Nästa stora komet?

Jag såg igår av en slump att en komet vid namn C/2023 A3 (Tsuchinshan-ATLAS) nu just rusar fram över rymden mpt solen, och lär ska synas med blotta ögat oktober 2024. Även här i norra halvklotet. Optimister har sagt, att den ska bli så klar så den kan synas även under dagstid. Men man vet aldrig med kometer. Mittiallt så är den ens knappt synbart med teleskop. Som fallet var med Halleys komet 1986. Men vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa! Jag önskar att den vore lika ståtlig som kometerna Hyakutake var 1996 och Hale-Bopp 1997. Det skulle nog vara på tiden att se en ny komet på himlavalvet med blotta ögat. Det är att se en komet PÅ RIKTIGT. Att se Halleys komet med teleskop i stadens observatorium var en stor besvikelse för mig. Men 90-talets kometer var riktigt fina spektakel måste jag bara säga. Det verkar positivt. Vad jag har förstått så har denna komet förutspåtts att bli ljusstark. En ny 90-talskomet med andra ord.

Annars var 1996 och 1997 stora regressionsår i mitt liv, och jag levde i en illusion då, och var mycket barnslig och naiv. Naivare och barnsligare än 1993 och 1994 skulle jag vilja påstå. Så därför, efter att jag kommit till denna slutsats, så har jag inte någon nostalgi just för dessa år. Jag levde i illusionen att jag var JÄTTEklok och såg jätte bra ut. Ändå var jag som en fågelunge som levde i fågelboet och blev matad av fågelmamman. Jag bodde hemma och satt ungefär med kniven och gaffeln i händerna i högsta hugg vid matbordet med tallriken framför mig och väntade på att morsan hade lagat maten färdig, så jag kunde hugga i och äta. Ingen tvätt tvättade jag själv. Satt i mitt rum och lyssnade på musik sedan bara, och läste om nätterna. Det är enkelt att tro sig vara klok och ståtlig, om man ännu inte haft att göra med livets realiteter.

1996-1997 gick jag i grundskols-linjen i folkis, vilket var enkelt och rento. Och så såg jag i smyg på Beverly Hills 90210 varje söndags-eftermiddag. (I smyg, för att man tyckte det var trendigt och töntigt egentligen. Men jag fastnade för denna serie redan 1992...)

Allt detta vaggade in mig i en illusionär värld, där jag trodde mig vara vuxen. Eller en ung vuxen åtminstone. Så minns jag alltid i beverly hills en såndän Nat. Alltså han som ägde Peach Pit-baren och som var typ alla ungdomars vän, då de kom till Peach Pit för att äta eller på kaffe eller något. En mys-farbror i 50-årsåldern som alltid då han hade tid, satt där tillsammans med ungdomarna och pratade om kärleksbekymmer och andra livets realiteter tillsammans med ungdomarna, och kom med bra tips åt dom och så. Man blev liksom invaggad tack vare allt detta, att saker och ting var ok i ens eget liv, fast jag borde ha koncentrerat mig på att studera och veta vad jag vill göra i framtiden. Inte gå omkring med spänd bröstkorg och tro mig vara allvetande.

Så därför var 1994 mycket bättre, för det var så i början av allt liksom. Jag hade ännu en teoretisk möjlighet att tänka på framtiden på riktigt.

Men visst, jag tänkte på samhällskollaps, asteroidnedslag, supervulkaner, krig och sådant redan då. Det var väl egentligen den dystppiska inhemska filmen Yötuuli, som jag såg på TV september 1992 som fick mig att fundera väldigt mycket på dessa saker. Finns att se på Youtube, en väldigt bra film. Jag såg det och ser det som en reel möjlighet att jag ännu en dag kan uppleva något dylikt. Så helt i blåsten naiv var jag inte. Men ändå, jag såg mitt personliga liv som ok, fastän det inte helt enkelt var det.Jag var mer realist 1994, men sedan lockade jag mig själv till en slags falsk optimism så att säga. Man ska inte "tänka positivt" man ska HANDLA. Det är det som räknas.

Vilket får mig att tänka... jag tänkte delvist väldigt naivt ur ett mikrokosmiskt perspektiv dessa tider. Men, majoriteten av folk tänker på ett sätt väldigt naivt, fastän de har jobb, försörjer sina familjer etc. All heder åt det. Men de flesta lever ändå i en illusion, att detta system, denna civilisation, kommer typ att vara för evigt.. Som de flesta som levde i Romerska riket också tänkte sig det. Men när lamporna slocknar och samhället kollapsar, vad kommer de då att säga? Kommer de att flina då?

