22.10.1994

Jååå, den dagen så for jag till en kompis som bodde ute i landsbygden. Det var en mulen typisk oktober-lördag. Det regnade inte, men var mulet hela dagen och kvällen ända til natten. Fredagskvällen innan deta datum så kom Poltergeist 3 på Tv. Jag såg på det sent in på natten, för det slutade 1:50. Jag ska faktiskt sii på Poltergeist 3 nu på exakt samma tid den inkommande fredagskvällen/natten mot lördag! Det är en löjlig amerikanska teinarskräckfilm, men för nostalgins skull.

Kompisen som jag sedan for till hade köpt nyaste Burzum-skivan på LP. "Hvis lyset tar oss" heter de då nyaste skivan. Jåå, jag tänkte ju köpa den 2.9.1994, men av nån anledning köpte jag inte den då, då vi var i hesa å köpte skivor. Jag hade begränsat med pengar och tänkte att jag köper den senare, för den får man nog tag på. Visst, jag köpte den senare, sommaren 1996, på cd, men då var det ju inte originalet mera, utan nytryck. Jag ångrar ännu denna dag att jag inte köpte originalet då man ännu fick det biligt. Nåväl. Jag har och hade ju den första på original LP, samt mini-LPn "Aske" och "Det som engang var" på cd. Cdn enbart är värd 150 euro nuförtiden. Jag just hur myky värd original lp:n som kompisen hade är. Den är värd runt 600 ege. Ganska ironiskt, med tanke på att det aldrig var meningen att det sku bli kommersiellt liksom.

Kompisen och jag talade i telefon några dagar innan jag for till hans. Han sade att han hade köpt den på gatefold-LP. Och så sade han: Dehär e nå att visa åt sina barnbarn sen! Så hörde man bara i bakgrunden att kompisens morsa skrattade åt den kommentaren: Hahahahaha!

Så for jag till honom sen på lördagen. Vi satt vid köksbordet och skulle börja äta kompisens föräldrar kompisen och jag, då kompisens föräldrar bjöd på lunch. Det var gott. Just då vi var i färd med att börja äta så kom kompisens lillbrorsa hem. Han kom in i köket från tamburen och hade ännu mopohjälmen på sig, men visiret uppe. Han sade moi åt mig. Jag frågade kompisen om han såg på Poltergeist triian igår kväll? Han sade att han orkade int sii på den, då den kom så sent. Det var mycket jobb att läsa och så, då han gick på gymnasiet.

Sedan, efter att vi ätit, for jag och kompis upp till kompis rum och börja lyssna på den nya Burzum-skivan. Jag bandade den till kassett åt mig, så vi lyssnade igenom hela skivan. Den började med låten "Det som engang var" Ja, det finns en sån låt på den skivan, fast Det som engang var också är namnet på den förra Burzum skivan då. Klockan var kanske 14 eller så. Han började sjunga med då sången började.

Så kom låten Hvis lyset tar oss. Den hade jag hört på Metalliliitto i somras och även bandat den på kassett, då jag bandade allt möjligt från Radiomafia förrivärlden.

Så böt kompisen sida. Dessa låtar är långa alltså. Så det var två låtar på ena sidan och två låtar på andra i en full lp.

Låten som började på sida b hette "Inn i slottet fra droemmen"

"...Mitt i svarte natten Paa en stolt hest Ifort svarte kler Sterke vaapen i haand..."

Sedan till sist så kom ambient-låten "Tomhet". En väldigt bra ambient-låt!Kompisen målade upp en sinnesbild, då det kom en "flöjt" med in i bilden i låten (vilket var antagligen effekt av digital synth, men..) att han ser framför sig en fornnordisk gobbe som går på en stig och spelar för sig själv, och sedan då flöjten slutar och låten slutar kort efter så är det att gobben kommer fram till hans by, bara för att se att de kristna har dödat alla människor i byn.

