26.5.1992-På klassresa till Helsingfors

Jåå, tisdagen detta datum for vi (8D) och några paralellklasser på klassresa till hesa. Vi startede från Karis järnvägsstation. Det var en från klassen som skulle bli kvar där i hesa och komma hem en timme senare än oss andra av någon anledning jag minte minns. Hans morsa visa något i biljetten åt honom, då han var lite osäker. Hon stod vid bangården och gjorde det, där vi andra också stod. Så sade hon hejdå och for iväg därifrån. Det var en solig dag och fiilisen var mer på topp än då vi var i sjuan och tappar och for bara till Ekenäs på klassresa. Det var i mitten av högis så att säga. Sjuorna var ju tappar och niorna kallades nångång inofficiellt för "ölmagor" även åttorna hade ett inofficiellt öknamn, men jag kan inte minnas vad det skulle ha varit..? något "katsup?" men det finns ju inte nå sånt ord..nej, jag kan bara inte minnas det.

Rektorn Ove var också med då han var klassföreståndare av en av paralellklasserna.Iris Juntunen var med vår klass och någon tredje lärare också. Jåå, Iris Juntunen var klassföreståndare för vår klass (8D)(EDIT: Nej, jag mindes fel, hon var inte det ännu i åttan. Hon blev våran klassföreståndare i nian. Laila var vår klassföreståndare i åttan, och hon var också med på denna klassresa, naturligt nog) Några for till rökvagnen för att röka. De sade att vi sku ropa in och varna dem ifall någon lärare kom, men det kom igen lärare. Det var då ännu modernt för högstadietyper att röka cigaretter. (och dricka öl)

Sedan då vi var framme så for vi alla till nåt köpcenter där det var Mc Donalds och äta. Jag slog i mig några hamburgare på maccin mins jag iaf. Efter hade vi lite fri tid. Jag och några andra härjade lite vid en såndän revolverdörr. Alltså en glasdörr med glas-skivor som liksom rör sig kring sin egen cirkel. Vi fumlade, härjade, hamnade i kläm med fötterna i en sån dörr så den börja säga: Rubmle, rumble, kväääängg typ Jag flög ut ur dörren liksom uuöööuuu!! Det var roligt att härja med dörren där, men det var tur att ingen från butikspersonalen såg det. Minns faktiskt inte vad för budju det var. Men vi härjade sådär som grabbar i 14-15 årsåldern nu kan härja och leka vana. Och vi lekte vana och hade ingen skillnad. Liksom rento meininki på sätt och vis. Vi lekte liksom att revolverdörren var en karusell och hade kul.

Heter det inte revolverdörr? Alltså en såndän dörr med flera glasdörrar som snurrar, som i en Chaplin-film chaplin hindrade en stor fet gobbe som jagade honom genom att hålla fast revolverdörren, så gobben liksom fastnade i ett av "båsen" i revolverdörren och såg jättearg ut, medan Chaplin var i sitt "bås" och gjorde så att revolverdörren inte rörde sig.

Så for vi till något tråkigt museum och var på rundvandring där. Tanten kunde inte så bra svenska, så hon sa i ett sammanhang "drummor" istället för "trummor" minns jag. En från paralellklassen sade under den guidade rundningen då vi gick att aj vittu ja har pissbrådska! Och for just in i en vessa då han for förbi den.

Så for vi till riksdagen. Det var någon juttu på gångs där, men vi såg bara en liten stund. Så bjöd dom på cokis och kanelbulla i riksdagshuset och någon tant berättade om riksdagen för oss. Alltså en tant som jobba där. Jag tog en huikka från Cokisflaskan direkt ur flaskan, fast lärarna hade sagt att vi inte sku göra det där, men jag var lite disträ. Det var liksom ups... Laila såg det, men hon sa ingenting, hon förstod på situationen att jag gjorde det på misstag.

Det var liksom flaskor då i riktig mängd, inte dessa eländiga halvliters-flaskor som har dominerat sedan länge.

Sedan gick vi mot centrum och hade fritid där. Klassens playboy gick med en brud i vardera sida om honom. Han rökte då, den ena bruden rökte men den andra bruden rökte inte.

Så gick vi cia en skivbutik. Jag köpte en Slayer live dubbelkassett, utan att veta riktigt varför jag köpte den. Slayer har jag alltid tyckt att är överskattat, och jag tycker at band som tex. gammal Kreator och Destruction spelade betydligt bättre och hårdare thrash än Slayer. Fast två bra låtar har Slayer: Chemical Warfare samt Dead skin mask, som är så creepy rolig och komisk låt på nåt sätt. Liksom då det sjungs liksom hypnotiskt refräng: Dance with the dead in my dreams Listen to their hallowed screams The dead have taken my soul Temptation's lost all control/Dance with the dead in my dreams Listen to their hallowed screams The dead have taken my soul Temptation's lost all control Dance with the dead in my dreams Listen to their hallowed screams The dead have taken my soul Temptation's lost all control

Under samma tider hör man någon form av andar eller dylikt som mumlar och skriker i bakgrunden. Det är en jättekomisk låt, och jag börjar alltid skratta då jag hör den faktiskt. Då jag första gången hörde låten då jag köpt kassettn december 1990 från Jerry's musik så lyssnar jag på den vänd från min rumsdörr, så då jag hörde skriket i bakgrunden av refräng-sången, så trodde jag först att det var syrran som had nå asia åt mig och hade öppnat dörren och skrek åt mig så jag sku höra då jag lyssnade på musik, som hon ibland kunde göra. Men annars så är Slayer faktiskt överskattat. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Slayer. Kreator mfl. var sen kanonbra då jag hörde det först, och är ännu. Betydligt bättre än Slayer. Fast låten Dead skin mask ju är jätterolig.

