Dendä gången vi for på utfärd till (gamla) fågeltornet april 1992

Det var en solig eftermiddag på en måndag april 1992 och det var vår i luften, så jag och några kompisar beslutade att vi sku fara ner ti fågeltornet på utfärd. Så vi laddade upp med apelsinsaft, smörgåsar och Mariekex och tänkte att det sku bli mysigt med en vårutfärd. Visst, det var lite kyligt nog ännu fast solen lyste då vi väl var där uppe och åt smörgåsar&Mariekex och drack lite apelsinsaft.

Så kom det någon gobbe upp i fågeltornet medan vi satt där. En fågelskådare med kikare. Han hade en såndän grön maihar-aktig jacka på sig, som fågelskådare brukar ha, samt att han var rödskäggig. Jååå, thrash och deathmetallare brukade ju ha gröna maiharjackor med tygpatches på olika band på ärmarna då just 1991-1992. Typ Patches med Testament och Overkill etc. Eller om det var mer Deathmetallare så Morbid Angel, Autopsy, Benediction och sådana band. Fågelskådare brukar dock föredra typ Fjällräven Kånken fabrikat och inga Maihar-jackor man kan köpa i rock-rekvisita butiker, men dom ser ju typ likadana ut.

Han var först vänlig och frågade: Ootex te oikein retkellä? Sedan börja vi leva om där med varandra och skrika och brotas och buffa på varandra så hela fågeltornet skakade. Gobben, som vid dethär laget hörde att vi talade svenska sinsemellan röt till: Håll int ett sånt helvetes liv!!

Så for vi därifrån, för vi tyckte att han var en surgobbe som förstörde vår fina picknick. Och så var det ju nog VI som härja och hade oss, lol! "Gobben" kan mycket väl förresten ha varit i min ålder nu! :P

Jåååå, farsan var i England då några dagar på arbetsresa och mommo var hos oss minns jag då. Jag tiggde alltid godis som tuliainen då farsan hade vart på nån arbetsresa, och han skulle köpa LOKALT godis från det landet han hade varit i.

Morsan var arg av någon anledning samma dag. Jag minns inte varför dock men hon var arg på mig. Och mommo började också gnälla på mig samma dag. Men jag kan inte minnas varför? Vad hade jag gjort för någe? Det minns jag faktiskt int, men dom var båda två sura på mig minns jag bara. Jag tog det med ro dock och försökte bara vara rolig och komisk tillbaka innan jag tröttnade på gnället och stängde in mig i mitt rum resten av kvällen och lyssnade på Stone och Testament med hörlurar och spelade tillika ett Commodore-64 spel Jack the Nipper. (INT ripper) Det var ett roligt spel där man är en liten beibis som äventyrar i en djungel. Och man kan hoppa från höjder och använder då blöjan man har på sig som fallskärm.

Men vad fan hade jag gjort? Var det att jag inte orkade hjälpa till med något hemma eller att jag inte hade städat upp efter mig? Något sådant måste det ha vart fråga om. Jag moshade engång på skojs skull i matbordet några gånger då jag åt med mommo och syrran engång då samma tider. Mommo sade att sådär ska man int göra, att de typ gäligä människor som håller på sådär dagana i ända samma rörelse i någon anstalt eller hon förklarade nåt liknande lol! Inte förstod hon att de har att göra med musikkultur och inte bemödade jag mig heller att förklara det. Då var det ju redan en folklig joke bland högiselever att "mosha lite!" Fast mosha är egentligen hela konceptet med vild dans bland publiken, "headbanging" heter det egentligen, men vafan-alla pratar om att "mosha" då dom menar det.

Hehe. Jag var engång i femman och höll fötterna på pulpeten sådär rentoaktigt innan lektionen had börja. Så var det två flickor som var förargade på mig över att jag höll så och tyckte det var löjligt. Jag sade åt dom typ: Vadårå?! Såhä brukar ja vara hemma å då ja siter vid köksborde å äter moronmål! Ja skoja ju lite med dom givetvis.

Nu börja ja mittiallt bara att minnas ett minne från vårterminen 1988 då vi hade jumppa. Det var vår och promenad-dag, så Chili hade satt hela jumppagruppen, dvs både A och B-klassen att gå runt Billnäs. Eller förbi fabrikerna och över bilbron och så tillbaka mot Karis. Men för en ongi så var det en lång väg tyckte man då. Det ryktades om att det fanns en träbro för fotgängare, som finns där fortfarande, som sku ha vart en bra genväg. Vi sökte den halvhjärtat, men hittade den inte jag och 5-6 andra grabbar som gick. Sedan då vi redan går på andra sidan av stora bron tillbaka till Karishållet, till vår stora förtret, så ser vi några hundra meter framför oss hur en annan grupp med grabbar ,som var långt efter oss först, hade hittat bron, och man såg plötsligt bara siluetterna av gänget då dom trippade upp på vägen från högra sidan och vi förstod då att dom hittat gångbron.. Och vi blev jättearga och frustrerade och avundsjuka över att dom hade hittat bron och gått via den, och inte vi. Haha, jag känner riktigt av den frustrationen som vi kände då som små fyror!! :D En sade jätteargt att VOI NU VITTU ÄNDÅ, SII!! DOM HITTA LILLA BRON!! Då dom kom från bron...och gudars skymning vad vi smågrabbar alla var skitarga och frustrerade både på dom och oss själva som inte hade hittat gångbron! Och det var en stor sak i den åldern. lol!

Jag var faktiskt i fågeltorne med en kompis, en såndän Robbe, cirka ett år innan incidenten med den rödskäggige gobben. Då var det också en vardagseftermiddag i april, och då sken också solen. Och då kom det också upp en fågelskådare då vi var där. Det var en annan fågelskådare som var lugnare av sig och såg lugnare ut (Nåja, vi levde inte om heller där med Robbe-utan han var tyst och blyg medan jag small-talkade med fågelskådarn då) Den fågeslkådaren hade mustasch och såg vänligare ut- den rödskäggige fågelskådaren ett år senare såg ut som en hetlevrad viking i ansiktet på nåt sätt från första början, fast han först också var vänlig. Fågelskådaren med mustasch såg mer lugn ut också från första början. Folk är ju olika. Även denna fågeslkådare hade en såndän grön Maihar-aktig jacka på sig. Han börja snacka med mig om att isen har spruckit helt och hållet från träsket och jag fick sii igenom hans fågelteleskop och så. Han var vänlig helt enkelt. Robbe blev dock blyg och sade ingenting, men for ner, så jag följde honom.

Robbe had nog roliga funderingar, som att man sku komma med en HD körande förbi en annan Robbe, som sku sitta där på sin Honda Monkey och ragga brudar och han sku få mindervärdeskomplex då man sku komma förbi med en HD. Och brudarna sku bli kåta på en och lämna Robbe med monkeyn då man har en HD. En sådan tanke had han i sjuan ungefär vid samma tider som då vi var i fågeltornet.

Jag hade förresten ett eget ord för kakao då jag var liten. Jag kallade kakao för Vingoli Då jag var mellan 4-6. Förstår int vartifrån jag fick sådana funderingar ifrån, lol!

En kompis berättade annars en sak åt mig i lågis. Och den saken var den, att hon(en pojkflicka) och en pojke tog och kånkade iväg en roddbåt från pumpviks-stranden. Mest på skojs skull va. Dom tänkte kånka den ut till vattnet och sedan ro lite omkring med den i lugn och ro. Så såg tydligen någon i personalen från ett fönster i yrkis hur de for iväg med roddbåten, som råkade vara hans.

Han kom ut och gick mot kompisen och kompisens kompis då de släpade på roddbåten. Han sade: Päivää, goddag! Päivää, goddag! Och var helt saklig först. Så frågade han dem: Vems båt kånkar ni riktigt på? Så sade dom typ någons. Så tog det eld i gobben. Han skrek att det är hans båt och att dom båda två måste gå med honom till polisstationen så han får anmäla att de försökte stjäla hans båt. Men han sade att ni måste rengöra båten först (som hade blivit skitin av mutan då de kånkade på dem.) De hamnade att komma med honom till yrkisområdet då han tog nåt ämbar och tvättsvamp och så sade han att dom ska gå ner till viken och fylla ämbaret med vatten och snabba på!

