Mina äventyr från Barndomen: Johtaja

Nu då jag har fotat lite barndomens landskap, så tänker jag berätta lite om då Karjaan Yhteiskoulus gårdskarl förritiden, som kallades för "Johtaja" och som jagade mig&mina kompisar ett par en gånger 1988-1990. Jag ska berätta om då han jagade mig och en min kompis i slutet av augusti 1990 en fredagskväll, efter att vi hade visat fuck åt honom. Han kunde bli jättearg, så det var spännande att testa gränserna och göra lite såntdänt fuffens ibland.

Det började så, att vi gick 20 tiden på Karjaan Yhteiskoulus område, i folkmun "finska högis". Så tänkte vi att vi ska visa fuck åt Johtaja som just var på väg att köra därifrån med sin blåa Datsun Cherry. Just då han körde ut från porten mot Kilavägen så sade kaverin 1-2-3 NU! Så visade vi båda fuck mot bilens bakdel. Vi trodde inte att han skulle se, men han måste ha sett från spegeln, för bilen stannade till och de röda bromsljusena bara lyste. Kaverin sade "Han kommer efter!" Vi började springa, och vi såg bara då vi sprang längs med jumppasals-väggen hur Johtajas Datsuns framljus reflekterade mot jumppasals väggen. Han kom liksom i en krokrörelse med bilen via sandplanen snett emot oss med bilen. Man hör bara Vrraaaaaoumm!!! Vraum! vraum! Vraum! då han kom närmare och närmare, och försökte få fast oss. Varsinainen sissi!

Sedan just innan vi sprang över Ekenäsvägen så hörde vi bakom oss just en röst typ som Glen Benton, sångare i Deicide, i samma  death metal"örinä" tonläge typ: SAATANA POJAT! TÄNNE JA VÄHÄN ÄKKIÄ! Vi sprang så satan över Ekenäsvägen och rakt över en gård. Jag såg i ögonvrån att en gobbe glodde på oss från fönstret. Vi var först i gömman i gården ovanför gården vi hade sprungit igenom, så såg jag att gobben i huset kom ut och gick mot oss. Jag sade åt kaverin att Gobben i huset e efter oss! Så sprang vi så satan igen. Vi sprang till en annan gård och gömde oss bakom några buskar och var där en halvtimme. Vi vågade bara viska då vi talade med varandra.

Så då vi vågade röra på oss och for upp till "Sisu-skogen" så såg vi och hörde vi Johtajas Datsuns ynkliga läte. Han for långsamt förbi nere på Vagnsgatan.

Så gick vi igenom skogen. Vi gick och gick tills vi kom fram till järnvägen och gick via järnvägen till Bäljars. Vi gick på spåret och jag tänkte hela tiden att Johtaja kommer fram i mörknet i buskarna. Det skulle visa sig att kaverin tänkte likadant berättade han senare, men ingen av oss vågade då säga det åt varandra. Jag tänkte på Accept-låten "Run if you can" minns jag. För jag hade just köpt den accepten där den låten finns på "Breaker" på kassett från Jerry's musik. Jag tyckte att den låten passade in i vår situation.

Så då vi var i Bäljars vart kaverin bodde så var det en broderlig handskakning innan vi skiljdes åt. Sedan gick jag hem och nynnade på låten "Tursaan Puutarhassa" av bandet Freud Marx Engels Jung, som jag hade hört i morgonprogrammet för ungdomar "Yy Kaa Koo" hösten 1989. Kako Oy var också ett liknande program som kom 1990. Det var en gammal kärring och en snygg brud i det programmet som var juontajan. Dom intervjuade Raptori minns jag engång. Vittu, dom borde ha intervjuat STONE istället. Eller ännu bättre: A.R.G.

Jag var och fotade i Karjaan Yhteiskoulus område, för att ni ska få en bättre blick kring det hela. Man borde ha gått här i grundskola egentligen, så sku man ha bekantat sig mera med brudar, då finskspråkiga brudar i regel ju är tolerantare och mindre snobbiga än svenskspråkiga. Det har jag personlig erfarenhet av. Undantag finns dock alltid. Inte alls nå emot svenskspråkiga brudar i sig. Finskspråkiga brudar verkar bara enklare bli förtjustare i mig.

Så drömmen jag drömde engång om att jag fällde omkull två stora roskisar på skolgården just då Johtajas då ljusblåa Saab-99 körde nerför Klockarsgatan vid ena sidan om skolgården. Han såg vad jag gjorde Och tutade och tvärbromsade. Såhär: Tyyt, Tyyt! *Brroooomss* Fotade även var den händelsen utspelade sig i drömmen.

 Här uppe var Johtajas bil, vid dörren ungefär. Vi gick förbi och såg då Johtaja hoppade in i bilen och var på väg att köra iväg. Klockan var cirka 20 på kvällen. Vi mumlade nåt om att ska vi visa fuck åt honom. Mest på skojs skull va. Man får sina infall.