Så då jag en gång drömde sommaren 1992 att jag tänkte såhär: CHEMICAL! Så kom en Anna från F-klassen och ropade i mitt öra sekunden efter WARFARE! Så det blev Chemical Warfare, haha.

En såndän Nappe köpte något hockey-spel (Nintendo tror jag) för över 300 mk i en butik. Så köpte jag King Diamond "Them" på LP från Fazers musik. Det var en bra skiva och är fortfarande.

Jag kom nu mittiallt bara att tänka på några minnen från sommaren 1991 här helt plötsligt. Det ena minnet var en solig förkväll i juli 1991. Jag cyklade till nya Shell för att köpa godis, och såg att dom hade såndän Mums-Mums bakelse, ett paket med två stycken goda bakelser med liksom chokladskal med vit seg och god fyllning inuti. Sådana var jättegoda tyckte jag då jag var riktigt liten och de var i en vit förpackning med rätt ljusbruna bokstäver stod det sedan "Mums-Mums". Jag hade inte sätt dom på länge och tänkte för mig själv typ att Vaauuuuu, Mums-Mums bakelser!! Så jag köpte en sådan.

Sedan cyklade jag och satte ner mig i busshållplatsen på Ekenäsvägen där riktigt vid Läpp, typ ett tietal meter från Bäljars gräns, som finns fortfarande där, och glufsade mig i Mums-Mums bakelserna på nolltid då dom var så goda. Det var bokstavligen typ Glufs, njamm, smask!!! Det var nästan som i lågis då jag hade en kompis efter skolan hos mig. Så åt han plättar och sylt som var kvar sedan gårdagen hemma hos vårt. Jag åt och han glufsade i sig som om han var ursvulten. Typ på samma sätt som jag glufsade i mig Mums-Mumsarna då 1991. Så kom syrran hem. Så blev han rädd och trodde att han inte fick äta plättar. Så sa syrran att ät bara! Så börja han igen äta plättar och sylt som en häst. Det är ett annat minne som fastnat av någon anledning.

Ett annat minne av juli 1991 var det, att det var en solig dag och vi hade några familjebekanta på besök från samma stad, men ändå att dom had kommit med bilen och satt bilen ner på vår backa istället för att parkera vid trottoaren av någon anledning. Jag och en kompis som de sade att haden MBD står utanför mitt och utanför den bilen av någon anledning. Tanten i familjen som var på besök kommer gående förbi oss då hon hade vart inne i vessan eller nåt (det var typ gardenparty hos vårt) och sade åt oss typ nåt att "allt bra pojkar?" eller nåt liknande. Jag mumlade typ jåå och tänkte inte mera på det.

Kompisen som de sade hade MBD gjorde dock såhär: Han sa ingenting, men då hon gick ner mot gården på backan och förbi deras bil så hade kompisen en fullkomligt manisk uppsyn i ansiktet och vände sig emot tantens rygg som ju gick bortåt och började göra helt överdrivna runkrörelser med sin hand och arm mot henne. Liksom han "runka" från skrevet upp till ansiktshöjd med handen och armen, eller gjorde sådana rörelser medan han såg manisk ut i ansiktet. Jag kunde knappt hålla mig för flin, och jag tror att tanten blev varse om att vi hade roligt åt henne på nåt sätt. Eventuellt såg hon en skymt i bilens spegel av kompisens spektakel, för jag såg att hon såg mot bilens spegel medan hon gick neråt och jag hade på känn att hon märkte något.

MEN. MBD eller inte. Det är just sådär som grabbar i den åldern kan göra. Det är inte ett tecken på någon MBD. Fö. tror jag att det är en falsk diagnos. Det finns inte bevis för någon hjärnskada eller något alls. MBD står för minimal brain dysfunction. Men det är främst en uppsjö av symtom, ingen egentlig sjukdom, och allra minst någon "hjärnskada" som man sade förut. MBD har väl delvis ersatts av begreppet ADHD. Officiellt finns inte MBD mera, men då under den tiden talade man om MBD-barn. Man såg det främst som ett barnproblem alltså. Man talade om MBD-barn alltså. Naiva lärare och andra "huolestuneita kananemoja" såg det som som voivoivoi! Medan ongarna skrattade åt det och kallade det för Maximal Brain Dead och liknande saker. Ongarna är ju de sista som är ödmjuka gällande sådana begrepp, och det är konstigt att somliga vuxna är så naiva så det inte fattar det..

Ty lärarna i lågis berättade bakom hans rygg att "Han har MBD" och liknande saker. Åt ongarna. Ibland så bara skakar man på huvudet få man hör dylika saker. Hur är vuxna så naiva så de tror att det skulle hjälpa. Då först får ju ongarna en bekräftelse på att det är ok att tycka att någon är "konstig" eller nåt dylikt. Det om något är att vifta med röda duken åt tjuren. Och de naiva vuxna trodde väl att ongarna skulle börja visa förståelse och empati!! Ei hyvää päivää sentään, kan man bara säga. Att fullvuxna människor är så naiva.

