Didä Honda monkeyna som jagade oss februari 1989

Det var en lördag i början på februari 1989. En mulen lördag. Jag och några kompisar är på lite hysshumör (som vanligt på den tiden) då vi står utanför en kompis hm. Det kommer förbi två jassar med Honda Monkeyn förbi på gatan, och vi kastar alla 3 en mjuk snöbare var på dem. Dom stannade direkt och vi sprang mot gården, och dom kommer körande ända till gården och medan vi springer över gården så hör vi bara bakom ryggen hela tiden: Nööönnn!!! Nöööönnn!!! Nöööönn, nönn, nönnn, nönn, nönnn!!!!

Dessa två monkeyn jagade oss och var typ 2 meter ifrån oss hela tiden medan vi sprang som fan upp till en skogsglänta ovanför kompisens hem. Det var tur att det var snö på backan som gjorde att monkeyna inte kunde köra så jättehårt.

Vi tänkte sedan typ att va FITTAN va de dä?! Då dom kom efter oss långa vägar ända in på gården. Sedan så var det rally i byn samma dag. De startade från Karjaan Yhteiskoulu-området. Det var ju rally vartannat år här förrivärlden. 2001 var det sista året det var. Vi gick på Ekenäsvägen och såg lite på trafiken. Mittiallt kommer de båda monkeyna förbi på Ekenäsvägen, men de körde bara förbi oss, och märkte oss inte. Vi tänkte att Huh, vilken tur! Så sade kompisen, då det var en rekka vid Sisu-parkeringsplatsen att "Den som vinner rallyt får dendä reeeekkan som preseeeent. För två år sen fick han champagneee, å nu får vinnarn dendär reeeeekkkan istället!"

Hehe, den kompisens lillsyrra hade en kanin som husdjur. Den hade en inhägnad i gården och den magiska andra delen av 1988 då jag och kompisen såg på den en sensommar lördag och vi pajjade litet på den, så hör man bara innifrån då lillsyrran ropar, helt hörbart: Mamma, mamma! Dom påtar på min puppe!! IIIIIIHHHH!!!!! (gällt och argt/hysteriskt käringskrik)

Hon blev så till sig då vi "påta på hennes puppe" hehe.

Alltså visst var det dumt att kasta kottar och snöbare och rönnbar och svampar och mosa på bilar och mopo-men nu var då sjuttons spännande då i den åldern! Man kände att man levde då, och det fanns ingenting som var så roligt och adrenalnistinnande att göra det. Det gav tillvaron spänning och mening. Och pojkar är pojkar, så har det alltid varit och så kommmer det alltid att vara. Vi kastade medvetet mjuka föremål, så att de inte skulle kunna orsaka riktig skada. Att kasta stenar var helt out of question. Men vi t.om. övade att springa undan arga gobbar och hade liksom riktigt övningar att en av oss härmade en arg gobbe som jagade oss och två andra av oss sprang iväg. Vi hade liksom manöver/övning på dessa saker också. Och arga gobbar jagade ju oss på riktigt också.

Johtaja ett par gånger, dvs en gårdskarl, samt en ful skäggig gobbe med skallighetskrans då vi gick på hans gård, han blev helt gälin,(han var nog bara en puttefnask som lekt vaaner, lol. Han jagade oss med bilen, men vi var i en skogsglänta och tryckte. Vi såg hans bil, men han såg inte oss) samt ett antal bilar stannade och tog upp jakten på oss. Samt lekis gårdskarl som vände in med sin gula Opel just då vi var uppe i lekistaket och han såg oss direkt. Man hörde bara då ena kompisen ropade: Voi neeeeej!!! Och så hörde jag som i en dröm gårdskarlsn rop: KOM NER DÄRIFRÅN! De två andra kompisarna var i närheten av stigan och gick blixtsnabbt ned den vägen, men jag var längre borta och sprang först typ 5 sekunder i en cirkel uppe på taket och tänkte: Vafan ska jag göra? Vafan ska jag göra? innan jag sansade mig och gled nerför stupröret. Min första tanke då jag var nere på backan igen var: SPRING! och jag sprang fullt uppmot skogsdungen där de andra redan var och tryckte. Det var liksom jailbreak meininki, lol!

Och så var det legendariskt också då vi var på lördagar mars 1989 uppe på slänten mellan vattentornsskogen och Ekenäsvägen, vid sidan om dendä gamla ladan vid Råckers. Jååå, vi brukade vara där å kasta kottar å mosa på bilar som körde förbi. Engång kom det en buss och den fick ett kottregn över sig. Busschaffarn tuta och gamla tanter som var inne i bussen såg och pekade upp mot skogen. Det var Ampers buss.

Så just då vi hade kasta lite kottar å mosa på bilar där så koncentrerade vi på att plocka mera kottar. Vi såg bara helt plötsligt att en röd farmaropel hade stannat där nere, och en gobbe såg upp mot skogen. Han såg inte arg ut, men han såg liksom med häpen min rakt upp mot oss. Han hade bokstavligen munnen uppe av häpnad såg det ut som. Vi hade inte hört eller sett den komma. Den stod mittiallt bara där nere. Vi ba' sprang djupare upp mot skogen och fnittrade som flickor, då det var så komiskt.

Det måste ha varit så, att vi kastat kottar eller mosa på bilen vid ett tidigare skede, och han besluta sig för att komma tillbaka vid ett senare skede och se vad i all världen det var som flög uppifrån slänten. Kanske det var därför som han såg så häpen ut?

Jåå en kaveri berättade engång långt senare, 1996, att han då 1989 åkade förbi där i bilen med sin farsa. Mittiallt hade de vindrutan full me mosa. Det var nog vi som kastade den mosan, hehe.

