Dröm om V2-aktig missil/raket som rusade upp från Sisu-området.

Jåå, jag drömde engång i lågis att en dylik susade uppför Sisu-området. Det sade bara sssssscCCCCHHHH!!!!! Och det kom en rökslinga efter raketen. Det såg jättemäktigt ut och var spännande att se på i drömmen.

Så kom det två brudar från min klass gående från området en stund efter. Dom var helt svarta av sot, håret var avbränt och de hade trasiga kläder, men de vara bara på bra humör och verkade nästan fulla av sig då de kom vinglandes. Man fick intrycket av att de hade stått för nära raketen då den startade.

Så drömde jag engång att det svävade omkring ett jetplan uppe i skyn. Kanske på 500-meters höjd. Det var ett sådant jetplan, att det fungerade som glidplan då jetmotorn var släckt. Så det gled omkring med motorn släckt tyst och harmoniskt uppe i himlavalvet.

Så mittiallt startade piloten motorn. Det kom en svart rökpuff ur planet då motorn sattes på. I övrigt var det rätt tyst ändå. Det var ganska psykedeliskt.

På tal om bra drömmar, så måste jag berätta om en surrealistisk/psykedelisk dröm jag drömde augusti 2008. Jag drömde att jag var i Karis sportplan där mitt på gräsplan mittemot den gamla läktaren och gjorde något. Så kom det en rätt bra sminkad blond brud i 20-årsåldern och talade med mig, på samma gång som det kom en typ 3-metersdocka som föreställde en struts. Strutsdockan trippade omkring medan jag talade med den blonda bruden ute på sportplan. Så hörde jag muller och det dök upp åskmoln mittiallt. Jag och den blonda bruden gick mot skogspartiet och drömmen slutade.

Snart är det Karisnatt igen. Jag kom att tänka på Karisnatten år 2000 som var trist och tråkig iofs. De bästa Karisnätterna var det har varit en riktig ungdomlig "Karisnatts-magi" var nog Karisnätterna 1994, 1995 samt 1996. Varken förr eller senare har Karisnätterna varit så bra som då. Haha, Karisnattn 1994 då jag gick omkring och spände med min Deicide-skjorta, och det var en som had varit i slagsmål, dom had rivi av honom t-skjortan så han gick utan skjorta. Han villd köpa min Deicide-skjorta för hunttin, för "Ja täcks int gå omkring nakin i stan!" som han sade. Men jag sålde den inte. (hehe)

Så drömde jag ju några Karisnattsdrömmar i tiderna. Som dendä snöbollen som kommer farande från husknuten. Samt att jag gick hem från Karisnatten och det kom en bil med samer emot och for till centrum. De hade riktigt samedräkt och samemössor på sig.  Det drömde jag 1995. Så drömde kaverin att det var Karisnatt och shacki var i ängin som vanligt och jag var i en stor snöboll , som rullade nerför den lilla backan bakom gamla stadshuset. Jag rullade alltså ner mot ängin och var fast i snöbollen. :P Det drömde han efter att jag berättade drömmen om den lilla snöbollen som kom rullandes av sig själv runt husknuten.

Alltså de e helt sjukt att år 2000 är redan 19 år sedan och 2001 18 år sedan!!!! Hur i fridens namn har det kunna gå så mycket tid sedan dessa år?! Då tyckte man ju att det var hypermoderna tider, och det kan inte bli modernare och mera "nu" än det var 2000-2001, så är det typ jättelänge sen mittiallt.

Å I Faces är dom jjjjjjjJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäättetoleranta! Av någon anledning brukar det nog vara de som ser sig som "toleranta" som är de som ivrigast brukar tala skit om folk och anser att den och den är "konstig" :-D Undantag finns, men regeln verkar faktiskt vara den. Men människan är en skenhelig varelse.

Jååå, ja minns Karisnattn 1994. Innan det var Karisnatt, vad jag gjorde mitt på dagen minns jag också. Jag var hos en kaveri i Lövkulla och en annan kaveri var där med. Vi lyssnade på den då nya Paradise Lost skivan hos kaverin i hans föräldrars vardagsrum. Andra kaverin tänkte att jag sku hämta några skivor hemifrån. Sagt och gjort. Jag lånade kaverins mommocykel och hämtade några skivor hemifrån. Bl.a. Burzum mini-lp:n "Aske" samt Immortal. Jag fraktade dom med en Spinefarm-records plastpåsa. Jag hade då redan Deicide-skjortan på mig. Det var en het och solig dag.

Nu då det har varit tropiska nätter så låg jag ute på balkongen i soffan, tog min cd-spelare dit och med hörlurar lyssnade på dessa två skivor: Rotting Christ-Passage to Arcturo samt Necromantia&Varathron(split) "Black arts leads to everlasting sins" Alltså gammal grekisk blackmetal som ger sommarnattsfiilis. Grekisk blackmetal gav sommarnattsfiilis sommaren 1995 då jag köpte dessa skivor samt gör det nu också. Jag fick dessa cd:n med posten 16.6.1995 så det ger onekligen också en stark 90-talskänsla. Det blev liksom int liiiiiiiite sommarn 1995-fiilis på samma gång! då jag börja tänka hur vi var ute dessa sommarnätter som var lika varma då 1995 stundvis som nu, och hur jag bl.a lyssnade på dessa cd:n mycket sommarn 1995 och associerade det till heta sommarnätter. Det gav en känsla av att vara i antikens Grekland nattetid då man lyssnade på grekisk blackmetal då det var heta nätter, och det gör det fortfarande.

Fan man borde dricka rödvin ur krus och knasa i skogen med någon blackmetalbrud under facklornas sken under en tropisk sommarnatt medan man lyssnar på grekisk blackmetal! Hail thy mighty PAN!

Jag håller på att läsa två intressanta böcker, så jag har inte tid att skriva desto mer vidare idag och då jag skrev så mycket i mitt förra inlägg också. Men jag har hittat ett nytt grekiskt bm-band som låter som gammal grekisk bm. Jag hittade bandet för två år sen. Cult of Eibon. Häe en splitsingel med ett annat nytt grekiskt bm-bänd. Så otroligt jävla bra!I synnerhet Cult of Eibon. Det är känsla av grekisk sommarnatt bigtime!! Och grekerna är faktiskt väldigt bra, kanske de bästa, med att skapa en mystisk, ockult atmosfär i sin musik. Grekisk bm låter faktiskt "Ockult" i ordets sanna bemärkelse! Det är så otroligt bra, så jag tror nästan att jag ska länka till skivan här. Men jag tänker nog köpa den, och det ska ni med göra om ni diggar vad ni hör!!

Rödvin-Skog-Natt-Sex med en Blackmetal-"häxa" ;-D

https://www.youtube.com/watch?v=l9NkK5dBy_8

Gören eder icke till offer!

Jåå, ja tänkte förklara mig om nu någon missuppfatta mig (igen) om det vad jag sade, att jag är oskyldig till att jag är singel för tillfället, fastän det skulle vara kul att börja sällskapa igen.

Jag menade bara det, att folk har tendens att tro att man har gjort något fel eller så om man vart ofrivilligt singel en tid, eller har något fel. Nå, även om de i de flesta fall kan ligga något i det, så betyder det absolut inte att det gör det i alla fall. Och det borde vem som helst som har iq nog att tänka efter lite förstå.

Jag skrev att de som skyller allt på den som är singel utan att känna personen eller veta något om hurdan han är, så är själv en precis lika god kålsupare, som den bittre mannen, som skyller allt på det kvinnliga släktet för att han är singel! Dom är lika goda kålsupare på det sättet båda två grupperna, att dom har ett patologiskt behov av att skylla på människor. Den ena gruppen pekar finger på den ofrivilliga singelkarana, medan en del av singelkarana pekar anklagande finger på kvinnorna istället! Det är ett jäkla anklagande till höger och vänster, som då anklagaren gick het på Christer Pettersson under rättegången om Palmemordet! Eller som "Der Prozess" av Franz Kafka.