Här säger kaverin 1-2-3 NU! Och vi visar båda två fuck åt honom, just då bilen är nere vid ingången och han är påväg därifrån. Vi tänkte inte att han skulle se, men bilen stannade till direkt helt och hållet, så bromsljusena lyste rött. Jag hörde bara kaverin säga "Han såg!" Och sedan sprang vi. Hehe, måste bara berätta om en annan incident, som hände sensommaren 1988,då vyn är så lämplig här vid ovanstående foto. Det var så, att kaverin var uppe på taket till den vita byggnaden till höger. Vi två andra stod på marken. Vi pratade och hade roligt. Skolklockan började ringa några gånger mycket hest. Liksom *krrrr!*  i små ljudsignaler med typ 10 sekunders mellanrum. Man ser skolklockan i den gröna byggnaden som en liten rund prick i samma höjd som klockan på stuprännans andra sida. Först reagerade jag inte, men sedan undrade jag varför den höll på så, och då jag såg dit så såg jag att Johtaja råglodde på oss. Han sträckte ut sitt huvud ur en öppen fönsterlucka på andra våningen och råglodde på oss utan att säga ett ord. Den andra gårdskarlen skymtade jag inne i bakgrunden. Jag vet ej denna dag ännu, om det var dom som ringde åt oss, eller om det var ett rent sammanträffande att skolklockan ringde just då (det var innan terminen börjat) Nåväl. Tillbaka till 1990. Vi sprang alltså...

Fullt på denna lilla väg längs med jumppasalens vägg, som är denna byggnad.

Sedan till höger. Typ här såg vi Johtajas bil-lyktors reflektion mot väggen medan vi springer och hör bara: Vraaaumm! Vraauvravraauvraaaumm! från Johtajas bil. 

 

 Här på denna sandplan försökte Johtaja sig på en typ kniptångsmanöver för att få fast oss. Härifrån reflekterades billyktorna på väggen då han gjorde en kroksväng på sandplanen och kom snett mot oss från sidan. Buskarna fanns inte där under den tiden. Bara gräsbacken. Så han kom rakt upp med bilen utan några problem. 

   Hit upp sprang vi fullt och sedan över Ekenäsvägen till gården rakt ovanför, med Johtaja efter oss. Typ halvvägs till staketet hörde vi bakom oss Johtajas: SAATANA POJAT! TÄNNE JA VÄHÄN ÄKKIÄ!! Han jagade inte oss över Ekenäsvägen dock, då han hade bilen i gång antagligen, och inte ville lämna den. Man hörde att han var jätte rasande arg, och menade allvar. Så vi sprang för livet.

Hit sprang vi sedan då gobben i huset kom emot oss då vi var på en gård. Haha. Riistetyt biisi "Takaa-Ajettu" tulee mieleen!  Vi sprang till en annan gård härifrån som är rakt framme, men helt skymd av buskar och träd. Där var vi en halv timme, tills vi gick upp...

Hit! Till "Sisu-skogen" Till vänster om stängslet är Sisus fabriksområde och vi gick längs stängslet ända tills järnvägen kom emot. Längs med järnvägen gick vi sedan till Bäljars. Då vi var ett steg in i skogen här redan, så hörde vi bara det hesa, lite ynkliga ljudet av en Datsun Cherry-motor, och vi såg att Johtajas bil kom smygande från höger härifrån sett men vänster ur vårt sätt där uppe i skogen. Rimligtvis letade han ännu efter oss!! Och det hade gått över en halv timme, och han var uppenbarligen fortfarande pissed på oss.

Och så kan jag ännu visa bilderna var drömmen då jag välte ner två stora roskisar nerför en av gräsbackorna i Karjaan Yhteiskoulus område, ägde rum.

Det var en sånhän roskis som jag rullade nerför backan, eller alltså 2, bara att dom var gråa då den tiden jag drömde denna dröm 1989. Roskisarna var på  samma plats i drömmen som de båda var på riktigt och den nuvarande roskisen på bilden är några meter till vänster mot vart dom var förut.

Här nerför gräset rullade jag ner de båda roskisarna. Just då jag buffade ner den andra roskisen nerför backan...

Johtaja kom just då nerkörande på Klockarsgatan, som är på andra sidan av denna häck(som var mycket kortväxtare då. Dessutom var det typ mars i drömmen, så inga löv hade häcken. Så Johtaja såg ju mycket väl i drömmen, det räckte med att han såg lite mer åt vänster) med sin ljusblåa Saab-99. Det var här det var: Tyyt, Tyyt! *Brrooommss* Jag vaknade sedan direkt, för det var en skrämmande dröm! :D Att bli liksom ertappad på bar gärning av Johtaja då man gjorde någo fuffens. Man sku riktigt ha kunnat tänka sig att han skulle ha gjort så på riktigt, tutat två gånger snabbt och sedan tvärbromsat. Det var hans stil riktigt till 100%


Så var det en "mopogobbe" som vi kalla kort och gått för "Gula mopon" 1985-1988, då han hade en gul mopo. Tror att modellen hette "Tunturi Banana" Skulle kunna berätta mycket om honom. men han var "farlig" och jagade mig och mina kaverin ibland. Som den gången december 1985 då han kom snett körande mot trottoaren, och kaverin hans kastade en kinare på backan. Och motorn lät typ som en blandning av ett Venom-riff och en Junkers Stuka-bombare. (Det är en efterhandkonstruktion dock. Kände varken till Venom eller Junkers Stuka bombare 1985)Jag blev imponerad och jättefascinerad på samma gång, och tyckte det var jättetufft. Liksom;: Vrraaaaaoouummmm!!!! PANG!!!  Det var typ i samma stil som en Junkers Stuka störtbombare då han kom snett emot anfallande, och kaverin på kyyti kastade en stor kinare på backan.