Så ur ett makrokosmiskt perspektiv, är de flesta människor i väst invaggade i en falsk trygghet. Så inte ska jag ha dålig fiilis över att jag tänkte naivt då, och jag var trots allt väldigt ung då.

De flesta människor tänker inte på asteroider och även kometer som kan kollidera med jorden, och kommer att göra det, förr eller senare, stora solstormar, supervulkaner, en ny digerdöd, en ny istid, supernovor etc. Och varför skulle man undvika naturens gång? Det är bara så som det är här i universum. Nej, de flesta människor har vaggat in sig i en falsk trygghet. Och Loke flinar...

Nåväl, man ska alltid tvivla. Men man ska alltid söka den yttersta Sanningen. Och man sa alltid se fakta som kan tyckas vara obehagliga i vitögat. Det är just det som ger neuroser hos folk, då de flyr gräsbrandens flammor i motsatt riktning, med flammorna hela tiden efter sig, istället för att göra likt hästarna i prärien då det är gräsbrand, de springer mot elden och rakt in i den istället, för att komma ut på andra sidan, där branden redan härjat. Människor borde göra samma sak, låta sig renas av elden, istället för att fly undan den...

De flesta människor tänker inte ur ett holistiskt perspektiv. De lever i det absoluta nuet, men tänker inte att dagens saker, som idag ter sig som självklara, inte kanske alls gäller efter 100 år. Att vi kanske skrattar så vi kiknar åt samtidens ideér då. Alla är vi barn av vår tid, somliga mer, andra mindre. Dessutom borde människarn se bilden på jorden, som någon sond skickat, så ser de hurdan obetydlig liten prick jorden är ur ett kosmiskt perspektiv. Kanske de själva skulle få lite annat perspektiv på tillvaron då?

De flesta människor identifierar sig med sitt jag och sin kropp som det ända relevanta. Men där är jag nog inte alls i samma tankar.... söker man den yttersta Sanningen, kommer man ganska snabbt ifrån sådana tankar, att man enbart är sitt eget jag och kropp.

Men visst. Jag är inte ute efter att omvända någon. Folk får dra vad slutsatser de själva vill. Jag är ingen kristen eller muslim, eller Hare Krishna eller Woke-typ, som går runt och predikar hur andra ska leva, eller vad för slutsatser de ska dra. Inte påstår jag mig heller vara någon stor andlig ledare eller något, om nu någon gick i sådana tankar. Jag är en anspråkslös människa. Man kan ju fråga sig ocså: Vad är "jag?"

Haha, jag förstår att begreppet "Den yttersta Sanningen" kan låta som typ någon form av sekt. Men det är inte min mening. Jag tycker bara det är en lättfattad mening till vad man borde sträva efter. Eller vad jag vill sträva efter.

Jag läste annars boken "Asar, vaner och vidunder" av Åke Ohlmarks här i dagarna. Rätt intressant bok. Ohlmarks talar också om en sak som jag också tänkte på under lång tid. Att det inte egentligen finns några belägg för att Tor skulle ha varit någon åskgud. Visst, han kallas för "dundraren" etc. men det kan syfta på mycket annat än åskan. Jag har länge varit i tankegångar, att åskan främst är ett fenomen som bör associeras med thursar, och ingalunda Tor.

Kanske utvecklingen gick i den riktningen de senaste tusen åren, att han blev alltmer en åskgud? Kanske det skulle ha varit samma sak om Norden aldrig skulle ja kristnats, att han mer och mer i folks sinnen skulle ändå ha utvecklats till en åskgud? Det vet man inte och förefaller inte orimligt. Men det finns, vad jag med förstått, inga egentliga belägg på att man såg Tor om en åskgud då för 1000 år sedan och mer.

Varför jag associerar åskan med thursar? För att Lokes far, Farbaute, är ju en åsk-jätte. Då Farbaute "Han som slår häftigt" slår ner (blixten) i Lokes morsa Laufey "Lövö" och Loke föds (Då lövön börjar brinna) Alltså Lokes farsa är en blixt som slår ner i en lövö och Loke föds. De "knasar" alltså, folkligt sagt.

Vidare så heter en av Lokes bröder Byleist, vilket betyder ungefär "Stormvindens blixt". Och hans andra brorsa heter "Helblinde" vilket betyder "Han som bländer in i döden". En blixt bländer, om den är nära och man ser rakt mot den. Och den kan också blända in i döden, om den slår ner nära nog, eller rakt i huvudet på någon. Lokes bröder kan mycket väl vara en hypostas av Loke själv.

