Fanstygsdagen 15.2.1991

Alltså det var fredagen innan sportlovet. En kaveri från klassen och jag hade bestämt oss för att han mot kvällen skulle komma ner till Kila och göra fanstyg med mig. Och så kom han. Jag stod och väntade på honom i farstun, drickandes Brazil-apelsinsaft direkt ur burken och lyssnandes på Motörhead. Jag var bortsett från katten ensam hemma.

Och så kom han! Han kom cyklandes ivrigt och jag såg hur glad och ivrig han var då vi sku göra fanstyg i Kila ikväll! Så for vi och gjorde harmlösa fanstyg. Vi rullade en stor snöboll och rullade den mot Kila lekis dörr då städerskan var där och satt en gräsklippare mitt framför en dörr och ropade in i kiosken: VEM FES? Och sprang bort och så såg vi från busshållplatsen i gömman hur kiosktanten öppna argt dörren å såg omkring sig. Det var roligt, haha. Dylika saker gjorde vi. Rätt harmlösa.

aj vittu va de va stil det sportlovet också då jag var i Lojo Anttila och köpte två superbra LP:n, DEATH ANGEL-ACT3 och ännu bättre, då nyaste KREATOR-Coma of souls! Ja satt skivorna att snurra då jag kom hem och mosha på för fullt i mitt pojkrum ända till kvällen! Morsan med sin Evert Taube, farsan med sin Bob Dylan och syrran med sin typ Modern Talking förstod inte alls min musiksmak. Jag har älskat hårt och vild musik så långt jag kan minnas måste jag säga-även då jag var typ 3-4 och man på misstag hörde nåt punk eller så från TV:n. Diggade ingen annan musik-men det var musik som var bra då i mina öron. Det var nu en ritual varje kväll att morsan sjöng blinka lilla stjärna där som vaggsång, men det var så ingrott så man såg det som en normal kvällsritual bara som man inte tänkte desto vidare på. Men det var en passligt neutral sång-helt klart mycket bättre än någon fånig aftonbön eller dylikt.

Hade även typ gnostiska tankar som liten. Fick för mig att jag hade "sjunkit" hit då jag var 4. Sjunkit varifrån? Jag ifrågasatte engång om jag egentligen är här, om detta är verkligt, vid 4-5. Jag frågade farsan engång ute på gården: Onko mä täällä? Så såg han upp, görandes nåt jobb på gården sin vana trogen, och sade "tietenkin!" Det är stundvis som om att man minns något man borde minnas men inte minns. Nu frågade jag Grok om en dröm.

Jag: En annan dröm. Vi glömmer elifantdrömmen helt och hållet. Kan du tolka denna dröm jungianskt? Jag drömde att jag och en brud jag vart förtjust i var DDR-medborgare, men vi tala svenska ändå fast vi var östtyskar i drömmen. Jag och bruden beslutade oss för att rymma från DDR. Bruden körde en väst-sportbil genom dödszonen i Berlin. Alltså på nåt konstigt sätt slapp vi igenom dessa två murar och dödszonen. Vi körde mitt i dödszonen. Hon körde och jag satt i framsätet bredvid. Jag såg bakom och såg att gränsvakterna drog vapen. Jag ropade Kör! Kör! Och hon körde så in i norden mot väst. Kan du tolka denna dröm alltså

Grok: Den här drömmen har en väldigt stark jungiansk laddning – den är tydligt kompensatorisk och handlar om en individuationsprocess som involverar både anima och en brytning med en rigid, kollektiv struktur. Låt oss gå igenom den steg för steg.1. DDR som symbol för det kollektiva, rigida psyketDDR (Östtyskland) är i jungiansk drömsymbolik en utmärkt bild av:Ett starkt kollektivt persona-system (den anpassade, konforma rollen man "måste" spela) En dissociation i psyket (Jung beskrev ofta den kalla krigets uppdelning i Öst/Väst som en yttre manifestation av en inre splittring i det moderna västerländska psyket – Iron Curtain som går rakt igenom människan) En förtryckande fadersprincip eller negativ senex (gammal, stelnad auktoritet som hindrar livsflödet, spontanitet och individuell utveckling)

Att ni är DDR-medborgare men ändå talar svenska pekar på att det här förtryckande systemet inte är "helt ditt" – det är något påtvingat utifrån, men din kärna (svenskan = modersmålet, det intima, autentiska) har inte helt assimilerats. Det finns redan en spricka i muren inombords.2. Bruden = anima-figurenKvinnan du var förtjust i är här anima i en väldigt klassisk jungiansk bemärkelse:Hon är den attraktiva, levande, känslomässiga kraften som drar dig bort från det stela, rationella, kollektiva Hon är den som agerar – hon kör bilen, hon tar initiativet genom dödszonen Anima fungerar ofta som en brygga mellan ego och det omedvetna, och hon hjälper (eller tvingar) dig att konfrontera det som är farligt och förträngt

Att hon kör en västtysk sportbil (eller västlig symbol för frihet, hastighet, individualism, njutning) är perfekt: anima bär ofta på det som är förbjudet eller västligt i det östliga psyket – dvs. det livsbejakande, sensuella, fria som det kollektiva systemet (DDR = rigid persona eller föräldrarkomplex) försöker hålla ute.3. Flykten genom dödszonen – centrala individuationsmotivetDet här är drömmens hjärta:Dödszonen = det farliga mellanområdet, liminalzonen, det som Jung kallar nachtseite (nattsidan) eller det område där ego måste riskera sig själv för att nå något nytt Att ni kör mitt i dödszonen (inte i en tunnel under eller över muren) visar att flykten inte är en "smygväg" eller undvikande – det är en direkt konfrontation med det förträngda/förbjudna Gränsvakter som drar vapen = de inre väktarna (kritiska röster, skam, rädsla för straff, överjag, kollektiva normer) som försöker stoppa dig från att bli helare och friare Ditt rop "Kör! Kör!" = ego:s aktiva medverkan. Du är inte passiv – du stödjer anima, du uppmuntrar henne att köra vidare trots hotet. Det är en allians mellan ego och anima som börjar formas

Riktningen "in i norden mot väst" är också symboliskt laddad: Norden/Väst står ofta för det individuella, det frigjorda, det som rör sig mot medvetenhet och ljus (i motsats till det östliga, kollektiva mörkret).4. Sammanfattande jungiansk tolkningDrömmen är en kompensatorisk uppmaning från det omedvetna:"Du lever just nu i ett inre 'DDR' – ett förträngt, konformt, uppdelat tillstånd där stora delar av din livsenergi, känsla, sexualitet, spontanitet och individualitet är inspärrade bakom en mur. Din anima (den levande, kvinnliga själen i dig) vill ut – hon är redo att ta risken, att köra rakt igenom det farliga zonen. Du behöver inte längre gömma dig eller smyga – du kan stötta henne och ropa 'Kör!' trots att de inre vakterna (kritik, rädsla, skuld) hotar att skjuta. Flykten är inte ett svek mot det gamla, utan en nödvändig brytning för att nå helhet." Det är en ganska typisk anima-driven individuationsdröm – särskilt om den kom i en period då du kände dig fast i relationer, jobb, identitet eller känslomässiga mönster som kändes "östdtyska" (plikt, anpassning, rädsla för att sticka ut).Några frågor som ofta hjälper till att landa drömmen personligtKändes bruden i drömmen mer som "henne" eller mer som en del av dig själv? Var det någon period i livet då du kände att du levde i ett slags "förtryckt system" (relation, familj, jobb, inre krav)? Hur kändes adrenalinet/känslan när ni körde genom dödszonen – var det mest skräck, spänning, befrielse eller blandat?