Då medan dom gick ner till pumppis så pickade kompisens kompis min kompis i ryggen och viskade: Nu springer vi! Och dom sprang undan så helvete, och gobben kommer skrikandes och svärandes efter, men snubblar i en träckpöl och blir där skrikande och svärande alltmedan de sprang undan gobben! Vilket bra äventyr det måtte ha varit! Jag var också med om äventyr då arga gobbar jagade oss. Som tex. en skäggig gobbe mars 1989 som blev rasande då vi gick över hans tomt och då han trodde att kompisen tänkte stjäla en frisbee, fast han bara ville testa den på gården.. men det har jag berättat om..men det var nog ett stort äventyr då! Skäggmurveln trodde han var smart då han sedan kom efter oss med bilen, men vi var duktiga sissin och gömde oss i en skogsglänta och såg att han sökte oss med bilen, men han såg inte oss. Samt alla de gånger som gamel Johtaja jagade oss!

På tal om pumppis. Jag var där med morsan engång då syrran var på simskola och vi väntade på henne, eller var där annars bara en het sommardag den heta sommaren 1983. Året då världen var närmare atomkrig än det var under Cubakrisen. Fast det inte kommit fram i sin fulla omfattning förrän senare hur nära atomkrig världen var sedan most höstkanten. Läs om "Operation Able Archer" etc för vidare info. Kanske det egentligen borde ha blivit atomkrig kan man tänka ibland, då världen och en massa hycklande människor i den ser ut som den gör! Qua medicamenta non sanant, ignis sanat Som är latin och betyder att det som inte läkemedel rår på, botar elden.

Snart ska jag sii på Dallas igen. Det drar ihop sig och blir riktigt intressant i Dallas, då JR var otrogen mot Sue Ellen och Sue Ellen såg de å börja doka igen. Väntar bara på nästa avsnitt som ja ska sii på snart! Det är spännande på min ära.

Nå iaf tillbaka till sommarn 1983 och i pumppis där jag sitter med morsan på den gröna gräskullen där ovanför stranden. Morsan had gnällt på mig och sade att jag ska hoppa i och simma litet jag med, men landkrabba som jag är och var så ville jag inte det. Då såg morsan mot yrkisbyggnaden och sade: Jåå-å! Jåå-å! Så hämä hon mig och sade: Nu sade vakterna i huset där att jag också måste gå och doppa mig litet som alla andra barn! Så gjorde jag det..men bara lite. Så fråga ja: Vaför såg ja inga vakter då? Så sa morsan: Nå...vuxna kanske siir lite bättre! Så fråga ja varför ja int hörd att dom sa någo, så sa morsan: Nå..vuxna kanske hör lite bättre!

Jååå, ja drömde förresten en dröm i lågis. Och den drömmen handlade om en JÄTTEarg mopogobbe som körde Monkey. Han kom med sin monkey körande uppför Klockarsgatan och han körde alltid jättelångsamt, men gasade och sotade så helvete medan han skrek och svor. Jag skrek nåt åt han och han ropade typ medanhan gasade på och sotade så satan med sin Monkey nåt att: Saatanan, saatanan perkelen kakara!! Minä kyllä annan sulle turpiin!!! Odota sinä vaan!!!

Hehe. Toko drömmar. Det om det. Dallas kallar.

Thomas i Vasa 1987

Alltså jag brukade tillbringa åtminstone 2 veckor av mina barndomssomrar i Vasa hos min mommo, morbror och morssidans kusiner.

Engång då vi bandade in något på c-kassett någo typ teater som vi hittade på så utbrast ja: Ja hittar int mitt kondompaket!

Så sade en av mina kusiner såhär: Ja de rör oss inte ett dugg!! Köp en Kukka ja Mehiläinen åt dig då! Jåå, Kukka ja Mehiläinen var ett kondom-märke som fanns förrivärlden, och kondomerna var liksom gröna.

Så var det en såndän Thomas i Vasa som muckade med mig och min kusin då han kom med sin Bmx-cykel. Jag bara frågade av honom såhär: Har du öppna skruven i skallen?! Då blev han nog tyst. Det var 1987, sommarn.

Vi spela dator med min kusin ofta dessa tider.. Det var ofta fråga om något rymd-tema med min kusin, då han var intresserad av rymden. Det kom en ryndfilm för barn i tv:n en eftermiddag som vi så på. Så då vi for ut så sa min kusin att märker ni att man får alltid en "Konstig känsla" då man har sitt på någon rymdfilm.

Ja blev sedan faktiskt kaveri me grannens ongar i Vasa-med Mika, Marko och Jari. De var bröder. Sommaren 1985 så umgicks jag mycket med dom då jag var två veckor i Vasa från början till mitten av juni. Jari söndrade förvisso min leksaks-kleinbus. Men vafan. Jag var såpass stoisk så jag brydde mig inte. Det var ju på misstag.

Jååå, det var just Marco som for riktigt nära en gammal käring på gatan och sköt med sin knallpistol mot henne. Hon höttade med långfingret och sade argt åt honom: Fy, FY, Fy, fy! Man får inte göra sådär! Så skratta Marko å fråga av mig sedan: Mitä se ämmä sanoi? (Då han inte kunde svenska) Så översatte jag det åt honom.

Det var utav dom som jag lärde mig vem "Pulimummo" var. En liten gammal pulikäring som hade stulit öl från sina grannars källarförråd i höghuset. Och som jag såg engång då de visade vem det var då hon kom förbi på gatan. Och hon sade åt någon annan käring något att "mennäänkö sinne nyt?" Hörde jag att hon sade.

Så visade de en annan puliukko, en såndän Amigo. Han var arg och skrek åt folk och visade knytnäven. Sedan sade jag åt Mika, Marko och Jari att om han skulle komma och säga något åt mig så skulle jag säga: Älä vittuile mulle, tai mä annan selkään... Så kom jag int på nå smart att säga, så fortsatte Marko: ...Että pieru tulee perseestä! Så började jag skratta och sade Joo! Det var riktit Pohjanmaan meininkiä med dessa bröder, haha! Jag lärde mig just att prata sådär via dom. För dom pratade mycket om att typ "Joku äijä vittuili faijalle, ja faija antoi sille selkään niin perkeleesti" och sådant snack. Jag kom bra överens med dom, och de var bra kaverin då sommarn 1985.

Jag minns från 1984 då jag var en grabb på 7. En stor del av mina fascination riktade jag då dessa tider,samt även lite tidigare och senare på Jenkkibilar och Ritari Ässä-tv-serien med Kittilen och andra amerikanska bilar man såg i serien. Bla. En såndän stor Chevrolet som man såg ibland. Och som man var helt att vaau!! Om man såg en sådan eller annan jenkkibil i Finland

Även jag var att vaaaauu!!! då. Jag var, som de flesta andra grabbar kan jag tänka mig, väldigt fascinerad av tuffa jenkkibilar. Det berodde på att dom var så sällsynta i Finland under den tiden, så det var något ganska så genuint man såg då-och då var de ju mycket snyggare än dagens "UFO-bilar" som alla ser likadan ut. Mina ögon måtte ha tindrat då jag såg tuffa jenkkibilar både i tv och någongång nu och då ute i det verkliga livet.

Men världen såg annorlunda ut då. Man var ett barn och allt "tufft" kom från USA och allt tråkigt och grått och hotfullt kom från den andra supermakten. Så inte underligt då att det var denna polarisering. Det var långt innan den amerikanska vänstervågen med alla dess nya fixa idéer, så det kändes bara "tufft" och inte gnälligt och kyrkotants-aktigt. Förstår ni hur jag menar? Kan ni kanske relatera? Det kändes så extremt fint och tufft framförallt med jenkkibilarna då man var en liten grabb! Och på den tiden såg bilarna i jenkkina mycket mer personliga ut än dagens flygande tefat till bilar.- Det gäller ju även i Europa.