Jag menar att det är helt oförklarligt till varför jag har haft lite otur i kärlekslivet nu. Som en kompis som känner mig också sade halvt på skämt och halvt på allvar, att man tror snart att det beror på något övernaturligt, då det inte finns någon logisk eller rationell förklaring till att jag skulle vara singel-då jag har så positiva vibbar och tar kontakt och så då jag är ute. Märkväl så skyller jag inte på någo människor hit eller dit. Varken på mig själv eller på kvinnor. Det bara är dålig säkä. Typ 5 kvinnor efter varann som man frågat på kaffe, har alla pojkvän och sådana saker. Eller på att det är svårt att få Tinder-träffar. Jag har väldigt svårt att pussla ihop till att det skulle vara "mitt fel" och "på mitt ansvar".(På mitt ansvar på hur jag reagerar på det ja. Men inte på mitt ansvar eller mitt fel att bruden inte kommer på kaffe med mig för att hon redan sällskapar! Och naturligtvis inte på brudens ansvar eller fel heller. Tänk att man alltid ska behöva vara dadda åt folk och förklara allt så pedagogiskt som möjligt så dom ska börja fatta något. Menar inte nu bloggläsare direkt, men i största allmänhet) Inte kan man ju heller såklart begära av kvinnorna att de ska göra slut med sin pojkvän och bli ihop med mig istället! Som de som anklagar allt på männen tycks tro! Och varför skulle man vara bitter på kvinnorna? Inte är det ju deras fel heller.

Visst. Det är på mitt ansvar att tappert kämpa vidare och inte göra mig till offer eller bli bitter eller något. Det är på mitt ansvar. Men det har jag aldrig heller haft något problem med att förstå. Men själva händelserna har jag väldigt svårt att pussla ihop att skulle vara på "mitt ansvar". Är det "på mitt anvar" om någon brud som jag frågar på kaffe har en pojkvän? Skulle bruden ha lämnat sin pojkvän och blivit tillsammans med mig, om jag skulle ha axlat det ansvaret?  Är det på "mitt ansvar" om någon stjäl min (låsta) bil också? Eller är det på afrikanska svältande barns "ansvar" att de svälter, och att de skulla kunna bli afrikas KUNGAR om de skulle sätta manken till? Eller var det vietnamesiska barns eget ansvar över att de blev napalmskadade då USA bombade Vietnam? Och att barnen bara skyllde ifrån sig på den amerikanska krigsmakten? Naturligtvis inte! Men det börjar kännas lika absurt nästan ibland. Som en dansk psykolog också sade att det ligger i tidens anda att skylla varje negativ sak som händer i livet på individen själv. Men så är det ju inte. Däremot är det ens eget ansvar hur man bearbetar det och vilken attityd man har till det. Psykologer brukar vanligtvis vara typ dumma i huvve, men det var en smart psykolog.

Men det är på ens eget ansvar att kämpa vidare och ha rätt attityd. Naturligtvis. Kanske det bara är semantiken som gör att vi missförstår varandra, och att vi egentligen tänker samma saker? Semantik kan vara en källa till missförstånd och gräl, fast det skulle sedan visa sig att man tänker likadant, bara formulerar sig annorlunda!

Jag gör mig inte till "offer" då jag säger detta. Tvärtom, känner jag mig som en tapper krigare, som en sissi, som med ett stoiskt lugn tappert kämpar vidare, trots motgångar. Och vad kan vi veta? Kanske det existerar en "övernaturlig" förklaring till detta? Jag säger inte att det gör det, men man vet inte till 100% Övernaturligt borde det inte kallas för, för allt som händer i naturen är naturligt. Telepati och prekognition och reinkarnation och sådant är inget övernaturligt, det är helt naturligt, men man har ännu inte kommit i underfund med hur det fungerar. Om man vill vara "pilkun-nussija" men å andra sidan så vet alla vad man talar om man säger övernaturligt. Kanske man borde använda begreppet "Paranormalt" hellre. Eller finskans "Piilo-luonnollinen" men det finns ingen svensk översättning till det.

Skulle jag inte kämpa vidare och ge upp. DÅ skulle jag kanske vara ett offer. Eller så inte. Om jag blir gammal och inte vill leva en ensam ålderdom så.. blir jag inte martyr, men jag kanske väljer då att avsluta mitt tillfälliga ego.. INTE för att man sku vara deprimerad men för att Death before Dishonor.

Och om man tar några enskilda exempel. Ja, jag frågade två brudar i min ålder från högistidena på kaffe i december respektive mars. Båda var singlar och båda sade nej, vilket min intuition sade mig att dom skulle säga. Det fick dom givetvis, men jag gjorde en medveten risk där, då jag antog att de hade fördomar mot mig-och den bilden fick man att de hade fördomar mot mig, och såg mig som den som man var i högis. Var det mitt fel och på mitt ansvar? Borde jag ha vetat att dom sade nej? Naturligtvis inte! Det var bra att jag försökte, inget fel med det alls. Det var faktiskt riktigt komiskt att se ena brudens häpna reaktion då jag frågade henne på kaffe! Så det lönade sig delvis för att jag försökte  och kämpade och tog mitt ansvar och delvis bara för att se hennes häpna fejs! Hon hade inte väntat sig att jag skulle ha frågat henne liksom.

Man kan ju också tänka som någon påpekade engång, att då någon inte vill ha en så kan man tänka såhär: Tänk så otroligt mycket dom går miste om i sitt liv då dom inte blir ihop med mig!

Jag tycker bara synd om dessa arma människor, som inte kan tänka efter med egen hjärna, utan ska direkt tro på någon stereotyp fördom om det istället. Om en kar som är singel i min ålder alltså. Men jag säger såhär om dem:
Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra!

Jag kan förstå det logiska i detta att man är skeptisk till något man inte själv varit med om. Det är en helt naturlig instinkt hos människan. Men det kan vara bra att ibland tänka dock såhär: Gå en mil i mina skor, innan du dömer mig!

En influens i detta som jag har är en japansk krigare som var på en filippinsk ö och var gerillaman i djungel från 1945 ända till 70-talet i tron om att kriget ännu pågick. Han har skrivit en bok med titeln: Kapitulera? ALDRIG! Så ja, jag känner mig verkligen mera som en krigare och kämpe och inte ett viljelöst offer!!  Skulle jag ge upp och inte kämpa, ja DÅ skulle det vara mitt ansvar, men det är mitt ansvar att jag fortsätter att kämpa, men det är inte "mitt ansvar" att jag inte sällskapar nu just. Men det är på mitt ansvar att tappert kämpa vidare, oavsett.

Det är så som jag ser det som. En "Metsässä piilevä Sissi" som mittiallt gör en "överrasknings-attack" och frågar bruden bakom butikskassan på kaffe t.ex. Eller påka på nån brud i krogen. Eller bara genom att göra som en så enkel sak som att ge en en brud en "Superlike" på Tinder.  Eller det kan jämföras som en överraskningsoperation av laskuvarjojääkärin eller något likabra. Lika modigt och likadant att ge sig ut på "okända vatten" så att säga. DET, mina damer och herrar, är att ta ansvar över sin egen situation! INGEN kan påstå att jag inte skulle göra det. Påstår någon att jag inte tar ansvar över min situation, så är den individen helt jävla förvirrad! Den individens hjärna är liksom förmörkad och kortsluten av sina egna fördomar. Verkligen ett "offer" av egen dumhet.

Gammal och ensam ska jag aldrig bli, men jag konstaterar bara faktum, jag försöker inte få någo sympatier eller att någon ska tycka synd om mig eller något. Jag känner mig snarare som en tapper krigare, och gerillasoldat än något viljelöst "offer".  Skulle jag ge upp och inte kämpa, ja DÅ skulle det vara mitt ansvar, men det är mitt ansvar att jag fortsätter att kämpa, men det är inte "mitt ansvar" att jag inte sällskapar nu just. Gammal och ensam ska jag inte bli, för att Death before dishonor. Så gjorde ju fornnordiska krigare också om dom blev för gamla vad jag förstått-dom hängde sig då. Inte för att de var deprimerade, men för att Death before dishonor. Det kommer dock i ett helt annat ljus om jag skulle sällskapa och/eller ha offspring innan jag blir en riktigt gammal grå, krokig gobbe. Då är det onödigt med ett sådant beslut.

