Å ikväll kommer ju tant Brun, tant Grön och Tant Gredelin på TV!

Alltså jag mindes nu bara en gång. Och den gången var en kväll vårterminen 1987 då jag var i trean och jag hade varit i morsans jobb efter skolan och vi for hem med buss (Som om att de nu sku ha vart SÅ lång väg från centrum till Kila, lol!) Medan bussen stod vid bussis ännu och inte hade startat så talade morsan med mig. Och så sade hon såhär: Å i kväll kommer ju tant Brun, tant Grön och tant Gredelin på TV! Då ja bruka sii på det. Det var barnprogram alltså.

Jag var typ: Schhh!!! För jag ville inte att en brud, som gick på ettan och satt några bänkar bakom i bussen med sin morsa, skulle höra det. För det var nolot att jag såg på nåt så barnsligt och beibis-aktigt.
Och för att vara ärlig så var det inte så bra. Tripodernas tid och Professorin Lentobussi var mycket bättre och roligare och "coolare" program som kom då också.

Ah, "fredliga fredagen" som jag kallade fredagar för i lågis. Det var bara roligt att vara i skolan då det var fredag. Och då fick man alltid någon form av soppa i matsalen, som brukade vara god. Korvsoppa med semla på var det bästa, och var typ var tredje vecka.

Och så minns jag första april 1994!! Det var långfredag och jag vaknade tidigt denna morgon av någon anledning. Redan vi 8-snåret. Jag steg upp och gick till köket och kokade lite kaffe medan den andra ännu sov. Jag lyssnade sedan på Radiomafia vid köksbordet medan jag drack kaffe, på ett morgonprogram dit schacki brukade ringa till. Det brukade vara ganska roligt. Haha! För jag minns att en kompis samma tider vägrade att lyssna på Radiomafia, då det enligt honom var en "socialistkanal" lol! Om någon kanal är politiserad, så är det radio Extrem, men mafian var gamal å hederliger och ingen tosikko blomsterhatts-moraltant kanal, som Radio Extrem ju är. 1994 så blev inte varenda en kränkt av tex. cheerleader-brudar och liknande snowflake-shit.

Å vetni va jag gjorde sen efter jag druckit kaffe? Jo, jag for ut och gå i Kila med läderrocken, Deicide skjortan och min fejk-flanell skjorta, som inte var en riktig flanellskjorta. Jag tände en Marlboro och lekt vaaner då jag gick genom den folktomma gatan i Kila. Jojo, det är ju på sin plats å lek vaaner då man är drygt 100 meter från hemmets trygga härd och mamma och pappa och inte behöva betala räkningar, och få mat på bordet automatiskt, lol! Å andra sidan så var det väl inte så farligt. Vilken 17-åring är inte en wannabe som vill lek vaaner? Och det var väl positivt att jag fick känna mig rebellisk, hehe. Och i den åldern härmar man ännu äldre som man ser upp till, även bara för härmandets skull. Kände mig typ som en "cool deathmetal dude" Haha! Men på samma gång säger det ju också något om en själv och sitt innersta, vilken stil och image man ser upp till då-om man inte är poser, för då gör man saker och ting för bekräftelse, och det är mindre betydelsefullt vad det är, så länge det är "coolt". En wannabe gör saker och ting ärligt från sitt hjärta och känner att det är ens grej, men det är ändå något som fattas, så att säga. I princip alla som är 17 är dock mer eller mindre wannabes ännu. Det är den viktiga skillnaden mellan en poser och en wannabe.

En poser är typ ena veckan punkare, andra veckan skini tredje veckan hipster fjärde veckan hip-hoppare typ. För att nu milt överdriva. Men ni förstår juttun. ah, Generation X dit jag hör! Det är verkligen generationsklyfta mellan mig och mina föräldrar.

Och då, fast det var en period av introspektion och stagnation hela år 1994, så var man ändå så purung så allt skulle öppna sig snart tänkte man. Och det var på samma gång skönt att gå in i sig själv då mer eller mindre. Jag hade kompisar, men såg dom ganska sällan, då en del studera i gymnasiet och hade inte så mycket tid och andra hade jag inte då just så stor kontakt med. Och i skolan hade jag några kompisar, men vi umgicks aldrig på fritiden, utan enbart i skolan och for nästan dagligen till Shell på kaffe, då ena kompisen var i bilåldern redan. 2.9.1994 for vi dock en fredag till hesa med dessa kompisar för att köpa skivor.