Och jag var som sagt väldigt fascinerad av Ritari Ässä och Kittbilen. Jag ägde en leksaks-Kittbil i lekis. Kittbilen, och andra jenkkibilar var så obeskrivligt tuffa för en 6-7 årig grabb. Det var ren magi då och ingenting var snyggare och tuffare än dessa bilar tyckte man då. Jag började faktiskt sedan redan som 13 år bli kritisk mot USA. -man tyckte automatiskt innan detta, utan att ens ha ägnat det en djupare tanke, jenkkina var "The good guys". Sovjetunionen var grått, trist, hotfullt och konstigt. Och USA var vår vän. Så tänkte och trodde man då. Utan någon propaganda hemifrån alls. USA:s subtila propaganda funkade bra via amerikanska tv-serier. Faktum är, att USA sku ha skitit blankt om Sovjet skulle ha anfallit oss, då vi int hörde och hör inte till Nato. Saken blev inte bättre av att man instinktivt började som 13-14 vara av den åsikten, att man tyckte att det var typ "Hurriganes-rednecks" som var jenkkibundrare-sådana som bara brydde sig om brudar, brännvin och bilar-och beundrade USA över allt annat. Man tyckte rent instinktivt att det var så jävla ytligt.

Näj, USA är ingenting att beundra. En ytlig 300-årig kapitalist-kultur utan några rötter. Ja, om man inte är en indian-ty Dom här rötter där på riktigt. Det sku kännas så konstigt att vara i en miljö, att vara uppvuxen i en miljö som man inte har band till på riktigt. Som Europé så tycker jag det skulle kännas väldigt konstigt att tänka sig, att bara några hundra år tidigare så var det indianer som levde i den natur som man sku leva i om man sku vara amerikan. Inte den panteistiska känslan av att höra till Europa och den europeiska naturen-medveten om att ens förfäder varit och levat här i tusentals år.. Det skulle kännas så ytligt att vara amerikan tycker jag. Därför brukar de ju också söka sina rötter i Usa väldigt ofta. Det gäller ju även naturligtvis andra "Kolonier" som Kanada, Australien och nya Zeeland samt Sydafrika. Alltså jag talar inte om någon konstgjord stats och flaggnationalism-men om den panteistiska känslan av att vara ett med Europa som folk och medveen om att tidigare generationer vandrat i samma natur, om ni förstår hur jag menar. Att känna på sig att det är här ens förfäder alltid varit och här man hör hemma. Hur länge dröjjer det innan en sådan känsla kommer? Det räcker sannerligen inte med några hundra år!

Dessutom...sku USA ha kastar atombomber över Finland om det sku ha blivit världskrig. Och över Norge och Sverige med, för att förstöra broar som sovjetiska trupper skulle ha kunna ta sig över--och skitit blankt i människoliv och förstörd natur och radioaktivt nedfall. Och kanske de ännu skulle kunna tänka sig något sådant. En sådan stat är ingenting att beundra.

Alltså även jag trodde helt seriöst i lågis att USA var en världspolis och "The good guys". Fast ingen stat har ställt till med lika mycket krig som dom. Naturligtvis har jag inte emot det amerikanska folket på något sätt.. En vanlig amerikansk donare är lika oskydig som du och jag. men mycket annat världspolitiskt.

Men världen såg annorlunda ut då. Man var ett barn och allt "tufft" kom från USA och allt tråkigt och grått och hotfullt kom från den andra supermakten. Det var mainstream-världen då. Och småbarn känner bara till mainstream-kultur. Så inte underligt då att det var denna polarisering. Det var långt innan den amerikanska vänstervågen med alla dess nya fixa idéer, så det kändes bara "tufft" och inte gnälligt och kyrkotants-aktigt. Förstår ni hur jag menar? Kan ni kanske relatera? Det kändes så extremt fint och tufft framförallt med jenkkibilarna då man var en liten grabb! Och på den tiden såg bilarna i jenkkina mycket mer personliga ut än dagens flygande tefat till bilar.- Det gäller ju även i Europa. Men visst är dom ju snygga fortfarande, rent estetiskt sätt. Och har ännu lite mer konstiga registernummer som börjar på N. Typ NU-679. Det märkte jag även 1984.

Och farsan hade bara en skranglig Lada då! Gissa hur man drömde att man sku skaffa en tuff jenkkibil år sig så fort man sku bli 18, lol! Sedan som tonåring så börja jag tycka att det var ytligt att bara digga jenkkibilar bara för den sakens skull att de va snygga, och börja tycka att folk som gjorde det i regel var ytliga av sig-och dumbommar som blint beundrade "jenkkiland" Men visst är gamla jenkkin snygga. Men att BARA bry sig om sådant och överdrivet mycket är en annan sak. Det brukar indikera på att personen i fråga faktiskt är ytlig av sig i mitt tycke.

Dom har inga rötter där alls egentligen. Alltså det amerikanska folket Jag fick som tonåring "Leidon" som man säger på österbottniska, av alla amerikanska filmer och tv-serier, som man inte kunde relatera till alls. Dock fortsatte jag att se på amerikanska tv-serier 90-talet igenom innan det blev totalstopp år 2000. Jag såg på Rooman sheriffi (Picket Fences) Salaiset Kansiot, Dallas (Som jag ju igen börjat sii på nu då ja köpte hela sarjan på dvd) och tom på Beverly Hills, fast jag skäms nästan att säga det. Men jag följde med Beverly Hills från 1992 till slutet.. (Noloooot!) Jag var mycket tyst åt alla att jag såg på Beverly Hills. Det var min "Dirty secret" då på 90-talet.

Visst finns det mycket bra amerikanska filmer dock. Som Rambo ettan (First Blood) Det som gör det extra bra som Karisbo är att småstan Rambo kommer till och som polisen antastar honom i tills han blir "pushed too far" är som en amerikansk version av hur Karis var då också! Typ konservativ och misstänksam mot långt hår hos karar och utbölingar som "finnar" och så. Det är verkligen löjligt att se ner på vad folk har för modersmål. Kom igen för fan! Det är precis så som man skulle ha kunna tänka sig ha hänt i Karis också liksom då, haha! Och Scheriffen i filmen ser ut som en känd Karisbo också... "It behööv vi toko shack som du hit ti Karis int! Så för snuten någon långt ut till Vallarsvedja skogarna och dumpar honom där. Hahahhaha! Men hela den amerikanska småstaden lärde sig nog en läxa i dennna film, fast det är ju fiktion. Men i slutet då Rambo ger upp och går från polisstationen tillsammans med hans vän, dendär översten som kommit till stan för att rädda honom--så står polisen och militären där i bakgrunden pricktyst bara och glor förundrat på honom då de går. Man fick det intrycket, att de till slut var på Rambos sida. Den mobbade fick förståelse till slut. Sådant intryck gav slutscenen.

Fast det är fiktion naturligtvis. Oavsett hur skicklig och bra en soldat är, så är John Rambo fantasi. Något sådant sku inte gå på riktigt. Man kan inte på riktigt ställa till med ett en-manskrig på det sättet som i filmen.

Hehehehe, man förstår att Don't fuck with Rambo har blivit ett modernt ordspråk! Nästa gång ni ser på "First Blood" så ska ni tänka er någon liknande snubbe som kommer gående till Karis på "Svedja-vägen" mot Bäljars en morgon... Det är SÅ Karis 1981 denna amerikanska småstad som han anländer till!! Fast mentaliteten här har blivit avsevärt bättre sen dess. Men ibland märker man nog av en typisk gammalmodig Karismentalitet ännu. Och hos vissa människor- fastän de flesta här är medvetna och självironiska angående detta fenomen nuförtiden. Man måste nog vara en mobbare själv, om man inte får sympati med Rambo i denna film!!

På tal om Dallas. Min favoritkaraktär är nog Cliff Barnes! Jag ser en aning mig själv i honom, haha! Jag kan ibland bli lite sådär småcynisk som han. J.R däremot ser jag ingenting i som sku vara likt mig. JR är nog en helt genuin personlighet, fast han ju är fiktion. Därför var han som spelade JR en otroligt bra skådis, då han lyckades bygga upp en så genuin personlighet med sitt skådespel. Larry Hagman, alltså han som spelade JR Ewing, tyckte om att ta LSD. Som en kompis sade att de sir man på honom, ögon som tallrikar som står ut från pannan! Som att han sku ha vart på ständig trip!!