Denna bild kan fungera som metafor för såväl folk som skyller allt på singelkarn för att han är singel, precis som det kan symbolisera somliga singelkarars attityd mot kvinnor. Det kan antingen vara en enskild singelkar som är den utpekade av domarn som folk(=fördomsfulla människor som tror det är ens eget fel automatiskt om man är singel) sedan ser ner på och tror att man är den skyldige, eller så kvinnorna som domarn pekar ut och som de andra likasinnade karana fördomsfullt sneglar ner på. (=bittra singelkarar, som skyller på kvinnorna över att dom är singlar. Att dom är "nirsoga" och det ena och det andra. Visst finns det bittra kvinnor och icke-erotiska divor och prinsessor, som typ sitter med prinsesskronan på huvudet och har fördomar och "yäk!" snack för minsta lilla sak, som är en stor turnoff åt mig åtminstone- men man har ett eget ansvar att söka sig till trevliga kvinnor och inte bittra manshatare)

Så på det sättet är jag i samma position som kvinnorna bittra singelkarar rackar ner på! I  feel you, girl! Utan att göra mig till offer dock. Och det ska ingen göra sig till.

Jag måste säga några ord om skivan! Bra thrash! Inte huippubra thrash, men helt ok thrash från 80-talet!

                                                                                                                                                                                                                 "Det är ditt fel!"

Det finns ett ordspråk som lyder såhär:

Den som fördomar har, får ofta gå med rumpan bar! Det betyder att det är den som har fördomar, som ofta är den som på riktigt skämmer ut sig, och därmed, metaforiskt sätt, går omkring i stan med rumpan bar.

Men kort sagt. Skulle jag vara skyldig så skulle jag erkänna det. Det är sådana saker, som jag också skulle vara mycket ivrig att bena ut och vilja ställa till rätta. Och då skulle jag ta mitt straff över att ha gjort fel och se detta som ett straff. Men jag kan inte ljuga och gå emot mitt hjärta och påstå att jag är skyldig, då jag är oskyldig! Såvitt jag vet så finns det varken några  bindande bevis eller ögonvittnen mot mig heller som skulle tala emot mig. Så det är mycket svårt att bara "anta" att jag gjort något fel och därför är skyldig! Bevisbördan ligger på dem som tror mig vara skyldig, inte på mig!

Och nej. Jag vill inte och förväntar mig inte att någon ska tycka synd om mig! Det skulle vara patetiskt och skulle inte leda någonstans, tvärtom. Man ska vara realist liksom. Man kan känna myötähäpeää för folk som tror det är mitt fel detta, och på det sättet känna synd. Men inte att man tycker synd om mig, för jag är verkligen inte något offer! Och jag gör mig inte till martyr bara för att jag helt kallt konstaterar faktum att man kan bli hastigt oskyldigt dömd i den folkliga tribunalen, så att säga. Men vad skulle några människor som inte känner mig veta om mig. :-/

Man borde fan skaffa en bra ADVOKAT. Men jag har ett buddhistiskt lugn. Jag vet sanningen, oavsett vad för fördomar folk har, och det ger en inre stabilitet, medan de med fördomar springer omkring med rumporna bara som huvudlösa höns, då de är så förvirrade av sina egna fördomar.

Men visst. ALLT är inte bara skit. Jag var i clubben en dag, och det var några från typ hesa som reste vidare. Några brudar som väntade på tåget i clubben. Kaverin hörde då han var ute på tobak att dom talade om mig och att dom tyckte att jag var "harvinaisen hyvännäköinen kundi" Sådant blir man ju smickrad av, och det är riktigt trevligt att det finns brudar som även tycker så. Det gör detta dock bara faktiskt mer ologiskt, ju! 0-:

Jag skulle ge dessa råd åt killar som får skylla sig själva över att de är singlar (sådana finns, ja de flesta ofrivilliga singlar hör till någon av dessa kategorier, så inte undra på att folk har fördomar även mot de som är oskyldiga!)

-Var inte bitter

-Var inte desperat

-Var med glimten i ögat och flirtig

-Var inte överdrivet snäll och mesig

-Sätt inte upp kvinnor på en piedestal.

-Racka inte ner på kvinnor, var ingen jerk och tölp.

Man borde kanske skaffa extra pengar med att ställa till med en raggningskurs för ungkarlar? Det skulle vara kul att vara en mentor på en sådan kurs, och skulle passa mig, då det uppenbarligen är så många karar som inte vet dessa saker som jag vet.

Faaaaan va ja blev fuller sedan i fredags! Det bjöds på shottar så helvete, och ja var full som en kaija. :P Sedan mådde man Ulla-Bella hela morgondan! Men riktigt roligt ibland att ta en riktig fylla! Dock inte varje veckoslut men nu och då kan det fungera som en resume-knapp för hjärnan eller något. Och min kusin kom till mitt också och jag hade världens krapula och sku vara glad och ta emot gäster! :D Men det är bra att vara singel på det sättet, att man inte sku kunna leva som en ungdom om man sku ha familj och keikkor. På det sättet är man ju mycket friare nog, och får med gott samvete fara ut och festa under v-slut, om man så önskar.

Och som sagt, det finns patetiska och bittra singelkarar som gör sig till offer. But count me out. Något sådant har jag absolut ingenting att göra med, bara för att jag konstaterar faktum att det inte är "mitt fel" att det är som det är nu just. Bara för att jag säger det, så betyder det inte att jag inte skulle ha ansvar att kämpa. Men om man faktiskt har kämpat och är med glimten i ögat och ändå har otur. Ja, då är det fråga om just otur! Och det är varken mitt eller brudars eller någons annans "fel" det är bara dålig säkä. Om det är ett kosmiskt öde, så borde man i princip kunna vända och ändra sitt öde med hjälp av akausala krafter, dvs. det som kallats för trolldom..(alltså inte psykologisk trolldom, men trolldom på riktigt. Men sure. Psykologisk "trolldom" försöker varje människa på, mer eller mindre) Nej, jag bara spekulerar här i olika saker. Jag menar bara att det inte är något hopplöst låst läge eller något. Fast det kan kännas så. Men det är ens eget ansvar för hur man reagerar. Det gäller annat också. Man behöver inte heller bli kränkt för allt i dagens lättkränkta tider. Det är också ens eget ansvar på hur man reagerar på något.

Jåå, ja drömde häromnatten att jag var hos päronas och jag hörde en krasch. Så var köksfönstret sönder och det låg en mopopojke i 15-årsåldern med hjälmen och en Sepultura-skjorta som såg så sliten ut som att den sku ha varit från typ 1991 på sig. Han låg över köksbordet. Han tog bort hjälmen och mumlade något och så vaknade jag. Han hade kört mot huset med sin PV och flygit in genom köksfönstret. Pv;n puttrade där nedanför köksfönstret ännu.

Sedan, då jag somnat på nytt, så drömde jag att jag var i Ekenäs och en blond servitör i 30-årsåldern bjöd på kossuvichyn gratis åt mig då jag satt i en restaurang med någon. Sedan började jag svära och sade: Aj vittu, nu måst ja ju lämna bilen i Ekenäs då jag druckit!!! Och undrade hur jag skulle ta mig till Karis. Well, om drömmen skulle ha fortsatt så kanske jag skulle ha farit övernatten och knasa till den blonda servitören ;P Så drömde ja en annan natt att jag var på någon färja någonstans. Och så var det en nakin käring i 25-30 årsåldern som stod bredvid mig. Hon var snygg som fan och jag såg på hennes kropp.

Jååå, jag fick idag med posten Emperor "Reverence" EP:n. Jag minns Karisnattn 1997 så var det en som hade en skjorta med det motivet, som kom gående emellan Kela och Karis telefon. Jag pratade med honom och vi pratade lite om Emperor. Jag köpte inte den EP:n på 90-talet, men har på senare år funderat på att köpa den, men har ej sett den. Förrän nu som den kom på nytryck. Stil! Ska lyssna på den snart nu efter att jag skrivit detta inlägg. Ska bli lite 90's meininki.