Och så var det bra då vi var där engång efter mörknets inträde en lördagskväll. Det var bättre då, för då var man osynlig. Mittiallt så tror vi att det kommer en buss å konstatera att nu kommer de e buss!! Hihi, vittu dom e bra dom!! Så var det en rekka utan släpe, dvs en rekkahytt som kommer körande från Kroggårdshållet, den lät lite som en buss. Vrrrröööööööööö!!!! hör man bara motorns jämna ljud då den närmar sig. Aj, de en rekka! Å så kasta vi kottarna.

Två sekunder var allt normalt efter. Sedan hörde man att han lättade på gasen: VRRÖÖÖÖuuuuu..... Sedan TVÄRBROMSADE han. Medan vi sprang fullt snett uppåt mot (vår) vänster (rekkagobbens höger) på en liten stig, så hörde vi medan vi sträckte kontinuerligt hur bromsarna gnisslade. Liksom: GNIIIIIIIII!!!!!!!! då han tvärbromsade och det lät förvånansvärt länge. Men en rekka är väl ett såpass tungt fordon, att det inte bara är att tvärbromsa som en personbil, även om det bara var rekkahytten. Är det det officiella ordet? På finska är det iaf "Rekkaveturi" en rekka utan släpe, där det bara är liksom hytten. Ni förstår hur jag menar väl?

Sedan så är vi andfådda och ser bland trädena där nere att rekkahytten backar. Vi ser på dens röda ljus att den backar. Den backar dit ända vart vi låg på backan och tryckte ocvh vi var kanske 50 meter ifrån den, men sida vid sida. Man hör bara då den backar att själva rekkan liksom låter arg: VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! VvvvrrrrÖÖÖÖÖÖUuumm!!! gasar rekkagobben bara då han backar. Sedan stannade den till kanske 5 sekunder faktiskt riktigt vid sidan om oss och sedan tar den fart och börjar köra framåt igen. Han kan omöjligtvis ha sett oss, ingen av oss hade några reflexer eller något, men det var jättespännande faktiskt att ligga där i skogen andfådd och trycka, medan en arg rekkagobbe är där nere. Vi hade ingen aning om han skulle stanna rekkan och komma ut, eller om han kanske skulle komma med rekkan upp mot vattentornet och försöka överraska oss ovanifrån i ett senare skede. Typ att han skulle ha stannat rekkan vid vattentornet och kommit till fots till skogen. Den risken fanns. Vi visste inte vad han skulle göra. Och det var JÄTTEspännande!! Då kände man verkligen att man levde!! Man kan inte med ord beskriva hur otroligt spännande det var.

Men den rekkan såg vi inte mera, så han fortsatte nog sin väg, haha. Det skulle vara roligt att göra samma sak på nytt, haha. Fast nej tyvärr är jag för gammal för sådant nuförtiden. Men tänk så surrealistiskt det sku vara om någon 40plussare skulle trycka i skogen och kasta kottar på bilar!

Andra stal från butiker för att få spänning, men det var inte vår grej. Vi var mera för sånhär sissi-meininki :-) Liksom huka sig i skogens mörker och åla sig fram och sedan vara blickstilla då rekkan kommer backandes vid sidan om en..liksom verkligen sissimeininkiä! Som någo Metsäveljekset eller någo som kämpade mot Sovjet i Estlands skogar efter andra världskriget. Och det var mysigt också att vara i mörka skogen en lördagskväll. Man behövde sådant för att stå ut i skolan på veckodagarna.

Jag har nu de senaste veckorna gjort på det lilla sättet, att jag har vilja haft något mysigt för mig nu som singel och då det är Corona. Något som är trevligt och ger innehåll i livet. Och så då Isengard kommit ut med en nygammal skiva i höst också, men låtar som har spelats in 1989-1994. Och det är jättebra! Och det känns fräscht och passar hand i handske att lyssna på då man kör upp till vattentornsskogen från Tallmo på lördagsutfärd, som jag har gjort nu redan fyra gånger och ämnar att fortsätta till jul åtminstone. Sedan går jag där omkring och minner gamla tider, gående b.la. i stigen som vi sprang i då vi hade kastat kottar på rekkahytten och så. Sedan då jag kommer hem så äter jag lördagsgodis. Det är jättemysigt!

Isengard är skogsmusik tycker jag. Senaste det kom Isengard var 1994 och 1996 så det var ett tag sedan. Och det är 1994 aktigt, för en nygammal Isengard låt från den nya skivan med gamla spår från 1989-94 låter som en skitigare version av en Bad Religion låt och en kompis diggade fullt Bad Religion hösten 1994 så därför väcker det 1994 associationer+ att Isengard i sig väcker höst 1994 associationer för mig personligen, då jag köpte den första Isengard cd:n fredagen 2.9.1994 från Spinefarm budjun. Det passar bra att lyssna på i vattentornsskogen. Speciellt som det är höst 1994 aktigt att vara där också. Sku bara fattas en 1994 aktig brud med korpsvart hår och palestinaduk och blå ögon och kraftigt sminkad som lyssnar på typ Therapy? där med mig i skogen också :P Som skulle komma direkt från 1994 :D

Jag drömde hösten 1994 att vi gjorde fanstyg igen och vi sprang en sen lördagskväll/natt upp via slänten i Ekenäsvägen till vattentornsskogen. Då vi väl kom in i skogen så var där självlysande grön mosa på en bergsklack. Som lyste faktiskt som typ norrsken. Det var en mysig liksom isolerad "nattdröm". Och vi kände oss trygga där efter vi i drömmen hade varit någonstans och gjort fanstyg.