Alltså vittu så de e patetiskt att Social justice warriors och andra pk-moralpoliser och kyrkotanter har lyckats göra sydstatsflaggan politiskt inkorrekt!! Men Sovjetunionens flagga har man int alls nå emot. Man behööv bara se på någon Stuntman-katalog med rock-rekvisita så ser man. Verkligen hyckleri på hög nivå. Jag är inte för slaveri eller sådant som sydstaterna hade..men kom igen för fan! INGEN som har sådana flaggor associerar det med något sånt--utan mera som typ lite ironiskt med Texas-dialekt: Heey! I'm Texas Joe! Wanna fight?! A bottle of Jack&-my girl and guitar is all I need in my life! Rocknroll! The south will rise again!!

Det är mera så jag associerar sydstatsflaggan med. Inte slaveri. Men det är ju också fel enligt moralpoliserna-för män får ju inte vara män enligt dom. Män får ju inte ha testosteron och vara tuffa män, för det är ju "toxisk maskulinitet" enligt moralpoliserna och kyrkotanterna. Moralpoliserna som gnäller om "Toxisk maskulinism" skulle säkert tycka det sku ha vart bättre om Rambo skulle ha låtit snutarna knulla honom i arslet med sina batonger och han skulle snällt och lydigt ha låtit sig fängslats av dessa sadistiska snutar i Rambofilmen. Jag är tämligen säker på att typ någon grön manlig feminist skulle ha tyckt att det sku ha vart bättre!

First Blood hör faktiskt till mina favoritfilmer. Sedan är de andra Rambofilmerna bara typisk action. Varken mer eller mindre.

Även de som har tex. en röd skjorta med skäran och hammaren har det för att vara ironiska, precis som de med sydstatsflaggan. Så varför är en sak politiskt inkorrekt, men inte den andra? Vittu nu går dessa social justice warriors omkring med moral-istappen i reven 24/7! och skenheliga är de också, då de inte alls ha nå emot att folk bär den sovjetiska flaggan i samband med rock-rekvisita. Det är verkligen bajsnödigt att det på det sättet. Kom igen för fan! Järki kutsuu! Hur många människoliv har inte den flaggan på samvetet? Men där ser man, att människoliv inte betyder något för dom. Det är bara fråga om politik-och om det är "de snälla" som dödar, så sopar dom det under mattan. Int bryr de sig på riktigt om sådant dessa social justice warriors.

Man ska ju minnas också att USA består av 50 delstater, som har sin egen prägel också, samt lagarna är olika i vissa avseenden. Varvid Texas är den delstaten som är stoltast vad jag förstått. Vad jag har förstått så brukar Texasbor mera identifiera sig som just Texasbor i första hand, och i andra hand som USA. Nuförtiden kommer ju de fixa ny-lysenkoanska idéerna från jenkkina, och de moderna moralpoliserna och gråa kyrkotanterna har faktiskt jenkkina att tacka för samma idéér som de propagerar här-för det är ju därifrån de extremfeministiska och sekteriska pk-idéerna bland unga kommer ifrån!

Jag måste förresten säga att österbottniska dialekter är sexiga då brudar talar det! Som Savolax-dialekten är väldigt vacker och sexig om en brud talar det. Typ att om man är orolig för corona, så säger säger någon här: It finns de nån smitta här it! Så sku en österbottnisk brud säga: Int finns he naa smitto här int! Österbottnisk dialekt låter faktiskt mera stereotypiskt germanskt av sig, fast svenskan hör naturligtvis till de germanska språken oavsett dialekt. Österbottningar är faktiskt också till sin stil mera stereotypiska germaner. Fast det är egentligen bara en benämning på en språkgrupp, men ni förstår väl typ hur jag menar ändå? Nu talar man ju också lite förenklat om slaver då man talar om tex. ryssar och polacker också.

En västfinsk brud skulle säga: Älä ruikuta! Et sä saa mitään tartuntaa täältä! Så sku en Savolax-brud säga: Voe hyvänen aika mies! Ei täält saa mittää tartuntoja! Så det är skillnad.

Jåååå tisdagen 13.4.1993 så var jag i tandläkarn. Då jag sedan gick hem från skolan, efter att ha varit i Fokus av och an innan jag gick hem, så gick jag uppför Centralgatan. Det var en härlig vårdag och solen bara lyste. Så kom det en blå bil på gatan uppifrån. Och i den blåa bilen var bruden som jag var förtjust i, fast jag inte ännu hade medgett det åt mig själv att jag var mera förtjust i henne än vad jag ville medge. Jag såg inte vem av hennes förälder som körde, men jag såg henne. Riktit ungefär vid den punkten där telefonkiosken var förrivärlden, så där gick jag och vi såg på varandra typ 3 sekunder och hon smajlade till, säkert för att hon råka se på mig. Jag min dumbom trodde ju att det berodde att hon vart intresserad av mig också, LOL! Men det var väl kiva att leva i en sån fantasi då för stunden. Och man kände sig väldigt vuxen då, då man bara 10 år tidigare hade varit en lekisongi och mittiallt var 16 och klädde i prätkärotsi och diggade typ Kreator och Deicide! Och 10 år tidigare en barnslig barnträdgårdslort!! Tiden rusade iväg även då.

Sedan köpte jag Peach&Passion-frisco från närrbjudjun. På kvällen såg jag på skojs skulle på Pikku Kakkonen, lol! Eller för ironins skull eller något. Råkade nu bara börja sii på Pikku Kakkonen och flina för mig själv att jag gjorde det. Men det var nu bara ett avsnitt. Pikku Kakkonen hade då blivit modernare sedan jag var lort. Det var bla. två rappare i Pikku Kakkonen och så.

Och lördagen 13.4.1996 hade 3 kompisar varit i hesa och köpt blackmetal-cd:n, bland annat Satyricon från Spinefarm-budjun. Och de hade köpt svarta kläder och bandskjortor och blev "Blackmetal" över en dag, lol! Tills de klippte sina hår och gav bort sina cd:n och svarta kläder några år senare. Det kan bli så om man ser något bara som en "tuff grej" under tonåren. Och det kan gälla för all del vad som helst annat också. Sådana som inte ser något som enbart en "tuff grej" och egoboostande brukar ha ett genuinare intresse för saken i fråga. Och det gäller vilken som helst subkultur eller intresse. Men dock utvecklas man som människa i vilka fall som helst.

Vad "Blackmetal" är råder det flera uppfattningar om. Det finns ingen enhetlig bild av det-utom att det är musik. Inte ens musikmässigt råder det någon sämja om det. Jag tycker personligen dock att det borde vara något djupare och mer andligt än bara någon rocknroll subkultur där man super, visar horntecken med handen och ropar: Metaaall!! Fast de flesta bm band är väl så banala, för all del. Det borde snarare vara ego-upplösande, än att fungera som någon pubertal ego-förstärkare är min åsikt. Band som Satyricon började faktiskt den tiden se ut som banala clowner med alla pingvinmasker, nitar, medeltida vapen-bilder tagna i någon upplyst studio-istället för suddiga, amatöriska svartvita bilder tagna av någon amatör ute i skogen. Även om skivan Nemesis Divina är bra-så såg de redan där ut som clowner-och mera som typ Kiss och Lordi än något annat. Med andra ord "Bara rocknroll show".

Och just att man sminkar sig i teatersmink utan att de symboliserar något djupare, klär sig i en massa nitar och kedjor och sedan spottar blod eller slukar eld på scenen är ju mera show och teater och "Kiss" än något annat. Vem bryr sig? Eller tycker ens tonåringar mera att sådant är "tufft"? Sådant är i mitt tycke helt meningslöst. Men sure. Tycker någon om det så är det väl bra för honom/henne. Men jag bryr int mig. De som gör så är högst troligt mera och sitter på krogen med sina breda arslen och dricker öl och raggar brudar, än att de gör något "ockult" på riktigt-som att sitta och meditera ensam djupt inne i skogen under en kall vinternatt eller några liknande prövelser. Ska jag vara helt ärlig, så tycker jag bara det var löjligt då jag såg Gorgoroth på en festare sommaren 2013 och jag fick en skvätt blod på mig, då sångaren "spydde" blod över publiken.