Jåå, jag såg att det är Pytten som producerat även denna skiva. Pytten producerade ju en del legendariska  black skivor på 90-talet! Det känns fantastiskt att så unga killar som de då var kunde göra så otroligt bra musik. Kanske just därför att de var så unga? Typ några år äldre än jag då.

HAHA! Då jag först läste texten på Beherit-låten "Sadomatic Rites" då jag var i hesa och köpte deras då nya skiva Drawing down the Moon 5.7.1993 så då jag kom hem och satt den på skivtallriken så läste jag som sagt texten på sången "Sadomatic Rites" Texten började med 3 ord: Black Haired Witches... 

Så tänkte jag ju på metal/punk sinnade brudar i allmänhet i typ 15-20 årsåldern som hade färjat sitt hår korpsvart då jag läste den texten då som 16-årig parvel! :D De blev mittiallt typ "häxor" i mitt sinne liksom. Brudar som färgat sitt hår svart. Eller jag hade tänkt så lite tidigare liksom att det är "häxigt" att ha svartfärgat hår, men denna textdel var typ en bekräftelse :)

Det är inte så modernt mera bland brudar att färja sitt hår korpsvart vad jag förstått? Har inte sett dylikt på länge, men på 90-talet tyckte jag det var rätt allmänt. Kanske lite också då typ 04-07 under de vildaste åren under den trendiga metalvågen på 00-talet också? Men nu har det lite dött ut att färja håret svart? Fy fan vilka posers det var på 00-talet! :D Jag mådde dåligt av att se det dagligen. Haha, det började egentligen med en massa småflickor som satt upp Ville Valo på en piedestal from 99-00 sedan blev sån typ "mörkare" och "hevig" stil skitttrendig. Och det pågick typ hela 00-talet och bara eskalerade egentligen. Tack och lov att det är out nowadays.

Nåväl. Här är Låten "Kun sä tuomitset mut" av Maukka Perusjätkä. Och det är precis så som det är.  Så jävla bra låt! Man tänkte typ likadant innan man hörde låten första gången 1998!

Haha, det var bra engång i affes sensommaren 2000. Det var någon kar och käring som stod och väntade på sina narikkalappar vid ingången, de var på väg därifrån. Jag gick förbi efter att ha varit nere i pubben och var på väg upp till discot igen. De argumentera något detta par, och jag hör då karn sade åt bruden bokstavligen såhär: Älä aina tuomitse!

Jag tänkte faktiskt på låten Kun sä tuomitset mut då!
https://www.youtube.com/watch?v=WkEwIvxHC4w

Då det åskade i lekis hösten 1983

Jåå, jag var i Dalgatans Daghem som det då hette 1982-84. Engång, det var hösten 1983, så började det åska lite just då vi hade vår sagostund i sagosalen i Dalgatans Daghem. Lekistanten läste ur någon bok medan vi barn lyssnade. Mittiallt sade någon av barnen: Sii så mörkt de e ute! Mittiallt blixtrade det till fullt och så: BadAAAANNGGBOOMBOMMBRUMMELIBROOOUMMMMM!!!!! En av ongarna blev så rädd så han hoppade upp i famnen på lekistanten och satt kvar i hennes famn resten av sagostunden:D

Så talade vi nu lite om åskväder där istället då vi alla ungarna blev lite rädda och tyckte det var lite spännande.

Så började det åska igen efter några timmar då jag var hos min dagmamma. Jag och dagmammans ongar blev typ jaaaix!! De börja åska igen!! Vi blev inte direkt rädda men vi tyckte det var spännande och en av dagmammans ongar sade att nu e ja lite rädd! Farsan i huset råkade också vara hemma då och då han hörde det så röt han såhär: VA E DE FÖR BEIBISAR SOM E RÄDDA FÖR ÅSKAN!?

Jag tror det var lite efter det som jag drömde att jag var i lekis och det åskade och var mörkt som nattetid ute. Och jag var vid lekisdörren och hade den på vidgavel och såg ut mot skyn. Då såg jag liksom en sorts gudinna som var formad av gula och gröna blixtar, som var kontinuerliga, till ett feminint ansikte. Det var väl en åsk-gudinna eller något. Den närmade sig stegvis. Typ kom närmare pulserande. Närmare och närmare lekiset. Så minns jag inte mera. Men det var en ganska spännande hotfull atmosfär.

Jåå, så minns jag dendä drömmen att det var en vacker dag i lekiset och vi ungar var ute på gården. Mittiallt kommer det ett vitt moln farande uppe i skyn. Vi blev rädda, för det var något hotfullt med molnet. Det var känsla av undantagstillstånd i drömmen. Det vita molnet var typ från någon olycka, kärnexplosion eller något liknande, och jag kände liksom känslan av "krig" eller "undantagstillstånd" i drömmen.

Den drömmen drömde jag sensommaren 1983. Jag minns att jag blev rädd för den drömmen och frågade ut föräldrana att tänk om det kommer ett vitt moln då ja e i lekis? Och var orolig över det. Jag var typ orolig över att jag hamna att bli i lekiset och aldrig se mina föräldrar mera om det mittiallt blev krig och sådant. Det var som att rädslan för atomkrig som var allmän bland vuxna den tiden, smittade till oss ungar eller något. Och visade sig i den drömmen. Jag har läst också att andra europeiska barn drömde om atomkrig om nätterna då. Säkert också amerikanska barn, för all del.

Sedan minns jag en otrevlig lekistant då jag var i lekis, som ofta härjade med mig och inte kunde bete sig som folk. Engång åt jag en morot och jag tyckte inte om att jag hamnade att äta den, så jag slängde den fullt på väggen så den hamnade på golvet, som protest till att jag "måste" äta den. Ja, hon tvingade mig att äta den jävla moroten.

Det hjälpte inte heller. Jag måddes äta den ÄNDÅ,fast den hade varit på golvet. Lekistanten ba'  "Den e lite dammig, men int dör du av den!"

Sedan måddes vi borsta tänderna varje dag efter att vi ätit i lekis. Helt ok med det, men då borstade vi med vatten bara. Men en gång i veckan måddes vi borsta med en JÄTTEäcklig Elmex-tandkräm. Alltså inte som nutidens Elmexar i butikerna, utan detta var någon äcklig special-Elmex från tandläkaren. Fy fan vad det var obehagligt! En gång vägrade jag att borsta tänderna med Elmex-tandkrämen. Då tog den sadistiska lekistanten en diskborste och sade att: Nu borstar du tänderna, annars sätter ja hela denhär diskborstan full me Elmex å borsta tänderna åt dig med den!

En annan gång tvingade hon mig att pissa på kommando. Hon var bakom mig och ropa i mitt öra att jag sku pissa. Typ Pissa nu! Pissa nu då!!  Då jag stod vid vessabyttan i lekis. Man fick inte ens pissa privat. Hon var nog på något sätt patologisk. Inte ska man jobba med barn om man har sådär dåliga nerver.

Sedan var det en gammal kärring som var lekistant för "Vitsipporna" Medan jag hörde till "Blåsipporna". Det var en som jag kallade för "Kanonkulan" i lekis som var sedan i åttan och nian i samma teckagrupp som jag, men som hörde till Vitsipporna i lekis. Där brukade vi prata om dittan och dattan medan vi tecknade. Bla. om barndomen. Han berättade engång att den gamla kärringen hade släpat honom till lekisvessan och tvättat hans mun med borste och mäntysuopa, då han hade svurit.

Inte underligt att jag och en annan "intern" försökte rymma därifrån engång. Det var en såndän Jari från finskspråkiga sidan som jag var kaveri med. Vi tänkte att nu far vi! Och hoppade över staketet, och sprang rakt ut mot ängen. Halvvägs kom dock den sadistiska lekistanten och en annan lekistant och sprang fatt oss. Fast vi trodde att vi sprang i racerfart. :D

Så nej. Lekis var usch blää!