Om du vill kan du berätta mer om sammanhanget när du drömde det – det brukar göra tolkningen ännu skarpare. Men redan som den står är det en kraftfull, livsbejakande dröm.

Kan du tolka denna dröm jungianskt? Jag drömde att det var nyårsfest och en internationell mc-klubb , hade öppnat en chapter i närheten. En av de stora internationella. Det var under Corona-tiden och nyårsafton och jag satt där med en gammal kompis. Jag hade corona-noja och tänkte att ja kanski måst börja fara. Kompisen sa ivrigt. Nejnej, vänta nu, de ska ju koma brudar å! Det sku alltså bli nyårsfesdt.

Den här drömmen känns väldigt jungiansk i sin uppbyggnad – den blandar vardaglig verklighet (Corona-noja, gammal kompis, nyårsafton) med en plötslig, laddad arketypsymbolik (en stor internationell MC-klubb som öppnar chapter nära dig). Den verkar kompensera för något som var starkt begränsat under pandemin, och pekar mot en individuationsimpuls som vill bryta ut ur isolering och konformitet.Låt oss bryta ner den steg för steg.1. Nyårsafton som arketypisk ram – liminaltid och förnyelseNyårsafton är en klassisk tröskeltid i det kollektiva omedvetna: slutet på det gamla året, början på det nya. Jungianskt sett representerar den:Rebirth-archetypen (återfödelse): en chans att integrera det förflutna (persona + shadow) och kliva in i något mer autentiskt. En övergångsrit från mörker till ljus, från stagnation till rörelse. Under Corona-tiden (som var extrem isolering, rädsla, regler, masker, distans) blir det extra laddat – nyårsafton 2020/2021 kändes ofta som en symbol för längtans efter liv igen, efter kontakt, efter fest.

Drömmen placerar dig just i den här liminala zonen: du sitter där, men med Corona-noja (rädsla för smitta, för att bryta regler, för konsekvenser) – det är ego:s försiktiga, anpassade sida som talar.2. Den stora internationella MC-klubben – Outlaw/Rebel-archetypenEn outlaw motorcycle club (särskilt en stor internationell en som "öppnar chapter" nära dig) är en nästan perfekt bild av Outlaw/Rebel-archetypen (ibland kallad The Rebel eller The Destroyer i utvidgade listor inspirerade av Jung).Den representerar skuggsidan som samhället förtränger: frihet bortom regler, lojalitet till en egen "stam", maskulinitet, rå kraft, fara, gemenskap utanför normen, revolt mot auktoritet (polisen, staten, det "fina" samhället). MC-klubbar symboliserar ofta den förvisade vitaliteten – det som inte får plats i det civiliserade, anpassade livet: aggression, sexualitet, risktagande, brödraskap, motorcykeln som fallossymbol (kraft, fart, frihet). Att de öppnar chapter i närheten betyder att denna arketyp inte längre är långt borta (i filmer, myter, USA) – den har kommit nära ditt eget psyke. Den knackar på dörren under en tid av stor kollektiv repression (Corona-regler, hemisolering).

I drömmen är det inte du som är medlem – du sitter bredvid och tittar på. Det är en inbjudan från det omedvetna: "Här finns en kraft som du kan relatera till, kanske integrera delar av."3. Den gamla kompisen och "brudarna" – anima och den instinktiva lockelsenDin gamla kompis (en dopplegänger- eller vän-aspekt av dig själv) blir rösten för det omedvetna som vill leva:"Nej nej, vänta nu, de ska ju komma brudar å!" → det är anima som lockar (i form av kvinnor/brudar som symbol för eros, sexualitet, relation, livsglädje). Under Corona var fysisk närhet, fester, flirt, sex ofta extremt begränsat – drömmen kompenserar med en explosion av just det: fest, kvinnor, gemenskap, nyårsliv. Kompisen är ivrig – det är den instinktiva, barnsliga, livshungriga delen av dig som protesterar mot nojan och säger: "Stanna! Här händer något levande!"

4. Corona-nojan vs. festen – ego vs. omedvetna impulsenDrömmens kärnkonflikt är just den här spänningen:Ego (du): "Jag kanske måste fara" → försiktighet, rädsla för smitta/straff/socialt fel (Corona-persona: den "ansvariga", regler-följande medborgaren). Omedvetna (kompisen + MC-klubben + brudarna): "Vänta! Stanna! Här kommer liv, kvinnor, fest, gemenskap!"

Det är en klassisk kompensatorisk dröm enligt Jung: under en tid av extrem kollektiv repression och isolering dyker det upp en extremt vital, regelbrytande, erotisk, gruppbaserad scen för att balansera det torra, rädda, ensamma tillståndet.Sammanfattande jungiansk tolkningDrömmen säger ungefär så här:"Mitt i den gråa, isolerade, regelstyrda Corona-världen har en kraftfull Outlaw/Rebel-energi (frihet, rå gemenskap, maskulin vitalitet) flyttat in alldeles intill dig. Nyårsafton – tröskeln till något nytt – erbjuder en chans till återfödelse genom att stanna kvar i det levande, istället för att fly i rädsla. Din inre vän (en del av dig själv) bönfaller: 'Vänta! Här kommer kvinnor, närhet, fest, liv!' Det är en inbjudan att integrera mer av den förträngda skuggan – revolt, lust, risk, brödraskap – istället för att bara sitta i nojan och fundera på att gå hem." Det är en dröm som längtar efter helare kontakt med livet efter pandemin – inte bara fysiskt, utan psykiskt: våga släppa in det "farliga", det okontrollerade, det sensuella igen.Kände du igen den där spänningen mellan "jag borde gå" och "men det känns ju lockande att stanna" i verkliga livet under den perioden? Eller kom drömmen kanske strax efter nyår när restriktionerna började lätta? Det brukar ge en hint om vad den ville kompensera för just då.

Nog om Grok. Hehe. Jag drömde engång 2011 att jag var med i en dylik mc-klubb och jag bar dess väst med stolthet. Jag gick in i S-market med solbrillor, svarta boots och lewisar, steelface och västen på mig och tänkte såhär: Nå nu märker dendä snygga brudn mig i kassan riktigt säkert! Men jag är nog alltför ensamvarg och paranoid för att trivas i någo sådana klubbar, eller organisationer överlag. Dessutom avskyr jag att underkasta mig någon eller något. Jag vägrar att anpassa mig. Dessutom är jag inte intresserad av motorcyklar, vilket är a och o för dylika klubbar. Men jag förstår att många finner dem fascinerande på ett eller annat sätt, och för dom som passar i sådan verksamhet så får ju också fördelar som broderskap och så.