Antagligen använde dom grisblod, då man enkelt kan köpa fryst grisblod. Det var i mitt tycke löjligt, barnsligt och helt meningslöst. Jag blev inte arg eller upprörd dock. Tyckte bara det var..onödigt. Han var dessutom utklädd till en typisk "blackmetal-clown" med massor av nitar och pingvinmålning... I mitt tycke är inte detta bm "på riktigt" dock. Utan bara rock'n'roll-show. Principen är som typ Rammsteins shower-bara att själva rekvisitan är annorrlunda. Varken mer eller mindre. Bara egoboostande, rocknroll och en folklig show. Fast viiiist, det kanske inte är så "folkligt" att få blod strittat på sig, lol! Men det motsvarar den folkliga nidbilden av vad bm är till 100%

Nu menar jag inte att jag kräver att man ska bli puritan och inte kunna festa och ha roligt bara för att man spelar bm.-Det som också är en skrattretande gammal kliché hur man ska vara för att vara "true"- Men man måste också kunna ha en andlig aspekt-och utsätta sig för prövelser-tycker jag. Inte göra något för att man är deppad och tycker om atmosfären av "mörker" eller whatever. Utan faktiskt försöka uppnå andlig insikt och egoupplösning via tex. meditation. Det är inte alls enkelt att försöka förklara allt detta för en utomstående-som känner till kanske klichéerna och så men inte är desto mer insatt.

Nåväl. Det om det. Förikväll.

Dendä drömmen om dendä underbart roliga (fiktiva) sketch-serien från typ 1987

Alltså ja drömde en så härlig dröm sommarn 2008 att det kom en finsk sketch-serie på två från 1987, som int har kommit på riktigt, som min dröm producerade, men det var så typisk finsk helt utflippad och crazy sketch-humor som man bara kan tänka sig!! Som om att Sleepy Sleepers-folket skulle ha legat bakom även denna sketch-serie, som de låg bakom Viemäri-TV, som är den absolut bästa sketcherien som jag någonsin sett, som var tom bättre än Pulttibois!

Serien utspelade sig i ett hus där det var en massa crazyga människor. En av dem vad Ronnie James Dio, eller det var inte han på riktigt, men det var nån giba med långhårig peruk som skådespelade att han var Dio i serien, men han talade finska. Så var där bla. en hippie med jättelångt hår och skägg med i serien också. Det var helt crazy och fartfyllt, fast jag inte minns detaljer på det sättet från drömmen, jag bara mindes att det var jätteroligt. Det mindes jag att någon frågade: Ootex te nähny Dioo?! då de sökte honom någon porukka i huset. Så for jag och söka efter "Dio". (Jag var med i serien på något sätt) Så for jag upp till vinden och öppnade dörren för att kolla om "Dio" sku ha varit i det rummet, men jag såg bara dendä skäggiga och långhåriga hippien där som satt i yogaställning och mediterade. Det var liksom full, crazyg rulle hela tiden och var jätteroligt!

Så drömde jag sommarn 2008 en dröm att jag var i sportplan och det var en mulen augustidag. Och jag satt på läktarn och det dansade en konstig typ 4 meter lång docka omkring på gräsplan. Så kom det en blond brud i 20-årsåldern som ja blev kåt på och hon var också tolerant och började tala med mig. Så for jag och den blonda flickan också ut på gräsplan och var riktigt nära den dansande dockan på gräsplan. Så kom det mittiallt åskmoln och man hörde då det började åska i fjärran och det kom mörka moln. Den blonda bruden gick mot skogspartiet och jag gick också dit och sedan försvann bruden någonstans och jag undrade om hon for bakom skogspartiet bakom dendä röda majan som fanns där vid sportplan förut och så vaknade jag.

Det var någon som skrev angående corona-isolationstider att Unga måste få ha sex. Vilket menar på riktigt: Unga måste få ligga omkring. Alltså, det är ju nog på det lilla sättet, att sex är faktiskt ingen mänsklig rättighet. Så jag förstår inte vad dom riktigt snackar om som säger sådär. Det är mycket viktigare att se till att corona inte sprider sig, än att få knasa omkring till höger och vänster. De som säger att unga måste få ha sex under coronatider resonerar ju som incels eller något. Incels tror också att sex är en mänsklig rättighet. Klart om de är ihop, men det är ingen bra idé alls att knasa omkring i dessa tider. Man utsätter ju andra för fara då också. Det är bara det.

På tal om lite mera Dallas-minnen, så mindes jag att jag vårterminen 1986 var på en festdag i lågis. Ibland så var det någon frivillig fest i lågis på lördagar eller söndagar som man kunde gå till om man betalat ett billigt inträde. Det ingick mätning, teaterspel och sådant. Samt popcorn såldes också alltid vid dessa tillfällen. Jag var iaf på en sådan fest och satt i festsalen och såg på treornas någon teaterföreställning, som handlade om en jättesur och arg prinsessa, som aldrig skrattade. Så sade kungen själv såhär: Den som får henne att skratta engång, får en helikopter, den som får henne att skratta två gånger får ett flygplan och den som lyckas få henne att skratta 3 gånger får halva kungariket och lite till!

Och sedan så sade prinsessan argt att hon inte vill komma med på festen (som resten av familjen skulle fara till) Så sade hon: Ja vill bli hemma och se på Dallas!

Sedan var det någon som fick henne att skratta. Jag minns inte hur, men hon gapskrattade och kungen som också var där sade nåt att: Blaablaablaa, blaablaablaablaa, helikopter!

Alltså han som fick henne att skratta fick en helikopter som tack.

Sedan var det mycket andra surrealistiska och roliga teaterföreställningar i lilla jumppasalen/festsalen, fast det var mestadels då på någon skoldag. Och ännu bättre var det att se på någon teater än att ha någon tråkig lektion. Förutom "Roliga timmen" på fredagseftermiddagarna, som vi bara gjorde något roligt i klassen. Det brukade vara skön avslappning inför veckoslutet. Under ettan och tvåan hade vi inte roliga timmen, men f.ro.m. 3:an så hade vi Roliga timmen.

Som dendä teaterföreställningen från någon Ekenäs skola, där eleven rökte cigarr på scenen! Något sådant sku va helt omöjligt idag. Det var vårterminen 1987. Och så då samma teater härmade Juice Leskinen på scenen med luftgitarr, hade solbrillor på sig och spelade playback låten "Napoleonin Mopo". Det var så roligt så hela festsalen gapskrattade! Och engång då det var nåt program i festsalen och vi var där och hade varit några timmar. Det var meningen att vi sku slippa hem klockan 14. Man började till slut undra om klockan e över två? En brud från klassen frågade så också oroligt, då tiden i festsalen kändes oändlig, då det inte fanns någon klocka i närheten att: Tänk om klockan e över två? Men då vi kom till klassen, så visade visarklockan ovanför klassrumsdörren tio före två. Det var vårterminen 1987. Tänk så snabbt tiden gick. Just var man en lågisongi-för att mittiallt finna sig vara typ 27, alltså fullvuxen. :P Och tiden har gått efter det också, men jag har nog kvar kristallklara lågisminnen ännu.

Nu är den psykedeliska lågisbyggnaden en Coronahärd. Fyfan ja sku int våga gå in i den nuförtiden alls. För det kan finnas corona var som helst i den byggnaden nu, i inandningsluften. Undrar förresten för hur länge sedan det fanns ett farsots-virus/bakterie i lågisbyggnaden innan detta? Det kanske var difteri under 40-talet skulle jag isåfall säga. Vanliga barnsjukdomar som mässling och scharlakansfeber räknar jag inte till några farsoter-fastän scharlakansfeber var en farsot förrivärlden, men bakterien har muterat och blivit mildare sedan 1800-talet.