Och MBD barn målades upp i böcker om ämnet etc. som "torare" helt enkelt. Som klumpiga, som har dålig motorik, läs och skrivsvårigheter och som bråkar och beter sig allmännt separ-aktigt. Som typ okarismatiska nördar eller bråkare. Åtminstone som något negativt iaf. Jag tror att det bara bidrog till somliga ongar att känna sig skit värda delvis, sedan är det en detalj som dylika diagnoser gör då vuxna sätter stämpel i pannan åt barn: Man mystifierar barnet för sig själv, vilket inte är något bra alls. Hur fan tänker fullvuxna människor, då de går bakom ryggen på barnet, och säger åt ANDRA BARN, att barnet ifråga har MBD? Och sedan börjar de gråta då man inte tror på journalister och myndigheter! Är det så konstigt, då vuxna i auktoritetsposition, beter sig så som de gör. Och detta är inte enda exemplet. Har hört om andra liknande fall. OJ, OJ, Ojojojojoj!!! Har du INTE TAGIT CORONASPRUTAN?! Då är du nog en Putinanhängare och har fallit offer för desinformation. OJ, OJ!! OJ, OJ, Ojojojojoj!!! Ett SÅDÄR KLUMPIGT MBD-fall får vi nog vara försiktiga med i slöjden, så han inte sågar fingrarna av sig. OJ, OJ!! Vi måste nog säga åt andra barn att han är ett MBD-fall, så de kanske förstår att han inte är riktigt som vi alla andra!! Ojojojoj!

Och han som lanserade begreppet MBD, en såndän Leon Eisenberg, lär ska ha erkänt på sin dödsbädd att MBD bara var humbugeri, en påhittad sjukdom. Så jag tror att det är kvacksalveri och påhitteri. MBD är humbugeri, ett sätt att smutskasta vissa ongar. Så tror jag iaf. Det fanns en veteran inom området i Finland å. En såndän Märta Donner, som var barnläkare. En fråga man kan fråga sig är att om trodde verkligen Leon och Märta på detta med MBD på riktigt? Eller var det pengar som lockade?

Dessutom kom kompisen med muka MBD från ett hem där ingendera av föräldern precis spottade i glaset så att säga. Så jag tror att hans ibland överdrivna tempor mera hade att göra med det än med något annat. Det var nog främst alkohol och inte MBD som var orsaken. Sedan har vi ju ännu Märta Tikkanen, som outtade sin dotter som de påstod hade MBD, genom att skriva böcker om henne. Nej, inte förstår jag. Jag undrar förresten vad GUN tänkte om det.

Numer har väl ADHD diagnos ibland ett svagt typ romantiskt skimmer över sig, men MBD-barn var det inte något sådant över. De räknades bara som typ konstiga och okarismatiska klumpedunsar, med dålig motorik. Typ som något slag av halvsepare/hjälpklassister. Som det var någon som sade, att MBD-unga är så omogna och sena i utvecklingen, så de är som 13-åringar då de är 20.

Hahaha, jag minns vad han med muka MBD kalla en kompis fammo för , alltså inte så att hon hörde men då vi talade om henne. Det är barnsligt, och sku inte flina åt det om jag sku höra nå liknande av nå random ongar, men då jag minns hur komiskt jag tyckte det lät dessa tider så är det ännu lika roligt. Kompisens fammo brukade cykla omkring med en såndän Fitness-mössa på päronet. Alltså en sådan mössa som småbarn och beibisar brukar ha ibland. Så kompisen kallade henne för "Beibin me stora tissar". Jag flinar åt det nu just också då det lät så roligt! Han hittade på också en massa egna skällsord som "radiobög" och "mögeldocka". Han va lite gleeeser.

Sommaren 1991 lyssnade jag mycket på Venom och Sepultura. Men faktiskt också på Pink Floyds Wish you were here-skiva, som jag diggade fullt. Samt även på Sex Pistols Never mind the bollocks, som jag hade kopsat på kassett från en som gick på nian då jag gick på sjuan. Faktiskt äldsta sonen av de familjebekanta som var hos vårt som jag berättade om tidigare här.

Nåväl, det om det. Blev int så myki om klassresan 1992 sedan ändå heller nu! Jag var i Svartå Slott förresten i söndags på guidad vandring i slottet, då det var 30-år sedan jag var senast på guidad vandring där. Och det gav faktiskt 1994-fiilis!! Jättestil måste jag säga! Jag kom ihåg att jag tyckte 1994 då jag var där att det var något abstrakt kusligt och "King Diamond-aktigt" med sängen i sovrummet i slottet för 30 år sedan. Och jag fick och kom ihåg precis samma känsla då jag såg sängen nu igen i söndags. Och så kom jag ihåg tavlan på gobbarna och ena kärringen som röker kritpipa.