Vidare så tänker jag att åtminstone blixten som fenomen är något som snarare kan associeras med Loke än Tor. Kanske det är så, som någon tänkte sig någongång, att Loke är blixten, medan dundret är Tor som kastar hammaren efter Loke? Loke är alltid först och smartast, medan den lite klumpige och koleriska Tor kastar hammaren efter Loptr (annat namn för Loke, vilket betyder luftfararen, som Loke också kallas för) så har Loke hunnit avlägsna sig för länge sedan. Enligt myten är Loke vacker att se på och smart. Samt kortväxt (som vigt försvinner bort från stora och koleriska gubbars raseri?) Kan ju också representera en sanningssägare, som likt en blixt överraskande kläcker ur sig en obehaglig sanning, så andra blir upprörda och arga som Tor.

Men... vid ett kraftigt nattligt åskväder så upplever iaf jag det som mera, ur ren metaforisk och symbolisk synvinkel självklart, att det är mörka thursamakter i rörelse, snarare än att det skulle vara fråga om han som kallats för "Människornas beskyddare", Tor. Som liten hörde jag två mytiska versioner av åskan. Det ena var ju såklart klyschan om Tor med sin vagn åkade, och den andra versionen jag hörde engång var att åska beror på att "Trollena bankar på bergen" och då åskar det.

Jag minns ett ytterst kraftigt åskväder juli 2001. Det var fråga om en sällsynt supercell. Då åskmolnena nalkades från havshållet, en mycket mörk och hofull molnfront, och man hörde ett ständigt avlägset buller, så kändes det nog som ögonblickena innan Fenrisulven slets loss ur fjätter... Och det var rena rama "anfallet" sedan, blixtarna ljungade i ett, det haglade stora hagel, det var en verkligt hotfull känsla. Så, varför skulle "Människornas beskyddare" orsaka något sådant..? Så åskväder associerar jag nog främst med Thursar, som sagt. Även om det inte åskat ordentligt på nästan 10 år här var jag bor. Åskvädrena har minskat drastiskt och blivit mycket mildare. Det känns nästan som några Woke-personer blivit upprörda över att det åskar och att det skrämmer snowflakes, så de har förbjudit åskan att åska hårt och mycket. Ungefär som då jag drömde i lågis engång att det var rast och det började åska, men de joppliga vuxna ringde efter ambulans och brandkår för att skydda oss elever för åskan, så man såg bara en ambulans som vände in med blinkar på i skolgården, och FBK-schacki var som soldater och sprang flinande in i klassrummena med stormgevären i högsta hugg, för att skydda eleverna för åskan. :)

Hahah, Chaplin har nu inga gemensamma drag med Loke direkt, men jag började nu bara mittiallt att minnas som liten då jag såg på Chaplin på TV, så var det alltid vad jag kan minnas att han lyckades provocera upp stora, argsinta koleriska, feta gobbar att bli arga på honom och jaga honom. Och Chaplin sprang alltid iväg. Det var komiskt.

Nåväl, nu har jag ledig dag från jobbet. Jag ska nu skriva åt en brud, för vi ska i december åka till Helsingfors på skivaffärs och antikvariats-runda tillsammans :)

Mytologiska drömmar

Jag drömde sensommaren 1992 om en örn. Sensommar, men skolorna hade börjat och jag hade börjat i nian då. Tyckte jag var jättestor, haha. Och det var jag såklart om man jämför med då jag var i sjuan. Man utvecklar ju sig så hastigt under tonårena. Jag såg dess siluett komma högt uppe i luften och den svävade neråt i cirklar, tills den flög rakt mot mig och högg mig i ansiktet med näbben. Jag vaknade upp kallsvettig, ty det var en mardröm. Klockan var cirka halvfem på morgonen. För att få något annat att tänka på så strövade jag till vardagsrummet. Jag hörde något fordon utifrån och så jag drog upp rullgardinen så körde det en Leyland-traktor förbi på gatan. En rödvit Leyland-traktor. Jag kände igen den, för jag hade haft en kopia av en likadan Leyland-traktor som leksak då jag var liten. Med samma färg också!

Någon liten tid senare så drömde jag att jag kände mig som Jim Morrison (LOL!!) och gick på Kilavägen. Jag hade hår som han och så. Jag hade nyligen sett Hollywood filmen med Val Kilmer om honom, så det kom i drömmen därför tydligen. Ironiskt att man kände sig som Jim Morrison i drömmen då jag inte var någon karismatisk brudmagnet eller Don Juan precis, lol!