Och tänk på de som jobbar i lågis! På lärarna etc. Är de inte rädda att få smitta? Det sku jag då sannerligen vara! Undrar just om deras föräldrar till de barn som har fått smitta är några imbecilla "De e bara en flunssa!" människor?! Jag måste säga-att jag litar varken på folket eller myndigheterna!

Hahahah, jag minns i ettan och tvåan då vi had Gunnel som klassföreståndare. Jag minns då hon på något sätt försökte psyka en, så såg hon en i ögonen och frågade: Ser du dig själv i mina ögon?

Förresten är det en Iltalehti-kolumnist, som jag flera gånger har varit av annan åsikt, och tyckt stundvist att hon skriver dabbot-men detta är nog den bästa och mest logiska och rationella kolumnen jag någonsin har läst av henne! Det är en motvikt till alla fördomsfulla som gnäller och pirrar om hur hemska "vita straighta män" är och som tror på konspirationsteorin om patriarkatet-och bara bråkar och skriker och är inte för jämlikhet på riktigt-utan vill bara gnälla på hur hemska vita straighta män är.. alltså just dessa nomenklature-ny-Lysenkoaniska pesudotoleranta "social justice warriors", som jag skrivit om tidigare, som har just denna fixa idén och rasfördomen om "hemska vita män". Helt enkelt ny-Lysenkoansk knarkflum.

Anyway, denna kolumn är Sanna Ukkola i bästa trim. Hon är som en lykta av ordning och logik i en ljusröd knarkdimma av osaliga andar. Varvid den ljusröda knarkdimman av osaliga andar är de som talar om tex. patriarkat, "toxisk manlighet" och "straighta vita män" och sådana som får någo traumor om man säger en sanning som är lika logisk som om att säga att jorden snurrar runt solen: Inte alla män antastar etc. Alltså liknelsemässigt/metaforiskt sätt är detta som en LYKTA av ORDNING och LOGIK i en LJUSRÖD KNARKDIMMA av OSALIGA ANDAR. Iaf denna kolumn är som en lykta av ordning och logik i en ljusröd knarkdimma av osaliga andar! Varsågod och läs en mycket logisk och rationell artikel här: Varsågod och copypasta som vanligt, då länkfunktionen inte funkar här av nån anledning: "Kolumni: Pikkupojan tuskaiset sanat: ”Äiti, minä en ole raiskaaja. Miksi minun pitää pyytää anteeksi?”" https://www.iltalehti.fi/kotimaa/a/ed1ba50c-2cec-4421-85a6-b250b34e4b50

Dallas-minnen.

Jååå, nu då jag köpte alla 14 Dallas säsonger på dvd så har jag sitt på 3 Dallas avsnitt om dagen ungefär. Och det har vart riktigt nostalgiskt. Jag är ingen fan av amerikanska tv-serier eller USA öht, men Dallas har nu bara något i sig som man fastnar för. Southfork-ranchen är så mysig och det är skickliga skådespelare i serien och man slipper politisk korrekt propaganda, då det är en så gammal serie. Och så är det ju nostalgiskt. Karana är karar och kvinnorna är kvinnor i Dallas-serien. Och den eviga fejden mellan J.R. och Cliff Barnes är komisk. Cliff Barnes, som ofta beställer Kina-mat till lunch! Jag har kommit fram till säsong 3 i mitt Dvd tittande. Dvs Jr:s och Bobbys farsan Jock är vid liv ännu. Han var också en mycket bra skådis. Oh fan vad man blir hungrig då man ser att dom äter i Dallas! JAg sku å vilja ha god mat.

Jag är vanligtvis allergisk mot amerikanska serier, men Ritari Ässä såg jag på och V och McGyver och Salaiset Kansiot och Rooman Sheriffi osv. Men dagens amerikanska serier är bara propaganda. Nåväl, man behöver ju int sii på det. Problem solved för min del. Ja orkar inte bli upprörd dock över det mera. Jag är ingen ung och arg 25-åring mera, som just märkt hur otroligt skenhelig och falsk vuxenvärlden på riktigt är.. då kan man få kicks av att ta varv och bli upprörd ännu, men nu orkar man inte. Vad tjänar det till? Ingenting. Och det är väldigt svårt att övertyga folk om dom har fått för sig någon fix idé. Som just att ett slagsmål i en film tex. är ett uttryck för "toxisk maskulinitet" eller något liknande bajsnödigt politiskt korrekt, som nu just råkar vara på modet. Det kan tvärtom ha motsatt verkan, och dom går ännu mer in i ett defensivt tillstånd och försvarar denna fixa idé med näbbar och klor. Precis som sekter också ju gör. Men jag är emot allt som försöker fjättra själen och den fria tanken.

Som just tex. politisk korrekthet och kristendom. Men som 21 så kunde jag aldrig tro att det finns så mycket fördomar om det manliga könet. Jag var ung och naiv-så därför blev jag rätt och slätt förvånad då jag började följa med lite mera. Suure, det omvända gäller också, men det är inte allmänt accepterat. Och det är naturligtvis bra. Men varför ska fördomar mot det manliga släktet vara allmänt accepterat? Något som nomenklaturan, en massa författare och konstnärarer som får jättebidrag av staten-brukar inte sällan vältra sig i. Nåväl. Har nog aldrig i hela mitt liv stött på en brud personligen som skulle ha gett uttryck för sådana fördomar så att jag har hört det, så de allra flesta brudar är inte sådana-men det är en liten minoritet av gaphalsar, denna nomenklatura av författare och konstnärer, samt en viss grupp av akademiker, som gapar så högt så man sku kunna tro att dessa idéer är utbreddare än vad de är.

Även i tex. Sovjetunionen och DDR fanns det politiskt korrekta författare och konstnärer som skrev och skapade systemvänliga saker och hade regimvänliga åsikter-och var därför regimens gullebarn. Det är just det som är nomenklaturan. De hade andra fixa idéer i östblocket dock. Knappast fördomar mot hela det manliga släktet ändå.

Men det är enkelt att undvika dessa. Man behöver faktiskt inte läsa tex. Yle-artiklar om dom. Man kan ignorera deras fixa idéer och fascistoida fördomar. Och man kan söka sig till trevliga kvinnor och inga fördomsfulla bittergökar, som sitter och ojjar och vojjar sig över patriarkatet och vita straighta män. Och som tror att de ska "rädda världen". Rebellkvinnor är dessutom mycket sexigare i mina ögon, än någo "social justice warriors" Man ska stå över dem, vara rebell och stolt och inte låta dom förbittra ens sinne. Hålla huvudet högt. Och det gör många kvinnor-till bittergökarnas stora frustration. Då de sku vilja ha dem som allierade istället i deras "ååh, så stora kamp att rädda världen!" Låt dem vara i deras egen sekt-bubbla-det är väl på något sätt psykologiskt tillfredställande för dom.

Sku det bara vara så så sku de va ok-men då de så maniskt försöker omvända andra också! Det är inte bra. Speciellt är yngre människor och kan bli mycket förvirrade av deras funderingar-både killar och tjejer i 18-20 årsåldern tänker jag på. Då i den åldern tänker man så svartvitt annars också-och så då de hör såndäna fördomar så blir det cirkus i deras sinnen. Brudar tror att killar är hemska och har en kollektiv skuld, och killar igen kan tro att alla brudar är dylika fanatiker. Det kan i värsta fall bli en väldigt destruktiv kön mot kön-mentalitet. Och ibland kan social justice warrior. retorik vara riktigt skicklig också i att försöka omvända folk. Dom kan verkar nog så övertygande av sig. Väldigt ofta är det en sorts "Von Oben" mentalitet som genomsyrar vad de säger och skriver. Det luktar faktiskt lite propagandaminister om det hela inte så sällan. De borde bekantas sig med män mera, så sku de inte kanske behöva vara så fördomsfulla gentemot hela det manliga släktet. Och inse att män faktiskt också är människor. De är helt otroligt hur somliga av dessa som kallar sig för feminister mystifierar män. Så gjorde jag då jag var tonåring, men jag mystifierade kvinnor. Men jag växte ut ur det hastigt då jag lärde mig känna kvinnor. Vad jag inte förstår är att fullvuxna kvinnor som känner män också, kan mystifiera män på detta sätt. Dom bara mystifierar sig själva, egentligen för jag tror att dom projicerar de som tänker så.