Och så ska jag börja sii på serien Life on Mars igen, där Sam Tyler far tillbaka till 1973. Det är jättebra brittisk serie som jag såg på april till juli 2008 då den kom på TV. På dvd. Jag tänker se på ett avsnitt per måndagkväll, för det kom på måndagskvällar. Och så tänker jag dricka Keisarin morsian-te och äta..ähum chokladbollar, för det gjorde jag varje kväll som jag såg på Life on mars 2008. Hihi, det ska bli mysigt! Och dom spelar tom. Hawkwind i ett skede i denna serie! Det är något det.

Då man nu inte kan säga n..bollar mera utan att bli typ stenad och kastrerad av social justice warriors, fast ingen någonsin menat nåt illa med det ordet.. men får man kalla dom för "neggebollar" då? Jag använder ordet negge, och ser inte det som kränkande eller rasistiskt alls. Tycker någon annorlunda, så är det dens problem.

Jag har sett på Bevvan och på avsnitt jag såg på vårterminen 1997 senast nu. Jag är i slutet av säsong 6. Jag kom ihåg från 90-talet dendä Psychobitchen Tara, som ristade in "Die Val" på lacken åt Valerie Malones bil med en nyckel. Och Valerie blev ju rädd och kontaktade polisen. Man tyckte nästan synd om Val då på 90-talet att få en sådan psycho som Tara efter sig. Så mycket levde man in sig i tv-tittande då. Så var ju och är Valerie Malone min favoritbrud i Bevvan.

Det om det, crackcigarett! Haha, vet int vart ja fick dedä ifrån. Kanske från Bevvan, då Kelly had problem med kokain i ett skede.

Nu ska jag fortsätta att läsa Jung.

Jag mindes förresten nu bara en dröm. Och den drömmen var på det sättet, att jag var ensam ute nattetid på Klockarsgatan och Läppgatan. Vid korsningen och såg ner mot korsningen till Klockarsgatan och Folkkaregatan, som jag kallade Borgmästargatan för som liten. Så såg man siluetten av några bilar där nere som typ krockade och man hör typ djöööing, krööönk, biussssiii, dönkbunk! Skrövel, prövel, dövel!

Så då jag såg dit ner, så såg jag att ena bilens hjul hade lossnat och snurrade bort. Och fast vid hjulet med kroppen över fälgen och tassarna fasttryckta vid själva hjulet som snurrade, så var det en katt som rullade med. Ganska humor på nåt sätt.

ÖLöl Jung

Jååå, nu då jag läser igen ivrigt alster av C.G Jung, så kom jag att tänka på ett barndomsminne från 1981. Det är ju på det lilla viset, att Jung är ett ganska allmänt namn i svenskfinland också. Och på en gata här byn så bodde det två olika Jung. Den ena kände farsan och hette Janne Jung. (Då jag var ännu mindre så sade jag istället för "Janne Jung" så sade jag "Jange Jånge" lol!

Så sade farsan att bredvid honom så bor det någon annan Jung. Han sade förnamnet och Jung. Så blev det i min hjärna till att den andre Jung hette ÖLöl Jung, då jag inte mindes förnamnet. Alltså jag tänkte inte på öl, men de vuxna började skratta i ett skede då jag sade Ölöl Jung som liten. De tänkte ju direkt på öl, medan jag använde "Ölöl" som ett substitut för "Blabla". Det var alltid viktigt att säga det första "ÖL" högre än det andra "öl". Därför "Ölöl Jung".

Alltså det var faktiskt 21 år sedan häromdagen då jag var på King Diamond keikka i Tavastia! Det känns jättekonstigt måste jag säga att det är så jävla länge sedan. Det var 14.3.2001. Men jag har kommit underfund då jag gått in i introspektion, att 1994 var mitt sinne minst kontaminerat av fixa ideér och naivt önsketänkande. Visst, 1993 då man var och gick ut ur högis så förväntade man sig väldigt mycket-men vem gör nu inte det iden åldern. I högis så är det helt ok skulle jag säga. Och inger bara hopp inför framtiden. Men att hänge sig åt önsketänkande och regression då man är 18 och efter så är inte lika hävt...