Det var roligt dessa pratstunder i teckasalen. Han "Kanonkulan" berättade vårterminen 1993 b.l.a.att han minns då han var liten så kom det ett barnprogram om en uggla och en häxa. Och alltid då häxan ljög så fick hon en lång näsa. Jag mindes också detta barnprogram. Det hette "Häxan Hedvig och Helge Uggla" eller något liknande. Så vi bruka ha ganska muntert och roligt i teckan tycker jag. Vi hade tecka på torsdag-eftermiddag de två sista timmarna i nian. Så det var ganska mysigt att ha då morgondagen var fredag.  På åttan had ja tecka med samma grupp från 9-11 på tisdagar. Det var också kind of mysigt. Fast man var ju äldre på nian, så det känns seriösare nu då man tänker på det i efterhand.

Haha, jag drömde också en rolig dröm om lekis, ganska många då jag var i lekis. En dröm var efter att polisen hade hälsat på oss ongar i lekis höstterminen 1983. Jag drömde att man hade ställt till med en nattlig "Polis-klubb" för de ungar som ville vara med. Så jag var med och var nattetid i lekis, då en polis var typ som en "Gruppenführer" eller något åt oss ongar. Han beordrade oss där och gav ordrar. Bl.a. sade han: Vissla på era polisvisslor! Så vissla vi alla ongar på våra "polisvisslor" men det lät bara: Pffffff!!!!!! Det var helt mörkt i lekiset. Lamporna var släckta och det var natt, då vi hade polisklubben i lekis i drömmen.

Jåå, jag minns engång då jag och en såndän Timo fick följa med till banken med en av lekistanterna senhösten/vintern 1983. Det var sparbanken, alltså det som nu är Aktia. Det fanns ett akvarie där då, men jag brydde mig inte om det utan såg på någo småbilar avsedda för barnen där, fast jag såg i ögonvrån hur Timo donade med något där.

Då vi kom ut ur banken så kom det en röd bil förbi. Jag sade åt Timo: Dendär bilen e tuff! Så höll han int rikit med. Så sa jag: Men den har tuffa ringar! Så sade han Jåå, de har den! Den hade faktiskt tuffa fälgar.

Så blev jag avundsjuk på Timo då han sade att fiskarna i akvariet nappade då han satte ner bandet från sin jacka i akvariet åt fiskarna. Jag tänkte typ att han hittar alltid på nåt roligt men inte jag.

Jåå, nu är det i skrivande stund 27 år sedan 10.7.1992. Den gången då en typ köpte ut 10 flaskor Lapin Kulta åt mig och två kaverin. Det var en fredag då. En solig fredagseftermiddag och vi frågade om dendä typen sku kunna köpa ut öl åt oss. Så han lånade kaverins trimmade monkey och körde till stan efter kalja åt oss. Snuten kom förbi med sin Saab-900 typ fem minuter innan typen kom igen medan vi väntade på hans backa. Vilken tur att han inte kom hem tidigare, för då skulle han ha haft att förklara :D

Så hade jag stulit lite sprit hemifrån ur farsans barskåp och hade en häxblandning av whisky, konjak och keikkor i en halvliters Jaffaflaska, som jag hade lantra med grapejaffa. Vi tänkte att vi sku "supa" den kvällen. Så vi började ta hos en kaveri, då hans föräldrar var i Åland. Vi satt i vardagsrummet och klunkade i oss en öl var och drack lite av häxblandningen.

Sedan tänkte vi att vi far ut ti stan. Just då vi går nerför Karis stads-trappor så är det några flickor från min klass som går på trottoaren ungefär vid R-kiosken. Och de vänder sig om och glor så satan på oss. De såg så förvånade ut, så deras ögon såg ut att trilla ut ur deras huvuden! Och inte undra på, då vi hade varsin Lapin Kulta-flaska i handen. Fast vi inte ens räknades som populära eller tidigt utvecklade killar! Det var typ: VA? DRICKER DOM ÖL!?!? Tror dom nu att sådana som int e berömda får dricka öl?  Tonårslogik, ni vet. Det blev typ Syntax Error i deras hjärnor, att nördarna drack öl! Haha, tji fick ni, brudar! :D Det var faktiskt en mäktig känsla då, att göra något som dom minst av allt hade väntat sig att vi sku göra!! Att vi var så uhmakkaita, att vi sket om vi var populära eller inte, och drack bara öl, fast dom hade satt oss i rollen som barnsliga och sena i utveckligen typ. Vetni, som 15 år gammal är det en väldigt mäktig "Tji fick ni!" känsla då! :D

Det är samma fenomen som då min yngsta kusin var avundsjuk på mig då jag fick äta godis då han var 3. Så fick han sedan Jenkki Xylitol-tuggis, och han visade riktigt uttryckligen tuggispaketet och tuggiset åt mig innan han satt tuggiset i mun. Det var typ samma fenomen. Som fullvuxen kan man ju analysera det, och förstår att det har med avundsjuka och egoproblematik att göra. Men som 15-årig så var det en väldigt mäktig känsla att få göra nåt tvärtom än vad dessa flickor ville att jagskulle göra typ, eller rollen dom hade satt mig i.

Nåja. Nu skratta de sedan lite då de gick förbi oss efter en liten stund då vi satt på en av bankhörnets bänkar. De frågade min ena kaveri om han fryser, då han hade vinterrock fast det var sommar. Så utbrast jag, då brudarna hade gått några steg förbi oss på trottoaren, "Nejnej hörni grabbar!" Då brast alla 4 brudar ut i skratt. Så man var lite naistennaurattaja, haha.

Så gick vi förbi brokiskan/nakkimuijan. Det satt en massa ungdomar på bänkarna. Någon frågade mig om ja e fuller. En brud som såg ut som Kikka tände en tobak och såg på mig. Men inte för att hon tyckte jag var snygg eller något, hon såg nu annars bara då vi gick där förbi. Nej fan. Jag hör till de karar som mognar som whisky. Jag har NU betydligt högre chans på en random 23-årig brud, än vad jag hade då jag var 23 år. Och det är ju bara rättvist.

Jag minns engång i början av augusti 1996 då jag var i kiosken. Det kom en mamma med en pojke på typ 6 år in i kiosken. Ongin sade nåt att Äiti osta toi mulle! Och peka på någon karkki. Mamman sade med en grov och "rytig" röst: NO ENKÄ OSTA, EN MÄ OO MIKÄÄN NAMUTÄTI!!

Jåå, jag har märkt att typ "logisk-rationell-matematiska" kvinnor brukar ha sådana röster och vara sådana av sig som denna mamma var, medan mera traditionella brudar har en kvinnligare röst och kvinnligare sätt. Nu skulle säkert någo feminister bli rasande på mig då jag skrev detta! :D Men ja skriver vad jag vill. Fast lite generaliserar jag, men vafan. Det ligger ändå nåt i det. Det brukar alltid ligga ett korn av sanning i generaliseringar.

Jag förstår inte varför man är en sådan tosikko att man ska bli rasande och kränkt för var och varannan sak nuförtiden? Bitterhet äter bara upp en själv inifrån. Man har själv ansvar över hur man reagerar på ett påstående. Man behöver inte ta allt personligt. Allt folk säger är inte fittit menat.

Jååå, ja kommer ihåg en lördagskväll mars 1993. Jag låg i mitt rum i mörknet för jag hade lite huvudvärk jag ville bli av med, som jag blev av med efter en aspirin och lite vila. Jag slumrade till en stund och drömde en mikrodröm om att jag var i en stuga i en fridfull landsbygd med en klocka på väggen. Det var små vita moln på en blå himmel som solen lyste ifrån där ute och gröna ängar. Det såg liksom stundvis målat ut. Så vakna jag upp ur den och tänkte på en flicka som jag var förtjust i istället. På en såndän Janina som gick på åttan, som var från Ingå. Så oskyldigt allt var då liksom. Då livet själv inte hade gjort en cynisk och hård. Snarare var det som att flyga på fluffiga moln, då man inte hade nåt begrepp om hurdant livet egentligen är: Alla ska ha pengar av en och samhället ställer krav, folk försöker hitta svagheter och kryphål hos en och försöker utnyttja dom efter bästa förmåga och man måste jobba reven av sig utan att få ett tack någonstansifrån och det är orättvist som fan och så dör man. Och allt börjar på nytt om och om igen. Dock ej med samma ego, då det bara är en illusion och spricker som en såpbubbla då man går vidare. Döden i sig är inte farlig, men "glömseln" är. Dvs att egot spricker som en såpbubbla allt måste läras om på nytt och så i nästa liv i ett annat ego, i ett annat jag. Återfödseln har bara vissa fragment kvar av tidigare liv-men hela proceduren börjar om på nytt.  Ungefär så ser jag på saken. Int undra på att man har en viss rebell-romantik. Så det kanske finns hopp trots allt? :-)  Eller vafan. Låt atomkriget eller asteroiden eller supervulkanen komma bara.