Och på lördagen far jag till brudn igen ;-)

Några minnen från 1989

Men först min stilla undran: vem är det som har satt en Möukk utanför Lilla hembageriet och dendä blombutiken? Haha.. Jag har sett samma Möukk stå där engång för några år sedan också, och nu står den där igen. Det är någon form av Möukk, men lite mindre(?) modell än de vakio Möukkana då jag var liten. Alltså en Fiat 600 som jag kallade för Möukk som liten, då jag tyckte frampartiet såg ut som att den skulle säga just Möukk. Så hade vi Mini Morris som fanns då jag var lite mycket mera än nu, som jag kallade för Önyyk, då jag tyckte den såg ut att heta Önyyk. Samt en gammal Peugeot modell som jag kallade för Böckling, då jag tyckte den såg ut att heta just "Böckling". Eller är detta en typ Fiat 500 utanför Lilla Hembageriet? Såg inte så noga. Men det såg ut som en Möukk då jag såg hastigt iaf.

På tal om 1989. Fredagen den 13:tonde januari 1989 for vi hela familjen upp till Vasa då någon släkting fyllde 50. Det var ganska mysig tripp dit upp med tåg. Jag fick en ledig dag från skolan, följande måndag. Då kom vi hem igen därifrån. På vägen upp åt jag karkki och läste Kalle Anka då jag satt på tåget. Jag och syrran satt på andra bänkar, några steg från pärona. För vi var ju "stora". Det var alltså på eftermiddagen vi for till Vasa, där ute var det mörkt och mysigt. I skolan så var det en klasskompis som söndrade ett fönster i klassrummet på misstag under samma dag minns jag. Och då det händer på misstag, så då gör det ju ingenting! Haha..

Det var kallt och snöigt i Vasa. Minns inte mycket därifrån då. Jag minns dock att påbyt vägen hem så hamna vi ett slag att sitta vid rökvagnen. Minns inte varför, men det var ju tågbyte i Seinäjoki den tiden, så bara dit. Jag minns bara att en kvinna i 30-årsåldern med krulligt hår och blåbågade glasögon satt där och tog fram en ask grå Belmont, tog en tobak ur asken och tände den. Det var ju så tolerant förrivärlden att det fanns rökhytter på tågen, till kännedom för yngre läsare.

Sedan nästa fredagskväll var jag och några andra kompisar ute i Kila och vi var på hysshumör. Jag hade en svart tusch med mig och vi skrev olika saker på olika ställen, trodde vi var ooola och lekte högispojkar.

Så kom det vårterminen 1989 under fredagskvällar ett "coolt" ungdomsprogram på TV vid namn "Luukut Auki". Det var ju tufft att se på det minns jag.

Vi gjorde mycket hyss då under vårterminen ute i Kila. Jag har ju berättat tex om den skäggiga gobben som skrek efter oss och börja söka oss med bilen då vi gick på hans gård, samt andra saker. Som då vi rullade ett däck framför en bil som kom och bilen börja jaga oss upp mot Högvalla-kullan längs med sandvägen, och vi sprang så in i helvete genom hela kullan så trädena bara svisha förbi oss i mörknet, samt en röd Fiat Uno som börja jaga oss på samma sätt då vi visa fuck åt den vid precis sasmma område, samt då vi var vid vatotornsskogin och kasta mosa och kottar på bilar som körde förbi Ekenäsvägen. En rekka tvärbromsade och backade, en buss tutade. En röd Opel stannade och gobben såg upp mot oss med en jätte häpen min på sig etc.

Och så en lördag var det en sånhär incident: Det var en mulen lördagseftermiddag i mars 1989. Vi gick på Ekenäsvägen jag och några kompisar. Mot skolans sida. Alltså där var finsk-språkiga högis nyaste jumppasals-byggnad är. Kompisarna sackar lite efter mig och sysslar med något. Mittiallt blir jag varse om att något händer. Liksom helt plötsligt så tycker jag mig se en träpinne som liksom slungas väldigt långt upp i luften (illusion? Det mindes jag direkt efter) och en vit bil jag inte såg märket på tvärbromsade på Ekenäsvägen. Den var på väg mot stadshållet med jappen tryckte fullt ner bromsen. Då förstod jag att någon av kompisarna hade kastat en träpinne på den bilen och vi började alla springa så in i helvete ner mot finsk-språkiga högis gård.

Bilen kunde inte direkt komma efter oss tydligen pga. trafik. En kompis sprang långsammare än oss då vi sprang mot Kila lekis och därifrån vidare upp till skogsdungen. Gobben hade kommit efter med bilen, men han hade bara ropat åt den springande kompisen som sprang långsammast av oss att säg åt han som kastade käppen att han ska komma hit! Jag vill bara tala med honom! Jag såg en skymt av gobben som stod framför sin vita bil inne på skolgården. Han hade mörkt hår minns jag och såg på oss då vi sprang in i lekiset via Borkila-gården.

Jan sade att han tänker gå dit och be om förlåtelse! Jag var emot det och sade att nejnej! Men gobben hade tröttnat på att vänta och kört därifrån då vi kom dit. Det var dumt att kasta dendär käppen såklart, men inte sku det ha lett till något bra att fara dit och erkänna heller.

Sedan då det var april så köpte jag ett paket med 10 ispinnar i. Det var Kaunotar ja kulkuri-ispinnar. Jag tänkte att jag tar en sådan varje lördagsmorgon fram till sommarlovet. Jag hade en sådan tradition sedan 1988. 1988 köpte jag någon sorts mandarin-ispinna med mandarinklyftor i sig till det ändamålet. 1990 köpte jag Mango-melon-Jenga. Jåå, Jenga var en jättegod ispinne, men som det brukar vara att allt som är gott så slutar då tillverka och allt som är uäk fortsätter dom att tillverka. Ibland känns det så.