Om de först kanske sku satsa på vänskap? Till att börja med. De gör jämlikhetsarbetet dessutom en björntjänst, då de är så ivriga så de inte kan hålla sig till att svamla ut lite fördomar om män i allmänhet också. Det är just det som gör att många skrattar åt sådana som talar om jämlikhet. Det är just det som gör, att de flesta skräms bort-såväl brudar som karar. Varför ska jämlikhetsdiskussionen så ofta spåra ut? Och många som är "för jämlikhet" är i själva verket inte nöjda innan alla flickor leker att de är Stålmannen och har Stålmannen dräkter på sig, och alla pojkar leker att de är prinsessor och har ljusröd klänning och prinsesskrona på huvudet. Att alla pojkar leker med dockor och alla flickor leker med bilar. Om de ens då är nöjda dessa ny-Lysenkoaner som har dessa naturstridiga åsikter. Sedan om enskilda flickor leker med bilar eller enskilda pojkar leker med dockor så är en helt annan sak. Det nöjet måste man ge dom då. Men det kommer aldrig att bli någon kutym, och det beror helt till 100% på biologiska faktorer.

Men pointen är att man ska söka sig till positiva människor. Det mår man själv bäst av. å andra sidan kan man bara skratta åt hur folk låter sig hjärntvättas så enkelt. Men det är tragikomiskt. Som August Strindberg sa: Det är synd om människorna. Han menade väl bla, att människor ofta faller offer för kollektiva fixa idéer och har andra traumor. Och hyckleriet bara lyser igenom.

Och i värsta fall utmynnar dessa fördomar om män i Förcels. Dvs motsatsen til incels, bara att de hatar män iställer för kvinnor-som incels ju hatar. Incels och förcels är två sidor av samma mynt-två sidor av samma skrot och korn. "Förcel" är myntat efter ordet Fördom.

Scheriffens dotter var skitsnygg i Rooman Sheriffi. Därför börja ja sii på de å 1994. Sedan fastnade jag bara för serien. Vill Pohjola däremot såg jag bara typ 5 minuter på engång. Den såg bra ut men det blev aldrig att se på det. Därför har jag också köpt hela den sarjan på dvd som jag någongång ännu ska kika på.

Men nu var det ju tal om Dallas. Jag börja höra om Dallas via lekis och min dagmamma 1982-83. Hemma hos oss såg vi inte på Dallas. Men jag blev nyfiken då jag hörde om serien just via dagmamman och i lekis av de andra ongarna. Engång då morsan och farsan var i brankis på fest, det var hösten 1983, och dom kom lite tidigare hem än väntat, så att barnflickan som skötte om oss kunde gå hem redan då, så ville jag se på Dallas, då jag nu ändå var vakin. Och jag fick! Jag såg på ett Dallas-avsnitt. Och trots att man var som 6 för liten för att förstå sig på serien egentligen alls, så mindes jag att det var mysigt att se ett avsnitt och jag såg på det och tyckte om det. Så är det då det är fråga om trevlig miljö och bra skådisar.

Jag börja sii på Dallas regelbundet dock så sent som vårterminen 1990. Då kom den på var det antingen tisdags eller onsdagskvällen, rätt tidigt. Jag satt då varje kväll då Dallas kom i mitt rum, då jag hade tv där då, och såg på Dallas och åt en halv fransk vetebatong och drack appelsinsaft, för så gjorde jag varje kväll då Dallas kom vårterminen 1990. Jag tyckte att det var mysigt att göra så. Och JR:s dåvarande fru Kally, eller var det med c? Iaf, hon var en snygg ung och blond smärt brud, som var en fröjd för ögat. Var det Cally Harper-Ewing? Sedan hon gift sig så hette hon så jåå. Det mindes ja nu mittiallt bara.

Sedan då Dallas började igen höstterminen 1990 så var det på fredagskvällar mot halvelva den började komma igen-som den hade kuulema gjort förut. Då såg jag på det också, förutom ett Dallas-avsnitt som jag missade då. Jag ska berätta varför.

Oktober 1990 hade jag sträckt på benet i jumppan då vi spelade futis. Det tog fittit sjukt i lårbenet och jag haltade litet i typ en vecka. Så nästa vecka då vi var ute i skogen och orienterade i jumppan så var en bergsklack lite hal, och jag halkade med lårbenet rakt i en stor sten som stod upp där på bergsklacken. På precis samma paikka som hade varit sjuk i en veckas tid sedan jag sträckte den på någon vänster i samband med fotis-spelandet.

Sedan följande dag var det fredagskväll och jag var ute i grannskapet med några kompisar. Vänstra lårbenet hade varit sjukt hela dagen och kvällen. Eller en muskel i lårbenet, inte hela lårbenet. Men jag försökte ignorera det bara. Mittiallt, då jag var nära hemmet redan, så krampade lårbenet åt mig absolut totalt, eller ena muskeln, så att jag inte alls kunde gå. Jag satte mig ner på gatan och sade åt kompisarna att jag inte kan gå! De trodde först att ja skoja och kasta rönnbär i hyvu på mig å sa att åpp me di! Typ. Men sen märkte de att jag menade allvar då ja skrek att dehä e int all nå roligt å ja skojar int någo! Å att de tar sjukt så satan och jag kan inte gå!

En kompis drog hem mig till backan å ja tackade å sade att nu klarar ja mig själv! Jag släpade mig till hemmadörren, öppnade den och släpade mig till tamburen å börja storlipa då jag väl va i tamburen, då det krampade och tog jätteont och jag var förskräckt då jag inte kunde gå. Och hej, jag var bara en grabb på 13 och ett barn och ingen härdad kar. Så inte var det underligt att jag lipade.

Morsan och farsan kom och undrade vad det var fråga om. Dom såg på tv innan. Sedan lugnade morsan ner mig och pratade lugnt och rationellt med mig medan farsan ringde till hälsocentralen och efter taxi. Jag slutade lipa då jag insåg att jag snart får hjälp. (Vet inte varför vi inte for med egen bil? Det minns jag faktiskt inte varför vi inte gjorde. Kanske hade farsan tagit sig en konjak eller två-det var trots allt fredagskväll)

Jag minns att det tog jätteont i taxin till hälsocentralen ännu och jag måddes ha benet rakt. Jag kunde inte böjja det. Jag hade det rakt i passagerarsätet bakom. Sedan kom dom med rullstol emot i hälsocentrals-dörren. Jag sade att jag måste ha benet rakt! Vi for till ett rum och jag minns att jag frågade ordagrant, bokstavligen såhär: Får ja nå smärtstillande? Jag fick någon kapsel av något, som jag sköljde ner med ett glas vatten. Vet ej vad det var-men det hjälpte helt och hållet mot smärtan och snabbt. Jag kanske blev lite avslappnad av kapseln också? Eller kanske berodde avslappningen på att smärtan avtog hastigt, eller kanske bådadera?

Sedan blev det ambulansfärd till Ekenäs sjukhus. Farsan var i framsätet med kusken och morsan och en vårdare satt bakom med mig där jag låg på britsen. Då just var jag mycket lugnare då de int tog ont mera och jag var mest lite arg över att jag missade Dallas den kvällen! Jag sade också i ambulansen medan vi körde till Ekenäs: Nu missar ja Dallas! Så skrattade dom lite morsan och vårdarn och vårdarn frågade om jag brukar sii på de? Så sa ja: Jåå! Ambulansen var inte i någon larmtransport. Vi for inte typ med blinkar och sirener på. Det sku förresten inte förvåna mig om dendä ambulans-vårdarn sku ha berättat för vänner och anhöriga om typ att vi förde en ung grabb till sjukhuset som hade skadat sitt ben, och han sade i ambulansen att nu missar ja Dallas! Och att hennes vänner och anhöriga sedan skrattade litet åt det.

Sedan var vi i sjukhuset och vi väntade läkare som kom hemifrån sitt minns jag. Dom undersökte det nog då jag låg på britsen. Vi var i närheten av avdelningens tv-utrymme minns jag, fast jag såg inte själva utrymmet eller tv:n Men jag hörde bara slutmusiken av Dallas och tänkte för mig själv att där for det avsnittet!