Så jag var tidigare nostalgiskt för 1995-1999. Det är jag fortfarande nu och då, t men mest nostalgi har jag över 1994, då mitt sinne var så att säga minst kontaminerat. Jag skulle ha haft en möjlighet att bygga upp något helt annat, "puhtaalta pöydältä" då 1994. Visst, jag var så ung under hela 90-talet så jag skulle ha kunnat starta om från nytt under hela 90-talet i princip ännu-men 1994 så skulle ha varit det absolut bästa och renaste året att göra det! För jag var realist då på samma gång, på ett annat sätt än vad jag sku bli senare under 90-talet. Sedan var det "falsk trygghet" andra delen av 1996 samt nästan hela 1997 och sådant... så ja, 1994 sku vara en bra ramp att börja detta liv på nytt ifrån! Omöjligt, visst, men inte i sinnet. Och det tillfredställer mig att tänka så, och att det nu sku vara 1994.

Visst, det var ett vakuum efter högis upplevde jag det som-men just under vakuum-perioder så kan man få tid för introspektion och planera inför något nytt och fräscht..det nya kom efter 1994, men inte på det sättet som jag hade hoppats. Och jag var dessutom omogen för min ålder, utan att förstå att jag var omogen för min ålder. Jag trodde allt annat som 19/20...

Och 2001 var ett katastrofår skulle jag säga. Jag är mer realist nu också.Det bara kändes fräscht för att jag var en kille på 24 som just hade märkt att det finns saker och ting utanför mitt eget ego också.. Men uppbyggandet av ett s.k. "normalt" vuxenliv sket sig slutgiltigt då skulle jag säga. Och så då man började få insikter kring hur barnslig man var och hur barnslig man såg ut då ännu... men bra att dom kom. Truth hurts, men att vägra att se Sanningen i vitögat slår tillbaka förr eller senare. Och som sanningssökare så har jag alltid velat se även obehagliga och politiskt inkorrekta sanningar i vitögat, utan vita lögner eller något dylikt.

Nuförtiden har jag förstått att det är politiskt korrekt att säga åt folk med sina neuroser och depressioner såhär: Du är bra som du är! Och sedan ge pillerburken i handen åt dom. Eh, jag tror nog att Jung skulle ha fått röken från sin pipa i fel hals, om han skulle ha hört nåt dylikt! Att medge saker och ting är första steg i en tillfriskningsprocess ur dylika saker. "Du är bra som du är!" är ju helt motsatt. I mina ögon är det som att man gett upp och bara hoppas att allt löser sig genom att bli medicinerad för resten av sitt liv (med mediciner som inte sällan har hemska biverkningar). Djup-psykologi vore en mycket bättre väg. Kanske också i somliga fall i akompanjemang med LSD-terapi.

Även brist på livsfilosofi kan göra en deprimerad. En känsla av att man bara driver mållöst framåt. Jag tror att den materialistiska världsbilden gör mången deprimerad-ty rent psykologiskt sätt behöver folk myter. Men nu ska man ha en materialistisk världsbild, som "alla andra"...

Tror någon verkligen på att man säger åt tex. en individ som har sådan ångest, så han inte vågar gå utanför sin dörr "Du är bra som du är!" Eh, näe. Ett sådant symtom är inte BRA. Det är ett stort hinder.

Man ska läsa C.G. Jung och förstå honom vad han menade. Med det kommer man redan långt. Där är det inte några politiskt korrekta "tantiga" fraser som "Du är bra som som du är!"

Jag behöver inte ta ansvar över något, för jag är bra som ja e!! Hehe, okej nu ska jag inte bli så ironisk.

Jag börjar riktigt analysera mig själv och mitt eget liv här djup-psykologiskt. Och tro mig, jag har varit väldigt sträng och hård och nirsog mot mig själv. Och det är inte alltid trevligt att krossa sina egna illusioner, med vett och vilja. Att märka, att ens jag har varit något helt annat än det sku ha velat vara-och att man gett ett helt annat intryck för folk än man velat ge. Var och en borde kunna ha förmågan att se sig själv i tredje person. Ty, det ökar självmedvetenheten..

Men det måste man göra för att förstå bättre. Den processen startade dock redan för flera år sedan och inte nu. Men åter igen faller pusslet på plats så att säga, då jag läser Jung. Nåja, egot är ju illusionärt, så egentligen så spelar allt detta ingen roll med jaget..