Jag minns några fredagskvällar april 1989 då jag var hos en kompis. Dom hade barnvakt där, en ung brud under fredagskvällar, och vi brukade sitta där vid köksbordet och dricka te och äta smörgåsar med henne. Det var hur mysigt som helst. Vi talade engång om kondomer åt henne minns jag :p Hon tyckte att ni int ska har roligt åt sådant ni kommer att ha nytta av i framtiden minns jag. Hon var runt 20-årsåldern, men för oss var hon ju jättevuxen.

Det hände en konstig sak maj 1989 då jag cyklade en eftermiddag från Bäljars-hållet då jag var ute och cyklade efter skolan. En i armens då gråa kom gående ovanför de vita radhusen. Mittiallt sa han: Nu e de så satan! Jag sa lortaktigt: Vaa? Så slog han mig mittiallt med flata handen på kinden. Jag sa aj satan, och tänkte nästan cykla omkull men gjorde inte det. Han såg bakom sig och gick igen. Jag undrar vad fan det var för en jävla freak som slog helt oprovocerat ett barn? Man slår väl inte någon öht helt oprovocerat. Vittu sån daiju. Min hypotes är att han antingen visste att han var sen och skulle bli straffad i Dragsvik och var stressad över det, eller så hade han stridit med sin brud eller att hon gjort slut med honom. Men det ursäktar ju inte att slå någon.

Så kom det ett nytt chokladpuddings-märke som hette Fanny. Den var ganska god. Den åt jag ofta sommaren 1989. Sedan då jag var i bibban så såg jag från fönstret hur två poliser tog fast en puli som satt vid taxistationen. Så lånade jag Tapani Kuningas intressanta bok från bibban vid namn "Ufoja Suomen taivaalla" som handlade om UFO-rapporter från Finland. Jag tyckte det var spännande läsning, helt oavsett vad folk nu sedan har sätt, säger sig ha sätt eller tycker sig ha sätt. Så såg jag på Finlands bästa och hela världens bästa sketchserie, som tom var roligare än både Pulttibois och Kummeli. Den sketchserien hette Viemäri-TV. Det var Sleepy Sleepers schacki som lagade den. Och dom gjorde ju också jätterolig och helcrazy musik! Sleepy Sleepers är nog världens roligaste humorbänd! Liksom så utflippat som det bara kan bli liksom, det är just så humor ska vara tycker jag. Finsk humor är världens bästa. Nästbäst är engelsk humor då den är som mörkast och groteskast. Hahah, Mungo Zandler i Viemäri-TV var nog en likadan kult-figur som Apuva-gobben, fast mindre känd. Det om 1989. Ett år som var helt ok, men inte alls lika bra som 1988 eller 1990. 1989 på något sätt hamnade mellan de stora åren så att säga.

Jag var, för att åter tänka på 1994, i hesa lördagen 14.5.1994 och köpa lite skivor. Då farsan ändå sku fara ti hesa ti nån kamerabutik så frågade jag om jag får följa med, så for vi dit med bil. Vi parkerade sedan ett steg från Spinefarm Records budju i Freda 38 och jag hoppade ut ur bilen. Å jag lekt vaaner, för jag hade min Beherit-skjorta på mig som jag köpt i april från hesa, samt prätkärotsin min. Så gick jag mot Spinefarm-budjun på trottoaren och lekte liksom "på riktigt" eller att jag sku ha vart insatt och aktiv i skenen liksom eller någo. Ni förstår hur jag menar. Jag var typ en wannabe helt enkelt.

En som jobbade i Spinefarm kom emot gående. Han sku väl på nå tillfällig asia någonstans, för jag såg honom lite senare i budjun. Han var skallig och hade glasögon. Han såg inte på mig, men liksom flinade och såg bortåt då jag kom gående. Sådär att ongin tror att han e på riktigt, eller vad han må ha tänkt, haha!

Jag var en wannabe. Det är skillnad på wannabe och poser dock. En poser är bara med för att få snabba kicks liksom, men det är inte själ och ande i vad han gör, medan en wannabe är en sådan, som vill vara med från hjärtat, men det är ändå inte liksom "på riktigt" oftast pga ung ålder. En wannabe är en "Hang-around" helt enkelt.

Under hela mitt vuxna liv så har jag ju gett blanka fan i att vara "på riktigt" eller inte eller vad folk tror eller inte. Subkulturella fenomen är inte så viktiga att man måste passa in i dom till varje pris eller något. Men för en 17-åring var det ju annorlunda. Då var det ju även "coolt". Samt att man var rädder och nologer över att inte kanske vara "på riktigt" då, hahahha!!