Jag ska visa några ställen där två incidenter med Gula mopon inträffade

Här var jag med cykeln. Samma vy. Det var en kväll hösten 1986 då jag just hade börjat i trean. Mittiallt hör jag någo mopoljud och ser att det kommer någon mopogobbe uppför vägen här. Så såg jag att det var GULA MOPON!! Han såg mig med och avviker från asfaltsvägen och kommer emot mig så satan med mopon, men jag cyklade som en dåre därifrån till Klockarsgatan. Liksom typ först vanligt och långsamt: vrrroouumm. Sedan då han ser mig: VrrrrRRRAAAAAAAAAOOUMMM!!!! Kom han fullt körande emot mig.

Här kommer jag samma tider(höst 1986) cyklande på väg hem. Jag hade alltså kommit från vänster härifrån sett, jag korsade skolgården och var på väg rakt till höger. Det hade börjat skymma, nästan mörkna. Jag hade hela kvällen varit nojig över att stöta på Gula mopon. Så ser jag att det är något gäng nedanför granen. Jag hann just och just se att det var Gula mopon som var en av dem dit nere, då Gula mopons framlykta började lysa rakt mot mig (Dock utan att mopon startade) Jag cyklade så perkele hem! Det var kusligt som fan, då jag tidigare under kvällen fick något sorts varsel om att jag ska stöta på Gula mopon snart, och så blev det så! Situationen var också kuslig då de hade nästan mörknat och mittiallt tänds Gula mopons framlykta.

Jag började drömma mardrömmar om det sedan. Det började alltid i samma situation som det var där på riktigt, att jag ser rakt in i Gula mopons framlykta, som plötsligt tänds. De börjar jaga mig i drömmen, men sedan blir allt oskarpt och jag vaknade med ett ryck.

Detta hände flera gånger. Alltid började drömmen med att jag stirrade in i Gula mopons fyrkantiga framlykta.

Jag tyckte inte om dehär drömmarna. De var obehagliga, påfrestande. Jag beslöt att försöka spjärna emot och vakna direkt om de kom igen.

De slutade att komma då. Det räckte över 20 år innan samma sak hände på nytt. Det var maj 2008. En natt, just när jag gled in i sömnen, började jag urskilja Gula mopons fyrkantiga framlykta. Egendomligt nog kom jag ihåg min föresats att försöka vakna. Halvvaken och yr satte jag mig upp i sängen och hade en kuslig känsla. Jag gick ut i köket och tog en flaska Vichy och några smörgåsar och satt på tv:n och slötittade på den 45 minuter innan jag for och sova igen. Det var lite överraskande att helt plötsligt drömma om det igen, men det undermedvetna är mystiskt. Har vad jag minns inte drömt senare om Gula mopon.

Hehe. En annan incident då vi blev jagade och det var allvar märkte vi, så var då en skäggig gobbe blev jättearg på oss då vi genade igenom hans gård mars 1989. Jag och två kaverin. Man hörde mittiallt bara en röst från verandan som lät som ett läte från en rasande gorilla eller något: UH!!!(vi började springa) KOM TIBAKA! Jumalauta!

Vi sträcker så satan ner på en gård och är där en halvminut kanske innan vi fortsätter till en skogsglänta. Från skogsgläntan ser vi hur gobben sökte efter oss med bilen, och for in med bilen i en gränd, som man rent logiskt skulle ha antagit att vi skulle ha sprungit till, om vi inte skulle ha sprungit in via en annan gård till skogsgläntan. Kaverina var skraja då vi hukade oss ner i skogen, men jag kände att jag blev bara argare och argare. Vad i helvete skulle han jaga oss för? Vi gjorde ju ingen skada och sprang därifrån! Vet inte varför jag blev så arg då, men ilskan blev bara större och större då jag satt där hukad och såg på den skäggiga gobbens försök att få fast oss. Vi var dock bättre sissin, för vi såg honom, men han såg inte oss.

Visserligen tog kaverin upp en frisbee ur backan på gården berättade han senare, men han slängde den direkt då gobben skrek. Han fick ju tillbaka sin jävla frisbee.

Sedan efter att vi hade kököttänyt i skogsgläntan en liten stund så flydde vi från området via en åker, som vi kröp igenom så vi fick alla 3 ordentligt skitiga kläder.

Jag ångrar ingenting att vi gjorde sådär små fuffens i den åldern. Det var jättespännande och man kände att man levde då man gjorde detta. Det var det bästa som fanns dessa adrenalinkickar!

Tillbaka till Johtaja. Han var iaf i grunden en bra kille, något man knappast kunde säga om den skäggiga gobben. Sådant intryck fick jag iaf. Engång vårterminen 1989 körde Johtaja förbi det som nu är Katarinaskolan och som jag var elev i. Vi var på asfaltsplanen invid skolan, ovanför sandplanen och kaverin såg mittiallt att Johtajas blåa Saab susade förbi på Bulevarden. Han började skratta: Aaahahahahahahahaaaa!! Johtaja! Johtaja! och pekade ner mot Bulevarden. Mycket riktigt, jag kände igen bilen direkt och såg Johtaja också i den. Han sneglade mot skolgården, men såg knappast oss. Han kom från hälsocentrals-hållet.