Men jag tänker ha riktigt 1994 nostalgi detta år, då almanackan är identiskt med 1994 på det lilla sättet, att datumen och veckodagarna är helt identiska med 1994 detta år. Och så har jag beställt en Amiga-500 emulator. Det ska bli roligt! Med spel som Another World och Stunt Car Racer, som vi spelade hösten 1994 hos en kompis som hade en Amiga-500. Vi spelade främst under psykedeliska höstlördagar. Det var kul. Vi brukade spela Lemmings också och North&South och andra spel. Men först under hösten så tänker jag börja spela på den-för att just hösten 1994 spelade vi på Amigan då 1994, och det ska så långt som möjligt vara precis så, som det var 1994!

Och mycket annat också tänker jag göra som 1994. Lyssna på mina skivor från 1994 på det datumet jag köpte dom 1994 och sådant annat smått å gott!

Jag har börjat tänka och fått minnen av 90-talet myki igen nu, då jag sett på Bevvan på dvd. Som jag berättat tidigare så har jag några månaders tid sett på Bevvan, som jag såg på på 90-talet. Och då man ser avsnitt som man senast såg för 25+ år sedan och sedan kristallklart minns vissa avsnitt och vad som hände sedan.. så det känns konstigt. Att det gått så lång tid sedan 90-talet och man var tonåring.. ändå känns det tidlöst liksom. Och som typer som man helt hade glömt bort att fanns sedan 20+ år tibaka, som dendä Peach Pit gobben Nat. Då jag såg honom första gången sedan över 20 år under detta års januari, då jag började se på Bevvan igen, så tänkte jag såhär: Jåå, där va dendä Nat! Jag hade helt glömt bort både Peach Pit och Nat.

Det jag märker är, att jag levde mig djupare in i Bevvan då som tonåring än nu. Man ser med ett mer kritiskt öga nu, men nostalgiskt som fan. Och Valerie Malone är fortfarande precis lika snygg som man tyckte att hon var på 90-talet! Hon var nog seriens snyggaste brud. Det var en av frissalinjens brudar som hade litet av en Valerie Malone-frisyr minns jag då 1995-96. Valerie kom ju hösten 1995 vid denna hösts säsongöppning. I Finland iaf. Jag diggar Valeries stil fullt.

Jag var i hesa av och an 19.3.1994 med pärona då vi var hos syrran som bodde där. Vi stannade vid Spinefarm budjun, då jag ville slinka in och köpa Impaled Nazarene's då nyaste skiva Ugra Karma. Det var en mulen lördag och jag kom in i budjun. Jappen med svart hår stod vid kassan med en svart Yin och Yang t-skjorta och svarta läderbyxor på sig. Och han hade någon mysko myssa på päronet, som han brukade ha. Jag frågade honom om skivan. Och han sade först Häh?! så sade jag igen, så sade han: Aijaa, Impaled Nazarene, han sade det som man skriver det precis. Så frågade han om ja vill ha på cd eller vinyl och jag valde vinyl och betalade och for därifrån. Jag var den enda kunden i budjun då just. Och det var nog spännande och ego-boostande för en 17 årig grabb att handla i denna butik då! Och mycket bra skivor köpte jag i tiderna därifrån. Men den tiden var det inte bara fråga om bra musik. Det var fråga om att det var "coolt" också, haha! Ens egen persona och ego fäster man ju mycket stor vikt på som 17...

Det var på nåt sätt mera rocknroll dessa tider. Lite senare 1994 då jag var april, så stod samma jappe vid kassan och rökte en cigarett. Man hade inte alls lika stor skillnad då på den tiden. På ett sätt var atmosfären friare och tolerantare än den är nu och har varit länge. Nu är folk så lättkränkta och bajsnödiga av sig.

Och Spinefarm var underground då. Personligen är jag inte så förtjust i kommersialisering och att saker och ting ska bli kända hos "normala" mainstream-kids. Även om det är ett välfärdsproblem så att säga.

Jååå, en kompis var i Spinefarm-budjun maj 1996 och såg en jävla snygger Blackmetal-kärring där. Hon var helt klädd i svart, hade långa n nagslar och korpsvart rakt långt hår. Hon kom ensam, tog målmedvetet nyaste Arcturus-cd:n ur skivhyllan, for till kassan och betalade den och for igen. Kompisen var typ i andra sfärer då han berättade det åt mig efter att ha kommit hem från hesa samma kväll, då hon var så snygg. Det mindes ja nu bara mittiallt. Men i n nuvarande ålder förstår man att det också var en människa, och ingen typ gudinna..