Och man gick på NIAN vårterminen 1993 och var glad över att man höll på att bli vuxen som redan 16 åring. Trodde jag. Jag tänkte att nu när jag är 16 så ska de vara som i någon ungdomroman typ att man har flickvän och så. Jag trodde sådant skulle komma emot som 16 vårterminen 1993. Att det var en naturlag typ. Haha. :P Somliga kan spela sina kort bra i den åldern ren, men om man ser det från den goda sidan, så är i regel de som är tidigt utvecklade och karismatiska med brudar som 16 och ser ut som gamla gubbar då de är 40... lever ett tråkigt ekorrhjuls-liv eller är alkoholiserade eller något. Så det är en positiv sak att jag hör till de karar som åldras som whisky. Det ska jag ta vara på. Det har alltid funnits, finns alltid och kommer alltid att finnas yngre brudar som tycker om lite äldre karar, oavsett hur någon åldersskillnadofob än skulle hoppa, skutta, dansa och ropa av frustration angående det faktumet. Och det skulle löna sig med en yngre brud enbart för det biologiska faktumet ensamt.

Det är ett helt ok att det finns en hel mångfald av olika kvinnosmak hos karar. Somliga karar vill ha 100-åriga mommon till flickvänner, och andra karar, som jag, föredar brudar i 23-30 års åldern om man själv sku få välja. Det är smak och tycke det är fråga om. Synd bara att det ska vara så fördomsfullt och utdömande om man vill som kar ha en yngre kvinna-och att folk ska lida av åldersskillnadofobi och man ska tvingas läsa åldersskillnadofobiska kommentarer av avundsjuka människor angående det, medan det är helt okej och jättebra, om en kar i min ålder vill ha t.e.x. en 100-årig gammal mommo istället. Det är politiskt korrekt för en kar i min ålder att vara ihop med en 100-årig gammal mommo, men inte en yngre brud på 25, fast jag är så ungdomlig så jag skulle passa mycket bättre ihop med en sådan än en brud i min egen ålder. Men JAG föredrar unga och vackra kvinnor- inte gråa och rynkiga 100-åriga gamla mommon. Men om någon tycker att en 100-årig gammal mommo är vackrare än en brud på 23-30 så bryr jag mig inte. Men det är ju smak och tycke också, och jag hör till dem som tycker att brudar på 23-30 är mycket sexigare och vackrare än 100-åriga gamla mommon. Om de brudar som är i min ålder inte ville ha mig som 23 så ska de väl inte gnälla om det nu! De borde ha haffat mig DÅ istället!

Och jag ser dessutom mycket yngre ut än mina 42 år. Senast i midsomras frågade en 46 årig kvinna mig hur gammal jag är. Jag sade att jag är lite äldre än jag ser ut, så gissa! Så mumla hon. "Lite äldre än du siir ut.. ööö 35?" Så sade jag att nää, 42. Så såg både hon och hennes kompis förvånade ut, märkte man. Så folk ser mig som typ 32-33, vilket jag är mycket glad över. DET är en positiv sak i livet att man inte ser ut som en gammal gobbe. Jag har inte förtjänat det och sedan då jag börjar se gammal ut så e de färdigt :P

Man utvecklar sig ljusår med ljusets hastighet dock från typ 16 till 22. Man tänker helt annorlunda i mångt och mycket som 22, och även DÅ är man purung och har vissa barnsliga funderingar ännu som 22!

Jåå, nu kom ja mittiallt bara ihåg dendä drömmen om det där JÄTTEarga lilla åskmolnet som jagade mig och några andra då vi sprang längs med gatan till var pärona bor med åskmolnet efter oss, lite bakom oss och kanske 10 meter ovanför oss. Vi sprang mot gatans början mot pärona. Åskmolnet var stor som en madrass, lite större kanske. Hade ögon och mun, såg ner på oss och såg RASANDE ut medan vi sprang och det jagade oss och var uppenbarligen SÅ ARGt på oss. Åskmolnets mun var som ett upp och nervänt u och åskmolnets tänder syntes. Vad hade vi muka gjort för illa åt det åskmolnet? Fast det är en dröm, så kan man ju undra varför åskmolnet var så rasande?

Så kom jag nu bara mittiallt ihåg från Truckers' -89 en sak. Och den saken är den, att då jag var i hallens café som dom hade ordnat då så var det någon mamma som var i caféet med en flicka på kanske 8-9. Så kom det några pojkar som tydligen var bröder och var kanske 12-13. Dom kan int ha varit från Karis, men kanske från Ekenäs eller någo. Mamman frågade att vart har ni varit så länge? Så sade pojkarna försiktigt att dom har åkt med helikoptern. Då blev hon så häpen så hon bara gapade och såg ut som en fågelholk. Pojkarna var typ med varandra att ajaj, dedä bord vi int ha sagt! Så sade flickan också något glatt om att dom har vari uppe med helikoptern.

Haha, det var precis som engång då jag som dabbog tonåring skickade ett typ kärleksbrev åt en brud.. så såg brudens storsyrra ut som en fågelholk en dag då hon gick förbi mig i stan :D Då kände man sig dabboger. Men vafan. Som 17 år förstår man inte att det inte är romantiskt, utan creepy med killar som skickar brev åt brudar-förutsatt att man inte redan är ihop, då är det ju en annan sak. Jag tänkte bara att det är romantiskt och att brudar tycker om överraskningar :D Jag utgick från mig själv. JAG skulle ha blivit positivt överraskad om någon brud sku ha skicka brev åt mig.  Flickor tycker inte om att man skickar någo konstiga brev eller så. Det ska vara face to face. Men inte att man direkt säger något heller utan man ska indirekt visa att man tycker om henne. För man riskerar att spoliera spänningen mellan varandra om man säger suorat sanat.

Nåväl. Jag försökte ju då iaf. Mycket bättre än ingenting, fast jag nog sade åt mig själv några år senare att gör om gör rätt. :)

Jååå, här e en roliger musikvideo. Rätt skumt, haha. Dendä figuren som dyker upp vid 1:25 som flyger efter dom påminner om hur på vis det arga åskmolnet jagade oss. Det såg också ner på oss och jagade oss i luften och vi sprang, fast åskmolnet ju såg mycket argare ut såklart. Och vid 2:05 så var himlen ungefär lika blå och molnen likadana som i min mikrodröm en lördagskväll mars 1993.
https://www.youtube.com/watch?v=HhoATZ1Imtw

Tiden runt första juli en annan tid.

Jag ska berätta lite om mitt livs första julin, samt närinliggande tider typ en dag senare eller så.

Riktigt i början av juli 1988 vaknade jag först av alla i familjen en morgon. Konstigt, för jag brukar vakna sist av alla. Nåväl, jag for ut till postlådan och tog in tidningarna västis och husis. Jag satte mig ner vid köksbordet och bläddrade i tidningarna under morgonens lugna och tysta timme.

Jag minns då att jag läste om trippelmordet i Åmsele första gången. Jag minns väldigt bra hur jag satt och läste om någon cykelstöld, om hur dom tydligen hade kört efter cykeltjuven, och att ett okänt ungt par ska ha setts i Åmsele samma natt. Jag minns att jag av någon anledning fick för mig där och då vid köksbordet denna morgon i början av juli 1988, att det angående de unga paret (man visste inte vem det var då ännu i detta skede) nog var grabben som skjöt, men bruden som knivhögg.