Engång i slutet av augusti i det magiska 1988 så jagade Johtaja mig och mina kaverin första gången. Det var en solig fredagskväll och vi satt uppe på ett garagetak i Kiilan Koulu ("finska lågis" i folkmun) Garaget finns inte mera. Vi skrattade och hade roligt då vi satt där. Mittiallt säger ena kaverin med allvar i rösten: De nog bäst att vi far nu! Så sade ja å kaverin att va, varför de?! Så säger kaverin: För att där e Johtaja! Och pekar mot grinden. Mycket riktigt, en ljus och blåklädd figur var vid grinden, och det var Johtaja. Han mumlade något argt åt oss, och vi hoppade nerför taket i motsatt riktning mot var Johtaja befann sig.

Så Gick vi bakom lågisbyggnaden mot sandplanen. Jag tänkte att tänk om Johtaja kommer bakom knuten? Men jag hann inte säga något då den ena kaverin, Jan, babblade på som en kaffekokare, så jag inte fick en syl i vädret. Och mycket riktigt: Johtaja dök upp framför oss mittiallt. Han kom bakom knuten. Han mumlade något och såg arg ut, och kom snabbt gående mot oss. Vi vänder om och springer. Johtaja hann kasta en skruvmejsel eller något dylikt i huvudet åt kaverin medan vi sprang. Han stannade aldrig för att se vad det var, men något dylikt var det.

Sedan sprang vi och for tvärs över en gård mot en skog. Kärringen i huset såg oss och knackade på fönstret. Gobben i huset öppnade terassdörren och innan han hann säga något så sade jag att Jåå, vi vet, vi sku int få vara här, men de e någo äldre pojkar som jagar oss och ska dänga oss! Han skrattade bara till och sade nå, att int e de väl så farligt. Vi for upp till skogen direkt efter det.

Så småningom kom vi hem efter detta stora äventyr. I den åldern var just såndäna saker stora äventyr.

HAHA! Kort efter denna incident så drömde jag att jag gick förbi på gatan huset till vart en av kaverina som var med bodde. Johtajas blåa Saab-99 stod parkerad på gården. Det var liksom så kusligt på något sätt. Den stod bara parkerad på gården till kaverins barndomshem :D

Och så den ena gången hösten 1988 som jag lurade de andra kaverina att Johtaja kommer. De var i en sågspåns-samlande stor roskis bakom slöjdsalen och var inne och simmade i sågspånen, utom jag, för jag tyckte det såg kind of ofräscht ut. Jag fick för mig att skämta med dom, så jag ropade för full hals: JOHTAJA KOMMER!!  Och de skuttade upp ur roskisen på nolltid och sprang med eld i reven. Haha, det är sällan jag sett att någon fått så brått mittiallt.

Här kommer nostalgi för ännu längre sedan i mitt liv! Jag minns ännu hösten 1987 en kväll då jag var hos en kaveri och Popedas keikka kom på tv. Vi hade tv:n på i vardagsrummet och typ lekte med bilar och sådant emellanåt vi såg lite på Popeda. Så kom det en sesssion-vokalist vid namn "Raaka-Arska" och sjöng en låt vid namn "Muumi muumi" Kaverin vände om sig mot sin morsa och skrattade och kommenterade nåt om "muumi muumi" Hans morsa svarade roat att Låten heter så! Dom var ganska rockhenkisiä i deras familj, då det var fråga om unga föräldrar som typ just och just hade fyllt 30. Hemma hos mitt så lyssnades det bara på typ Evert taube och klassisk musik. Ibland Pink Floyd och farsan diggade lite Juice förvisso.

Och jag tyckte det var humor och hederligt och en jätterolig låt, och då denne "Raaka-Arska" kom på scenen så såg det så "skitit" och hederligt ut tyckte jag då :D Och låten är fortfarande jättebra och rolig. Detta är riktigt kasari-meininkiä! Suomirockens bästa årtionde var utan tvekan på 80-talet. F.rom. i slutet på 90-talet såg ju alla bänd likadana ut. Nästan alla iaf. Det blev mera massatuotantoa och sådant då. Opersonligt. Detta är mera "kotikutoista meininkiä" och inte som nu, att alla större band tycks ha typ samma manager. Se själva! Har hört låten flera gånger efter 1987, men såg på detta clip första gången sedan hösten 1987 häromdagen då jag såg att någon satt upp exakt samma clip på youtube. Jättehederligt! Alltså de så satans bra! Hör själva! Jag minns ännu hur jag 1987 då direkt tyckte att Raaka-Arska var hederliger så satan då han gick in på scenen och börja sjunga.

Det är inte ändå något egoboostande och narcissistiskt att sii på mig: me! me! me! som de flesta s.k. större rockstjärnor har. Utan det är en härlig självironi här med. Man tar sig inte på för stort allvar alls. Muumi-mamma ja mummi-muumi! :D Vem har sagt att finsk kultur automatiskt skulle vara fråga om melankoli? Detta är så Suomi-humor som det bara kan bli!

Detta är så rento Suomi-meininkiä som det bara kan bli! "Salaperäinen Rock-Gury":D Raaka-Arska påminner om en liknande typ, "Appo" som hängde omkring i 70-talets rock-kretsar. Han var en liknande rento typ, och som var med i Kaurismäki-brödernas rock-dokkare "Saimaa-Ilmiö" från 1981

 Nog är det förresten såhär, som jag saxade en åsikt. Till stor del. Förutom att östfinska (savolaxare) och estniska ljusa brudar är lika snygga och liknande av sig på något sätt.