Nu kände man sig som en riktig äventyrare/hjälte då efter dendä incidenten me rekkahyttn! Vittu de va stil! Jag borde riktigt visa på kartan var vi var och vart rekkan kom och vart vi sprang. Ungefär på samma sätt som vissa krigsveteraner visade och berättade om sina äventyr från kriget med att rita upp enkla skisser av terrängen och var fienden var och var dom själva var och så berättade dom livligt. Jag googlade "kasta kottar på bilar" och det var en annan forn äventyrare/hjälte som är från Sverige skrev detta på ett forum:

"Jag var nog 11-12år och vi var tre grabbar som stod och kastade kottar på bilar som passerade....Vi stod högt uppe på en slänt så vi kände oss trygga där....Jag var äldst och skulle stå för förståndet...vi skulle bara kasta kottar...inget annat...men min kompis Håkan "råkade" ta en sten istället...och det kom just en gul Opel rally kadett med 4 extraljus....och naturligtvis prickade han ett av dessa extraljus..*krasch *glas *splitter *broms*...*spring....killen med Rally kadetten jagade oss i timmar....Men vi klarade oss"

Haha, jag kan riktigt leva in mig i spänningen i detta också!! I feel you, bro!

Det är jättekul att minnas sånahär gamla roliga saker nu i isolerade corona-tider. Detta är TREVLIGA minnen. Inte vemodiga, utan trevliga och energiska minnen som man blir på bra humör av!'

Jååå och så på sportlovet 1989 så går vi på Ekenäsvägen. Mittiallt kastar en kompis utan att jag alls hinner att reagera en käpp på en bil som körde förbi. Bilen tvärbromsa mittiallt. En vit liten personbil. Och vi sprang så satan nerför Karjaan Yheiskoulus gård mot vänster och förbi en gröna byggnaden. Den vita bilen hamna på efterkälken, då han antagligen hamnade att vänta på emotkommande bilar innan han kunde köra ner mot skolgården. Då vi sprang fullt upp mot skogsgläntan ovanför lekiset så var han parkerad vid Borgkila och bara glodde på oss och ropade nåt att voi vittu!!! Men han tog inte upp jakten på oss då mera. Det kom så överraskande att ingen annan av oss hann ens reagera innan käppen var kasta på bilen! Det var oprofessionellt, men indeed spännande för det et också. Och vi hann alltid som sagt undan då arga gobbar jagade oss. Men så hade vi som sagt tränat också och samarbetade mycket då vi gjorde hyss. Vi var nog experter på det. Men att kasta en käpp mot en bil var lite "too much" nog. Inte ville vi skada någons egendom, och det är något större risk att plåten skadas av en käpp än av kottar eller rönnbär eller lösa snöbare.

Nu fanns det typer man sku akta sig för i Kila nog då den tiden! tex. Killen med glasögonen, Johtaja, Tor, Gulmårra, Gula mopon etc. etc. etc. Det var roligt då stora, arga gobbar jagade en. Som såg typ lika arga ut som alla stora arga gobbar som jagade Chaplin i Chaplin-filmerna, då Chaplin hade lyckats reta upp dom, haha.

Jag hoppas att yngre generationer för Kila-hyss traditionen vidare, och det ser bra ut! För engång år 2000 så fick jag ett kottregn över mig då jag cyklade en höstkväll i Kila och några skrattande ongar paina iväg. Jag blev först lite att vafaan! Men sedan började jag bara skratta och tänkte att de för traditionen vidare. Sedan brukade vi 1988-89 vara i Kila lekis och hänga då vi visste att ett äldre par som bodde bredvid, en såndän Tor och en såndän Värna, inte tyckte om att vi var där. Värna bruka ropa från fönstret och Tor kunde komma efter oss ibland. Engång stod Värna i fönstret bara och såg ut som en staty, lol!

Hösten 2000 igen var det nå ongar som kom från lekiset och ropade att :nyt mentiin!! skrattande. Och då stod Värna just uppe i fönstret och såg ut som en staty. Jag flinade då också och tänkte att bra att dagens ongar för vidare traditionen att retfullt hänga i Kila lekis då Tor och Värna inte tycker om det! Men dom var snälla nog egentligen, dom var bara lite joppliga och gammalmodiga av sig. Jååå, Tors bil fick kortslutning sommarn 2003. Den börja köra av sig själv då den var parkerad på gården. Han hade en Moskwitch, en orange sådan, på 80-talet. Det mindes jag nu bara här. Han var ju lågis talkkare. Engång då jag och några fyror hoppade i en gammal lövhög från i höstas, våren 1986, så kommer Tor körandes med sin Moskwitch uppför dendä gatan mellan högis och lågis, alltså samma gata som Gobben med korta kalsonger bodde i i ett vitt hus, Vi påmppade där på lövhögen bredvid gungorna. Tor stannade med sin Mosse och vevade ner fönsterrutan och ropade såhär: Pojkar! Bort från högen!!

Jag skrattade sedan fullt då han farit. Tor vände in på Nabogatan och kom körande mot lågis, och medan han körde så blängde han argt ner på oss där vi stod utanför högen. Fyrorna sa något som ja int minns, men de va helt bra schack nog.

Jag kom nu mittiallt bara att tänka på ett minne från betydligt modernare tider. Och det minnet är från början av mars 2002. Jag var på väg att promenera till jobbet då en morgon niotiden och det kom en gammal tant på kanske 80 med en svart hund från ett av husen på gatan. Mittiallt så föll hon baklänges och slog bakhuvudet så man såg direkt att det började blöda ganska ymnigt. Hon ropade direkt: APUA! Så kom jag dit och sade: Ööh, soitanks mä ambulanssin? Hon va ba: Ei, ei, är soita mitään ambulanssia!

Jag hjälpte upp henne och följde med henne in och hon höll en våt trasa och gav en ficklampa åt mig att jag skulle lysa och hon frågade om det syns nåt sår? Jag kunde inte riktigt se något sår för allt hennes blodiga gråa hår där i bakhuvudet. Hon beslutade att ringa efter en Taxi och fara till hälsocentralen för inspektion. Hon föreslog att jag skulle vänta inne hos hennes ifall hon tuppar av. Fast hon var helt klar i huvudet och sade åt hennes svarta hund som skällde stup i kvarten att den ska vara tyst. Taxin kom bara på några minuter och hon for till hälsocentralen sedan.