Dessa tider var väldigt heta och soliga. Och hela norden följde med jakten på Juha och Marita. Jag minns det bra. Då de vuxna talade så mycket om det och så. Det var riktigt zeitgeisten sommaren 1988. Juha Valjakkala. Det var liksom sådana tider då. Nu skulle något dylikt inte vara möjligt på samma sätt som det var då. Jag minns att jag någon dag senare läste att en civil snutbil skuggat deras stulna bil till ett skogsområde någon dag senare (varvid de i skydd av kvällens skymning och nattens mörker ,mot alla odds, lyckades bryta sig igenom polisens inrigning med en massa k-pist män och hundar och två polishelikoptrar som sökte efter dom och fortsätta sin flykt, men det är ot. Men med viljestyrka kan man åstadkomma mycket. Om man till varje pris flyr och inte ger upp fast det ser omöjligt ut, så kan det vara att man faktiskt lyckas!) så tänkte jag att Juha körde och Marita såg bakom sig och såg söt ut, haha. Jag såg det liksom framför mig så.

Första juli 1990 var en solig dag. Jag och morsan och farsan och syrran och mina kusiner for till Sveaborg utanför hesa från Karis. "Filmen" dvs mitt minne från den dagen började då vi satt på färjan till Sveaborg. Jag såg två skinheaddar och en skinhead-brud. Skinhead-bruden hade håret långt på ena sidan, men var skini på andra sidan av huvudet. De hade varsin grön pilotrock på sig och stod och rökte där. Jag betraktade dom och tänkte för mig själv: Så de där e skinin! Det var första gången jag såg skinin Irl. Och gröna pilotrockar var ingen trend då ännu, utan det var typ skinheads som hade dom då.

Jag hade en blå farkkurock på mig som jag hade övertalat morsan att sy ovanför vardera bröstfickorna En Metallica och en Slayer patch. "Ride the lightning" motivet med strömstolen och så "Live Undead" motivet av Slayer, där typ några bestar står och spelar gitarr och så på en nattlig gravgård. Typ som att dom sku spela Slayer live där, haha.

Så hade jag också en tredje Metallica patch på mig där med "Jump in the fire" motivet. Då var Metallica ännu något så hårt, så de flesta människor tyckte det var skrammel och "tappoheviä" Det var före deras slutliga mainstream genombrott med "The black album" 1991 så det var helt annan meininki att digga Metallica då. Jag köpte Masters´ of puppets från Jerrys musik på kassett januari 1987 och jag tänkte att dehä e ju hårdare än Motörhead!

Efter det såg jag på foton av mig, som morsan tog där av oss och beundrade mig själv fullt, för jag tyckte jag såg jättecool ut med den rocken, haha.

Jåå, jag minns att det kom någon med solbrillor, som hade tagit några glas och frågade oss ongar (I Sveaborg) Onx jollaki teistä heitää rööki? Så sade hans kaveri: Noi on liian nuoria!

Vad fan gjorde jag 1991 då då? Det var iaf Truckers Festival dessa tider, och jag cyklade förbi området tidigt på morgonen. Någon krapulantisk typ som var i en husvagn och åt morgonmål såg det ut som (man såg på lång väg att han var krapulantisk) så moinade åt mig då jag cyklade förbi. Jag moinade tillbaka. Jag beställde Venom's nyaste skiva på kassett "Temples of Ice" dessa tider, och det var en jättebra kassett. I mitt tycke bättre än Sepulturas "Arise" kassett som jag köpte juni 1991.

1992 dessa tider så var jag i Trucker's Festival! Jag for ensam då jag int fick nån med mig, men jag brydde mig inte. Nu kunde man göra det också. Det var faktiskt lördagen den 27.6.1992 som jag var på Truckers Festival detta år. Jag såg på Matti Nykänen som sjöng där och på "Tutti Frutti-girls" eller vad dom nu sedan hette, som strippade där. Det skulle aldrig gå igenom i dagens intoleranta tider, att det är någo brudar som strippar i ett folkligt happening som Truckers Festival var. Det skulle bli världens hysteri och bitterhetsattack nuförtiden, och folk skulle känna sig kränkta :P Det skulle vara itkupotkuraivarit för hela slanten hos vissa lättkränkta personer och andra moderna nunnor och munkar. Men det var tolerantare tider på 90-talet.

Sedan då jag gick inne i hallen så kom några från Pojo-klassen i högis gående emot. Jag sade morjens. Den andra sade morjens, medan den tredje (den andres kaveri) sade: Neeej! Han försökte leka normal fast han var udda, därför låtsades han reagera domaraktigt då han såg mig, men det bara gav ett pelle-aktigt intryck, utan karisma. Typ en okarismatisk posör, och inte att han sade Neeej! på riktigt.

1993 var jag på Truckers med kaverin. Det var helt okej det med. Sedan sprang vi runt hela stan under tiden också. Fast från den tiden är det mest legendariska då jag hade magafiru morgonen den 16.7.1993 och öppnade ytterdörren och spydde ut på trappan, så det kom en droppe på katten också som väntade på att få komma in, och då jag lutade mig mot tallen på gården och sade: Oj, oj, oj! Menandes typ sicket elände, då jag spydde så.

1994 var under dessa tider hos en kaveri i Ingå. Vi lyssnade på en blackmetal-demo jag hade beställt och rökte tobak och grillade korv typ 3 meter intill järnvägen. Då tåget kom förbi från Karis så visade en av oss fuck mot tåget under hela den tiden som vagnarna rullade förbi oss. Det var en het och solig dag.

1995 så var det Truckers, men jag var inte där. Jag vaknade av helikoptern som körde passagerare runt stan dock. Hehe. Jag har åkat helikoptern under Truckers 1989. Man såg vattentornet från en helt annan vinkel liksom. Det var fan psykedeliskt! Att mittiallt se något bekant från en helt annan jävla vinkel. Kan tänka sig man får delvis liknande känsla då man tar LSD eller något!

Jåå, så bekanta vi oss med en rödhårig brud från Tampere då under Truckers Festival 1995. Hon hette Sanna Lahtinen men kallades för "Haka".  Det var alltså på det lilla sättet, att Truckers shacki som kom runtomkring från i landet campade i Karjaan Yhteiskoulus gård. Där hade dom fullt med husvagnar och husbilar och även tält uppsatta. Det var folk med sina familjer med och det dracks en del där alltid, men det brukade gå lugnt till ändå. Det var såntdänt rento sommarfestande och alla had bra fiilis.

Denna Sanna var där med sina föräldrar, då hon ju var 15. Dvs ett barn. Men för oss grabbar var hon en "brud" och vi blev intresserade av henne då hon gick omkring utanför området för sig själv.

Så en kväll så satt vi alla 3 vid en busshållplats vid Ekenäsvägen då vi såg att hon kom. Vi hade väntat att se henne. Någon av oss ropade ivrigt: Där kommer hon ju! (vi hade talat om henne, och satt där för att försöka se henne)

Hon gick förbi och flinade lite sarkastiskt mot oss då vi satt där, märkte man. Så tog ena kaverin mod till sig då hon hade gått förbi och sade att tuutsä tänne vähän jutteleen? Så kom hon! Hon frågade att om någon har tobak? Så for vi till Kiilan Koulu, bakom Kiilan koulu och satte oss ner i en ring på asfalten och började diskutera. Jag bjöd en röd Marlboro åt henne ur min tillplattade mjuka Marlboro-ask

Det kom fram att hon var förlovad och så sade hon om sin pojkvän att "Useimmiten hän on ihana, mut joskus hän on mulkku!"

Sedan satt vi och talade på en trappa i Karjaan Yhteiskoulus område då natten fortskred. Någon fylltratt gick förbi och kunde knappt gå upprätt. Vi fnittrade oot honom, utom Sanna som sa: Ei saa nauraa! Fylltratten brydde sig int, fast han bergis hörde då vi fnittrade åt honom.

Sedan skiljdes vi åt kanske 2-tiden. Innan det hade hon pratat om vad hon kommer att bli som "stor" hon sade faktiskt: Ja musta ei varmanakaan tuu mikään feministi!  Nåväl, gått tecken. Hon kunde tänka med egen hjärna istället för med kollektivets hjärna, något jag alltid beundrat hos folk. Fast 90-talet var mer tolerantare och rento, och man såg inte med onda ögon på brudar som inte kallade sig för feminister, som man tycks göra i dagens läge. Jag som var ung i en tolerantare tidsålder, så förstår mig inte på sådant.