– Slaavilainen naiskauneus on ylitse muiden, ehdottomasti. Kauniita, elegantteja ja ennen kaikkea naisellisia naisia, jotka haluavat tulla kohdelluiksi naisina, ei hyvinä jätkinä. Slaavitar on ilo silmälle.

Nåväl. Här är musikvideon jag talade om tidigare

1-5:te juni 1993-Nians skolavslutning b.l.a.

Jåå, tisdagen 1.6. så var jag på Metallica keikka i Åggelby i hesa. Alltså utomhuskeikka. Sjukt att det är 25-år sedan redan! Tidsglappet mellan 1968 och 1993 är sedan lika långt som tidsglappet mellan 1993 och 2018. En svindlande tanke. Känns surrealistiskt och konstigt, men det är ett faktum. Och allt for mycket hastigare framåt mellan 1968 och 1993 än tvärtom. Nåväl, Metallica räknas nog som en stor "dinosaurie" klumpeduns nuförtiden, precis som typ Rolling Stones räknades som 1993, så det är väl en bra jämförelse...

Jag minns lite av keikkan. T.e.x. att en gobbe och kärring i 40 årsåldern kanske satt bredvid oss i läktarn på dagen medan vi väntade på keikkan. Dom satt ung 2 timmar. Jag räknade hur mycket dom rökte för att ha något att göra. Gobben rökte röd nortti och kärringen Camel. Gobben rökte 11 och kärringen 7 på två timmar. Veritabla stor-rökare. Det skulle inte förvåna mig om lungkräftan tagit någon av dom nu. Eller så lever de och mår bra och röker som skorstenar fortfarande båda två. Alternativt har de slutat röka. Det vet man ju inte. De var typ de äldsta jag såg där då. Nuförtiden har ju medelåldern stigit brant på liknande happenings...

Jag såg många olika skjortor där. B.l.a. en brud som hade en sådan skjorta där det stod såhär på: K.U.K. Sedan stod det under "Kul utan knark".

Det var allt från typiska finska hc/crust-punkare till Levis-juppin där på keikkan. Alla subkulturer. Även rockabilly-folk, hevare, skinheads, hippien.. ja alla subkulturer i en salig blandning. Metallica förenade tydligen många då redan så att säga.

Det var en solig och varm dag. The Cult spelade som första förband, men det är ju skit. Sedan var det en positiv överraskning då Suicidal Tendencies hade kommit som andra förband istället för Alice In Chains. Det var hård thrash/crossover-meininki. Även om crossover och grindcore band som Napalm Death brukar locka fjantiga vänstersinnade "världsförbättrare" och PK-pseudotoleranta  som lyssnare, så var Suicidal Tendencies keikka  bättre än huvudbandets (Metallica)

Sedan började Metallica med "Creeping Death" en av deras bättre låtar, från min personliga favorit Metallica skiva "Ride the Lightning".  Jag diggade nog Metallica i högis men delvis började jag hata att dom sålde ut sig med "The Black Album" i slutet av 1991, och delvis hade Metallica börjat smaka alltför kommersiellt och mainstream åt mig redan under keikkan i Åggelby. Det var inte roligt att digga något som alla andra kände till. Band som Darkthrone hade jag börjat digga mycketmycket nyligen. (29.5.1993 köpte jag min första Darkthrone LP "Under a Funeral Moon" som jag inte diggade by the way de 10 första sekundena jag lyssnade på det-men sedan lärde mig att digga mycket hastigt. Det var bara så ovanlig musik då-som jag aldrig tidigare hade hört att jag blev så häpen så jag tog skivan bort ur skivtallriken efter de första tio sekunderna jag lyssnade på den och såg förbluffat på skivan och tänkte bokstavligen: Va e de här?!  Men redan veckan därpå hade jag börjat digga det, då jag lyssnade på skivan varje kväll ändå-då man bara måddes göra det då jag aldrig hade hört nåt liknande förut. Och då var Darkthrone faktiskt UNDERGROUND.

F.ö. så har jag egentligen enbart diggat Ride the Lightning och och Kill em All. Deras två första alltså. Ride the Lightning är dock en huippubra skiva! "Fight fire with Fire" "Ride the Lightning" "Creeping Death" "From whom the bells tolls" "Trapped under Ice" och "Fade to Black" är perkeles bra låtar måste jag bara säga!! Jag bandade Kill em´all av en skolkaveris storbrorsa sommaren 1990. Man tyckte han var kova då han hade långt hår och diggade sådan musik, haha.

Innan the Black Album och åtminstone ännu år 1990, så var Metallica något kontroversiellt bland kidsen sku jag säga. Det var typ att hur kan du lyssna på såntdänt? att de bara e skrammel å bara någo sådant, som dabboga långhåriga dabbar me trasiga jeans lyssnar på. Sedan då The black album kom, så då var det mittiallt helt okej att lyssna på Metallica. 1991 tog Sepultura över den rollen bland mainstream kidsen, som sådan musik som "inte är musik" och som bara "nå långhåriga dabbar" lyssnar på. Och ungar som inte kände till bättre sådan musik, kallade all thrash och death-metal etc som någo "Sepultura-aktigt" just typ 1991. m.a.o. var Sepultura det av allt "Sepultura-aktigt" som var mest på ytan 1991, och därför kände mainstream kidsen enkelt till Sepultura 1991.