Jååå, hon rökte grön nortti. För då jag var i hennes vardagsrum, så såg jag att hon hade en öppnad grön norttiask på soffbordet tillsammans med en tändare ovanpå asken. Så var där en askkopp på bordet med massor av grön nortti-fimppar i den. Hon måtte ha rökt grön nortti då hon satt framför tv:n om kvällarna. Det såg 50/60-talsaktigt ut hos hennes på något sätt. Man har inte fått grön nortti på länge. Grön nortti var ju utan filter, men själva smaken och aromen var mildare än röd nortti, som ju är en robust arom som påminner lite om piptobak. Förut var röd nortti populär, men den har tappat i popularitet, och jag tror att det beror på att den har både blivit dyrare och svagare. Så de som vill ha robustare cigarretter röker väl främst sätkä nuförtiden? Så har cigarretter också tappat lite popularitet och piprökning har en liten rennäsans bland äldre gobbar framförallt tycker jag mig ha märkt. Ett förvisso inte lika hälsofarligt sätt att röka som cigarettrökning, om man inte drar in. -de som drar in piprök har precis lika stora risker som cigarrettrökare. Pipa ska man puffa påskare på. Det är rätt sätt att röka pipa och cigarr.

Hon bodde ensam i ett egnahemshus sedan ungarna flygit ut ur huset och sedan hennes kar hade kastat väven.Hon bodde nog där ännu nåt år efter denna incident, så försvann hon/kastade väven. Vet inte riktigt.

Engång sade hon 1991 i kiosken åt mig och mina kaverin såhär: Taitaa pojat olla murrosiässä, kun naurattaa niin! Och då flinade vi faktiskt där åt folk, b.l.a. åt henne. Engång köpte hon en ask grön nortti från kiosken då jag var där. Och jag såg det. Haha, kommer ännu ihåg en gobbe som bodde på sama gata som sade åt kiosktanten i samma kiosk engång år 1991 såhär: Två röda norttin. Å så en Privat! (dvs en porris) De va nog legendariskt! Jag var där och såg och hörde det.

Hon tackade mig nog sedan väldigt mycket då hon såg mig på gatan då 2002 några veckor senare efter att jag hade hjälpt henne. Det var ju kul att hon var tacksam. I övrigt var 2002 ett långtråkigt år. Jag hade slutat studera och var på jobb och alla dagar var sig liksom lika. Första halvåret var oke, men det blev långtråkigt och gråblekt andra halvåret. Mycket roligare var det på 90-talet och på 80-talet, som ju är de två sista "riktiga" årtiondena.

Det om det, för ikväll.

Dendär röda Möukken som någongång kom nerputtrande till nedre grannen i början av 80-talet.

Jåå, jag kommer ihåg alltid någongång i början av 80-talet då det var sommar, så kom det alltid nu och då, kanske engång om året , en röd Möukk nerputtrandes till nedre grannen. Liksom den kom sakta puttrande nerför Klockarsgatan och så for den via en liten traktorväg och vände till grannens hus som fanns då. Jag undrar vem det var och vems Möukk det riktigt var? Och varför den kom bara någongång ner till grannen? Jag såg det då jag stod ute på gården. Ibland kan man börja undra över dylika barndomsminnen.

Jag kommer ihåg i lekis i början av 1984. Det var någon slags festdag och det var bjudna föräldrar och keikkor till lekis. Och det var barnartister som b.la. spelade fiol där inför en publik. En såndän Kerstin, en av lekistanterna sade åt mig: "Du sätter dig på den platsen!" Och pekade vart jag skulle sitta. Så satte jag breve en mamma som hade ett dreglande spädbarn i famnen och jag tyckte det var äckligt att sitta bredvid den dreglande beibisen hela tiden. Jag förstod inte då varför jag satte där, men efteråt så förstår jag att de tänkte att jag börjar bråka med de andra barnen i gruppen Blåsipporna, fast det var dom som bråkade med mig främst, men jag fick skulden.

Hahaha, jag minns engång då jag var och promenerade med fammo så stod det en grön Möukk på gatan. Jag skrattade som fan och sade åt fammo: Ton auton nimi on Möukk! Så sade Fammo att eii, ei, se on Fiat! Lol!

Jååå, Möukkana hade ju motorn där bak, precis som kupplafolkkarna ju också hade. Nästa gång ni ser en Fiat-600 så ska ni komma ihåg att det är en Möukk! Och Mini-Morris är Önyyk. För så kallade jag dom för som liten. Önyyk låter ju som ungerska, lol!

Jag råkade minnas här lördagen 17.11.2001. Då var det lördag och på kvällen for jag och tog en promenad till dendä Marketen som då fanns i Läpp. Under kvällen efter mörknets inbrott tog jag den promenaden. Väl i marketen så köpte jag en påsa Hotrod och 2 cider, en Kopparbergs Päron och en Kopparbergs Jordgubbs-cider, som då var ren jordgubb och inte blandad med myntha eller vad det är nuförtiden. Det var en jättevacker brud i kassan som jobbade där och hon är fortfarande en jättevacker brud. Då var hon en jättevacker tonårsflicka och nu är hon en jättevacker fullvuxen kvinna. Somliga brudar är bara genetiskt sätt ovanligt vackra.

Sedan då jag kom hem så drack jag cider, åt Hotrods och lyssnade på The Exploiteds första skiva från 1981. Den har jättebra låtar som "Cop cars" som börjar med en siren och så sjunger Wattie: "Miimaa-miimaa, cops are after me! Miimaa-miimaa, cops are after me!Miimaa-miimaa, cops are after me! Oh, here they come..."