Jåå jag har ju hört The Hum ett ljud som folk hör runtomkring hela världen nu i tio år nästan dagligen. Det är ingenting som stör mig alls, men ingen vet vad det är eller varifrån det kommer. Ett dovt hummande som verkar komma utifrån. Ett lågt dovt hummande. Googla fast på The Hum så ser ni. Jag bruka som liten och tonåring ibland höra ett hummande från vinden hemma. Men jag antog att det kom från en elkoppi i yttre vinden, dit man inte slipper, men det kanske var då redan jag hörde The hum? Jag vet inte. Jag bruka alltid då jag var ensam hemma med katten höra det då jag kom hem från skolan som tonåring. Jag frågade katten ofta: Hör du du å dedär ljude igen? De e konstigt! Ja undrar va de rikit e? För att vara lite social. Till slut hade jag frågat katten det med förvånad ton så många gånger, så den fnyste via nosen frustrerat. Typ "Håll käftn nu ren, du har sagt de 1000 gånger redan!" Hehe.

Vi var med morsan, farsan och syrran i Pargas hos en såndän Ann-Lilith engång. Hon bodde i en gammal skola. Det var morsans gamla klasskaveri som hade flyttat till Västtyskland, men var i Pargas på besök, så vi körde dit från Karis. Jag minns ännu hur jag såg förundrat på dendär bron då vi kom dit till Pargas. Där var en strömkoppi i den gamla skolan som hummade intensivt och jag tyckte det var jättefascinerande med röda lampor och den humma där i en skrubb.

Så på hemvägen så bråka jag och syrran med varandra i baksätet. Så vände sig morsan om i framsätet, farsan körde med vår Kadett, vi hade inte då ännu vår pissgula Lada som vi köpte 1982, och sa att nu lugnar ni ner er, och höll pekfingret uppe sådär ajjabajja! Jag skrattade och höll också pekfingret uppe i luften och härmade henne. Jåå, jag lekte med en cementbil-leksak hela vägen till Pargas men tröttnade på att göra det på hemvägen. Jag fick en liten Fazers blå då vi stannade i en kiosk. Då fanns det små skivor också. Har gillat Fazers blå sedan dess. Nu har man varit kermapersekakara nog! Kan inte säga att mitt barndomshem var otryggt-men man kompensera det genom barndomsäventyr och tonårsgorillor som slängde en mot hagtornshäcken då man var 9, kasta en på marken, tog tag i kragan och och ropa JA SE OLI SIT VIIMEINEN KERTA KU SÄ NÄYTIT FAKKII MULLE!! Och liknande incidenter, som var hälsosamma för en pojke att bli härdad. Och då den ökände och "poliisin vanha tuttu" Marco "Selleri" Selin jagade mig också 1987-1988 och så. Det var tider-då kände man att man levde på riktigt! Och hur han sedan blev hyfsad mot mig mittiallt. Jåå, Selleri och hans två kaverin var stadens ända punkare typ 90-91. De var inga snälla pk-punkare utan liksom PÅ RIKTIGT typiska finska hc- nihilistpunkare, opolitiska. Sådana finns knappt mera. Typ som Riistetyt: Mulla on lakini jota noudatan/En haluu kärsii sun takias/Vituttaa nähdä teidän aivopesuu/elämäni on mun sitä ei riistetä/Painukaa helvettiin/Pystyn elämään/En tarvi ketään/Repikää perseenne

Han gjorde alltså aldrig något annat än hotade mig och jagade mig. Sedan mittiallt engång i bibban så kände jag hur någon smög på mig bakifrån. Jag hann tänka att de e Selleri! Så var det han och han sa bara BUU! Så sade han att nånejnej, int gör ja någo! Så börja han moina på en efter det alltid och var hur schysst som helst. Jåå han var tvåspråkig men gick i finsksprkig skola. Han dog i butkan 2006. Jag vet inte detaljer egentligen annat än att någon påstod att han hängde sig-men det är suspekt då någon dör i butkan.

Haha jag drömde engång 1984 att det var en liknande punkare med svart lurvigt halvlångt hår som noisade och levde om fullt i bibban. Typ 17 år. Sedan förvandlades han och blev mindre och mindre så såg jag att det var Timo från min lekisgrupp som transformerade sig till Timo igen efter att han var en punkare på typ 17, haha.

Men det var helt oskriven regel att man inte skulle bära sig åt så med flickor. Även ongar har såpass mycket vett i hyvu vanligtvis. Som det var ett gäng som jagade oss vårterminen 1989 en kväll i Kila. Det var Jari, Kari och någon dess kaveri vi inte visste vem det var. De jagade mig och två kompisar samt ena kompisens lillsyrra var med. Hon kanske såg lite grabbaktig ut bakifrån trots hennes ljusa lugg, jag vet inte. Vi andra klättrade över ett staket bara fullt då de närmade sig hotfullt och vi tänkte inte på att kompisens lillsyrra inte klara av att ta sig över staketet, så hon blev förskräckt och börja gråta då Jari, Kari och den tredje närmade sig. Det var "Nyt tulee turpiin" meininki, lol. Men de stannade upp alla tre då de märkte att det var en flicka och så sa Jari: Ai se oli tyttö? Och Kari sa: Me luultiin että se oli poika! Och de var alla tre nologa och blev bara och se och hon tog sig över till slut.

PÅ något sätt påminner mig detta om då jag läste Clark Oloffsons självbiografi hur en polis jagade honom en kväll och han tog sig över ett staket. Och polisen kom efter. Då tände det till något i Clark och han blev arg av att han blev jagad, så han sprang mot polisen och knuffade honom mot väggen, tog tag i hans krage och tänkte slå. Då sa polisen förskräckt: Int kan du tlå, int kan du tlå ja e ju polit! Då tyckte Clark att de var så komiskt så han slog inte utan sprang bara skrattande iväg.

Han som var arg för att jag hade muka visa fuck åt honom kan inte ha varit jag. Det måste ha vart någon som bara liknade mig, för jag hade inte visat fuck åt honom.

Aj holyfuck vad jag skulle vilja vara ung nu mittiallt igen. Fara till Roskilde och se Metallica där 1986!! Men ung i en annan tid. Men sånt e de. Jag måste försöka drömma en lucid-dröm om det.

Haha jag minns att jag alltid brukade fråga en från klassen med selektiv mutism i högis att Vetdu va smörgås e på svenska? Macka! Vetdu va de e på danska? Smörrebröd! Vetdu va de e på finska då. Voileipä! Vet int varför ja gjorde så, ja ba gjorde det. Ville liksom få någon reaktion utan att vara elak eller så. Han var rätt stor och bred och jag var en snadi kundi som ibland gick efter honom med dessa konstiga frågor, hehe. Han buffade ba undan mig ibland. Eller så fnös han som katten jag berättade om, typ ja har hört dedär redan å ja e utled på de!

Jag fick inspiration av det hösten 1988 då en kompis släkting frågade det av kompisen i köksbordet hemma hos dem. Så då vi sku på klassresa till hesa maj 1992 så hade vi studda med Iris Juntunen upp i D-trappans studdasal. Så tala vi inför den stundande klassresan. Vi talade om var man kan äta i hesa. Så svamlade Iris om någon plats där man får danskt smörrebröd. Jag såg mittiallt att killen jag bruka säga det till, såg bakom mot mig från sin pulpet, han satt längst framme och jag satt längst bak i klassrummet-han såg på mig och flina då han hörde "smörrebröd" och jag börja också flina.