Jååå, det var just den gången som en tredje kaveri var med oss och som inte lyssnade på likadan musik. Vi hade en walkman med oss som kompisen hade bandat Dissection till kassett (för eget bruk, från cd) Vi skröt om att Dissection är faktiskt bra åt kompisen som inte lyssnade på sådan musik. Det var vid Ekenäsvägen efter att vi hade pratat med Sanna. Klockan var kanske halvtre på natten eller så och vi gick på trottoaren där utanför skolans gröna hus.

Han frågade mitt i allt: Får ja höra?! Han tog hörlurarna, satte dom i sina öron och hörde typ 10 sekunder och så tyckte han att de e jättebra typ direkt. Man märkte att han gjorde det bara för att kaverina tyckte så, så måddes han å tycka likadant. Han hade redan på förhand beslutat sig att han sku tycka det är bra, oavsett vad han sedan må ha tyckt om Dissection på riktigt. Ett sådant beteende har jag aldrig förstått mig på, men det tycks vara ganska allmänt bland barn och tonåringar iaf. Det var bara sedan en "tuff grej" för honom sådan musik. Han diggade det aldrig fullt ut. Något dylikt har jag heller aldrig förstått mig på, att något bara är en "tuff grej" som man glömmer bort då man kommer förbi tonåren och senast då man gifter sig och får barn. Är folk verkligen så konstgjorda? Det är en annan sak som jag personligen aldrig förstått mig på, men som folk gör.

Jag menar, det är klart. Man kan utveckla sig och få en öppnare tankevärld och så, och det gör folk. Men det är inte det jag snackar om här. Jag snackar att folk tar till sig "tuffa grejjer" då de är purunga bara för egocentriska behov och för att köpa en roll åt sig-utan någon djupare mening. Så dumpar de det sedan senast då de gifter sig och får barn. DET, mina damer och herrar, är FALSKHET på högsta nivå. Sicken opportunism.

Jååå, sedan hade det hunnit ljusna. Och man hör bara från campingområdet mittiallt fullt: I'm A Scatmaaan!! Och sedan tystnade det. Någon satt högsta volym på stereon just då Scatman skrek så i låten.

Så träffade vi Sanna nästa dag. Vi hade på morgon-natten gått ett varv på campingområdet ännu. Sannas farsa had sett oss och Sanna berättade att han frågat Sanna: Sinunko tuttavat käveli täältä ohi aikaisin aamulla? Så hade Sanna frågat: Minkänäköisii ne oli sit? Så hade hennes farsa sagt: No ne oli kaikki samannäköisii!

Aaah, vilken underbar vemodig 90-talsnostalgi då man tänker på detta!! Fan om man ändå sku få trycka på en resume knapp och börja om från början!

Och vad gjorde jag 1996. Jåå, jag var i Åbo slott och turistade litet på medeltidsmässa. Det var kul!

1997. Hade jag "återupptäckt" Mercyful Fate och hörde så öronen höll på att falla av på Mercyful Fate's 80-tals alster.

1998 var jag en regnig dag den 30.6. i Salo och köpte några böcker. bl.a. "Unennäkijän Käsikirja"

1999 var jag den andra juli i brokiskan/nakkimuijan och satt där och åt franskisar. Så satt jag nästan två timmar där för mig själv i solskenet den dagen och tänkte för mig själv. Det kom en tant i 60-årsåldern förbi med en bil. Hon rökte en cigarett. Så kom det någon typ förbigående jag aldrig sett förr eller senare. Någon typ i 18-19 årsåldern med S.O.D. skjorta.

Den 9.7.2000 cyklade jag till Shell och köpte en sixpack Karhu. Jag hade också Kobbarbergs cider hemma några burkar. Päron och jordgubb. Vi sku ta lite med en kaveri den dagen, det var på en lördag, och så gjorde vi det.

4:de juli 2001 såg jag ett program på tv:n från svenska kanalen där det var någon som förklarade att schamaner från samiska och germanska områden använt sig av trolltrumma, medan finska stammars schamaner använt hellre stränginstrument för att komma i trans. Det var intressant program måste jag säga! Så spelade dom något kantele-liknande instrument transaktigt och monotont. Jag råkade bara sätta på tv:n och se på programmet. Jag hade tur.

Jeppjepp. Det om det.  På tal om den tibetanska dödsboken jag skrev om förra gången, så på samma gång som det börjar lite vituttaa att vara singel, så har jag ett slags, om man vill kalla det för det, buddhistiskt lugn angående det faktum, att folk brukar ha fördomar mot manliga singlar, och tro att det på något sätt är ens eget fel, eller att man på något sätt själv har orsakat det på det sättet.

Visst. Det är så oftast. Men inte alltid och i alla fall. Gå en mil i mina skor innan du dömer mig, som det heter. Skulle du veta allt, så skulle du inte vara lika skeptisk mera. Men sure. Det är naturligt att vara skeptisk till något som man inte själv förstår sig på och som låter osannolikt. Man tar gärna fram den sk. "Occams Rak-kniven" som det heter och istället av bekvämlighetsskäl tänker något fördomsfullt om det, att man är singel för att man inte kan socialt sätt med brudar eller något liknande fördomsfullt. Men vem bryr sig? Jag vet ändå sanningen i detta. Jag vet nämligen i mitt hjärta att jag är oskyldig. Alltså ingen har nu anklagat mig såvitt jag vet, men man stöter ofta på fördomar då man läser typ något forum eller något.

Men som sagt. Varför skulle jag bli upprörd över det, då jag i mitt hjärta vet att jag är oskyldig?? Då har man ett sorts inre lugn. Jag vet sanningen, och den blir inte mindre sann av folks fördomar. Inte blir heller osanningen en sanning p.g.a. folks fördomar, oavsett hur mycket de än vill vrida och vända och önska sig att det sku vara så. Jag är isåfall inte den ända i historien som blivit oskyldigt dömd.

Och tro mig, jag har verkligen rannsakat mig själv och mitt ego fler än en gånger de senaste 6-7 åren :D Det var som en kompis sade också halvt på skämt halvt på allvar att det är som att det skulle vara någon sorts övernaturlig anledning till att jag är singel, då jag utstrålar liksom helt motsatta vibes än någon bitter eller desperat singel. Jaa. Det måste vara demiurgen som valt mig till hackyckling då eller något! :D

Nu skyller jag märkväl inte på någon. Varken hit eller dit. Till skillnad från vissa karar som skyller ifrån sig på brudar, samt de flesta fördomsfulla människor som automatiskt skyller på karn om han inte har nån brud, oavsett om det är så eller ej, så skyller jag inte på någon människa och pekar finger. Det är bara ett mysterium. Dålig säkä, varken mer eller mindre. Otur i kärlek helt enkelt.

På ett sätt är det samma sak med människor som automatiskt skyller allt på karn utan att känna honom eller veta hur det ligger till, som de karar som skyller det på kvinnor. Det har det gemensamt båda två, att de har ett sorts perverst behov av att anklaga och peka finger på någon grupp. Nåja. Jag kan bara tycka synd om dessa arma människor, med sina junttiga fördomar och stämplande av alla singelkarar under samma kam. Man kan ju inte göra något annat.

Men visst. Jag kan förstå att man förenklar saker och ting och tänker stereotypt. Människan har en tendens att göra detta. Och kanske de endast har sett världens toopen och creeps och tror att alla singelmän är likadana eller något. Värre s.k. "Incels" eller vad fan det heter :P  Men det är ändå oklokt att låta fördomarna ta över ens sinne på det sättet. Som sagt. En gång till. Gå en mil i mina skor innan du dömer mig

Tänker inte börja nämna exempel här, men det bara är så att jag har någon sorts mysko otur i kärlekslivet. Men vafan. Det är bara att kämpa på. Men en sak är säker. Jag kommer ALDRIG att dö som en gammal och ensam stackare, och det kan ni tolka hur ni vill.

Det om det. För denna gång iaf