Jag fick i min tur en klar bild i mitt huvud av den gitarrbaserade instrumental-låten Naar himmelen klaarner ur Det som engang var skivan. Det är som om att man en augustikväll skulle sitta på en bergsklack i skogen och det varit jämnmulet hela dagen. Så mittiallt under kvällen så spricker molntäcket upp och man ser bara stora molntrasor sväva fram genom himlen. Det är precis sådan fiilis i den låten. Det som engang var är nog min favorit Burzum-skiva. Jag minns i början av februari och slutet av januari 1994 då jag om kvällarna ensam hemma då pärona var på don och lyssnade på den. Jag kände mig ensam och missförstådd sådär i allmänhet, men just den skivan gav mig en kraft som är svår att förklara. "Why did I come to this world of sorrow, why is this true" som ur texten Key to the gate. Det var just så jag liksom kände också då. Och jag kunde mycket bättre relatera till det än att om någon sku ha sjungit om käringar och sex eller något. Där satt jag i mitt rum och drack Kiwi-limppare och lyssnade på den skivan och fylldes av en obeskrivlig kraft, trots allt. Och då kände verkligen inte alla poser-ongar till Burzum. Det som engang var kom i första tryck i 950 exemplar på cd, och jag hade köpt ett av dom exemplaren, som kom i slutet av 1993. Så det var underground som fan.

Som ett utdrag från texten Snu Mikrokosmos tegn, ger också ensamhets och isoleringskänsla: Jeg hater denne skog hvor ingen fare truer

Ingen ulv

ingen bjørn

intet troll puster

Ingen onde ånder

ingenting puster

Bare meg og natten - bare meg og natten

Så for vi ut till någon sorts forngrav ett stenkast från kompisens hem. Kompisen talade om Darkthrone låten "En as i dype skogen" Och citerade texten "...Stillhet senket seg, da fílget stopped opp, de stoppet i en sirkel rundt en stein. Stille red de mot den, og forsvant da de kom fram, for Steinen var en tanke fylt av Kraft..."

Kompisen kallade stein för stain "For stainen var en tanke fylt av kraft" Så brukar det gå med de som studerar tyska, hehe.

Texten slutar rentav vackert och kraftfullt, hoppingivande:

"...Ihver en natt er et nytt mírke. Ihver en Vinter fryser jeg, men dog Aldri skal jeg grate, for Stolt red jeg jo dengang, ut av den dype skogen."

Jååå, det var Burzum-jappen som skrev den texten åt Darkthrone.

Det är en såndän Pytten som producerat skivan och vi konstaterade att man hör att det är Pytten som producerat även denna Burzum-skiva. Jåå, det är en giba som kallas för Pytten som har producerat många bra skivor i Norge. Han heter Eirik Hundvin på riktigt.

Sedan minns jag inte så mycket mera av den dagen.

År 1994 är så bra på det sättet att allt stod öppet, och ingenting hade hunnit stadga sig på det sättet. Man kände sig ensam och isolerad då pretty much, men man tänkte att det blir förändring på den saken. Men man var ändå realist då. Senare lät man ens egna önsketankar ta så över ens sinne liksom. Det var en början på något trots att det var stagnerande. Men det var första året efter högis och så, så det var naturligt i sig.

Redan hösten 1994 lät jag sakta men säkert mina önsketankar ta över handen. Men det var mysigt då ännu nog, någon katastrofal verkan hade den inte ännu fått alls. Så allt skulle ha kunnat gå åt ett annat håll då ännu mycket väl. Det var väl först sommaren 1995 som jag börja märka att det går åt fel håll på allvar skulle jag säga. Då jag tex. hade en fix idé att man ska "tänka positivt" och att jag kommer ännu att bli ihop med en brud som inte såg något alls hos mig. Sådär kan sinnets illusioner ta över handen. Det som man trodde var positivt 1995-1997 var till största delen bara illusionärt, men visst utvecklades man och blev äldre också. Men det var verkligen inte så bra som jag hade inbillat mig. Långtifrån. Det har jag insett som fullvuxen.