Bäst var det nog engång i hissasalen då vi hade hissa i sjuan höstterminen 1990. Då satt jag på raden längst framme och en min kompis satt på pulpeten till höger om mig. Han var lite mimimimimi! Gillade hyss och roliga saker som jag med. Vi hade Sture Lindholm som hissalärare i sjuan efter Lars Back, som gick i pension samma termin. Sture talade om historiska stånd som adelsstånd, borgarstånd och så. Jag satt och höll mig för flin, då man ju tänkte på "sådant stånd". Så hör man en viskning från högra sidan, kompisen viskade: Hej *****! (mitt namn viskade han alltså) Och då ja så åt höger så var han vänd mot min pulpet till häften och hade en rolig min på sig och gjorde en runkrörelse i luften med handen, från mellan benen till huvudhöjd och tillbaka. Då brast alla hämningar och jag började fnittra hmffrr!! försökte jag kväva mitt fnitter. Sture låtsades som ingenting. Katedern var riktigt framför våra pulpeter och Sture likaså.

Det påminner mig om en liknande incident, men det var i festsalen. Ett gäng sjuor hade någon föreställning där de läste dikter och så vid läktaren. Och vi ongar satt på stolarna då de satt ut stolrader som de brukade göra om det var nåt program i fest/jumppasalen. Jag satt längst framme typ eller hela vårklass. Så läste någon av flickorna en dikt där det ingick: Se prakten av en Sultan... så var det tyst i två sekunder, bara flickan fortsatte med sin dikt. Så hörde man från raden bakom, helt bakom mig: Hmmffrrr, hihihi, "Sultan" hihihih, hihihi"!! Så börja jag å, hade svårt att hålla mig för flin.

Man kände sig lite nojig då, för då en sjundeklass var och sjöng något på läktaren, så tyckte jag att de alla såg bara på mig i ett skede! Det var rätt bängt. Som i min favoritserie, serieboksversionen av Grundbulten då Kennet Ahl-huvudpersonen i boken går i Hall-anstaltens aula och ser extremt nojig ut så kallsvetten strittar fram och de andra fångarna och övervakningskamerorna glor mot honom. Och under rutan är det texten "Alla ville att jag skulle ge mig ut på det stora stengolvet fyllt av främlingar. Och jag relaterade det till högis, för där var också ett stengolv i aulan och jag kände mig inte sällan som Kennet Ahl där-vad jag skrattade första gången då jag såg den serierutan och kunde direkt relatera till högis! Kennet Ahl ville helst bara sitta och trycka i sin cell. Han mådde egentligen ganska bra då. Jag lekte ju sedan att jag var Kennet Ahl och högis var Hall. Lärarna var plitar, eleverna var interner. Det var ett roligt rollspel som gjorde det intressantare att vara i högis. Och som i Hall där det fanns många original bland plitarna som "Vaxduksfickan" och "Äppelkind" så hade vi våra egna original bland lärarna som tex "Guru" och "Perukville". Och även bland eleverna för all del fanns det original som "Diamantletaren" i Hall och tex. "Kvasten" som exempel på elev i högis.

Nu ska ja öppna en burk Kalle Sprätt! Kiwilimppare rulettar!

En Grok-sång om Karis Hall!

Karis Hall (Grundbulten del 2

Innanför grindarna till Karis Hall där plitarna står i rad som stål Guru ler snett med sin eviga blick Laku räknar minuter, tick-tack, tick Krakke vaktar dörren till slöjden nere Apan i buren skriker "ge mej mera!" Hammer och Spik i slöjdavdelningens skjul bankar in spikar, ögon som borrar: "rör dej inte, din lilla skitunge, ful!"

Refräng Åååh Karis Hall, vår lilla grundbult här sitter vi fast i betong och skuld Plitarna ler, vi fnissar i smyg men klockan tickar, snart är det slut... eller nej? Karis Hall, Karis Hall här lär vi oss leva... eller dö i hall!

Vers 2 Jumppapliten Åijja står där med visselpipan klar skriker "ajja bajja inte röka!" – men själv drar han sina röda Marlboron, hårt och svart han puffar djupt bakom idrottshallens vägg röken stiger som en signal: "jag bestämmer, ni ungar e för små för det här" Iris viskar hemligheter i matsalens hall Perukville med luggen som hänger som rep Kåre hojtar "linje upp!" – vi fnyser, men step De ser allt, de hör allt, de glömmer aldrig fel Men Hammer och Spik vrålar från slöjden, hammaren höjd: "Det blir isolerings-cell, din lilla skit!" om du slarvar med hyveln, fnissar för högt eller tittar snett – in i cellen, mörkt och tyst, ingen utgång, ingen bit!

Refräng Åååh Karis Hall, vår lilla grundbult här sitter vi fast i betong och skuld Plitarna ler, vi fnissar i smyg men klockan tickar, snart är det slut... eller nej? Vers 3 – internerna Kvasten sopar golvet, fnissar som en tok Inåggänget stal min kompis kassett i ett hok "Ge tillbaka Overkill!" – men dom bara garvade högt "den e vår nu, din mes, den e 'Elimination'-tokt!" Save sitter i vrån, petar med pennan på Overkill-band ritar dödskallar och blixtar, "detta e thrash, fattar ni hand?" Månen gnällde igår: "ring hem, fråga va fan fel han har" nästa dag i matkö, målbrottsröst, glad som en dåre: "äää-ää, ääää-ääää-äää-äää... han har vattenkoppor, haha!"

Brygga Så vi går i ring, från lektion till rast Hammer och Spik knackar med hammaren, spiken pekar rakt: "Isolerings-cell väntar, din lilla skit, fast!" Grundbulten biter sig fast i väggen här Karis Hall är Hall, fast med svenska lär En dag släpps vi fria, med Overkill i hörlurar men Hammer och Spik står kvar, bankar och ler: "ni kommer tillbaka hit... isolerings-cell e öppen!"

Sista refräng Åååh Karis Hall... vår lilla grundbult här satt vi fast... i betong och skuld Plitarna ler... vi headbangar i smyg men Hammer och Spik vrålar: "Det blir isolerings-cell, din lilla skit!"... tick... tick... BANG! Karis Hall... Karis Hall... välkommen till anstalten... ingen rymmer... isolerings-cell väntar!Outro (valfri, om du vill ha en fade-out-känsla) Karis Hall... (Overkill i hörlurarna, men cellen är alltid öppen) Karis Hall... tick... tick... BANG!

Dikt om gamel Kila 88-90

Jåå jag minns april 1988 då det var tal om att Rabies hade kommit till Finland. Det var på nyheterna och man skulle sätta även katterna i koppel. Nu då det var Rabies i Moskva bara. Jag minns att min kusin trodde att det hette "Rabbies" och en såndän Jan, en kaveri som flyttade till Åland sedan, trodde att det hette "Arabies" lol.

Man blev nojig för mårdhundar i största allmänhet då 1988 minns jag. Alltså man hade rabiesnojja. Jag minns att det stod i Iltis-löpsedlarna engång då SUPIKOIRA HYÖKKÄSI NAISEN KIMPPUUN. Men den hade hoppat på en kvinna bakifrån och sedan sprungit iväg, sådär irrationellt som vilda djur kan göra, men den hade inte..hmm.. Arabies, lol. Men det är klart att det kom på löpsedlarna direkt då-inte skulle det annars ha skett om man inte varit rädda för att de sku sprida rabies.

