diagnos, men det var en muskelrivning tror jag det var.Dom både röntga och kolla med utraljud vill ja minnas. En läkare förklarade att det läker på några veckor, men att smärtan då det kommer kan jämföras med ett lårbensbrott, så han förstod bra varför jag hade så ont tidigare. Han sade då jag förklarade hur det hade uppkommit att jag hade ju haft lite otur. Så sade han att int vet ja nu om de e nån idé att ha dig här över natten! Så fick vi fara hem med kryckor. Vi tog Taxi hem till Karis och taxiskusken var hygglig. JAg vågade ännu inte böjja benet och tror jag inte sku ha kunnat göra det, så jag höll det utsträckt och gick inte. Taxikusken hjälpte till med pärona att bära mig ända till vardagsrums-soffan hemma, så han var ju hygglig.

Sedan gick jag med kryckor under två veckors tid och fick den lyxen att jag blev hämtad till och från skolan hem med Taxi under dessa två veckor. No big deal, det läkte bra. Men det var lite dramatiskt då muskeln så gick i kramp och det tog så sjukt! Och jag missade ju Dallas också den kvällen! Följande morgon vågade jag ännu inte gå på det så pärona bar mig till köksbordet vill jag minnas, där jag åt morgonmål med god aptit. Benet värkte inte eller något.

Sedan nästa vecka så sku vi fara till reningsverket på studiebesök under bjolla-timman. Men jag gick ju på kryckor och frågade Kåre om jag måst komma med? Kåre sade att bli kvar här i aulan och sitta. Så promenerade Kåre och resten av klassen till reningsverket och jag blev i aulan och sitta, då nästan hela resten av skolan had lektioner. Förutom två flickor från åttan, som också hängde i aulan. Jag vet inte om dom pinnade eller hade blivit utslängda från någon lektion eller varför dom hängde där.

Dom började prata med mig och så sku dom nödvändigtvis testa att gå med mina kryckor båda två, både med en krycka i gången och båda kryckorna i gången, så de gick turvis båda två med mina kryckor runt aulan medan jag satt och såg på. Dom frågade typ att hur kan du gå med dom, att de e ju svårt å va dom nu svamla där. Den ena av dem var en såndän Heidi. Jag minns inte vad den andra hette. Lite harmade det att jag missade studiebesöket till reningsverket, men jag var där med yrkis dock fem år senare. Int va de nu så myki att sii på nog.

Sedan efter två veckor så var jag med morsan i Ekenäs sjukhus från morgonen fram till efter 12 för att de sku kolla på hur benet hade utvecklat sig, och vi hamnade att vänta på vår tur till ultraljudsrummet och så. Det hade läkt bra nog och jag fick börja gå utan kryckor. Det var en solig novemberdag och jag var inte säker på om jag ville fara ti skolan för bara två timmar eller int. Så for jag ändå till skolans sista två lektioner, för på ett sätt så trivdes jag faktiskt i skolan, trots all hjärntvätt som lärare försöker hjärntvätta ongarna med. Jag kom uppför c-trappan då vi sku ha bjollalektion med Kåre, det var på en tisdag faktiskt. Klasskaverina undrade nyfiket då jag kom, då de väntade på Kåre utanför bjollasalen: Vart ha du vari?!`Så sade ja bara :Läkarn!

Från dessa tider, oktober 1990, minns jag att jag lyssnade mycket på Accept's "Breaker" skiva, som jag hade köpt på kassett från Jerry's musik i början av oktober 1990. Den var och är jättebra! Och på Stone lyssnade jag på också mycket då.

Sedan såg jag på Dallas också hela vårterminen 1991 och hösterminen 1991 ända till det sista avsnittet som kom 9.11.1991. Jag hade köpt mycket karkki och choklad som jag glufsade i mig den fredagskvällen. Jag tänkte att det sku va extra festligt, då det var Dallas sista avsnitt. Det var den rödögda demonen som skrek: DO IT! Åt JR och det lämnades öppet om han skjöt sig eller inte. Men han skjöt sig inte, för det kom en Dallas film 1996 som beskrev om vad som hade hänt. I det sista egentliga avsnittet visades det vad för livsöde de som hade varit i Dallas fått om JR inte skulle ha någonsin blivit född.