Vad man trodde sig vara vuxen då som 16-årig ongi, haha! Att riktigt snart slutar jag högis, OCH DÅ kommer det att hända saker. Att snart får man en flickvän och så, att man är liksom på väg att bli vuxen och inte är något barn alls mera. Vittu, sku jag kunna resa bakåt i tiden och finna mitt jag då, så sku han få tukkapöllyt och säga: Skärp dig vittus barnsliga ongi!! Du e int riktigt den du tror dig vara! Det är sanning men med modifikation. Någon sorts drive hade jag då som drev mig till den som jag är-men jag trodde mig vara något jag helt enkelt inte var i den åldern med. På det sättet, att jag var omognare och barnsligare än jag trodde mig vara.  Och så mognar man ju och förändrar sig med årenas lopp med.

Onsdagen den andra juni for vi från skolan med buss till Dragsvik garnison alla nior. Det var nior från andra skolor där med, som en såndän Olli från Sjundeå högis, som hade flyttat till Sjundeå från Karis 1991. Modda läraren Dan Johansson var arg för att några smygrökte vid skydd av den parkerade bussen, då den stod i Dragsvik.

Dom visade oss runt i Dragsvik, och så for vi ut med någon sorts landstigningsbåtar. Och så åkade vi i en Pasi. Jag lekte då för mig själv att det var orostider i landet och vi blev skickade till fronten och att det var allvar. Den leken fick mig riktigt varm om hjärtat av spänning :D

En officer sade att tyvärr får inte kvinnor ännu söka till militärtjänst, fast det varit mycket tal om att de borde få. (1996 började dom få om jag minns rätt) Han sade att det skulle nog piffa upp tillvaron här med kvinnor, att han skulle inte ha någo emot det.

Så talade jag med en Robban i bussen å väg till Karis. Han talade om Misfits och en konstnär, Pushead, som har b.l.a. målat dendä flinande Misfits-dötten. Han bandade faktiskt Danzig och Shitter Limited åt mig på kassett vårterminen 1993.

Så var det friluftsdag en dag senare. Vi(Jag och en från klassen)  gick till Billnäs från skolan och förbi missionskyrkan  i Billnäs, promenadrutten gick via där. Jag frågade på skojs skull om han har tändstickor med sig, så tuttar vi eld på spektaklet, haha! Sedan sade jag att satans präster, ork int ens klippa gräset! Då gräset var högt där på gården.

Från den fjärde Juni minns jag inte sedan något. Men den femte juni var på en lördag, och den stora dagen. Dagen då jag gick ut ur högis. Då jag blev stor "på riktigt". Trodde jag. Man tyckte det var en jättestor sak då, och då var det ju det. Men man var ju bara en lort då också, så ur vuxna ögon sett så var det ju ingenting. Att slippa ut ur högis? So what? Resultatet blev dock i mikrokosmiskt perspektiv det samma i ens personliga liv som då Sovjetunionen föll, men den metaforen har jag förklarat Ordning och struktur/Sovjet/Högis.... Andligt Vaakum/Nollställning-Ryssland under Jeltsin/Åren efter högis.. Samt f.rom. 2000 ordning och struktur igen i Putins Ryssland/Mitt personliga liv då man blev äldre och så f.rom. 2000. En sådan liknelse.

Jag minns dagen då 5:te juni 1993. Morsan var på nåt möte någonstans och var inte hemma. Farsan förde mig till skolan den sista dagen. Jag hade uttryckligen förbjudit honom att komma med till festsalen, för det var nolot tyckte man.

Vi var i festsalen, och niorna skulle komma fram till rektorn i sitt talarpodium och ta emot sitt avgångsbetyg inför hela festsalen, då rektorn kallade på ens namn. Det var nervöst och spännande det. Vi stod först alla nior, fast vi hade stolar under, medan rektorn kallade på varenda en nia en efter en. Jag såg något som rörde sig i vänstra ögonvrån mot läktaren då jag stod där, och så kom farsan in trots allt med kameran i högsta hugg!!! Jag var förut lite nervös, men det gick om då farsan kom. Då kände jag mig bara dabboger och jag var arg för att han var så envis så han sku komma fast jag hade förbjudit honom att göra det. För honom var det ju bara typ "plitta-plättä-småungar" i festsalen, och varför skulle han bry sig om dem? Men för mig i samma ålder ungefär som de andra ungarna i skolan-var det ju bara nolot.

Medan vi väntade så var det en flicka från klassen som stod bredvid mig som sade med låg röst åt sin kaveri: Vittu, ja e faktiskt nervös! Hon hade en vit-grön kesämekko på sig. Jag minns bara då jag blev uppropad hur jag hörde hur farsan fotade tydligt och klart vid sidan. Det var så nolot, så jag har förträngt lite det minnet :P

Sedan for vi till matsalen av någon anledning vår klass tillsammans med klassföreståndaren Iris Juntunen. Det var en från klassen som hade Finlandia vodka med sig i en liten flaska och gluggade lite ur flaskans innehåll där i matsalen, då Iris inte såg. Sedan kom hon och kramade oss alla och sade att Hejdå! Att allt gott åt er i framtiden!