Det är som om att 1981, 1991 och 2001 på något sätt var trillingår för mig!! Jag var 4 1981, 14 1991 och 24 2001. På något sätt liknade dom varandra tycker jag. På något sätt. Fastän man är så liten som 4 1981 så blir man lite mer medveten om miljön då och kan prata och uttrycka sig relativt bra och 1991 är man 14 och då är livet väldigt spännande på ett sätt och som 24 är man en purung vuxen, vars hjärta inte hunnit bli svart av cynism då livet inte hunnit fucka en totalt :P Tillvaron är så jävla synkkä nu med coronan och allt. Det är som att det skulle ligga ett radioaktivt töcken överallt och man vågar inte se folk eller dejta eller något. Fyfan! Jag tycker inte att detta verkar som ett naturligt virus. Det är alltför konstigt för det, är min spontana magkänsla. Inget virus i världshistorien har varit så konstigt som detta virus! Det är nästan som att man sku föredra en hastigt förbistrykande ny digerdöd framom detta. Eller om det skulle vara smittkoppor. Då vet man iaf vad det är fråga om och folk blir sjuka och dör. Och de som överlever har immunitet. Och då skulle man hamstra och vänta ut farsoten. Men detta är så... somliga blir inte sjuka, andra blir dödsjuka och många blir långtids-sjuka för hur länge? och man kan få stroke och hjärtinfarkt som följdsjukdomar..och till skillnad från andra farsoter, så ger detta virus inte så mycket immunitet att tala om. Inte någon lång immunitet iaf.

Så nej. Det är något skumt med detta virus tror jag nog. Även om journalister och makthavare inte vill att folk ska tänka så. Men vem bryr sig. Och i Wuhan finns det ett stort viruslabb. Men alla sådana spekulationer är ju givetvis enligt makhtavarna och journalisterna bara "konspirationsteorier" och det "ligger absolut ingenting i något sådant" och att de som tänker så är dumma, dumma, dumma och ruttna vita straighta män!!! Och "lågt utbildade" och allt möjligt, och ger därmed själva uttryck för sin intolerans, fördomar och klassförakt, lol! Det finns en hel del högt utbildade med samma teori om virusets urpsprung, om det nu är så viktigt för denna teorins belackare.

Jag har faktiskt sedan lekis haft en lindrig bacill, virus och giftnoja, så jag kan relatera till sådana teorier. Men jag tror nog detta är första gången som ett "onaturligt" virus orsakar en epidemi. Åtminstone tror jag att det kan vara så, fast jag, till skillnad från journalister, inte påstår mig veta det. Var det inte någon svensk kung som kastade väven då han åt förgiftad ärtsoppa förresten? Jaajaa, jag vet att jag inte är en så viktig individ så att någon skulle vilja förgifta mig. :P men det är intressant att spekulera kring såntdänt. En sak som jag alltid haft väldigt svårt för, är att jag inte vågat ta huikkor från obekantas spritflaskor, då jag varit rädd för att det är metanol. Men det är ju bara klokt. Nu menar jag inte någon randomtyps, men typ om en bekants bekant har en whiskyflaska i en fest och bjuder en huikka, så har jag inte vågat ta, då jag är rädd för att få metanol i mig. Men det är klokt bara som sagt att va försiktig. Jag har alltså aldrig haft så att jag tror att någon medvetet ska förgifta mig. Så paranoid är jag inte. Men just att det kan typ ske genom ett misstag.

Jåå, så lyssnade jag också på Loudpipes då 17.11.2001, som är The Exploited-aktigt och bra som fan. Faktiskt jättebra. Senare for jag till Serendi på några stop med några kompisar och ena kompisen tyckte att jag såg ut som en sfinx. En dåvarande Serendibrud var där bakom disken då minns jag den kvällen.

Sedan var det tal om att fara ti affes, men jag orkade dock inte den kvällen mera. Jag for förbi Affes dock, och det köade schack in dit som vanligt. Jag for nästa lördag dit sedan istället och då var det mysig "late november" fiilis att sita i affes och tala med en gammal klasskaveri från högis och då ren känna sig gamal, lol!

Under dagen var det solsken och jag åt en brödkebab som jag hade varit efter. Alltså då 17.11.2001

Och nu är det 21 år sedan det var H-Julia första gången. Alltså jag ordnade en såndän handelsmässa med mina klasskompisar. Det är bara ett avlägset ungdomsminne nuförtiden. Man blir liksom så sentimental. Och för 20 år sedan var det H-Julia för andra gången. Eller för andra gången jag var med i det. Alltså så så sluta dom bara upp med H-julia traditionen på 00-talet, fastän det borde ha fortsatt för evigt och allt borde ha varit precis som det alltid har varit, man borde ha ordnat det vid samma tider, i gamla handelsbyggnaden för 1000 år framöver tycker jag, för det var en så genuin och fin grej jag fick vara med om att ordna! Jag förstår att man inte skulle ha ordnat det i år p.g.a Corona, men ändå.. varför ska man sluta med gamla traditioner?! Vad är det för kommunistfasoner?!

Jag minns så mysigt det var fredagskvällen 19.11.1999 då vi var nere i källaren i bombskyddet och såg skolans äldsta dator från 1983 där ner. Då tyckte man det var jättelänge sedan och datorn såg väldigt primitiv ut. Nu har dom ju sitt typ likadana ut i 16 års tid. Det är bara den feta monitorn som nästan ingen har mera nuförtiden som har ändrat sig.

Jag minns då jag satt t.e.x i köket då jag hade kökstur och drack en gul Jaffa från flaskan, jag satt på en pall och drack den och november-eftermiddags solen lyste där ute och gav ett gyllenne sken. Jag tog en liten paus och drack Jaffan och det var mysigt. Under den tiden var jag ganska annorlunda än jag skulle bli som fullvuxen. Jag var tystare och lugnare då. Vanligtvis brukar det väl gå tvärtom, lol.

Jåå, pärona var och besökte mässan då det var H-Julia år 2000 men jag såg inte dom. Vi råkade väl bara gå förbi varandra så att säga.