Så gick jag in i Vagnsgatan. Jag hade ju tidigare drömt om att jag skulle till Åbo en mulen och psykedelisk höst-lördag och det kom en blå truck från bangården emot då jag gick från Hindersgatan till Vagnsgatan i syfte att gå till tåget. En sådan blå liten psykedelisk truck som det fanns förut i bangården. Och då tåget startade till Åbo så kom det farande fullt med gammalmodiga små blåa lok från Åbo-hållet. Jag såg det från tågfönstret. Det påminner mig om det 70-taliga proggbandet Blå Tåget :)

Nå iaf, jag drömde då 1992 att jag gick in från andra sidan av Vagnsgatan från Kilavägen. Så står det en stor och mörk orm mitt på gatan där jag kommer. Ormen reser sig, reser sitt huvud och tungan far av och an, men den var vänligt inställd mot mig, till skillnad från örnen. Jag stod och betraktade den med ett lugn tills jag vaknade.

Kanske var det ormen/draken Nidhögg? Och örnen kanske var Hräsvelg? Alltså mytologiska figurer ur fornnordisk mytologi. Kanske var det ett genetiskt minne av mina förfäder, att jag såg just dessa arektyper i drömmen? För att citera Poetiska Eddan:

Hräsvelg heter han, vid himlens ände sitter jätten i örnhamn jämt; ifrån hans vingar sägs vinden komma farande fram över folk.

-Vaftrudnesmal, vers 37

Han identifieras ibland med örnen som sitter på toppen av Yggdrasil, vilket jag väl tror att stämmer mycket bra. Det låter väldigt rimligt att det är just så, för Draken (mytologiskt ofta nog identisk med ormen) Nidhögg gnager på Yggdrasils rötter enligt mytologin (som givetvis ska tolkas metaforiskt, inte som fysiska drakar och fysiska träd, som både akademiker i ämnet och gememe man ofta nog envisas med att tro) Drake kommer från grekiska Derkain, som betyder ungefär "att se"-symboliserar vidsom. Jag ser det inte som något "ondskefullt" att Nidhögg gnager på Yggdrasills rötter, tvärtom. Det kanske är en metafor för självet som vill försöka få oss att inse något, ur ett mikrokosmiskt perspektiv. Att jaget är det illusionära (Yggdrasill, som också är en metafor för själva universum ur ett makrokosmiskt perspektiv. Jag är anhängare av den teorin. Det skulle isåfall kanske betyda att det materiella universum i själva verket är illusionärt och det sanna finns bortom kosmos? Och Draken vill väcka oss ur den kosmiska slummern?

Nåväl, jag lämnar bort dessa teologiska aspekter nu här, men det är intressant hursomhelst. Tror nog att de allra flesta s.k. "nyhedningar" och "asatroende" har missat poängen, men blir de saliga på sin tro så angår det väl inte mig. Har bara märkt att de ofta nog strikt dualistiskt tänker sig de "mörkare" figuerna av mytologin som Fenrisulven, Surt, Nidhögg, Loke etc. som rent "onda" som ur ett kristet perspektiv fast de säger sig vara hedningar. Dessa kan och ska även tolkas som naturfenomen etc.De är flertolkade. Man kan tex. se det ur ett natur-metaforiskt perspektiv på det sättet, för att nämna ett exempel, att Loke är blixten, medan Tor är åskmullret. Blixten (Loke) kommer först och Tor kastar sin hammare efter Loke, och då mullrar det.

Visst, det förekommer en dualism mellan gudar och jättar. Men det är en lite mer komplicerad dualism än den svartvita kristna dualismen skulle jag våga påstå.

Detta är inte något som jag själv kommit på, så jag tar inte den äran åt mig. Men jag är sympatisör av dessa teorier och finner dem mest trovärdiga. Och att se Draken som "ond" är ju närmast blasfemi i mina ögon, heh.

Har dock mina egna tankar kring de båda Eddorna och har några egna mindre teorier för olika saker som händer i dessa myter. Som i Snorres Edda då Loke förlora ett vad och en dvärg skulle hugga av huvudet på honom men inte gjorde det. Istället tänkte han att han skulle sy ihop Lokes läppar. Han tänkte först använda sig av en kniv för att göra det, men gjorde det nu sedan bara med en nål. Om jag minns rätt så var det så. Loke lyckades dock riva upp sömmarna.

Det kan antyda helt enkelt som att Loke är mycket. Kan bla symbolisera en människa som säger rakt ut sanningen vad den tycker om saker och ting medan andra inte vågar göra det. En som uttalar obehagliga sanningar med nådlös ärlighet. Kniven och nålen kanske symboliserar att det hjälper inte att ta till våld (kniven) mot en sådan. Att det klokaste är att med sylvass tunga (nålen) komma med motargument. Det lyckas dock inte på Loke själv..