Så gick jag i aulan och farsan kommer emot och ger mig ett "stipendium" ett brev med lite pengar och sade på skojs skull att här får du ditt stipendium! (då jag aldrig fick stipendium själv från skolan.) Jag tyckte redan då det var lite barnsligt, men jag tog ju såklart emot pengarna med nöje.

Mittiallt var högis förbi. Det som hade räckt länge, länge, tyckte man då-var mittiallt förbi. Allt det gamla rämnade sönder och samman. Det var förvirrande då, men man var hoppfull inför framtiden, och kände sig stor och stolt då man var så gammal som 16 år! Jag trodde att jag faktiskt skulle vara ett kap för någon passlig brud. Och då trodde man ju på romantik i den åldern :D

Äh, men vafan! Nu SKU de ju va keikkor me någon brud som har ett öppet sinne för lite ovanligare saker med. Så sku det uppstå även själslig gemenskap. Typ komma ut i skogen med mig och trumma på trolltrumma och sådant.

Jag var sedan hos en kaveri på förkvällen lite och så kom några kaverin och frågade att kommer du med till Ekenäs?! Jag sade att Sure! (det hade varit lite tal om det redan tidigare) Jag ropade åt syrran bara då hon satt i sitt rum att säg åt farsan att ja for till Ekenäs! Så painade jag iväg. Vi var först lite i Karis medan vi väntade på bussen. Ena kaverin hade köpt pontikka av någon, och vi klarade oss bra med den flaskan. Vi två andra tog inte lika mycket ändå av flaskan-medan den tredje kaverin drack mest och spydde som fan senare. Mer om det senare. Vi gick omkring lite i stan. Utanför där Adolfssons butik var förr, och som sedan blev Jysk så var det en telefonautomat som en sparkade sönder, alltså vandaliserade den. Han var inte med i vårt gäng-men vi kände honom ändå. Han kom också till Ekenäs med samma buss.

Vi väntade en stund utanför bussis tills en av Ampers karakteristikt blåa bussar kom och det var bara att hoppa in. Vi satt längst bak och kaverin började direkt tala med några år äldre typer där. Kanske i 20-årsåldern. Han sade att han had varit på Metallica keikka, Ja hänkin! sade han och pekade mot mig. Så sade en av dem: Joo, se näkyy hiuksista.

Så frågade de om hans skjorta han hade på sig. Han hade en Primus skjorta, och han förklarade där att "Se on funkkia".  Funkmetal, för att vara tarkka. Jag har aldrig diggat Primus.

Så var det en som frågade att läst ni dendär insändarn i västis att nån kärring hade skrivit om dagens ungdomar och att vi skrek och härjade på tåget till Ekenäs? Så sade han med typ stolt röst: Det var vi! Så frågade han som söndrade den allmänna telefonen att lånar du en fima åt mig? Du får tibaka, ja lovar! Ja låna nu en fima åt honom-men såg aldrig skymten av den slanten igen. Egentligen borde man ju slå sådana gossar som inte betalar tillbaka-men det var nu trots allt bara fråga om 5 mark.

Han berättade sedan senare att han hade supit under hela dagen. Han hade börjat innan han kom på morgonen till avslutningen. Han hade druckit 7 lonkero innan-påstod han, och var så full så han vinglade. Han slutade åttan han.

Vi satt sedan utanför R-kiosken och drack lite av pontikkan. Så gick vi vidare. Just då vi gick in på Kungsgatan så kom en blå Saab-900 bakom oss, och det var alltså en snutbil. Vi vände oss om och såg bakom oss. Snuten, som just hade vänt bilen då de var på väg att köra upp till var polisstationen i Ekenäs var förut-hade stannat sin bil-och snutarna inne i snutbilen glodde bängt på oss. Sedan for dom sakta igen. Dom glodde just på mig och mina 2 kaverin. De STANNADE upp och glodde på oss! Det var nog rätt så bängt måste jag säga.

Sedan kom det emot en som kaverin kände i Kungsgatan. Han hade slutat åttan han. Han gick med en ryggsäck fullt med kaljaflaskor och drack på en kalja och sade: Domhär köpte farsan åt mig! (menandes ölen) Så fick vi för oss att fara till Harolds. Vi for förbi korsningen igen där snutbilen stannat och såg att en snut kökötti uppe till vänster om oss där utanför polisstationen. Kaverin sade i Mimimimimimi!-aktigt tonläge "Snutte!" då han såg snuten som kökötti där uppe utanför polisstationen. Det är klart att vi blev lite "Voi nu vittu ändå sådana stackare, haha!" då dom stannade och stirrade bängt på oss. Det är klart att sådant ger rebellisk fiilis hon en kasa 16-åringar.

Sedan for vi till Harolds. Det var en som spelade på en kortspelsautomat då vi kom upp. Han hade ett The Exploited-märke sytt på sin läderrock. Han var kanske typ 22-23. Jag kände inte honom, men jag hade råkat se samma jappe i Karis Shell typ 3 veckor tidigare. Jag kände igen honom då jag såg hans The Exploited-tygmärke.

Så tog kaverin en pizza först. Och så försökte han få ut ett stop, och han fick. Och även andra kaverin fick, men jag fick inte. Dom sade att dom vill inte få problem med polisen. Dom såg direkt att jag var underårig, men inte mina kaverin. Kaverin ljög att han och andra kaverin var studenter, men att ja e en gammal kaveri som e me. Å försökte prata med dom att va lite hyggliga nu va. Han e ändå vår kaveri.