Ack ja, skulle jag bara ha en tidsmaskin som i Back to the future, så skulle jag åka tillbaka och klä ut mig så ingen skulle känna igen mig och av ren nostalgiskäl besöka H-Julia mässan, i synnerhet 1999 som var den första och bästa gången som jag var med i H-Julia!! Jag skulle ha peruk och lösskägg och gå omkring och inspektera och se mig själv också givetvis, men inte ge mig tillkänna. Det första jag skulle reagera på skulle väl vara hur alla, inklusive jag själv, ser så unga och lortaktiga ut. :P Åt läraren kanske jag skulle säga: Morrrjens Jari!

Vetni hur jag skulle göra om jag skulle få till uppgift att underhålla barn? Jag skulle göra så att det är grönt i en projektor i en mörk typ jumppasal och så skulle det komma en siluett av ett sjörövarskepp på projektorn och så skulle det var en röst som skulle säga såhär: Ett RIKTIGT sjörövarskepp!! För så drömde jag faktiskt i lågis att det var några vuxna som had ordnat i skolan så, och dom tyckte typ att detta kommer att vara spännande för barnen!

Jag måste förresten byta batterier till mitt gökur! Jag har haft samma batterier i det i fyra och ett halvt år, så man får hoppas batteriet inte börjat läcka...

Nu ska jag lyssna på Suuri Shamaani. Ett såndänt Ambient-projekt av Beherit-gobben.

Höstlov 1991, 1992, 1993, samt lovdagarna 1994, lovet 1995 och även 1999 och 2000

Jag tänkte berätta litet om höstlovena under 90-talet. I lågis så var höstlovet bara en eller två dagar. Det började i tvåan som "lovdag" en dag på en fredag, sedan blev det en dag till långt för att 1991 vara så mycket som en veckas höstlov! Det var nog hörni ganska lyx det tyckte man. Jag börjar med året 1991 för att det var det första höstlovet som var en vecka långt.

Det var gråmulet och plusgradigt under dessa dagar. Jag brukade under dagarna vara hos en kompis, en såndän Tomppi, som bodde i Lingonsvatro-huset på Kilavägen, dvs dedä röda höghuset där. Dom gjorde någo rörarbete där med grävmaskin då under den tiden ute på vägen minns jag. Folkets skit hade stockat sig i rörena eller något, vad vet jag.

Vi brukade ha fönsterluckan uppe och ropa "HetsBötz!" åt folk som gick och cyklade förbi nere på trottoaren då det lovet. Det var roligt att se folks häpna och nojiga reaktion då dom sedan såg upp mot fönstret, haha. Vi böjde oss ner/for hastigt åt sidan då de såg upp. Det kom t.e.x en såndän Mathias storsyrra förbi cyklande. Hon gick på nian. Vi ropa Hetsbötz åt henne också och hon såg häpet/nojigt upp mot fönstret, och vi hade roligt. Det var nog roligare än någo Hallidisco, där de "normala" 13-14 åringarna doka. Jag var i Hallidisco första gången som 16 men var bara två gånger där. De spela skit musa å de var långtråkigt. Det var bättre då utanför en inne i själva bollhallen. Fast för all del, Hallidisco är legendariskt. Det var på den tiden då det var tolerantare och 16-åringar räknades som vuxnare än de gör nuförtiden.

Sedan var jag en dag höstlovet 1991 i butiken och köpte en halvliters Cokis-flaska, gick hem och satt på första Pink Floyd skivan i vardagsrummets skivspelare, och halvlåg och bäljade i mig Cokisen medan jag lyssnade på Pink Floyd. Jååå, det var då ännu tips på Jojo-tricks på baketiketten av Cokis, Sprite och Fanta-halvliters flaskor, då det ju var Jojo-boom 1991. Och en Jojo-mästarinna från Cuba var på besök i Karis Högis i festsalen och Jojoade där med en jojo och förklarade nåt.

Höstlovet 1991 var 28.10-1.11+veckosluten naturligtvis. Sedan for jag också till en kiosk i Stenåker och köpte en Raider (dvs Twix nuförtiden) som kostade 6mk bara för att jag sku få uppleva den kiosken. Det var dyra priser som fan, men på den tiden kunde det finnas riktiga kiosker lite här som där, vilket var stil. Nu är det ABC och andra stora kedjor som förstör kioskverksamheten. Tyvärr. Ja, utom ärrän. Det är bra att Evalds finns, jättebra. Men utan krogen sku väl den å få stänga sina dörrar.

Politiskt inkorrekt och då jag sku riskera att bli åtalad eller få kompanismörj och allmän lynchning nuförtiden av ett oskyldigt skämt så måste jag censurera litet. Men vad får man om man sätter 2 :::::: i en sovsäck? Nå, Raider! Å vad händer med en ::::: om han äter för mycket nötter? Han blir en Snickers! Det var en jappe som berättade dessa skämt i Simpukka april 1996. Jag tycker personligen sådana skämt är väldigt harmlösa, men folk är så gråtfärdiga och lättkränkta nuförtiden, så.. Int tycker alla sådana som skämten syftar på heller att det är kränkande. Många av dem har självironi och tar det med ro och bara skrattar åt dem. Int tycker ja att det finns nå skäl att direkt känna sig kränkt. Fan, man skämtar ju om singelkarar också och elakare och int börjar ja lipa för det, och int känner ja mig kränkt för det fast man hör skämt om att karar är som parkeringsplatser, bara cp:na är lediga. Och det ligger ju ett korn av sanning i det också, fast det inte är hela sanningen såklart. Ty många creeps, cp-n¨, outbildade och sinnessjuka och liknande element är singlar. Men det är ju såklart att generealisera att säga att alla är det, men då det är en så iögonfallande grupp så kan det hastigt bli lite sådär att man får fördomar om alla manliga singlar, fastän det inte i sig är rätt. Men människan är sådan.

Men sure, man får ju skämta hur elakt som helst om vita straighta män(dock inte vara ironisk mot honom om han "tänker rätt" och är PK/feminist/Social justice warrior, för då är man *snyft, buuhuuhuu* elak och kränkande), men inte om någon som helst annan grupp. Det är dagens s.k. "jämlikhet".