Intressant i sammanhanget är att Lokes mamma heter Laufey eller Nal, vilket just betyder nål... ren slump? Nej, det är det nog inte. Ingenting är ren slump i mytologin.

Det tycks råda någon form av fejd mellan örnen och draken/ormen. För ekorren Ratatosk far upp och ner i asken mellan dom båda och fungerar som en förmedlare mellan dem, de skickar okvädningar åt varandra. Det är intressant, för även i andra kulturers myter ligger örnen och draken/ormen i fejd med varandra. Tex. i mesapotamisk mytologi så finns det ett träd där det sitter en örn i trädkronan och en orm som gnager på trädets rötter. Örnen åt upp ormens barn, och de hamnade i fejd med varandra. Även inom andra mytologier så tycks det råda en fejd mellan örnen och ormen/draken.

En paradox finns dock inom detta gällandes nordisk mytologi. För både örnen och draken är av jättesläkt, vilket borde innebära att de är allierade med varandra. Men som med mytologi så kan mycket till ytan verka paradoxalt, och det har antingen någon metaforisk förklaring, eller så har det kanske blivit ett litet missförstånd av de som skrev ner myterna i tiderna. Snorres Edda skrevs tex. av en kristen man, Snorre Sturlasson, och det har säkert färgat en del också på Snorres edda.

Det verkar som om att rent samhälleligt så står örnen för det kollektiva och ormen/draken för den som vågar söka visdom ur andra källor, som inte följer strömmen så att säga.

Nidhögg är inte den ända som trivs under asken Yggdrasil. Bla ormarna Goin och Moin trivs där.

Nåja, alltså jag drömde först om en fientlig örn, sedan om en vänskaplig orm. Sammanträffande? Tror jag inte. Det var mitt dna:s arketyper som visade sig i denna dröm.Kanske, alltså. Kanske betyder det att jag är inställd på det sättet att Draken är vännen. Jag minns som liten så fanns det hos mommo en tekopp med motivet sankt göran och draken. Jag var där hos mommo med en kusin och syrran, det var 1981. De frågade mig om jag vet som vinner, riddaren eller draken. Så sade jag direkt: Draken! Så sade dom i mun på varandra: Näääää, riddaren vinner, riddaren vinner! Så förklarade dom hur riddarens svärd och rustning är så bra etc. Jag förstod ingenting. Jag tyckte att draken såg så mäktig ut helt instinktivt, och såg riddaren som en översittare. Som typ en Bk-46 grufsus, hahahahaha!

Jag har även drömt andra kanske arketypiska, mytologiska drömmar. Engång som liten efter nåt vulkanutbrott i Island (?) så snöade det sotblandad snö ner över backan. Det kom en hastig skur och den sotblandade snön föll hastigt ner. Nyfiken som jag var så for jag ut och se. Efter det drömde jag att jag satt med hela familjen vid matbordet och det var ett liknande väder ute. Det var undergångskänsla. Mittiallt hör vi hur en tupp galar. Det kom överallt-ifrån. Liksom: KUKKELI-KUUU!!!! Och farsan kommenterade nåt om att tuppen/tupparna galar.

Han satt på högen och harpan slog han jättekvinnans herde, den ljuslynte Eggter; ovan honom gol i höga trädet en fagerröd hane som Fjalar heter. Över asarna gol Gollinkambe, han väcker folket hos Herjafader; en annan gal under jorden, sotröd hane i Hels salar.

-Voluspa 42-43

Kanske var det någon av dessa tuppar som galade i min dröm? Detta är alltså tupparna som galar till Ragnarök.

Om jag skulle i hem och skola ha hört om dessa myter, så skulle man ha förstått det mera vardagligt att de skulle ha börjat spökat i det "vardagliga" undermedvetna, men så var inte fallet, bortsett från några lektioner i rellan i sjuan där vi talade om våran egen mytologi. Men det var ju naturligtvis bara väldigt ytligt och ur ett kristet perspektiv. Och givetvis ur det perspektivet, att man såg mytologin som riktiga fysiska saker och varelser, och inte som metaforer. Det ligger ju också i kristendomens intresse att framställa våra gamla myter så, så att ingen ens på misstag kan se något djupare i det. Annars lär man ju sig bara om ett främmande folks myter i rellan i skolan. Om myrra och kameler, som om att man på något sätt skulle kunna relatera till det :P

Skulle kunna skriva mera om detta, men måste äta lite, för jag ska på jobb snart! Men som sagt, arektypiska drömmar ur det kollektiva undermedvetna är intressantaste drömmar efter lucid dreams!