Som det var en som digga Mötley Crue i samma ålder och hade Mätley Crue skjorta, så parodiera jag liksom sådana nojjor och sade på skämt åt honom: Tror du nu att Tommy Lee sku sälja nå knark åt dig?! Han sku bara tycka att du e dabboger så satan!! :p

Jag köpte därifrån då nyaste Mercyful Fate på LP (In the Shadows) en riktigt bra skiva, fast tidigare MF är bätte. Samt en King Diamond-samlings cd med hard to get låtar av honom. (typ sinkkurs b-sidor och så) Samt Havohej köpte jag på cd samt Necrophobic på cd. Och så minns jag att dendär låten spela i radion som är ganska rento dessa tider. Dendä där dom sjunger "Anna mulle kymppi röökiin.." Det var Lapinlahden Linnut. Jåå, just sådan suomirock som Lapinlahden Linnut och typ Kolmas Nainen är 1994-aktigt tycker jag. Och så hade många som lyssna på tyngre musik än det, typ "vakio rockare" brukade ibland ha en såndän rätti runt huvudet liksom. Förstår ni hur jag menar? Det är länge sedan jag såg att någon hade en rätti över hela päronet som en pipo. Men det var rätt vanligt ännu 1994. Det var kanske mera sådana som hade kort hår som hade en sån rätti. Vanligtvis var den svart, röd eller hade någo mönster eller så.

Sedan blev ju Spinefarm så kommersiellt och det blev mera trance och sådant. Men dom hade en cool butik så länge den var på Freda 38 måste jag säga!

Hahah. Jag kom nu bara att tänka på Bullen då jag kom ihåg att jag köpte dendä Necrophobic cd:n då 14.5.1994. Bullen var ett svenskt ungdomsprogram för typ fjortisar som handlade om sex, kärlek och sådant som dom förklarade åt folk i den åldern. Jag minns då jag såg reklam för Bullen i Kamratposten som syrran prenumererade på då Bullen börja komma. Det var en tjej som ser besviken ut och rakt in i kameran, och i bakgrunden är det en tjej och kille som tittar på varandra och ser kära ut. Sedan står det under bilden typ "Det är inte kul då ens bästa polare blir tillsammans med killen man är kär i! Eller nåt dylikt. Hahaha, så kliché liksom! Riktit som man sku kunna tänka sig i ett program för fjortisar!

Necrophobic är ett svenskt death/black-metal band. Förrivärlden så bruka artister ha tacklistor på sina cd-innerfordral och LP och kassett innnerfodral. Dom kunde va ganska roliga och personliga, och var ofta just det. I Necrophobics tacklista stod det ett namn, så var det såhär efter: ...Skriv till Bullen! För att lite jävlas med typen på tacklistan tydligen. Jåå, man kunde liksom skriva och skicka brev till Bullen.

1988-fiilis

Alltså då jag var ute och cykla idag på min lediga dag, så cyklade jag till en liten skogsdunge i Kila snett till höger om Kila lekis. Och jag började minnas sensommaren, tidig höst 1988. För då brukade jag och en såndän Jan jag just hade blivit kaveri med hänga där. Han flyttade sedan 1991 dock med sin morsa och syrra bort från Karis. Någta gånger då sensommaren 1988 var det några brudar från finskspråkiga lågis med oss där och hänga. Dom gick i femman dom med, liksom jag. Vi hängde där och pratade med dom ibland och skojade och det var roligt. Det var roligt med lite okändare flickor och inte bara samma flickor från våran skola. Det var bra att man kände dom mindre, så hade vi båsde killar och tjejer mindre förutbestämda uppfattningar om varandra. Solen brukade skina då under dessa sensommar-eftermiddagar då vi vär där efter skolan, och livet lekte.

Jag blev bara för några korta ögonblick överväldigad av sensommar 1988-fiilis

Haha, det var en lördagsförmiddag, en solig sådan vid samma tider. Som jag var utanför Jans. Jag stod vid utetrappan och väntade på Jan och han hade dörren uppe till farstun/tamburen, som var en smal hall. Jag hade inte sätt Jans morsa då ännu. Jan spottade på misstag, då han var tankspridd, inne i farstun/tamburen och sade direkt efteråt åt morsan hans, som höll till i köket: Sori mamma, ja räkä inne på misstag!

Man hör bara hans morsas kråkaktiga röst utan att se henne. Hon skrek jätteargt: DE VA NOG SISTA GÅNGEN DU RÄKÄR INNE!! HÖR DU DE?!? Jan vände sig mot mig och börja flina. Jag ba liksom: Pfffffhrr!!! Hade mycket svårt att hålla mig för skratt. Jag gapskrattade redan inombords, då jag tyckte det var komiskt. Då jag int liksom såg hans morsa, utan bara hörde hennes röst och skrik. Jag visste inte ens i det skedet hur hon såg ut.

Så var det en stor militärmanöver dessa tider i landskapet. Vi såg två transport-propellerplan flyga på ganska låg höjd över Borgkila då vi hängde där och så såg vi en militärhelikopter flyga över Högvalla-kullan dessa tider.