Jag gick på åttan då och det kändes ungefär som att jag var i "mitten" i mitt livs högsiperiod. Ingen termin var den andra terminen lik i högis, då man utvecklas så hastigt i den åldern. Det är motsatsen till stagnation då man är i högis.

Höstlovet 1991 tillbringade jag de första dagarna i bibban. Höstlovet 1992 inföll mellan 2-6.11.1992+veckosluten då. Jag satt i bibban och läste och promenera hem och äta emellanåt och for sedan til bibban och läsa. Jag åt mint-toffe några dagar då jag var i bibban å läsa. Sedan ringde vi till Heta linjen de senare dagarna under höstlovet. Det var någon gobbe som sjöng och några flickor från Tenala som talade om kuklängder- Det var riktigt roligt att ringa till Heta Linjen medan den ännu fanns! Å så var de nån jasse som sade att han drar hand så dårhuse svämmar över snart! Så fråga vi om han e från Ekåsen, så sade han: Jou!

Höstlovet 1993 lyssnade jag på Uriah Heep mycket, alltså Salisbury-kassetten som jag hade, och mycket på låten Lady in Black men på hela kassetten nog också, men i det stora hela var det som en blek kopia av höstlovet 1992.

Höstlovet 1994 var bara torsdag och fredag 3-4/11 men det var riktit skönt och avslappnande det också. Jag var i Fokus på kaffe med en kompis på torsdagen och så såg jag Janina i Fokus som jag var förtust i i högis. Sedan gjorde jag en promenad på kvällen och då jag gick uppför mot stationsbron efter jag hade varit i stan så kom en snygg brud emotgående. Hon kom från tåget tror jag. Jag inbillade mig att hon såg djupt på mig fast han antagligen nog inte alls gjorde det.

Höstlovet 1995 var mellan 23.10-27.10+veckosluten. Jag fick skivor med posten då, Storm, Samael, Enslaved, Neptune Towers, Satyricon etc. Och på söndagen var jag ju och se på Black Sabbath. Det var soligt och fint väder några dagar och mulet och regnigt men fint väder andra dagar. Båda stils väder är fint tycker jag.

Det var riktigt synd att dom rev Fokus-huset! Dom borde ha rivit Villa-Haga istället, för det huset ser ju ut som en fågelskrämma, eller varför inte Betel. Det skulle ha varit bra om dom rivit Betel eller Villa Haga, men inte det fina Fokus-huset!! Det som var så fint och 70-talsaktigt! Det var lite DDR och mycket 70-tal i den byggnaden. Den var groovy helt enkelt. Och många nostalgiska minnen har man därifrån med. JAg har varit på jobb just i Fokus-huset, det har varit min arbetsplats, samt många fina lågis och ungdomsminnen från den byggnaden har man ju. Då den gamla vaktmästarn var på jobb där på 80-talet och det var jättekul då man såg då hon kastade ut ungarna och ungdomarna för minsta lilla sak då hon hade så kort stubin. Med vass, sträng röst: "Yt härifrån, GENAST!"

Och Fokus café som var så mysigt! Nuförtiden ska alla caféer vara så omysiga. De är liksom öppna, ljusa och luftiga. Och det är ju inte bra, för jag tycker det är mysigt då det är dunkelt och skumt i ett café och det är typ trånga gångar och grott/bunkeraktigt liksom och det har så lite fönster som möjligt.

Om man sku riva Villa Haga, så skulle man kunna flytta Uncan till Affes gamla källare, för det sku vara mycket mer passande och mysigt och undergroundigt för kidsen om uncan sku va i en källare igen som det var på den gamla goda tiden i Fokus innan 1993. Villa Haga passar inte till ungdomsgård tycker jag nog.

Jååå, ja minns då Affes-byggnaden var splitterny i början av 80-talet. Det hette visst Karissa då. Affes kom väl dit 1988 skulle jag säga. Det var en vanlig matbutik där b.l.a å klädbutik å keikkor.

Höstlovet 1999 var jag dabboger som fan. För jag tog reda på en bruds adress som jag var intresserad av. Hon studerade i hesa universitet. Det var grått och regnigt det lovet och 11/11-1999 torsdagen efter höstlovet så beslutade jag mig för att skriva ett brev åt henne och skicka det åt henne och så gjorde jag det! Alltså ett riktigt brev som jag satt i en brevlåda. Jag skrev helt sakligt nog och mitt namn och så och satte min hotmail-adress med om hon kanske skulle vilja skriva tillbaka åt mig.

Tror ni jag fick nå svar? Naturligtvis inte! :-D Jag fattade då ännu inte att brudar inte tycker om att få brev sådär bara, att dom brukar tvärtom tycka det är creepy. Men jag menade väl, men tyvärr var jag så egocentrisk så jag bara utgick från mig själv. Jag skulle själv ha blivit jätteglad och överraskad på ett positivt sätt om någon snygg brud skrivit åt mig, så jag antog bara att brudar tänker likadant, men hiffade inte det, att brudar är annorlunda och reagerar annorlunda på sådant. Men jag menade faktiskt väl och ville bara överraska henne positivt och sedan tänkte jag att vi ser, att kanske man blir ihop med henne ännu. Fan, man borde ha varit en karismatisk "paha poika" istället. Men man var just sådär barnslig och naiv ännu då man var 22 :P Välmenande, men alltför barnslig och naiv för mitt eget bästa. Någonstans innerst inne förstod jag dock att jag hade gjort bort mig. Inte var jag ju dum, men man hade en fix idé om att skriva åt henne, och jag lät den idén förvandlas från att jag förstod att det är osannolikt att det blir nå och i princip lönlöst att försöka, till tanken om att man ska tänka positivt, och att jag aldrig kan veta. Jag var lite som Alexander Rutskoj, som försökte göra statskupp i Ryssland hösten 1993 mot Jeltsin, för att därefter skapa ett nationell-socialistiskt Ryssland. Även i hans fall började kuppförsöket med en dagdröm, som blev intensivare och intensivare, tills han tappade sinnet för vad som är sannolikt och vad som inte är det, och blev besatt av tanken på statskupp-på samma sätt som jag blev besatt av tanken att skriva ett brev åt just den bruden och sedan försöka bli ihop med henne.