Minns inte exakt diagnos, men det var en muskelrivning tror jag det var.Dom både röntga och kolla med utraljud vill ja minnas. En läkare förklarade att det läker på några veckor, men att smärtan då det kommer kan jämföras med ett lårbensbrott, så han förstod bra varför jag hade så ont tidigare. Han sade då jag förklarade hur det hade uppkommit att jag hade ju haft lite otur. Så sade han att int vet ja nu om de e nån idé att ha dig här över natten! Så fick vi fara hem med kryckor. Vi tog Taxi hem till Karis och taxiskusken var hygglig. JAg vågade ännu inte böjja benet och tror jag inte sku ha kunnat göra det, så jag höll det utsträckt och gick inte. Taxikusken hjälpte till med pärona att bära mig ända till vardagsrums-soffan hemma, så han var ju hygglig.

Sedan gick jag med kryckor under två veckors tid och fick den lyxen att jag blev hämtad till och från skolan hem med Taxi under dessa två veckor. No big deal, det läkte bra. Men det var lite dramatiskt då muskeln så gick i kramp och det tog så sjukt! Och jag missade ju Dallas också den kvällen! Följande morgon vågade jag ännu inte gå på det så pärona bar mig till köksbordet vill jag minnas, där jag åt morgonmål med god aptit. Benet värkte inte eller något.

Sedan nästa vecka så sku vi fara till reningsverket på studiebesök under bjolla-timman. Men jag gick ju på kryckor och frågade Kåre om jag måst komma med? Kåre sade att bli kvar här i aulan och sitta. Så promenerade Kåre och resten av klassen till reningsverket och jag blev i aulan och sitta, då nästan hela resten av skolan had lektioner. Förutom två flickor från åttan, som också hängde i aulan. Jag vet inte om dom pinnade eller hade blivit utslängda från någon lektion eller varför dom hängde där.

Dom började prata med mig och så sku dom nödvändigtvis testa att gå med mina kryckor båda två, både med en krycka i gången och båda kryckorna i gången, så de gick turvis båda två med mina kryckor runt aulan medan jag satt och såg på. Dom frågade typ att hur kan du gå med dom, att de e ju svårt å va dom nu svamla där. Den ena av dem var en såndän Heidi. Jag minns inte vad den andra hette. Lite harmade det att jag missade studiebesöket till reningsverket, men jag var där med yrkis dock fem år senare. Int va de nu så myki att sii på nog.

Sedan efter två veckor så var jag med morsan i Ekenäs sjukhus från morgonen fram till efter 12 för att de sku kolla på hur benet hade utvecklat sig, och vi hamnade att vänta på vår tur till ultraljudsrummet och så. Det hade läkt bra nog och jag fick börja gå utan kryckor. Det var en solig novemberdag och jag var inte säker på om jag ville fara ti skolan för bara två timmar eller int. Så for jag ändå till skolans sista två lektioner, för på ett sätt så trivdes jag faktiskt i skolan, trots all hjärntvätt som lärare försöker hjärntvätta ongarna med. Jag kom uppför c-trappan då vi sku ha bjollalektion med Kåre, det var på en tisdag faktiskt. Klasskaverina undrade nyfiket då jag kom, då de väntade på Kåre utanför bjollasalen: Vart ha du vari?!`Så sade ja bara :Läkarn!

Från dessa tider, oktober 1990, minns jag att jag lyssnade mycket på Accept's "Breaker" skiva, som jag hade köpt på kassett från Jerry's musik i början av oktober 1990. Den var och är jättebra! Och på Stone lyssnade jag på också mycket då.

Sedan såg jag på Dallas också hela vårterminen 1991 och hösterminen 1991 ända till det sista avsnittet som kom 9.11.1991. Jag hade köpt mycket karkki och choklad som jag glufsade i mig den fredagskvällen. Jag tänkte att det sku va extra festligt, då det var Dallas sista avsnitt. Det var den rödögda demonen som skrek: DO IT! Åt JR och det lämnades öppet om han skjöt sig eller inte. Men han skjöt sig inte, för det kom en Dallas film 1996 som beskrev om vad som hade hänt. I det sista egentliga avsnittet visades det vad för livsöde de som hade varit i Dallas fått om JR inte skulle ha någonsin blivit född.

Och så minns jag då jag såg på Dallas-repriserna som började komma på vardagar klockan 13 f.r.om. början av januari 1998 till december 1999. Jag var sysslolös vårterminen 1998 så då satt jag hemma och såg på Dallas. Det var mysigt nog. Men då jag började studera höstterminen 1998 så harmade det att jag missade Dallas! Jag minns i skolan hösten då vi sku se på någo studieprogram som kom från tv:n mitt på dagen, så for vi in i nå annat klassrum och där var en tv som läraren satte på. Så var det ljudlöst och Dallas var på tv:n. Läraren, en såndän Jiipee, sade att vi ska int sii på JR Ewing heller! Så böt han kanal. Då harmade det att istället för att sitta hemma och se på Dallas, så var jag i en rotiger skola! Jag såg på Dalls dock alltid då jag kunde. Då jag var hemma från skolan, sjuk eller något.

Så mindes jag nu mittiallt bara första maj 1989 då vi var bjudna med familjen till en familjebekant i Karis. Så for vi grabbar ut på gården och leka då de vuxna satt inne. Värdfamiljens två bröder, jag och en äldre kille. Sedan så började vi reta värdfamiljens lillbrorsa både hans storbrorsa, jag och den äldre grabben, och lillbrorsan blev alldeles rasande och börja jaga oss och hade sig. Sedan så hade den äldre grabben, hans styvfarsa och morsa kommit dit med hans styvfarsas lavabil, som stod ute på gatan vid sidan om gården. Så då vi undrade hur vi ska reta dendä lillbrorsan till nästa, så frågade den äldre grabben av oss såhär: Hej, ska vi alla 3 fara opp på vår bils lava, å så då han kommer så säger vi åt honom: Hit opp får du int koma! Så sa storbrorsan såhär: Nää, för då kan han börja kasta stenar på oss!

Tänk hur utstuderat ilaka ongar kan vara! Det var int så roligt för honom att vi retade honom då. Men innan kvällen var slut så lekte vi nog alla 4 bollen i ringen och var kaverin. Ungar kan glömma lika hastigt också.

Å så minns jag då jag var i närbutiken sommarn 1987. Det var en kanske 4 årig flicka som var där med sin farsa vid kassan. Flickan skrek såhär: JA VILL HA KALKKI! Så sade hennes farsa, en gobbe med mustasch, såhär: De kommer, de kommer Så fick hon en ask med såndäna färgranna snigel och fjärilpastiller. Int så myky ti karkki, men kanske det räckte för en 4 åring.

Så minns jag att en kompis och hans lillbrorsa hade fått till gåva någo japanska walkie-talkies med inbyggd radio sommarn 1989. De menade att man hörde en japansker radiostation via den, men jag tvivlar. Hur sku man nu höra japansk radio via en Walkie-Talkie här? Eller var det någon japansk kanal i Europa? Int vet jag, men kompisen skrattade och sade att nu e de nån gamal japansker gobbe som sjunger i radion! Och jag vet inte om det var så, eller om det lät så för att kompisen sade att det var så, men jag gick intrycket av en skallig japansker gobbe i 80-årsåldern med långt vitt skägg som glatt sjöng någon gammal japansker folkvisa, haha!

Alltså ja drömde för nån månad sen att jag retade en nörd från högis, och han sprang efter mig i irrationellt vredesmod, medan jag sprang undan och skrek ironiskt medan jag sprang på gatan med den rasande nörden efter mig: Hjälp mig! Hjälp mig! Hjälp mig! Som i denna video där den ena ropar så, fast på norska men det är ju samma sak bara att det stavas olika. Haha, det är rolig video då dom spexar där och leker separe och dårar och håller på! Sedan är det kunnon deathmetal dom spelar där i sin treenikämppä också! Alltså denna pärla från 1990 :