Och under allt detta så minns jag hur Juha Valjakkala var i alla tidningar och folk diskuterade om honom, och att han tydligen var nordiska tonårstjejers erotiska rebell-prins, för att lite generalisera men ändå. Han hävdade ju då att han var oskyldig, så jag som 11 årig grabb förstod inte riktigt det. Man blev lite förvirrad då han var överallt i all tidningar som någon julkkis. Man började tänka att alltså, har han mördat någon eller inte eller hur menar dom?! Som omogen 11-åring tänkte man typ så. Dessutom motsvarade han inte alls min bild av en mördare. Alltså jag försvarar inte hans dåd alls, och det var en tragisk historia, även om jag tror att han hamnade i panik(inte för att det gör det mer försvarligt, men mer logiskt) -men det kan inte hjälpas. Juha Valjakkala, precis som tex. Mihail Gorbatjov associerar jag automatiskt med dessa tider, samt i allmänhet med 80-talets andra glada hälft. Man associerar liksom människor ibland, inte för vad de gjort, men för att de var ett 80-tals fenomen och då får man liksom 80-tals nostalgi, och nostalgi till min för-pubertala barndom. Till det glada 80-talet. Inte alltså till det ännu lite 70-talsaktiga 1980-82. Det är skillnad på början och mitten/slutet på 80-talet minsann.

Som jag drömde ironiskt om det efter att jag läst en juttu att han fick flera tonårstjejer på fall då 1988 att det var 1988 och man såg på tv. låten "Rock You" av Helix började just, medan Juha kom gående med ett blygt flin på sig med farkkurock och hans svarta långa hår bara böljade av och an. Att låten typ handlade om honom. Den drömmen var en typisk ironisk dröm, som jag ibland kan drömma. Den drömmen drömde jag 2003. Det beror väl delvis på att jag upptäckte den låten hösten 1988 då jag köpte en Helix skiva från Jerry's musik.

Men det var nog bästa tiderna då just! Vet inte någo specifikt skäl till att just andra halvan av 1988 var så bra tider för mig personligen, men jag antar att det beror på att man var lite självständigare i den åldern och hela världen kändes så jättefräsch. Man var jättenyfiken på alla sorts fenomen och hela världen, samtidigt som man inte behövde ta ansvar ännu-samtidigt som puberteten inte hade kommit med sina egna små nojjor och bekymmer. Sedan då det blev 1989 så var det mittiallt inte lika bra-men sommaren innan jag började högis 1990 var liknande av sig-bara att jag hade börjat tänka just då på existentiella frågor, så det var lite allvarligare än 1988. Men 1988, andra delen, var bara en sådan pärla i mitt personliga liv! Jag hörde på Motörhead då, för Motörhead var mitt favoritband i högis. Edit: I LÅGIS menade jag.

Vidare så är det inte sådär jätteroligt att vara jätteliten. Är man typ 4, 8, 9 eller så, så vet man inte just något om någonting på samma sätt och är inte lika nyfiken. Men som 11 är man mer självtänkande och en helt ny fascinerande värld öppnar sig liksom. Nog för att jag instinktivt var skeptisk till att vaccineras då jag var sju, men hade inga val. Men jag förstod intuitivtatt det inte är helt riskfritt, fast de vuxna ville försöka få en att tro att man är typ den ända i hela världen som tänker så. Att vaccineras mot de klassiska barnsjukdomarna och covid ser jag dock som onödigt, men folk gör som de vill. Jag skulle ha förresten kunnat säga "nej tack" och inte behöva ta dessa vacciner, men det säger man ju inte åt ungar att de har den möjligheten. Vaccin mot riktigt allvarliga sjukdomar som smittkoppor etc. är ok. Men helt triviala barnsjukdomar som ungar alltid insjuknat i...?! Som har fungerat som en härdningsprocess åt barnet både fysiskt och mentalt.

Men stigmatisera inte oliktänkare som är skeptiska till att de dessa vaccin åt sina ungar. Dock har oliktänkare alltid stigmatiserats, då man är rädd för dom. Eller kanske man innerst inne är rädd för sig själv, om man stigmatiserar dessa? Jag har två gånger fått biverkning av vaccin. En gång 1984 då jag fick trippelvaccinet. Det kändes efteråt en kort stund som all energi rann ur mig och jag kände mig helt sönder och gråfärdig. Tur gick den känslan om hastigt. Andra gången var "polio-sockerbiten" 1985. Jag fick feber på kvällen av den och var ledsen över att ha måddats ta sockerbiten och bli sjuk. Typ att jag snällt och lydigt tog den, och som tack blev jag sjuk. Eller så tänkte jag typ.

Och de gångerna man satt i skogsgläntan och pratade med dessa brudar från finskspråkiga lågis, då vi började göra fanstyg i grannskapet, gick på folks gårdar, var uppe på ett garagetak i Kiilan koulus område så gårdskarn Johtaja såg det, blev arg och börja jaga efter att vi hoppat nerfrån take, och kastade en skruvmejsel eller nåt dylikt i ena kompisens päron medan vi sprang och han kom hastigt gående efter och muttrade något. Samtidigt då vi börja inbilla oss att alla världens gobbar kör omkring och skuggar oss. Det var så sjuttons spännande allt detta. Då kände man på allvar att man LEVDE. Man hade typ inga problem alls då under dessa tider. Allt kändes bra och spännnande. Istället för några år innan detta, då man var hos dagmamma på ettan och tvåan, och sedan på morsans jobb efter skolan, så hade man börja äventyra självständigare, tex hängde med dom där brudarna från finskspråkiga skolan där i skogsdungen efter skolan.