Men.. jag tänkte att även nästa år ska vara 1994 nostalgi! Jag tänker faktiskt beställa Kiwi-limppare i januari för att minnas då jag 1994 drack Kiwi-limppare och lyssnade på Burzum. 1994 var det denna kiwilimppare jag drack:

Jåå, jag har kvar 3 flaskor av nostalgiskäl ända från jan-februari 1994!

Nu finns det en såndän Kalle Sprätt-kiwilimppare som jag beställde och drack under januari-februari i år, och det smakar precis likadant som den gamla kiwilimpparn!! Det gav verkligen januari-februari 1994 fiilis då jag drack den och jag fick ett starkt minne av då jag då köpte kiwilimppare. Jag kände riktigt doften av närbudjun och såg den i mitt sinne och hörde kylfläktens surrande i budjun och kände liksom kylan och såg skymningen innan mörknets fall då jag gick ut ur budjun. Det var som en tidsresa! Så jag tänker faktiskt köpa Kalle sprätt limppare i januari igen!

Jepulisjep. Nu sitter jag här och lyssnar på Hvis lyset tar oss.

15.10.1994

Jååå, den dagen var morsan och farsan i hesa ända till sen kväll, då de var hos någon bekant och jag var ensam hemma på kvällen (syrran hade flyttat bort förra året och kattn var ute) Men jag gick först ute med en kompis på eftermiddagen. Det var en lördag alltså. Det var mulet och jag och kompisen gick förbi Kila Center-kioskin som fanns då. Som fanns under hela mitt liv och innan också fram till februari 1998, då jag en vacker och solig vinterdag efter att jag sett på Dallas-reprisen på TV, (Drömde faktiskt förra året att jag var kaveri med JR Ewing!) for mot kioskin och såg i fjärran att det såg stängt ut, så hade kioskin mittiallt slutat. En såndän Forsberg, en gammal gobbe, kom gående emot på gå och cykelvägen då jag kom hem från kioskin och hälsade och sade "Du ska klä dig bättre!" Då det var svinkallt och jag hade ba prätkärotsi och en bändiskjorta under. Och jeans och skor och långkalsare och strumpor. Detta alltså i början av februari 1998. Men nu sku vi ju tala om 1994, så..

Nå iaf, vi for förbi Kila Center kioskin då på eftermiddagen 15.10.1994. Det var mulet, och en såndän Liisa satt på en stol vid ett bord utanför kioskin och drack pilsner ur en kaffe-paff mugg samt rökte blå LM. Det brukade hon göra. Sommaren 1992 gjorde hon ofta det. Satt där och drack pilsner från en kaffe-paffmugg och rökte blå LM. Det var kinda mysigt att se henne där. Trygga gamel Liisa som alltid satt vid kioskin och drack pilsner ur en kaffepaff-mugg och rökte blå LM! Det fanns nog original i Kila förrivärlden. Hon tyckte säkert det var mysigt att sitta där och röka och dricka pilsner och riktigt njuta av tillvaron och se på folk och filosofera, där hon satt. Hon köpte alltså pilsner och tobak från kioskin, och hade med egen kaffe-paffmugg i handväskan, som hon hällde pilsnern i och drack. Hon drack alltid en två tre pilsner där på engång. Så var det någon gobbe som skämtade om sex med henne sommarn 1992 hörde vi med kaverina. Någon som kände henne. Liisa sade då att nono, älä nyt pikkupoikien kuullen! (Menandes mig och mina kompisar).