Men nix, till ingen nytta. Jag tog dock stora huikkor av kaverinas stop-jag fick göra det för dom. En i personalen såg det nog, men han bara log och låtsades sedan inte om det alls. Det var såpass tolerant förritiden. Nu skulle det vara helt annat ljud i skällan-och de sku ha frågat id på kaverina direkt. Det var någo utlänningar som hade Harolds då den tiden.

Sedan for vi till Esso och kaverin frågade om vi får låna telefonen? gobben sade bara slött "Jåå" och satt fram telefonen i disken åt oss. En gammal hederlig trådtelefon alltså. Vi ville till Karis då igen nämligen. Jag ringde och frågade farsan om han kan komma efter oss? Så han dök upp i Ekenäs efter en stund och förde oss till Karis. Till Puttes kioskin, för dit ville vi, och kaverina hade sina mopon fastlåsta där...

Ena kaverin sade att Vittu ja börja må skit i bilen! Ja tror ja far bakom buskan å spyr opp pizzan!

Och så gjorde han det.

Sedan så hittade dom på att vi sku fara me mopona omkring och jag på kyyti (fast vi hade druckit...hur smart var nu sedan det :P) Jag var på kyyti-utan hjälm-som då var kutymen för mopo-passagerare-och vi for 80 med kaverins trimmade mopo-med alkohol i blodet. Just i rakan där på Kvarnvägen. Man får vara tacksam över att det inte var min sista dag i detta liv 5.6.1993-trots allt.

Allt gick alltså väl. Ingen nära ögat situation eller något. Men en olycka sku ha kunnat ske blixtsnabbt i den situationen. Vanligtvis går väl allt väl-men nu blev jag och fundera sedan dagen efter att vafan var det bra för?!

Sedan var vi ute på ängin-de ända som var där. Innan jag promenerade hemåt. Intet mer med det egentligen. Jag märkte att jag hade vart ute nog, då jag hade lite krapula på söndagen.

Vilken rungande nostalgi egentligen! Sweet 16! Jag trodde jag var halv-vuxen då. Och då var ju kutymen mera sådan, att man såg 16-åringar som halv-vuxna. Sedan början på 00-talet ungefär har det p.g.a. den nykonservativa PK-blomsterhatts-tant-vågen gått tillbaka till att 16 åringar är både officiellt och i praktiken barnrumpor, medan det bara var officiellt 1993. 16-åringar fick t.e.x. köpa ut tobak ännu 1993 och 1994, och ingen brydde sig om att göra lastensuojelu-ilmoitus av att någon 16/17åring drack lite öl ute på gatan-vilket man nuförtiden gör. Man såg dom helt enkelt mera som halv-vuxna med eget ansvar förut. Nu har det gått tillbaka till vad som var kutym innan typ 1968-att en 16 åring är en barnrumpa-varken mer eller mindre. Och det är moralpanik och katastrof om en 16 åring dricker några öl.

Så för 19 år sedan kvällen till den 5.6.1999 var man sedan flera år äldre och man hade utvecklats så hastigt på sex år, så sex år kändes otroligt mycket längre än vad det gör i dagens läge. Det var Kattorock på K-Markets tak då och b.l.a. Nightwish spelade där. Diggade inte alls Nightwish då och gör inte det nu heller och har aldrig gjort det, men ja tänkte att vafan, man ser folk där ju. Nu var det helt bra meininki att vara där den kvällen minns jag. Då var dom väldigt unga, det var just innan deras stora genombrott. Five Fifteen som spelade där med var mycket bättre än Nightwish dock.

Vi var först ute på ängin och det höll på att bli slagsmål mellan en bekant och en annan, men den andra backade då han märkte hur många kaverin den bekanta hade då jag och 3-4 andra satt i samma gäng.

Tänka sig! Tidsglappet mellan 1999 och 2018 är samma som tidsglappet mellan 1999 och 1980!!!! 19fucking80!!! Det är ju inte riktigt klokt!! Det är helt sjukt ju!!!Helt konstigt och surrealistiskt då man tänker på det. 1980 var ju nästan 70-talet ännu. Det kulturella 80-talet började nog 1981. 1980. Då sloddes punkkare och rockabilly-teinare med varandra i detta land fortfarande. Pojkar med långt hår räknades som gammalmodiga hippien. Det var mycket som var annorlunda 1980. Allt har ändrat sig mycket snabbare och mer dramatiskt mellan 1980 och 1999, än mellan 1999 och 2018. Dock var det tolerantare på riktigt och fanns mera framtidstro 1999. Nu lever vi ju mitt i en nykonservativ blomsterhatts-tants våg med iver att förbjuda allt, hjärntvätta ungdomar med anti-jämlikhets tankar(feminism) och skepsism  mot vita män, konspirationsteorier om "patriarkat" etc. etc. Det är med andra ord mycket strängare och intolerantare nuförtiden än det var 1999. Med det undantaget, att kyrkan hade mycket mera makt ännu 1999. Och deras makt har minskat radikalt, vilket ju är en positiv sak. Mera har de inte makt att lägga näsan i blöt om vad ungdomar lyssnar på för musik, spelar för spel eller tror på. Till prästernas stora förtret.