Och så minns jag då jag såg på Dallas-repriserna som började komma på vardagar klockan 13 f.r.om. början av januari 1998 till december 1999. Jag var sysslolös vårterminen 1998 så då satt jag hemma och såg på Dallas. Det var mysigt nog. Men då jag började studera höstterminen 1998 så harmade det att jag missade Dallas! Jag minns i skolan hösten då vi sku se på någo studieprogram som kom från tv:n mitt på dagen, så for vi in i nå annat klassrum och där var en tv som läraren satte på. Så var det ljudlöst och Dallas var på tv:n. Läraren, en såndän Jiipee, sade att vi ska int sii på JR Ewing heller! Så böt han kanal. Då harmade det att istället för att sitta hemma och se på Dallas, så var jag i en rotiger skola! Jag såg på Dalls dock alltid då jag kunde. Då jag var hemma från skolan, sjuk eller något.

Så mindes jag nu mittiallt bara första maj 1989 då vi var bjudna med familjen till en familjebekant i Karis. Så for vi grabbar ut på gården och leka då de vuxna satt inne. Värdfamiljens två bröder, jag och en äldre kille. Sedan så började vi reta värdfamiljens lillbrorsa både hans storbrorsa, jag och den äldre grabben, och lillbrorsan blev alldeles rasande och börja jaga oss och hade sig. Sedan så hade den äldre grabben, hans styvfarsa och morsa kommit dit med hans styvfarsas lavabil, som stod ute på gatan vid sidan om gården. Så då vi undrade hur vi ska reta dendä lillbrorsan till nästa, så frågade den äldre grabben av oss såhär: Hej, ska vi alla 3 fara opp på vår bils lava, å så då han kommer så säger vi åt honom: Hit opp får du int koma! Så sa storbrorsan såhär: Nää, för då kan han börja kasta stenar på oss!

Tänk hur utstuderat ilaka ongar kan vara! Det var int så roligt för honom att vi retade honom då. Men innan kvällen var slut så lekte vi nog alla 4 bollen i ringen och var kaverin. Ungar kan glömma lika hastigt också.

Å så minns jag då jag var i närbutiken sommarn 1987. Det var en kanske 4 årig flicka som var där med sin farsa vid kassan. Flickan skrek såhär: JA VILL HA KALKKI! Så sade hennes farsa, en gobbe med mustasch, såhär: De kommer, de kommer Så fick hon en ask med såndäna färgranna snigel och fjärilpastiller. Int så myky ti karkki, men kanske det räckte för en 4 åring.

Så minns jag att en kompis och hans lillbrorsa hade fått till gåva någo japanska walkie-talkies med inbyggd radio sommarn 1989. De menade att man hörde en japansker radiostation via den, men jag tvivlar. Hur sku man nu höra japansk radio via en Walkie-Talkie här? Eller var det någon japansk kanal i Europa? Int vet jag, men kompisen skrattade och sade att nu e de nån gamal japansker gobbe som sjunger i radion! Och jag vet inte om det var så, eller om det lät så för att kompisen sade att det var så, men jag gick intrycket av en skallig japansker gobbe i 80-årsåldern med långt vitt skägg som glatt sjöng någon gammal japansker folkvisa, haha!

Alltså ja drömde för nån månad sen att jag retade en nörd från högis, och han sprang efter mig i irrationellt vredesmod, medan jag sprang undan och skrek ironiskt medan jag sprang på gatan med den rasande nörden efter mig: Hjälp mig! Hjälp mig! Hjälp mig! Som i denna video där den ena ropar så, fast på norska men det är ju samma sak bara att det stavas olika. Haha, det är rolig video då dom spexar där och leker separe och dårar och håller på! Sedan är det kunnon deathmetal dom spelar där i sin treenikämppä också! Alltså denna pärla från 1990 :