Jepp, det om det. För denna fucking gång. Eller ännu denna låt. Denna cd köpte jag visserligen hösten 1995, i slutet av okrober 1995 och inte 1994-men till ssynes så hände det mera hösten 1995-även om det bara vara illusionärt-men jag hade sådan känsla då iaf som att det sku ha vart mera action än 1994, fast 1994 nog på riktigt var bättre..men iaf. Denna låt kommer mig att tänka på The stand miniserien av Stephen King, som kom november 1995-samma tider som jag lyssnade bla på denna skiva av Black Widow. Denna låt, When my mind was young-får mig alltid att tänka på då jag själv var 18 och purung.... sentimentalt

Skum dröm om klassresan till Särkäniemi 1990

Ja, då ja var i sexan så for vi ju till Tampere och Särkäniemi på klassresa. Det var 17.5.1990 och det var en spännande upplevelse för en 13 årig grabb. inte minst var Kantti X Kantti i Särkäniemi skrämmande, då dedä bilarna man åkade med for så nära över havet tycker jag. Det var svindlande.

Men iaf. Jag drömde häromnatten att vi for med buss hem till Karis sedan (på riktigt. Med två bussar, varvid A klassen for med den ena bussen och b-klassen med en annan.)

Sedan så stannade vi vid en bensastation i drömmen, och det var helt mörkt då redan. Så gick jag vilse och dröjde i bensastationen och jag fann att jag var den enda från gänget som var där. Jag frågade någon vart min buss for? Så sade denna någon att mina skolkaverin och lärare had fortsatt att fara till Karis med båt, över havet!! Och det är ju omöjligt på riktigt. De hade farit till Karis med ett typ öppet sjörövarskepp genom ett mörkt hav, och jag hade blivit ensam i bensastationen/cafét. Eller inte ensam, men de andra som var med på klassresan hade farit till Karis utan mig, med ett typ sjörövarskepp! Underlig dröm. Jag undrar hur C.G. Jung skulle ha tolkat denna dröm?

Jååå, jag läser Jung igen nu väldigt aktivt. Jag har fördjupat mig i läsning av Jung just nu så nästan all min fritid går åt att läsa Jung. Mycket intressant på min ära. Freud är bara sexfixerad skit, men Jung är guld! Det är som att finna en guldgruva, om man lär sig att förstå vad Jung skrev. Ganska mysigt, då hans favoritsysslor var att vara ute på landet och hugga ved, samt att sitta framför den öppna brasan om vinterkvällar och röka pipa och berätta spökhistorier. Om jag någongång skulle få tanken att gå på terapi, så skulle det utan tvekan vara hos en Jungiansk psykolog! Fast 99% av alla psykologer är kvacksalvare såklart, som dessutom föraktar Jung och hans tankar. I synnerhet i dag. (Men FREUD verkar de högakta) Deras sinnen är slutna.

De bara patologiserar folks udda upplevelser,(visst förekommer det även vanföreställningar bla vid psykoser, men ALLt okänt som folk upplever är verkligen int det! Det är helheten som betyder. Tappar man kontrollen så blir det stört, men inte annars så att säga. Tex. Att tro på telepati, vilket jag gör, är inte ett tecken på att något är galet. Däremot om man tror på telepati och det inverkar väldigt negativt på ens vardag, tex. att man neurotiskt och infantilt tror att man har ständig telepatisk kontakt med kvinnan man är kär i, så är det en helt annan sak. Då är det nog mest fråga om neuros och inbillning. Men förekommer sådant spontant så är det helt naturligt fenomen, fast vi inte kan förklara det vetenskapligt ännu) stämplar folk m.m. m.m. Så gjorde inte Jung nog. Och man förstår att de som skäller på de ovaccinerade projicerar sina egna brister och ser sina egna brister omedvetet på de ovaccinerade. Projicering är ett vanligt fenomen. Ur en Jungiansk synvinkel förstår man även dessa människor bättre. Är inte det engelska ordspråket som lyder "The pot calling the kettle black" betyder inte det typ samma sak som de som skäller på de ovaccinerade gör?

Man förstår, att det omedvetna driver folk till att vara som dom är och säga som dom säger, om man läser Jung. Det bottnar i upplevelser, traumor etc. etc. Man blir ödmjukare och tar mindre personligt saker och ting, då man väl förstår det.

Nåväl, det om det.