Det låter också creepy jag vet. Att "försöka bli ihop" med någon. Det fattade jag inte då alls, då jag utgick från mig själv enbart. Jag tänkte liksom rakrörat och logiskt att man ska försöka bli ihop med någon snygg brud, men så tänker inte brudar och det förstår jag nu och har förstått jättelänge redan. Brudar vill ha mycket mer känsla och ordlös kommunikation och att saker bara ska hända-medan jag tänkte rakrörat logiskt just om att "försöka bli ihop" med någon.

Sedan år 2000 så såg jag hennes lillsyrra i Ekenäs en sommarlördags-afton i början av juni. Jag såg henne i Alban från kanske 10 meters avstånd då hon gick förbi, och hon såg på mig nog med en fågelholks-min, vilket jag förstår mer än väl.

Så flyttade ju dendä brudn som jag skicka brev åt tillbaka till Karis då hon blev färdig med studierna! (Hon var några år äldre än mig) Hösten 2000 bodde hon här i byn redan igen. Första gången såg jag henne då hon gick på andra sidan trottoaren med ett liksom halvsarkastiskt smajl på sig, fast hon inte såg rakt mot mig. Andra gången såg jag henne lite senare än första gången i början av september 2000. Vi cyklade förbi varandra och hon cyklade me nån jappe förbi mig. Hon såg upp mot mig men sade ingenting.

Sedan var det sådär. Under hela vårtermien 2001 såg man henne rätt ofta komma emotgående då hon gick med stavar och så. Hon såg lite då men hälsade inte. Sedan kom hon emotgående med sin pojkvän engång mars 2001 och hon såg ner då och hennes pojkvän kyttade lite på mig men sa ingenting. En annan gång kom dom emot helt plötsligt bakomifrån häcken på gatan som gick i en krok vid gatans början så man inte såg dom innan dom var några meter ifrån. Jag smajlade instinktivt till då, och då såg hennes pojkvän faktiskt arg ut! Men han sa dock ingenting. Så nu visste han också helt klart och tydligt att det var jag som hade skickat dedä breve. Man såg det på hans kroppsspråk. Visserligen finns det karar som står bredvid och ser arga ut också nu då man bara växlar några ord med deras brud för att man lite känner dom någonstansifrån. Sånt är patetiskt.

Sedan mot slutet av året så smajlade hon i K-market till bara då hon såg mig och några år efter så började både hon och hennes lillsyrra att hälsa normalt på mig igen. Så int var det ju så farligt, men nu lärde jag ju mig att sådär ska man inte närma sig brudar :-) (Jag kände lite vagt båda två sen tidigare, som man ju brukar göra med folk i småstäder)

NÅVÄL. Det finns äldre och vuxnare karar som närmar sig brudar mycket värre och skämmer ut sig på ett mycket värre och meningslösare sätt, genom att skicka dickpics och liknande. Så int var väl nu mitt brev så farligt om man jämför med det kan jag tro.

Jag skrev till ett svenskt forum sommaren 2001 och erkände vad jag hade gjort och frågade direkt sedan av folk att om dom tycker att jag gjorde bort mig? Så var ett svar såhär direkt i rubriken: JA!

Och sedan förklarade personen att "Ensamma killar som skriver konstiga brev" är alltid en turnoff för tjejer. Så skrev personen nåt typ att "Du har nog bränt dina broar med den tjejen, men hav förtröstan, det finnns en massa andra tjejer. Så slaget är inte över. Men gör inte om samma sak :-)"

Man kan ju bara skratta åt hur barnslig jag var då :D Men jag lärde mig av mitt misstag och återupprepade det aldrig. Ganska ironiskt att man själv tyckte det var romantiskt och att hon skulle få en positiv överraskning av mig då hon fick brevet, så var det väl på riktigt creepy att få det :P

Men som sagt, jag utgick ifrån mig själv. Jag skulle ha blivit jätteglad om jag skulle ha fått överraskning och någon snygg brud sku ha skrivit brev åt mig eller ringt på dörrklockan. Men sådant händer aldrig åt karar, om man inte är en julkkis eller det är en honeytrap!

Vad gjorde jag höstlovet 2000? Det var ganska solig väder. En gyllenne början av novembersol brukade skina dessa dagar. 4.11-2000 alltså lördagen innan lov-veckan var det Halloweenfest i Affes. Jag satt i ändan dit bakom trapporna nerför affes och drack lonkero i plaststop och Bo Jovi låten "It's my life" börja spela, det minns jag nu bara. Jag hade en gulsvart-rutig flanellskjorta på mig. Jag satt där och tala med några kompisar. Sedan var jag vid dansgolvet eller nära där och hänga också i nåt skede. Man bruka alltid gå lite runt i affes, ner och se emallanåt och så upp i discot igen etc. Så var jag i asemaravintolan på en kaffe med en kompis också. En annan kund var där då, en kvinna i 45-årsåldern kanske som tog ett stop medan hon tydligen väntade på tåget.

Då det varit tal om att somliga sagt att man inte ska tolerera politiskt inkorrekta skämt ens i små kretsar i kafferummet och så och att man ska anmäla sådant åt chefen och liknande uppvigling till tjalleri som man läst om b.la journalisters kåserier i diverse dagstidningar, så kan det snart bli likadan paranoid atmosfär som det var i DDR. Där folk var försiktiga med att skämta om nåt politiskt korrekt i rädsla för att bli anmälda. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle? Länkar till en trailer till filmen Das leben der anderen. Hoppas den kan fungera som en väckarklocka. Är det verkligen ett angivarsamhälle journalisterna vill ha?