Hon bjöd faktiskt på kaffe åt mig i Teboil engång våren 1994. Man fick påtår gratis, men hon tänkte att om hon bjuder en kopp kaffe åt mig så är det lika som med påtåren, att hon sku då bara behöva betala för en kopp kaffe, då hon inte tog någon påtår, utan jag fick direkt en kopp kaffe. En gobbe som sålde där, med skallighetskrans och mustasch och såg riktigt ut som en typisk finsk "setämies"-donare från 70-90 talet sade såhär: Ei, ei, ei, eeeii.. nyt Lissulla on kyllä omat ideansa! Han tyckte ju att Lissu var lite hupsu av sig och fick lite roligt åt hela situationen, så han sade sedan: No, olkoon nyt tällä kertaa! Så frågade han på skojs skull henne att Eikö toi nyt oo vähän liian nuori sulle? Menandes mig. Lissu var några år på 40. Lissu var roliger helt enkelt.

Jåå, Teboil var fan ett legendariskt ställe! Det var liksom underground att fara dit på kaffe! Och att fara till Shell på kaffe var mainstream. Ungefär som att jämföra att fara till Ishallen på keikka, eller till Lepakko på underground keikka. 10.10.1992 var jag och se på Pantera och Megadeth i Ishallen. Vi var en handfull Karis-schack som var där då. Tänk att det också är fan 30 år sedan!! Då var det mycket ungdomligare meininki i dylika tillställningar. Och man skrek. Och man mosha. Nu sku man skämmas av dylikt fanitus-beteende att man skriker i publiken. :P Länge har det vart så. Men det var mass-suggestion, och trots att jag inte diggade Pantera då eller nu, så drog dom så satans tiukkaa settii, så man blev fullkomligt begeistrad. Det var en ung och mycket energisk Phil Anselmo som skreksjöng som fan och var energisk som fan som var på scen och man kunde inte göra annat än att digga fullt då just. Liksom killarna från Texas rockade! Och man tyckte det var "föbjudet" coolt som 15 då Phil Anselmo efter keikkan ropade Goodnight Helsinki!! Och sedan kort efter var hans sista ord han ropade, till synes helt spontant: Smoke Hash! Och publiken jublade ännu högre direkt efter han ropade detta. Den enda gången jag diggat Pantera var på den keikkan, men då diggade jag det fullt!

I efterhand har många som sett Pantera fler gånger sagt att dom drog en ovanligt energisk keikka just den kvällen. Jämför nu 1992 och 2022 och jämför sedan 1992 och 1962 hur det var i musikväg? Utvecklingen i musik var ljusår snabbare och mer dramatiskt tidsglappet mellan 1962-1992 än mellan 1992-2022. Och man tycker inte så bara för att man är såhär pass gammal utan det är faktiskt så på riktigt.

Sedan lyssnade jag på Deep Purple, på låten Pictures of Home vid skymningen. Det kändes lite isolerande. Jag hade natten innan drömt att två snutar satt i en civil-snutbil utanför på gatan och betraktade mig liksom "smygande" och bängt. Jag tänkte på den drömmen minns jag då jag lyssnade på Deep Purple. Det var Grundbulten-aktigt, alltså dendä drömmen om didär snutana.

Sedan kom på söndagen Rooman sheriffi klockan 22:25 som vanligt. Och på söndag från och med klockan 22:25 ska jag se på EXAKT samma avsnitt på Rooman Sheriffi, som kom 16.10.1994, då jag köpt hela sarjan på dvd. Det ska bli mysigt. Så gjorde jag förra söndagskvällen också.

Det om det. Och nästa gång kommer jag att berätta om lördagen 22.10.1994 och då jag var ute på landet hos en kompis och vi lyssnade på den då nya Burzum-LP:n.

Nu ska jag lyssna på Lady in Black av Uriah Heep, då jag såg en brud som påminde om den sången idag igen.

Jag drömde faktiskt i morse om att jag satt i samma bord me nåt schack, bla. Danny och Erika. Erika såg mindre och smärtäre ut än vad jag hade tänkt. Hon lutade sitt huvud mot Dannys axel och var lite flirtig av sig, och jag tänkte att nu verkar det vara "säpinää!" emellan dom ännu nog!