Så såg jag på Beverly Hills avsnittet förra lördagen som jag senast såg 24.12.1995 (Ja, jag såg på Beverly hills i smyg på 90 talet. jag bara fastnade för serien, fast jag tyckt det var ytligt och så. Och yuppieaktigt.) Jag köpte hela sarjan på dvd i början av januari för nostalgins skull. Detta avsnitt som jag innan lördags senast såg på julafton 1995 kallar jag för "Brandavsnittet" då det började brinna på en fest ordnat i något hus där det var ett jättegammalt typ 40 år gammalt proppskåp med dåliga proppar och strömmen for några gånger och Steve´s någon kompis höll på och runkade där något i proppskåpet med propparna, för att få strömmen tillbaka och gjorde så att det började pyra och Kelly och någon annan käring for via en oanvänd leffasal till en vessa som bara dom visste om, då det var en sådan lång kö framför den synliga vessan. Och det började brinna fullt då strömmen for igen och Steve's kompis sku öppna dörren till proppskåpet för att se igen, så bara flammade det upp. Dumbommen lämnade dörren till proppskåpet på vidgavel, men skrek dock att det brann.

Sedan blev de räddade av brandkåren i sista stund med fick brandskador ( I händelse av riktig brand, så sku röken ha dödat dem först. Men film är film) Det var rätt klaustrofobiskt måste jag säga! Då de var inne i vessan och det brann.

Det var ett ganska "roligt" sammanträffande. För tidigare under dagen då syrran såg på tv hos vårt, så försvann bilden och det spraka till och det kom rök ur tv:n! Den tänkte börja brinna, men syrran drog blixstsnabbt bort stäpseln ur kontakten så slutade det komma rök. Det kom dock en obehaglig lukt av bränd plast, som var kvar i rummet en stund-och även då vi såg senare på "brandavsnittet" i Bevvan, så kunde man känna av den lite. Vi såg på Bevvan sedan med en reserv-tv på samma plats, som farsan kånkade dit.

Då morsan och farsan var i fucking julkyrkan, så var jag och syrran hemma och såg på Bevvan. Och vi tyckte det var lite roande att det sku komma ett sådant avsnitt just efter att våran tv tänkte börja brinna! Sedan sa vi det också åt pärona då de kom hem från den förtryckande öken-demiurgens tempel. Farsan frågade skojfullt att har teven brunnit? Då han kom hem, så sade vi att jåå, nu brann de alltid nog! Vi menade att det brann i Bevvan.

Jag fick full 1995 feelis av detta avsnitt må ni tro! Tänka sig så tiden går, och TÄNKA SIG, ATT TIDSGLAPPET MELLAN DÅ OCH NU... ÄR SAMMA SOM TIDSGLAPPET MELLAN 1995 OCH 1969!!!!! Det känns jättekonstigt att tänka på det!! Vafan, det är jättekonstigt att tänka sig det! Men fan nu var Valerie Malone jättesnygg nog!! Mycket snyggare än Brenda. Det var bra att hon for från serien och hon som spelade Valerie kom istället! Brenda var överskattad tycker jag.

Detta är ett exempel på ett rent slumpartat sammanträffande. Synkronicitet finns, men kom igen, det var knappast det, då hundratusentals såg på det avsnittet i bevvan och de gammalmodiga tevena kunde börja brinna nu och då. Men meningsfulla sammanträffande finns också, de är de som kallas för synkronicitetsfenomen, efter Jung.

Så mindes jag nu mittiallt bara en dröm från vårvintern 1995. Det var så, hur ska ja förklara?, att en kompis kompis sku göra nåt slag av experiment och for till kompisens rum med en verktygslåda och förklarade något ivrigt åt oss, och stängde sedan dörren. Så öppnade han den igen efter en liten stund, med blodig kind, då han hade en kniptång fasthängande i kinden, som typ en mini-krokodil, och så såg han ynklig ut och frågade ynkligt av oss: Va ska ja nu då göra? jag berättade drömmen sedan 1995 åt en såndän jappe som kallades för Fugetifageti. Han bara sa att nej hoho, du drömmer nu såna konstiga drömmar du! Tja, vem gör INTE det?!

Då jag studerade psykka på öppna uni 2007 så drömde jag en natt om att Jung och Freud var hos mitt. Freud sade något dabbot och jag sade emot honom. Han bara blev och stirra kallt och domaraktigt på mig genom sina glasögon. Jung var riktigt sympatisk, men minns inte vad jag talade med honom om.

Höhöh! Well, det om det för denna kväll (natt)