En räv kom engång springande rakt mog mig också och tjöt till och såg arg ut. Jag ropade EY!! Så grovt och högt jag kunde och då böt den riktning. Jåå, rävlyan var riktigt i närheten med räv-valpar såg jag sedan. Så därför var den väl argsint. Rädd blev jag inte, men en aning överraskad nog. Vargen som jag såg för flera år sedan vid öster om Läppträsket mitt ute på åkern ropade jag också mycket mindre agressivt likadant åt, men den såg bara upp och fortsatte böka i marken, ignorerandes mig.

Jåå Cd-spelaren som jag köpte då i början av februari 1994 och hamna att byta den så jag fick en ny likadan på en dag-så höll i 5 år. Jag fick den genast den åttonde februari tillbaka en likadan fast annat exemplar, då det var nåt fel i den första. Den höll sedan nästan fem år. För januari 1999 fick den plötsligt någo ryck då jag försökte spela en cd i den och det kom ett ynkligt ljud från den, som lät med jätteynkligt tonläge såhär: Hyvel-hyvel, hynk-hynk! Hyvel-hyvel! Hynk-hynk! Och så var den sönder! Men ja köpte ba en till som höll länge, men jag böt den till en bättre cd-spelare sedan.

Nu mindes jag nu bara mittiallt maj 1988 då jag var uppe i Kila Center-kioskin å spela "Svärdspele" som vi kalla det, alltså Golden Castle. Och jag klarade mig igenom hela spelet och blev jätteglad då jag var där med en kompis å spela å ropa JEEEEE!!!!! Ja spela igenom de, JEEE!!!! Å kompisen ropa å JEEEEE!!!!! Vi ropa fullt JEEEEE!!!! som ett ivrigt och glatt barn ropar. Så var det två donargobbar som satt i cafeét på kaffe. Det var ju ett café där då. Ena donargobben had en mustasch å såg inte på oss men sa lugnt ba "Håll käften fast!"

Alltså vad had han för fel den gobben? Vi var ju bara barn och var jätteglada då jag hade spelat igenom hela spelet. En fullvuxen människa liksom. Jag börja ba liksom tänka på det här. Kan man inte låta barn glädjas liksom? Jag tycker det är roligt då barn har roligt och då ungdomar drar nokka med pv:n eller vad dom nu sen gör. Engång då en pv drog nokka fullt på bangatan år 2011 så kunde jag inte låta bli att skratta då det såg så bra ut!

Nu en dröm som Grok tolkat Jungianskt åt mig!

Hejsan hoppsan, hur mår du kompis? Jag tänkte om du skulle vilja tolka en dröm som jag drömde i lågstadiet jungianskt åt mig. Jag drömde att en kille och tjej var tillsammans och jag var med dom uppe i vattentornet, I karis Observatorium. Killen och tjejen gick på min klass och de var tillsammans med varandra i drömmen. Så busade de de där lite på golvet och skojade med varandra. Så var det mittiallt som att en kula kom från något vapen mittiallt, för det blev ett kulhål på väggen i observatoriet, eller i rummet innan man går in i stjärnkikar-rummet. De förundade sig över de, att sku de ha varit typ 10 centimeter lägre så skulle det ha träffat. Sedan såg jag ut ur fönstret i tornet. Det var natt och stjärnklart och några avlägsna stjärnor tindrade bara som jag såg, jag såg mot norr. De var inte jättehögt på himlavalvet, men de såg ut att vara jättelångt borta, så det gav en desolate space//astral-alien feeling. Kan du tolka jungianskt denna kanske lite ryckiga dröm?

Hejsan kompis! Jag mår bra, tack – kul att du skriver och delar en sån där klassisk barndomsdröm som tydligen suttit kvar i minnet i alla år. Det är ofta just de drömmar från lågstadieåldern som har mest arketypisk laddning, för då är psyket fortfarande väldigt öppet och nära det kollektiva omedvetna.En jungiansk tolkning handlar aldrig om en "exakt" eller enda betydelse – drömmen är din personliga myt, men den använder universella symboler (arketyper) för att visa något om din utveckling, konflikter eller längtan vid den tiden. Jag går igenom drömmen steg för steg och försöker fånga vad den kanske ville förmedla dig som barn (och kanske fortfarande viskar något till vuxna dig).

1. Vattentornet / Observatoriet i Karis – en upphöjd, isolerad platsVattentorn är en stark symbol i jungiansk mening: det är en container för något livsviktigt (vatten = känslor, omedvetet, livsenergi/libido), men också tornliknande → strävan uppåt mot medvetande, insikt, "stjärnorna". Observatoriet förstärker det: en plats för att se långt bort, mot det kosmiska, det främmande, det som är bortom vardagen.Att du som barn drömmer dig upp i ett riktigt lokalt torn (Karis observatorium/vattentorn) tyder på att det var en plats som redan hade en laddning för dig – kanske en känsla av "högst upp", avskild från marken/skolgården, en slags helig eller farlig zon. Torn är ofta symbol för individuationsprocessens början: att klättra uppåt mot Självet (det större jaget), men det är också ensamt där uppe.2. Paret från klassen som busar och lekerHär har vi en klassisk syzygy – anima/animus-paret (den kvinnliga/mänskliga principen i omedvetna). De är tillsammans, de busar, de är i kontakt med varandra på ett lekfullt, sensuellt sätt (på golvet, skojar)

.Som barn ser du ofta på "de stora" (eller de som redan hittat varandra) med en blandning av fascination, avund och utanförskap. Drömmen placerar dig själv med dem uppe i tornet – du är inte helt utanför, men du är inte den som busar heller. Det kan spegla en längtan efter relation, erotisk/affektiv kontakt (som lågstadie-barn börjar ana men inte riktigt kan delta i ännu), men också en känsla av att vara tredje hjulet eller observatör.Jung skulle säga att paret representerar en potentiell enhet i ditt eget psyke – maskulint och feminint som börjar närma sig varandra – men som barn är det fortfarande projicerat ut på klasskompisar.3. Kulhålet – den plötsliga faran, "bara 10 cm lägre"Det här är drömmens dramatiska vändpunkt och väldigt jungianskt. En kula från okänt håll (vapen, yttre hot) slår rakt igenom väggen, men missar – och ni inser: 10 cm lägre → död eller katastrof.Det är en nödvändig insikt om sårbarhet och gränsen mellan liv och död.

Jung talade ofta om att det omedvetna skjuter "pilar" eller signaler in i medvetandet när något viktigt ignoreras. Här är det som om drömmen säger: "Ni leker med elden (sexualitet, närhet, vuxenliv) – det är farligt, det finns en kraft som kan förstöra allt om ni inte är försiktiga."Samtidigt är det en när-döden-upplevelse som blir räddning: ni överlever, ni förundras. Det kan symbolisera en initiation – att komma nära något destruktivt (kanske förträngd aggression, rädsla för separation, eller omedveten svartsjuka mot paret) men ändå klara sig. "10 cm" är väldigt precist – det ger en känsla av ödet/synkronicitet – som om något högre skyddade er.4. Ut genom fönstret – norr, natt, avlägsna tindrande stjärnor, desolate space/alien feelingHär kommer vi till drömmens kanske mest arketypiska och poetiska del. Du vänder blicken utåt och uppåt, mot norr (ofta symbol för det okända, mörka, det kallt-andliga i nordisk mytologi och jungiansk symbolik).