Och så var man ju enormt nyfiken på saker som kondomer, tobak, alkohol etc. Fast man inte använde det alltså. Utom att Jan engång stal några tobakar från sin morsa och vi drog påskare på dom i skogen. Det var Marlboro Lights. Det blev sedan några månader senare modernt bland femmorna att stjäla kortsun från butiker och komma till skolan med dom och blåsa upp dom etc. Som det var en lärare som hade sagt: En ballong?! Då hon såg en pomppande uppblåst kortsu på skolgården en rast.

Och man lekte ju helt o-ironiskt kova. Man lekte att man redan var i högis och var hurja. Och satte sig bra in i den rollen.

Och så såg vi på dendär filmen om dendä levande folkkaren. Det var riktigt roligt. Har inte sett någon av dessa filmerna sen då. De tycks inte visas på TV eller nånstans. Som det var någon som kommentera om folkkaren då den stod parkerad på gatan, att detdär är nu bara en hårtork! Så tuta folkkaren till. TÖÖÖÖÖT!! Ungefär att tal int skit om mig int! Och tjuvarna som försökte stjäla den fick kovaa kyytiä, haha. .

1994 var ju sedan annorlunda då man var 17. Det är stor skillnad på 17 och 11 minsann. Det var på ett annat sätt nytt då som 17. För då var man så småningom in i vuxenlivet, medan man som 11 så småningom var på väg till tonåring och pubertet. Båda 11 och 17 är ett slags mellantillstånd, så kanske det på det sättet kan jämföras, men känslan var ju helt annorlunda som 17 än då man var 11 givetvis. Och mycket annat också. Jag har ju förklarat varför det skulle vara bra att börja om från 1994 tidigare, om man sku kunna. Som 11 är man trots allt bara ett barn, så det räknas inte på samma sätt.

Alltså vi for ju med skolan till Svartå slott på guidad vandring som jag berättade tidigare då under de sista dagarna på vårterminen 1994. Då vi for dit så for vi med dendär kompisen som var 24 och hade kort, andra for med andras bilar, men jag och två andra for med hans bil. Då vi kör vid Malmkulla mot stora vägen, vi hade just passerat under järnvägsbron där, så kommer det en majja från högra vägen och blir och väntar bakom triangeln. Ingen av oss hade bilbältet fastspänt och jag hade alltid lite snutnoja då jag åkade med honom, för jag iddes inte heller sätta på bältet då varken han eller någon annan gjorde det. Jag ropade: SHIT, SNUTANA! Och ena poliisisetän såg att vi var utan bälte, det såg man på hans sarkastiska min. Vi spände allihopa fast våra bälten, då majjan började köra bakom oss. Förr var det iaf så att man klarade sig undan böter, om man direkt satt på bältet då snutarna såg.

Sedan vände majjan mot Ekenäs och förföljde inte oss mera.

Som det var engång 1999 april, då vi var ute och köra en lördagskväll. En kompis brorsa körde med en Golf och vi hade varit nere vid järnvägsstation av någon anledning jag inte minns faktiskt. Sedan körde han så perkele uppför backan från stationen, och just då vänder majjan in på den backan. Sedan far vi uppför Kilavägen mot Kila. Kompisen såg i spegeln och trodde att majjan var efter oss, och vi alla börja inbilla oss det samma. Att nu kommer dom och ger böter för att han körde så fort uppför backan.

Då vi tappat sikten med den bilen vi trodde var majjan, där var Kilavägen sänker sig ner efter Selcast, så gasade han återigen på så perkele, vände åt höger på Ekenäsvägen, gasade på så perkele igen och for åter till höger upp mot hindersgatan, för att göra en undanmanöver då vi trodde att majjan var hack i häl och efter oss. Däckena bara tjöt då han gjorde tvärvändningar i rätt hård fart. Men så såg vi lite ner på Ekenäsvägen via två gårdar, och såg att det vara var en såndän Paku-taxi! Vi hade alla fått snutnoja och tolkade Taxi-skylten som snutbils-skylt, haha! Lite som man skulle tänka sig att Pyret kör undan snutarna i Stockholm med Morfar och Christer Pettersson som passagerare eller något. Pyret lär ska ha varit en bilintresserad brud som stal bilar i Sthlm och som Christer Pettersson var tillsammans med en tid. Morfar var Christer Petterssons kompis som han for och festa till då han blev frikänd. Bilden där han håller i 3 flaskor med en sätkä i mun är då han far till Morfar efter sin frigivning.

Nu ska jag till en brud på lördag. Man märker hur otroligt mysigt och kiva det är med sällskap då man bor ensam. Man känner sig mera hel liksom med sällskap av motsatt kön. Fast det blir att köra lite. Men skönt att komma från Karis med sina fördomar också. Lite se andra fejs. Ironiskt nog, kan man säga att utbölingar känner en bättre, för i Karis har alla förutfattade meningar om alla. Det är naturligt i småstäder, men så är det. Och det är onekligen smickrande att höra att man är snygg.

Jag är lite nervös dock. Därför drack jag fyra bärs ikväll, fast jag int annars brukar dricka på fredagskvällar :p MEN, vafan, det är bra med brudar! Det är dock feltänk att tänka att man inte kan få brudar i Karis. Inte går det till så, det finns visst det som man sett i årtionden, men de vill man int heller ha nåt att göra med, haha.. och de tänker förmodligen samma sak om mig dock. Men yngre brudar och nyinflyttade är det annorlunda med.