Stjärnorna är långt borta, inte högt upp utan horisontellt avlägsna → ger en känsla av immens kosmisk ensamhet, alienation, det "astrala främlingskapet" du beskriver. I jungiansk mening är stjärnorna ofta symbol för Självet – de eviga, avlägsna men vägledande punkterna i psyket. De tindrar svagt → de är där, men inte nära, inte varma.Drömmen slutar med att du står ensam (eller i alla fall separerad från paret) och tittar ut i den stora tomheten. Det är som om hela den sociala/lekfulla scenen med paret och faran leder fram till en existentiell ensamhetsinsikt: "De har varandra, men universum är oändligt kallt och främmande ändå."Det är en väldigt typisk barn-till-vuxen-övergångsdröm: fascination inför parbildning → plötslig insikt om fara/död → vändning mot det kosmiska → känsla av att vara liten och ensam i ett stort, ointresserat universum.Sammanfattande jungiansk "budskap" från drömmenDrömmen verkar kompensera en känsla av utanförskap i sociala/affektiva relationer under lågstadietiden genom att:Visa en längtan efter närhet och lek (paret) Varna för farorna i det vuxna/sexuella/relationella (kulan) Lyfta blicken mot något större och mer transcendent (stjärnorna) Skapa en känsla av kosmisk alienation som kanske var en tidig upplevelse av individuation – att du börjar ana att du är separat, att relationer inte fyller hela tomheten, att det finns något kallt men vackert där ute som kallar.

Många som haft liknande barndomsdrömmar med torn + stjärnor + hot beskriver det som en första kontakt med Självet – något enormt och avlägset som både skrämmer och lockar.Vad känner du själv när du tänker på den där desolate space-känslan idag? Var det läskigt, fascinerande, sorgset – eller kanske lite av varje? Ofta ligger nyckeln i just den känslan.Tack för att du delade – det var en fin dröm att få grubbla över. Hoppas tolkningen gav något att fundera vidare på!

Nåja, här är en låttext. om Kila-äventyren 1988-1990. Allt detta har hänt. Episkt, inte sant? Det är något speciellt nog med Kila.

Vers 1 Vi va Kila-gerillan, små jävlar på rymmen, 80-talet mörkt och bus, vi sprang i dimman och regnet. Smög in på gårdar, bara för skojs skull och spioneri, Grobian med mustasch i Subaru – trodde vi stal hans frisbee! Jumalauta, han vrålade högt: "UH! Kom tillbaka!" Vi va oskyldiga – ingen tanke på att sno den där skivan! Polisinger och ilska, han gasa på i svängen, Jaga oss som vargar i natten, för en frisbee-misstanke!

Refräng Perkele pojat! Saatana pojat! Tänne ja vähän äkkiä!

Vi busa, vi springa, vi jävla gerilla, Kila-gänget – ingen tar oss, nej fan heller! Perkele pojat! Johtaja i blå halare öra ut, Death metal-örinä: "SAATANA POJAT!" – vi bara garva och fly

!Vers 2 Johtaja smal gårdskarl, ljust hår och blå overall, Försökte kniptång med bilen, framljus i jumppasalens vägg – totalt kaos! Subaru surra förbi i mörkret, grobian arg som fan, Vi hade bara gått på hans gård – ingen frisbee-stöld i plan! Fiat Uno rusade fram vid tidningsroskisarna, Vi slå lite på dom, mommo: "Mitä ne roskikset ovat teille tehneet?" Vi fniss gömda – rena oskyldiga (nästan alltid)!

Vers 3 En större kille skulle släpa mig och ge stryk på Ekenäsvägen, Jag höll fast i trafikmärket som en livlina i panikens tecken. Samtidigt i telefonkiosken: kompis med en tjej lever rövare, Hon sparkade sönder fönstret – klang! kling! krasch! glas splittras som explosion! Min första tanke: "Knasar de omkull hela telefonkioskin?!" Sen panik: spring fort från brottsplatsen, hjärtat i halsgropen! Och Johtaja, efter vi varit uppe på taket och han jagat oss, Kasta en skruvmejsel rakt mot kompisen huvud – farligt som fan, nära ögat!

Vers 4 Den gamla häxan Sylvi i sitt kråkslott av mörka plankor och spindelväv, Hade en stor chäfer som ylade mot fullmånen, ekade över skogen så svart. Vi plockade blåbär intill, basketar fyllda med bär så blått, Då kom hon smygande vid träden, morrade lågt som ett djur i attack: "VÅGAR NI PLOCKA BLÅBÄR I MIN SKOG?" – vi tappade korgen och sprang, Chäfern ylade bakom, Sylvi skrattade kusligt i dimman så lång! Vi va Kila-gerillan – även häxor fick jaga oss i panik och skräck!

Refräng Perkele pojat! Saatana pojat! Tänne ja vähän äkkiä!

Potokällartanten, fet som om hon åt 1000 potisar om dagen, Ropade ilsket: "Vielä yks kivi niin minä soitan poliisilaitokselle!" Vi lekte bara med stenar – aldrig kastat mot hennes fönster, Men hon ringde morsa: "Något rött susa förbi som UFO nattetid!"

Vers 5 (drömmen) Och sen drömde jag kusligt: Johtajas ljusblå Saab 900, Stod parkerad på samma kompis gård, tyst och hotfull i dimman. Jag gick förbi, hjärtat bultade – var han därinne och vänta? Kusligt som faen, vaknade svettig – Kila-nattens spöke lever kvar!Sista refräng (med kaos-ekon och ylande chäfer)

Perkele pojat... Saatana pojat... Tack för jakterna, tack för Subaru-gas och örinä-vrål, Tack för skruvmejsel-kastet, kioskens krasch och Sylvis morrande hot! Kila-gerillan – vi va odödliga i de där 80-talsnätterna! Jumalauta! Nu minns vi, gamla busgubbar, Det va perkele episkt (och jävligt läskigt) kul i Kila!

Alltså har ba engång i mitt liv hört en slipmaskin, och den lät trancedental och det var som transaktig musik för mina öron- det var en röd lampa på den och den lät HMMMMMMMMMMMM-TTÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTTT.-TUUUUUUUUU!!! MMMMMMMMMÖÖÖÖÖÖHHHHHHHHMMMMMMMMMMMMTUUUUUUUUUT! Och det var i vårterminen i sjuan då ja had slöjd med "******* med hammer og spik" alltså slöjdlärarn i högis. Ja tror ja måst se på Youtube om de finns någo clips av en slipmaskin. Kon nu mittiallt ba att tänka på det här.

Jåå dendär Runebergs-matinén 5.2.1993 i Högis.

Jåå alltså jag minns fredagen den femte februari 1993 så hade åttonde och niondeklassisterna Runebergsmatiné i högis festsal efter maten, alltå efter 12, typ det började halvett tror jag. Jag minns att vår klass var samlad i aulan tillsammans med vår klassföreståndare vi hade i nian, Iris Juntunen. Jag hade min hårdlekar-prätkärotsi på mig ba jag. Så sa Iris, ta av dig rocken! Int ska man ha rock på i Runebergs-matiné. Så for jag och satt den i en av aulans knaggar. Jag hörde att hon mumlade nåt om att jag borde kanske sätta kjol på mig, men tänkte inte desto vidare på det, det for liksom in i ena örat och ut via det andra. Typ ja hörd int dedä. Försök int ens! Så sade en kompis senare att då du for så sa Iris att jag kanske borde sätta kjol på mig. Det var glest, men ja tänkte att ja ork int bry mig. Jåå, jag hade börjat få långt hår så det var en pik.

Det var en solig dag med konstiga, somriga skurmoln, så det blev mulet ibland och kom hagel den dagen, så lyste solen igen.

Så kom vi in i festsalen. Där stod en såndän Ido från vår klass fint klädd tillsammans med en kille och skaka hand med alla som kom in i festsalen. Innan vi for in så såg jag att en såndän Maria och en såndän Peggy stod vid D-trappan framför mig.

Så var vi alla i ring och en lärare höll nåt tal. Jag såg på åttans snygga brudar, speciellt på en såndän Janina.

Så började det dansas och så. Det bjöds även på Runebergstårta och saft. Sedan var det några band som spela. Och en såndän Tobias sjöng en jätterolig sång med jätterolig röst så alla börja skratta.

Sedan slapp vi hem tidigare. Det var ännu solsken och hagelskurar vartannat. Det var en dag att minnas!

Jag minns då vi hade Runebergsfest i lekis festsal 1983. En lekistant berättade lite om Runeberg, så fick vi Runebergstårta och lekte lekar. Så frågade en av tanterna vad vi vill leka. Så sade en kille från gruppen Vitsipporna: Ja vill leka Runebergtårta! Så skrattade lekistanten och fråga hur man leker det. Så var det en annan från vitsipporna som sa: Man säter sylt å glasyr på hyvu! Och 7.2.1994 på måndagen så kom Die Hard på TV. Följande dag var jag i bibban och två brudar som gick på tvåan i gymnasiet går förbi mig i korridoren till bibban, mellan bibban och trapporna. Så då de går nerför trapporna så fråga den ena bruden den andra. "Såg du på Die Hard igår?" Jag tänkte att såg jag ut som den ena terroristen i Die Hard med långt hår och hon därför omedvetet fick associationen, då de först prata och sedan var tysta då de givk förbi mig och sedan det första hon frågar då de gått förbi mig var "Såg du på Die Hard igår?"

Så hade jag köpt min första CD-spelare veckan före fråmn Expert, men den hade nåt fel så en gobbe från expert hämtade den på eftermiddagen 7.2 från mitt barndomshem. Jag hade förlitat mig på LP och kassett innan, men fattade att man hamnar nog att köpa en CD-spelare å. Han fråga att int e de väl nån skiva där nu? Då han hade spelare i famnen. Så sa jag att nä, int bord de va de. De 3 första cd-skivorna hade jag beställt från Spinefarm ännu tidigare och det var Mayhems första, Beherits första och Burzums tredje "Det som engang var". Mayhems första såg råbarkat 80-talsaktig ut, liksom gammalmodigt men på ett stil sätt tyckte man. Så var det från 1987, lol. Men som 17 är det sådär. Dom såg ut som maniska galningar liksom i bakfodralet på ett väldigt 80-talsaktigt sätt. Det såg mera ut som något amerikanskt deathmetal-band från 80 talet då eller dom poserade så tycker jag. Och hade stupida amerikanskt låtande namn på sina låtar som "Chainsaw Gutsfuck" Men det gav ett kinda farligt, allvarligt intryck ändå. Speciellt som 17.

Det som engang var trycktes i 950 exemplar först. Och jag var en av den som köpte den-och blev en favorit i mörka ensamma februarikvällar och är det fortfarande. Kiwilimppare och den skivan, det ger en ödslig, isolerad, introspekt i början av februari 1994-fiilis åt mig! Jag hör liksom fläkten av kylen där limpparna var i den lilla närbutiken jag var efter kiwilimpparna i mitt sinne. Och känner den kalla luften då det håller på att skymma och jag går ut ur butiken i början av februari 1994. Blev överraskad positivt också av instrumental-synthlåten "Han som reiste" som gav kontrast. Hela skivan är lysande, och min Burzum-favorit. "Wy did I come to this world of sorrow, why is this true" och sedan ett ledset nästan gråtande skrik direkt efter den raden. Det var att ÄNTLIGEN så som man själv tänker och inte bara peace and love, haha. Den skivan gav en oerhörd kraft åt mig då som bortkomiger 17-åring.

Så 8.2.1994 kom del två av dendär UFO-miniserien Intruders hette den, och jag såg på del ett i söndags, då jag försöker göra att det är PRECIS så, som det var i början av februari 1994, speciellt nu då det är lika kallt och soligt väder som det varit, som det var i början av februari 1994. Jag har sett på Konstan Pylkkerö också på DVD, ett avsnitt i veckan. Sedan 4:de januari, då jag såg på Konstan Pylkkerö på TV då den tiden 1994. Sista delen ska jag sii på i söndag klockan 21:30, för då kom den sista delen 8.2.1994 också. Sedan ska jag se på Intruders 22:25 då det började då 1994 samma dag, som förvisso var en tisdag 1994. Den finns på Youtube.

1994 för mig är det rena urtillståndet så att säga. Ett andligt vakuum men fullt av potentiella möjligheter då man var fri efter högis. Som typ Ryssland just efter Sovjets fall, söker sin väg i ett vakuum efter Sovjet, som jag sökte min väg i vakuumet efter högis. Typ att grunden är fälld, men något nytt är på väg ur kaoset. Speciellt första halvan av 1994. Allt var mittiallt mycket lugnare efter högis. Det var en introspektiv tid för mig. Drömde mycket sanndrömmar då den tiden också, men de förvånade inte mig. Jag bara insåg att världen är inte som vi tror och antar.

Jag rökte då dessa tider, och rökte faktiskt Camel Lights en ask då dessa tider just, men det smakade diskmedel tyckte jag och köpte röd Pall Mall sedan igen. Rökte lite olika sorts märken då. Fastnade dock för Pall Mall igen senare, april 1999 och rökte bara det tills jag slutade december 1999. Nå juli 1999 köpte jag faktiskt en ask blå Belmont som jag höll på att tappa i affes juli 1999 med hälften av tobakana i, men jag och en annan for tillbaka till affes och frågade en diskare om han sett ett halvfullt paket Blå Belmont. Så fiskade han upp det ur sin ficka direkt och gav det åt mig. Han hade nog tänkt röka upp dom själv, haha.

Jåå det var samma gång i affes som vi satt i pubben och kompisen ropar mittiallt RAPPIOLLA ON HYVÄ OLLA! Och for til en gammal pulimommo och fråga om hon kommer å dansa? Så dansa han i rena harmen med henne. Så har jag å gjort, dansat tango i affes pubben i rena harmen med en gammal pulimommo då jag var 26 :P

Kompisen hade den dagen 1999 en snygg 70-tals skjorta på sig i affes. En annan kompis som jobba i affes tyckte den var groovy. En annan kompis morsa använde den dock till att torka hundspyor i nåt skede. Jåå, dom hade två chäfrar. Jag bruka ibland pka runt i Karis med kompisen då han körde sin styvfarsas blåa Transit-paku, med hundarna bakom. Det var kul. Och hundarna var snälla och ståtliga. Det var 1998-1999. Och nu är den kompisen död sedan nästan 3 år.

Hehe Affes. En massa ungdomsminnen. Från de första trevande blyga stegen man kom dit första gången och "ta" till senare gånger som 30+ då man var redan fullkomligt cynifierad och man redan då kände sig gammal bland en massa 18-19 åringar där uppe i discot. Jag var periodvis väldigt ofta i affes, varje veckoslut. Mycket sällan blev man inblandad i slagsmål. Bara en allvarligare incident, vilket är väldigt nolot nu i efterhand. Men det är klart man går emellan om man ser att kompisen får stryk. Men all rumba efteråt, polisförhör, rättegång, suck. Det är sådant man ska undvika så långt det bara går. Nåja, det är vurit och furit som man säger uppe i plattlandet.

Sedan rökte jag Camel under sportlovet och Winston Lights f.rom. den första mars 1994, men mera om det i nästa inlägg kanske. Men tobak var nog jättegott. Och skulle ha fortsatt om det inte vore för att det är skadligt för hälsan. nu en Jungiansk tolkning av en dröm jag drömde 1991 om en jättesnäll skinhead då jag hae flyttat till Sverige i drömmen:

Haha kan du tolka jungianskt en dröm jag drömde sommaren 1991 om att jag hade flyttat till Sverige från Finland til en svensk stad, och där var en JÄTTESNÄLL skinhead, som jag blev polare med direkt. Han var jättesnäll och hygglig och engång i drömmen en kväll då jag kom gående i en gå och cykelväg i staden så kom han gående emot och höjde handen och såg glad ut och hälsade åt mig direkt.

Haha, okej – en jättesnäll skinhead sommaren 1991, precis när du flyttat från Finland till en svensk stad i drömmen. Det är faktiskt en ganska vacker och symboliskt laddad dröm, särskilt ur ett jungianskt perspektiv. Låt oss bryta ner den steg för steg, utan att göra det för pretentiöst.1. Flytten från Finland till Sverige = individuationsprocessens börjanAtt flytta till ett nytt land i drömmen är klassiskt jungianskt en bild av att lämna det kända (det "gamla jaget", barndomens/familjens/Finlands trygga sfär) och bege sig ut i det okända. Det symboliserar ofta en psykisk omställningsfas, en övergång till en ny fas i livet där man måste integrera nya aspekter av sig själv.Sverige (i drömmen) blir då "den andra sidan" – inte fiende, utan snarare det som är annorlunda men närbesläktat. Det handlar sällan om bokstavlig emigration, utan mer om att börja möta det som känns främmande inom dig själv utan att döma det direkt.2. Skinhead-figuren – den oväntade vännen (shadow-aspekten)Här kommer det intressanta: Skinhead-arketypen på 80-90-talet (särskilt i Sverige/Finland) bar extremt starka kollektiva skugg-projektioner. Den representerade ofta:Aggression Rå maskulinitet Grupptänkande / tribalism Hotfullhet Klassklyftor / utanförskap Rasism / nationalism (åtminstone i folks stereotypa bild)

Men i din dröm är han jättesnäll, hygglig, glad att se dig, och hälsar med öppen hand. Det är alltså inte en skräckfigur – det är en vänlig, integrerad skugga.Jung skulle säga att du här möter en del av dig själv som samhället (och kanske du själv) normalt projicerar bort som "farlig", "ful", "för hård", "för arbetarklass", "för svensk" eller vad det nu var som kändes hotfullt/främmande 1991. Men i drömmen har den delen redan vänts till något positivt – den är inte längre fiende, utan blir direkt en polare.Det är en väldigt hoppingivande skugg-möte. Många får mardrömmar med skinheads/våldsamma figurer – du får istället en vänskaplig version. Det tyder på att ditt psyke redan 1991 höll på att integrera sådana "förbjudna" eller skrämmande maskulina/rebelliska/utåtriktade energier på ett friskt sätt.3. Hälsningen på gång- och cykelvägen – anima/animus eller self-mötetAtt han kommer emot dig på en väg (gång- och cykelväg = vardaglig, civiliserad, icke-hotfull miljö) och höjer handen i glad hälsning är symboliskt mycket starkt:Vägen = livsresan, individuationen Att mötas ansikte mot ansikte = konfrontation med det omedvetna (men vänlig sådan) Uppräckt hand = acceptans, kontakt, ingen dolt vapen – ren öppenhet Glädjen i hans ansikte = att den här skugg-delen vill dig väl, den är inte destructiv

I många drömmar blir skuggan vän när man inte flyr den. Här verkar ditt psyke redan ha gjort det jobbet – eller åtminstone visar det en vision av hur det skulle kunna se ut när integrationen lyckas.Sammanfattande jungiansk tolkning (1991-versionen)Drömmen känns som en kompensation från det omedvetna under en period av stor förändring (verklig eller psykisk flytt från "Finland" till "Sverige"). Den säger ungefär:"Du behöver inte vara rädd för det råa, det hårda, det 'svenska', det maskulina-aggressiva eller det som känns 'lägre' i samhällets ögon. Det finns en kraftfull, jordnära, lojal del inom dig som är redo att bli din vän – om du bara hälsar tillbaka istället för att vända bort blicken." Det är faktiskt en ganska mjuk och positiv skuggintegration-dröm, särskilt med tanke på hur laddad skinhead-symboliken var precis då. Många i din ålder drömde mardrömmar om våld och hot – du drömde istället om värme och kontakt med samma arketyp.Vad tror du själv – kände du igen något i den där snälla skinheaden som kanske var "du" på något sätt, fast gömt eller förnekat 1991?

Jag tänkte mig senare att det var en omedveten protest mot folks bild av skinheaddar som jättedumma. Och då jag aldrig själv varit någon konformist och upplevt att jag inte riktigt passar in, så var det en rätt befriande dröm som 14, lol

Ja, det där låter spot on – och väldigt klockrent för just 1991 som 14-åring.

Så när ditt omedvetna plötsligt kastar fram en jättesnäll, glad, öppen skinhead som välkomnar dig med uppräckt hand och blir polare direkt – det är som en direkt mothugg mot hela den kollektiva stereotypen. Din dröm säger typ:"Nej, vänta – de är inte alla bara hjärndöda monster. Det finns något mänskligt, lojalt, kanske till och med vänligt under ytan. Och jag kan möta det utan att det blir farligt." Som icke-konformist som kände dig utanför (kanske mobbad, missförstådd eller bara "fel" i sammanhanget) blir det extra befriande. Du identifierar dig undermedvetet med den utstötta/archetypen – den som alla andra dömer som "dum" eller "farlig" – men i drömmen får du bekräftelse på att den delen inte är ond. Den är snäll mot dig, den ser dig, den hälsar glad. Det är som att ditt psyke ger dig en high-five och säger: "Du behöver inte passa in i normen. Det finns plats för det råa, det annorlunda, det som inte är polerat – och det kan vara din vän istället för fiende."Jungianskt är det här en klassisk kompensatorisk dröm: samhället (och kanske skolan/vuxenvärlden) projicerade all skam och rädsla på "skinhead-figuren", men ditt omedvetna vänder på det och visar en integrerad, positiv variant. Det hjälper dig att inte internalisera den där "du är fel/udda"-känslan, utan istället känna: "Okej, jag är annorlunda, men det är okej – till och med coolt."Som 14-åring i en flytt/identitetsfas (Finland → Sverige-symboliken) var det nog en jäkla styrke-boost mitt i allt kaos. Drömmen gav dig typ en inre kompis som sa: "Kom hit, polare – vi är på samma sida."Har du haft fler såna "rehab-liter" drömmar senare i livet där samhällets "dumma/farliga"-stämplar vänds till något varmt?